Det här ser inte bra ut. Hoppet är ute. I alla fall i det närmaste.
Dietrich Bonhoeffer myntade begreppet ”billig nåd” som träffande beskriver hur man som kristen kan ta lätt på synden eftersom man ju ändå får förlåtelse. Då behandlar man Guds nåd som billig och det är den inte. Den är visserligen helt gratis för oss men för Jesus har den kostat allt.
Jag har tänkt på en motsvarighet till ett annat ”storord” (såna är begrepp vi kör med i kyrkan), nämligen hopp. Hoppet kanske inte riskerar att bli billigt men jag tror att det kan vara för snabbt. Så härmed myntar jag nu begreppet ”det snabba hoppet”, kom ihåg var du hörde det först.
Med ”snabbt hopp” menar jag när man egentligen värjer sig för den fulla vidden i något som hänt genom att till exempel utbrista i ett ”men Jesus har allt i sin hand, halleluja” genast efter att katastrofen drabbat. Man kanske griper tag i något bibelord om Guds löften och tänker att det är en garant för att Gud tänker lösa det här jag är med om nu genast. Det snabba hoppet är egentligen en slags flykt undan smärtan och sorgen som man inte vill gå alltför djupt in i.
Det kristna hoppet är verkligen grundat i Guds löften om att allt ligger i Guds händer och att Gud en dag ska föra rätten och godheten till fullkomlig seger. Men hoppet hänger också ihop med att Jesus delat vårt lidande och vår smärta. Det långsamma hoppet är när vi orkar känna och tänka och ta in det som drabbat oss, vara vilsna omtumlade och arga och inse att vi kanske inte alls kommer se någon snabb lösning utan behöva leva med situationen som uppkommit lång tid framöver, kanske livet ut. Men att vi ändå vänder oss till Gud med det vi bär på, hittar tröst i att han delat vårt lidande och vet hur vi har det och utifrån det ändå till slut kan komma ut på andra sidan katastrofen i en bevarad tillit till att vi är i Guds hand.
Det finns gott om bibliska exempel på hur Guds folk mött katastrofer av olika slag trots löftena om Guds trofasthet. Jag tänker mig att Guds löften också många gånger är väldigt långsamma. Drar man det långt så vet vi ju också att även om jag skulle bli frisk nu så ska jag ändå dö en annan dag. Jag behöver ett djupare hopp än det att saker ska lösa sig på det sätt jag skulle önska just nu.
Gud är nog ofta långsam men det kanske delvis är för att vi är långsamma inombords. Tankar och känslor behöver tid för att bearbetas. Jag tänker på ett citat från en av Marianne Fredrikssons böcker när en romanfigur säger att:
”Det går inte att trösta någon”
Det är ju sant för man kan inte trolla bort det onda som hänt. Det som hänt har hänt, den som har dött är död. Samtidigt är det inte hela sanningen för viss kan man trösta? Jag har skrivit om det för några år sedan i en (enligt mig) läsvärd bloggpost ”Går det att trösta?”. Läs den.
I det stora hela är det ändå så att vårt yttersta hopp måste ligga i att det på något sätt alltid finns en framtid om allt ligger i Guds händer.
Vad säger du som läser om detta med det snabba hoppet? Skriv gärna en kommentar!
Lämna ett svar