9 blandade tankar på söndagen

Kampen mot det onda!

Kampen mot det onda!

1. Glad söndag på dig kära läsare!

2. I Dalstorp går församlingslivet sin gilla gång. Min kollega Peter leder gudstjänst i Nittorp 11 och klockan 17 är det insamlingsgudstjänst med fina lokala artister i Ljungsarp. Själv är jag och hälsar på min bror och det är ju också bra.

3. I Uppsala pågår samtidigt en teologifestival som Svenska Kyrkan står bakom. Jag har äntligen fått använda det här skämtet (och sånt kan ju göra ens dag mer eller mindre):

Skärmavbild 2017-02-25 kl. 21.39.34

”Varför får inte jag vara på teologifestival när till och med Jona hade teologifest i valen?”

 

4. Idag är det fastlagssöndagen och inledning på fastan. Temat för läsningarna är ”kärlekens väg” och det skadar ju inte att fundera lite på det där med kärlek ibland.

5. Jag valde bilden till den här bloggposten som en illustration av att fastan har med kamp mot det onda att göra. Eller kamp för det goda om man så vill. Det bygger i alla fall på att vi erkänner att vi alla har det onda inom oss och att vi bör kämpa för att hålla de sidorna i schack. Sen behöver vi en frälsare också för vi klarar inte det där själva. Fint då att fastan mynnar ut i påsken.

6. Jag tackar som frågar, det gick jättefint att prata om leksaksluther även i Grönahög i torsdags. Jag är öppen för förslag om du vill höra Sveriges just nu roligaste lutherföreläsning någonstans där du arrangerar (och rätt nära där jag bor då helst).

7. Jag har badat bastu med barnen. Det var roligt, och så kom jag på att det kanske är rätt många år sen sist. Jag minns när jag fick introducera några internationella gäster från varmare länder till att bada bastu och de nästan var lite lättade ”Nu har vi varit i det här landet i nästan två månader och inte svettats en enda gång, och det kan ju inte var nyttigt?”

8. Här är en gammal predikan från i fjol om du skulle behöva en predikan för denna dag: ”Drottning Esters stund”.

9. Vad gör du denna söndag? Skriv gärna en rad!

Den onde Luther

Bilden av Luther rymmer en del svärta också. Inte riktigt såhär dock.

Bilden av Luther rymmer en del svärta också. Inte riktigt såhär dock.

Jag har tagit några nya bilder av Luthers liv inför kommande föreläsningar. Här är en, jag kallar den ”den onde Luther”.

Det är starka ord att använda och jag har spetsat till dem för poängens skull. Luther skulle förstås själv villigt medgett att han var en syndare som alla andra och beroende av Guds barmhärtighet. Att han hade ett hett temperament är inte heller att ta fel på och mycket av de hårda ord som finns bevarade från honom har han nog sagt och gjort i vredesmod. Jag skulle alltså inte säga att Luther var en ond människa mer än du och jag är det men det finns några saker som jag måste nämna här för att bilden av Luther sammantaget ska bli mer rättvisande.

Antisemiten

Det är ett välkänt faktum att Luther var antisemit. Nu kan man förstås hävda att väldigt många kristna i hans samtid var hätska mot judar men det är ju inte mycket till försvar egentligen. Det var inte heller så att Luther höll sina tankar för sig själv utan han predikade gärna om judarnas och deras förkastliga tro. Hans allra sista predikan i livet var en sådan. Och det finns en sen skrift av Luther (”Om judarna och deras lögner”) som handlar om alla möjliga illdåd han tycker det kan vara rätt och lagom åt judarna att utsättas för. Långt senare plockade Adolf Hitler upp den boken och använde den för att legitimera sitt antisemistiska program.

Jag har hört det sägas att Luther hade vissa förhoppningar om att judarna skulle bli kristna när de nu fick höra evangeliet rent och klart tack vare honom. Inte konstigt att de inte tog till sig det förvanskade budskapet som påven stod bakom tänkte han. Men någon stor tillströmning av judar som ville döpas blev det aldrig och då ska Luther ha blivit vred över detta. I själva verket var nog Luther antisemit hela livet. Det har ibland framställts som det men det var inte någon kamp för religionsfrihet i vår mening som han förde.

Inbyggt i teologin?

Det som bekymrar mest med detta är att Luther i sin tolkning av Paulus förmedlat en väldigt negativ syn på judendomen genom hela sin teologi. Han hyser inte direkt några varma känslor för sånt han nedsättande kallar ”gärningsfromhet” eller ”laggärningar” och allt som i hans ögon syftar till att med sina handlingar bli rättfärdig inför Gud. Det är en syn som man som lutheran lätt får med sig omedvetet även om judarna inte skulle hålla med om den själva. De följer visserligen Toran men är också beroende av Guds nåd och de löften han gett då han slöt förbund med folket.

Jag kan själv tycka att det är väldigt svårt att sortera ut hur mycket i det lutherska som egentligen hänger ihop med sådan ”ersättningsteologi”. Det här handlar ju om väldigt centrala frågor i teologin. Som ni sett här på bloggen har jag skrivit en hel del om att förstå Jesus i sitt judiska sammanhang. Till exempel ”Jesus med judiska ögon” för några år sedan.

Vad säger du om de här osympatiska sidorna hos Luther, hur ska vi tänka om dem? Skriv en kommentar!

Drömfångarna av Mattias Lönnebo

"Drömfångarna" av Mattias Lönnebo

”Drömfångarna” av Mattias Lönnebo

I forna tider skrev jag mycket om böcker här på Vandra Vägen. Numera blir det ganska sällan. Jag har bland annat följt Mattias Lönnebos författarskap av ungdomsböcker här (tror att jag missat en bok men det får jag ta ikapp). Sök på Mattias Lönnebo i sökfältet så hittar du.

Nu har jag läst Mattias senaste bok ”Drömfångarna”. Det var extra roligt som det var länge sedan jag och min fru hade någon högläsningsbok ihop. Som alla bra ungdomsböcker så händer det mycket i boken och den passar väldigt bra för högläsning.

Jag tycker ju mycket om Mattias böcker och jag tycker också att han verkar finslipa sitt hantverk för varje bok. Drömfångarna är en spännande historia som utvecklas på överraskande sätt. Jag tycker författaren har hittat smarta sätt att föra handlingen framåt och han håller spänningen uppe ända till slutet. Bästa målgrupp kanske är mellanstadiebarn tänker jag mig men som sagt, även jag tyckte den var rolig.

I hans tidiga böcker har det skinit igenom tydligare att Mattias Lönnebo är präst genom ett eller annat omformulerat bibelord och liknande. Jag hittar inte mycket av det i de senare böckerna men kanske betyder det bara att han blivit en bättre berättare? Läs gärna det jag skrev för ett tag sedan om ”När blir konst kristen?” och fundera vidare.

Nu ska jag nog leta upp den där boken vi inte läst än och rätta till det.

Rösten utifrån och rösten inifrån

 

Gammal illustration av hur Gud handlar från himlen. Kanske lite naiv men också väldigt rolig!

Gammal illustration av hur Gud handlar från himlen. Kanske lite naiv men också väldigt rolig!

Här är min predikan från igår på sexagesima. Det var tre mycket olika gudstjänster som var för sig var väldigt fina. Jag tror kanske att jag predikade väl länge men nu får ju du i alla fall läsa hur fort eller långsamt du vill. Här är vad jag har att säga om ”det levande Ordet” utifrån söndagens texter.

Sexagesima 2017

Det finns döda ord och det finns levande ord. Man brukar inte säga så men vi tänker så ändå. Om musik kan man tala om levande musik, det är sådan som spelas här och nu, den klingar här i rummet och sedan är den borta. Ord kan också bli levande i stunden. När det liksom inte bara är ord utan man kan se den som talar avspeglas i dem och man känner vad den personen vill och så.

Bibelns ord kan också tala starkt. Orden på pappret kan tala rakt in i mitt liv just nu. Det blir ett tilltal. Vi kan höra Guds röst bakom.  De ord vi hörde hos profeten Jeremia var verkligen levande på alla sätt från början. Det är ord som talades av en profet, med anspråk om att vara direkt från Gud: så säger Herren. Sedan är de nedskrivna och bevarade och eftersom de kanske är rätt svårbegripliga om man inte har hela bilden kan man tycka de är ganska livlösa men de har faktiskt skrivits ner för att detta var ord från Gud själv. Såna sparar man.

Jeremia börjar med att säga något klurigt som vi har att fundera på också. Är jag bara Gud nära, och inte Gud långt borta?

Det första jag tänker är att de flesta idag kanske tänker tvärtom. Att Gud BARA är långt borta någonstans. Man kanske på ett mer filosofiskt plan kan fundera på om det kanske existerar något vi kallar Gud men det hänger liksom inte riktigt ihop med hur jag lever mitt liv.

Men motsatsen finns idag den också. Det här är min tro. Den är sann för mig och den ger mig tröst och trygghet. Det blir helt och hållet känslomässigt och vad Gud skulle ha med resten av världen att göra blir ganska oklart.

Det här är två olika diken och oavsett vilket man halkar i så blir Gud mindre. Eller rättare sagt blir Gud mindre verklig för oss. Antingen blir Gud en princip, eller en känsla men det är inte så Jeremia säger att det är med Gud.

Det Jeremia vill åt är att Gud verkar på riktigt just nu. Med sitt ord, eftersom han nu står och säger saker från Gud, men Guds Ord så kan man också tänka på när Gud sa ”varde ljus” och skapade världen. Gud är verksam och gör saker. Redan på Jeremias tid fanns det folk som klarade sig bra med sin lilla egna tro oavsett om det så att säga var sant eller inte det man trodde på, han kritiserar profeter som talar om sina drömmar och använder religionen för att tjäna sina egna syften. Men Jeremia säger att mitt bland de rösterna så finns det också en verklig Guds röst som man kan höra. Som man känner igen på att den är som en eld eller som en slägga.

Det är nog samma sak som hebreerbrevets författare far efter när han skriver att ordet är levande och är som ett tveeggat svärd som kan tränga igenom alla fasader och lögner och avslöja vad som finns i hjärtat. Gud är på riktigt och allt han ser i oss är inte vackert.

I evangeliet är det också lite samma. En del har fått vad de tål. Det Jesus säger om sig själv är för magstarkt och en del väljer att gå hem och sluta följa honom. Varför står inte så klart. Jag tänker mig själv att vi luriga människor ofta säger ett skäl och har ett annat. Vi kanske menar att vi har alla möjliga skäl att inte följa Jesus men i själva verket kanske det är något mindre smickrande. Vi tycker det blir för jobbigt. Jag har ju alla möjliga egna mål som jag kan tycka är viktigare. Och så faller man ifrån.

Men Petrus och de andra blir kvar. Till vem skulle vi annars gå? Vi kanske är avslöjade av Gud men vi har också sett att hos honom finns livet. De känner Jesus väl och har också sett hans omsorg om de han möter, de djupa glädjen han har att ge, befrielsen från mycket annat man får genom att följa honom.

Gud kan nog tala på många olika sätt. En sak med det jag pratat om nu, de ord vi har från Gud genom profeterna, eller genom Jesus och sedan i bibeln är att det är ord som kommer till mig utifrån. Den kristna tron säger att om vi ska lära känna Gud så är det genom att han kommer till oss, vi kan inte lista ut hur allt hänger ihop utan Gud måste visa sig. Och på ett mer personligt plan är det lätt att vi kör fast i våra egna tankebanor, då kan vi behöva ett ord utifrån som vidgar vyerna. Eller så hittar vi alla möjliga skäl till att få vara lite småtaskiga mot de vi inte tycker om tills vi plötsligt läser att ”älska dina fiender och be för de som förföljer dig”. Och så får vi tänka om. Vi behöver hjälp utifrån. En måttstock utanför oss själva.

Att ”lyssna till sitt hjärta” är inget som står i bibeln för vårt hjärta är inte riktigt att lita på. Vi ska ta det som det säger med en nypa salt men vi ska lyssna noga ändå.

Vi måste lära känna vår egen röst. Vad vill jag? Vad är min innersta längtan? Vad är jag rädd för? Mycket av det vi gör beror helt säkert på att vi letar efter rätt sak på fel sätt.

Gud talar inte heller bara från himlen utan i vårt hjärta. Det måste vi lita på. Han lockar och drar i oss och vill leda oss rätt. Augustinus sa mycket bra om detta. ”Mitt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig” och mitt andra favoritcitat ”sök det du söker, men inte där du söker det”, det du egentligen söker när du shoppar för att hitta lite vila eller vad det nu kan vara.

När båda rösterna ljuder, när vi förstår något om oss själva, och när vi hör Guds ord, det är då Gud kan verka i våra liv. Ordet blir levande för att det finns en klangbotten, ett instrument att spela på.

Det är lite det som är grejen med Luther förresten, det fina i att han utgick från sin egen nöd när han läste bibeln. Då öppnade den upp sig. Och så det knepiga i att han sedan tänkte att det var precis likadant för alla andra och att det som var det bästa sättet för honom var det för alla.

Slutligen är Jesus själv det levande ordet. Det låter konstigt för en människa är ju inget ord. Men budskap då? Jesus är ett med sina ord. Det var ju redan profeterna på sitt sätt genom att leva ut sitt budskap i märkliga symbolhandlingar. Handlingar talar starkare än ord. Petrus och de andra stannar för de har inte bara hört Jesu stora anspråk och ibland hårda ord utan känner honom. De vet att han bryr sig om dem, märker hjärtat som slår för varje människa han möter,

Till slut handlar det levande ordet om dig och mig nu. Gud är Gud både nära och långt borta. Gud talar. Vi måste lyssna. På vårt hjärta. På bibelns ord. Men båda två går att missförstå så allt blir helt på tok. Vi måste ha tolkningsnyckeln också. Det är han här framme. Hans liv, ord, död och uppståndelse.

11 blandade tankar på söndagen

Väldigt blandad bild. Det här föreställer ju faktiskt inte någon bibeltext men visst är det levande ord, åtminstone i illustrationerna?

Väldigt blandad bild. Det här föreställer ju faktiskt inte någon bibeltext men visst är det levande ord, åtminstone i illustrationerna?

1. Glad söndag kära läsare!

2. Idag har det slutligen hänt. Det har gått en hel vecka sedan förra bloggposten. Den här hamnar direkt under en annan ”blandade tankar på söndagen”. Botten är nådd och så vidare. Ärligt talat har jag längtat väldigt mycket efter att skriva här i veckan men det har funnits så lite tid. Och de dyrbara kvällarna har gått till annat. Predikningar och sånt.

3. Jag går i alla fall ut hårt med att berätta något av det häftigaste som hänt i veckan. Och i livet egentligen. I onsdags, när vi var ute på äventyr med konfirmanderna till bodaborg i Sävsjö och nästan nått Skillingaryd SÅG VI EN VARG. På vägen. Den kom ut ur skogen och vi stannade med bilarna och den gick lugnt förbi oss på vägen och sedan in i skogen igen en bra bit bakom oss. Ingen som helst möjlighet att ta fel, det var en varg. En dröm i uppfyllelse verkligen. Och så nära inpå samtidigt som vi satt tryggt i bilen. Jag kan inte uttrycka detta i ord riktigt så jag stannar där.

4. Resan till bodaborg var rolig på många sätt. Vi tittade också in i Nydala klosterkyrka och blev guidade av en gammal studiekamrat, Martin Fredh. Väldigt roligt.

5. På hemvägen körde vi genom Värnamo. Inte mycket att säga om mer än att jag vinkade så armen nästan lossnade i hopp om att du Lena skulle vara där på vägen någonstans och se oss!

6. Idag är det sexagesima och det betyder att det i runda slängar är 60 dagar till påsk. Jag har letat runt på bloggen och i datorn och upptäckt att OM jag har predikat på sexagesima innan så har jag minsann varit bra på att sopa igen spåren efter mig. Det enda jag hittade på hårddisken var en predikan från 2011 (min första chans på denna söndag sedan prästvigningen 2010). Då firade vi friluftsgudstjänst i ett vintrigt vindskydd i Hajstorp. Det var väldigt roligt att se tillbaka på det. Predikan var helt ok dessutom.

7. I morgon ska jag i alla fall predika. I Ölsremma (9.00), Dalstorp (11.00) och i Limmared (18.00). Jag tror jag får ta med mig lille leksaksluther för dagen räknas också som reformationsdagen eftersom temat är ”det levande Ordet”.

8. Predikan kommer upp här sedan. Så slipper jag ju nesan av så glesa bloggposter också. Fast jag tror också att predikan är rätt bra. För mig själv är den nog det i alla fall.

9. En sak som händer i veckan som kommer är förresten att jag ska tala om Luther igen. I Grönahögs församlingshem på torsdag klockan 19. Kom om du är i trakten. Det blir leksaksluther för hela slanten. Är du en inbiten bloggläsare kan du ju alltid göra en bingobricka av mina lutherbloggposter och bocka av i takt med att jag visar bilderna.

10. Idag var det väldigt lätt att få ihop punkter till det här. Jag behövde inte ens skriva om Kung-Fu Pandafilmen jag såg igår.

11. Vad gör du idag? Skriv gärna en kommentar!

8 blandade tankar på söndagen

Blandad medeltida bild på igelkott.

Blandad medeltida bild på igelkott.

1. Glad söndag kära läsare!

2. Idag ska jag åka till Länghem och fira gudstjänst som min fru leder. Själv ska jag försöka hålla ordning någorlunda på barnflocken (i alla fall så de inte slåss och skriker kan ju vara en rimlig nivå).

3. Idag vänder kyrkoåret fram emot påsk. Det är septuagesima idag. Helt klart ett av de mest svårtydda söndagsnamnen. Det betyder i alla fall att det i runda slängar är 70 dagar till påsk nu.

4. Igår blev det (äntligen) av att återigen se filmatiseringen av Luthers liv (”Luther” 2003). Det var roligt och rätt bra gjort och lite kul också att jag börjar ha så bra koll så jag märker när de fuskat med kronologin på händelserna.

Luther ser på Luther.

Luther ser på Luther.

5. Jag fortsätter förresten med att tala om Luther. Nu i veckan visade jag mina lutherbilder på vårt tisdagskafé i församlingen och den 23e ska jag göra det en gång till i Grönahögs församlingshem. Jag har även en del samarbete på gång med skolorna i församlingen. Mycket Luther blir det.

6. Nån gång ska jag skriva lite om vad jag själv tycker man ska ta vara på från Luther och vad man nog helst ska akta sig för men det kommer väl vilken månad som helst i vanlig ordning.

7. Annat kul är att vi har snö igen hemma. Det tycker jag om. Det är en väldig utmaning att lyckas komma utomhus ändå när man ska baxa med hela flocken hemma men barmark och nollgradigt försämrar oddsen ytterligare om man säger så.

8. Vad gör du idag? Skriv gärna en rad!

Luther i Sverige

En svensk Luther!

En svensk Luther!

Idag har jag överraskande saker att berätta om Luthers historia i Sverige. Inte så att Martin Luther har varit här personligen men man brukar ju säga att Sverige är eller har varit ett Lutherskt land. Det jag vill säga är att det nog inte är som man tror med den saken. (tack till Birgit Stolts fantastiska bok ”Luther själv” för innehållet i dagens bloggpost).

Luther var inte alls något stort namn när reformationen kom till Sverige. Visserligen hade de svenska reformatorerna varit i lära i Wittenberg och kanske suttit vid både Luthers bord och vid hans kateder men reformationen i Sverige var mest av allt av politisk art, det teologiska innehållet var ställt i skymundan.

Kung Gustav Vasa var helt med på noterna när han förstod att det fanns möjlighet att ta makten över kyrkan och dess egendom men han tyckte att det bara behövdes en hjälte i den historien, nämligen han själv. När den tyska bibeln (Luthers översättning) kom på svenska fick den därför istället heta ”Gustav Vasas bibel”. Och Gustav Vasa gjorde stor sak av att han var den som befriat Sverige från dansken, bibeln från latinet och kyrkan från påven. Sen belönade han sig själv genom att röja bort allt ur det finaste koret i Uppsala domkyrka som var helgat åt Maria, och avsätta det till gravplats åt sig själv…

Det var mycket i kyrkan som förblev som det varit. Tyska lutheraner som kommer till Sverige har alltjämt svårt att tro att vi verkligen är lutheraner vi också, eftersom allt i kyrkorum och gudstjänster ser så katolskt ut i deras ögon. De starka svenska bönderna var inte heller sugna på att någon skulle komma och berätta för dem vad de skulle tro på och man ville verkligen inte riskera att Gud blev vred och skörden slog fel om man bröt med gamla seder och började fira gudstjänsten annorlunda. Det har ofta sagts att reformationen i Sverige var någon slags halvmesyr och det ligger nog mycket i det.

Sett med nutida ögon så har Svenska Kyrkan äntligen blivit fri från staten igen efter många år men det går trögt att hitta ett annat sätt att vara på, detta måste vi nog förstå mot att det finns en otroligt lång tradition i landet om att vilja använda kyrkan för olika politiska syften. Nu blänger vi alla mot Gustav Vasa för han bidrog mycket.

Foto 2017-01-30 12 17 44

Det ni ser här ovan är Martin Luthers popularitetskurva genom tiderna i vårt land. Martin Luther och hans teologi var länge ganska okänd även i det protestantiska Sverige. Det var inte förrän när ”läsarna” i väckelserörelserna på 1800-talet började läsa Luthers postillor som han sköt upp i popularitet. Luthers popularitet var nog som störst någon gång sent 1800-tal. Kurvan är sådär i exakthet men det viktigaste syns i alla fall.

Sedan hade Luther alltjämt en hel del anseende en bra bit in på 1900-talet men i och med andra världskriget vände svenskarna ryggen mot allt tyskt och då sveptes han med i fallet. Talar man med äldre präster i Sverige nu så kan de ha gått igenom teologiutbildningen utan att Luther knappt nämnts.

Från 80-talet (om man får tro Birgit Stolt och det vill man gärna) så började man tala om Luther igen, men enbart nedsättande. Det var från och med nu som man kan ha ”en liten Luther på axeln” och Luther förknippades mest av allt med tvångsmässig arbetsdisciplin.

Nu får vi hoppas att detta Luther-år bereder väg för någon slags syntes. Så att vi både kan uppskatta den spännande livsberättelsen om Luther, och ha en ganska balanserad syn på vad som verkligen är värdefullt och vad man faktiskt ska ifrågasätta hos honom.

 

Nattvard med min ovän

Detalj från altarbrunet i Nittorps kyrka.

Detalj från altarbrunet i Nittorps kyrka.

Än en gång har jag glädjen att få ha Anette Ljungberg som gästbloggare här på Vandra Vägen. Förra gången skrev hon denna väldigt fina bloggpost om att vara pilgrim i gamla flyktingars spår. Idag handlar det om nattvarden. På ett annat sätt än man kanske kan förvänta sig. Stort tack Anette, ordet över till dig!

Nattvard med min ovän

Jag kliver in i kyrkorummet, altarbordet är dukat till nattvard. Jag sätter mig i bänken och upptäcker att Daniel sitter där några bänkar snett bakom mig. Daniel, det hugger till i bröstet, han som gjort mig så illa. Kinderna hettar, ilskan bubblar upp. Allt jag ville ha fått sagt… Så får jag syn på Anna-Karin lite längre fram i kyrkan. Minns hur jag avslutade vårt senaste samtal. Ont i magen. Hur jag svek när hon behövde mig. Hur jag lämnade henne åt sig själv. Jag skäms. Sitter där i bänken med ilskan i bröstet och skammen i magen. Då bryts brödet.

För dig utgivet. Går sakta gången fram. Bakom mig Daniel, framför mig Anna-Karin, mitt emellan jag, både sviken och svikare, ofärdig, misslyckad, arg och skamsen. Just där och då får jag ta emot vinet och det brutna brödet. Gud som älskar mig. Gud som inte väntar tills jag ordnat upp mitt liv, rett ut mina relationer. Gud som möter mig här och nu, som vill dela bröd och vin, kropp och blod, dela liv med oss. Efter mässan lunch i församlingshemmet. Jag, Daniel och Anna-Karin vid samma bord. Vi fortsätter dela, bröd, vin, liv…

Som ett barn som sprider ljus

Jesus bärs fram i templet och träffar Symeon och Hanna!

Jesus bärs fram i templet och träffar Symeon och Hanna!

Jag lägger upp min predikan från i söndags, på kyndelsmässodagen. Jag höll den i Grimsås kyrka och på kvällen också i Länghem. Vi hade också en familjegudstjänst emellan och då fick jag förenkla något men i grund och botten var det samma poäng även där även om jag talade betydligt kortare. Hur som helst, jag hoppas detta kan vara till glädje för dig. Inget skulle glädja mig mer.

Predikan kyndelsmässodagen 2017

Jag tror att jag har kommit på att Lukasevangeliet nog är favoriten bland evangelierna ändå. Det vi hör idag på kyndelsmässodagen är nog ändå en av bibelns allra vackraste texter.

Lukasevangeliet börjar jättekonstigt. Det tar lång tid innan Jesus dyker upp. Markusevangeliet börjar med ”här börjar glädjebudet om Jesus Kristus Guds Son” och typ så med de andra också men Lukas börjar med en helt annan historia först. Om Sackarias och Elisabet som var barnlösa och till slut fick bli föräldrar till Johannes döparen, om löftet om Messias som ska komma och först sedan kommer ängeln till Maria och allt börjar på riktigt. Det är ett ganska konstigt sätt att börja berättelsen faktiskt. Jag tror att Lukas tyckte han såg något mer i det där med Sackarias och Elisabet och också i Symeon och Hanna som vi hört om nu än bara att det var så det var. Han såg en bild av hela sitt folks historia där.

De där gamla ofruktsamma som aldrig fått något barn. De påminner så väldigt mycket om Abraham och Sara som gick i år efter år i väntan på barnet som skulle komma och göra att deras folk levde kvar. En räddare kan man säga. De första kristna såg att hela gamla testamentet var fullt med längtan som ännu inte riktigt blivit verklighet. Nu har vi Symeon i templet. Han har fått ett löfte på något sätt från Gud om att han inte skulle dö förrän han sett Guds messias. Det är också bildligt samtidigt på något sätt för det är ju det hela Guds folk fått höra. Att de inte ska gå under utan Guds räddning ska till slut komma. Messias ska komma. De har väntat länge och ibland kanske tappat modet men nu förstår han att det är detta han ser. I detta barn.

Det är det som är grejen med inledningen till Lukasevangeliet. Genom de här gamla människorna får vi hjälp att koppla ihop hela Israels historia med det nya som kommer nu i och med Jesus. Sen kan man starta och liksom ha fått med hela bakgrunden på något sätt.

Det är också slående hur väldigt mänskligt det är alltihop i den här berättelsen. Allt är sådant som jag tycker jag har sett många gånger i vår egen kyrka. Föräldrar som är så glada över ett barn de fått och kommer med det till Gud, inte för att offra kanske för sånt gör vi ju inte, men för att bära barnet till Gud i dopet. Och så tänker jag på de gamla. Det är väldigt speciellt med riktigt gamla människor och riktigt unga människor tillsammans. Kanske på dopet, eller för den som fått barnbarn eller kanske barnbarnsbarn. Det är solklart att det där lilla barnet ger enormt mycket hopp. Det föds nytt liv till den här världen. Det kommer en fortsättning. Allt detta finns också med i evangeliet. Med en massa extra specialinnehåll för att det är Jesus som ju bokstavligen är framtidshoppet för hela vår värld men även han var ett barn en gång.

Och det betyder mycket att det finns människor som har förhoppningar och förväntningar på honom och tror på honom. Gud verkar vilja använda sig av människor och väldigt vanliga saker i sin stora plan så det spelar nog stor roll det som Josef och Maria skickar med honom.

Ibland vid jul tänker jag på Jesu födelse och på hur tron föds i våra hjärtan. Så kan man nog tänka lite i denna berättelse också om man vill. Maria och Josef går den väg Gud lett dem på. Och så får de bekräftelse utifrån av en som gått på vägen längre. Uppmuntran från gamle Symeon som känner igen barnet. Vi kan behöva höra också att någon känner igen att Gud verkar i oss. Det är gott att få höra för det är så lätt att tvivla på. Inte ens Josef och Maria kunde kanske vara helt säkra. Det var nog skönt att någon förstod vad det var som fanns i dem.

Symeon har förresten blivit ledd av Anden till templet. Jag funderar allt på hur det gått till. Det är lätt att tro att Gud talat till honom med mäktig röst från molnen eller gett honom en obetvinglig känsla att han ska gå till templet men jag tänker att det kanske inte behöver vara så. De gånger som jag tror Gud kan ha lett mig har jag nog fattat det efteråt. ”Det var ju märkligt att jag skulle vara här just precis nu när den här medmänniskan behövde mig till det här” och så kan man fundera på att det var ju en märklig slump att jag gick hit just idag, det var ju bara något jag fick för mig. Gud verkar i det oansenliga och vardagliga.

Kanske var förresten allt det vi hört om här ganska oansenligt. Något som ingen just lagt märke till i folkmassan i templet? Men som blev oerhört viktigt för de som var med om det. Och som gamla Hanna sedan berättade om.

Det var ett ljus de såg. Hoppets ljus tändes i hjärtat när de såg Jesus.

Jag vill inte predika om den här texten utan att hylla Hanna rejält. För Hanna är lite undanskymd. Hon har ingen talroll som Symeon men jag tror vi alla har mött henne i våra kyrkor. Vi kanske också har olika mycket av henne i oss själva? Det finns i alla fall ofta män och kvinnor, ofta kvinnor, som är så hemmastadda i kyrkan att den blivit ett hem. Man vill vara där i Guds tempel och ger av sig själv och sin tid. För att tjäna Gud. Hanna själv kanske inte skulle uttryckt det så högtidligt, det är ju Lukas som skriver att hon tjänade Gud dag och natt, men det var så i alla fall. Hon hade lärt sig glädjen i att tjäna Gud i det lilla. Fira gudstjänst och tända ljus. Le mot sina medmänniskor. Och jag vet själv att jag lärt mig väldigt mycket bara av att möta olika sådana Hannor i olika församlingar. Det har stärkt min tro. Det stärker Kristi Kyrka.

Symeons ord avslutar dagen för många bedjande människor. Be dem gärna när du går till sängs, eller efter en gudstjänst eller om du anat att nu har jag fått se att Gud gjort något.

Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid som du har lovat, ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk. Ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.

Ty mina ögon har skådat frälsningen. Och så får man dröja lite ordlöst vid om man fått några tecken under dagen. Några påminnelser om att allt ändå vilar tryggt i Guds hand. Jesu namn betyderförresten något sådant så man skulle nästan kunna säga att Symeon säger ”Ty mina ögon har skådat Jesus”. Det var det Symeon gjorde. Han är frälsningen. Han är aldrig långt borta men må Gud ge oss ögon och hjärta så att vi kan känna igen honom i det dagliga livet.

Han var ett ljus för Maria och Josef, så som ett barn är ett ljus för sina föräldrar. Det spred ljus i deras liv att leva tillsammans med honom. Han var också ett ljus för Symeon och Hanna, liksom ett barn är ljus genom att peka på framtidens alla möjligheter. Han är den som tänder hoppets ljus för oss och vår värld.

7 blandade tankar på söndagen

Symeon och Jesus. Glad Symeon.

Symeon och Jesus. Glad Symeon.

1. Glad söndag på dig käre läsare!

2. Vandra Vägen tackar ödmjukast för alla gratulationer i samband med det försenade födelsedagsfirandet. Det är roligt att markera lite hur åren går. Känns lite som att ett bloggar är minst 7 människoår så då är jag och bloggen väl jämnåriga nu.

3. Idag är det kyndelsmässodagen. En väldigt fin dag i kyrkoåret. Idag ska jag leda tre gudstjänster. En i Grimsås (9.00) sedan en i Dalstorp (11.00) i den får de som döpts under förra året komma och hämta den ängel vi hängde upp i kyrkan vid dopet. Och så blir det tårta efter gudstjänsten. Sedan ska jag få åka till den för mig lite nya kyrkan Länghem på kvällen. Ses där va?

4. Evangelietexten för kyndelsmässodagen är väldigt fascinerande för mig. Det är nog för att jag tycker jag ser så mycket av att det är likadant när vi har dop i kyrkan. Föräldrar som tacksamt bär fram sina barn, gamla människor som lyser upp när de får hålla nyfödda. Ett bättre sätt att förklara att Jesus är världens ljus kan jag inte tänka mig.

5. Jag har nu snart varit präst i 7 år. Jag har satsat en hel del på att försöka bli bra på retorik och predikan och så. Nu tror jag att det är dags att bli bättre på att be många människor om hjälp med saker istället. Det kan man nog lätt ägna 7 år av övning på. Nu idag ska vi i alla fall vara många som hjälps åt med olika saker och det känns väldigt roligt. Så ska det vara i kyrkan.

6. Det händer (sällan måste jag tyvärr medge) att folk skickar saker till mig för bloggens räkning. Jag har nu fått Mattias Lönnebos senaste bok ”drömfångarna”. Det ska bli roligt att läsa, och bra nu när det är länge sedan vi hade någon högläsningsbok hemma. Jag får väl återkomma till den här när den är läst.

7. Vad gör du idag? Skriv gärna en rad!