Jag har tagit några nya bilder av Luthers liv inför kommande föreläsningar. Här är en, jag kallar den ”den onde Luther”.
Det är starka ord att använda och jag har spetsat till dem för poängens skull. Luther skulle förstås själv villigt medgett att han var en syndare som alla andra och beroende av Guds barmhärtighet. Att han hade ett hett temperament är inte heller att ta fel på och mycket av de hårda ord som finns bevarade från honom har han nog sagt och gjort i vredesmod. Jag skulle alltså inte säga att Luther var en ond människa mer än du och jag är det men det finns några saker som jag måste nämna här för att bilden av Luther sammantaget ska bli mer rättvisande.
Antisemiten
Det är ett välkänt faktum att Luther var antisemit. Nu kan man förstås hävda att väldigt många kristna i hans samtid var hätska mot judar men det är ju inte mycket till försvar egentligen. Det var inte heller så att Luther höll sina tankar för sig själv utan han predikade gärna om judarnas och deras förkastliga tro. Hans allra sista predikan i livet var en sådan. Och det finns en sen skrift av Luther (”Om judarna och deras lögner”) som handlar om alla möjliga illdåd han tycker det kan vara rätt och lagom åt judarna att utsättas för. Långt senare plockade Adolf Hitler upp den boken och använde den för att legitimera sitt antisemistiska program.
Jag har hört det sägas att Luther hade vissa förhoppningar om att judarna skulle bli kristna när de nu fick höra evangeliet rent och klart tack vare honom. Inte konstigt att de inte tog till sig det förvanskade budskapet som påven stod bakom tänkte han. Men någon stor tillströmning av judar som ville döpas blev det aldrig och då ska Luther ha blivit vred över detta. I själva verket var nog Luther antisemit hela livet. Det har ibland framställts som det men det var inte någon kamp för religionsfrihet i vår mening som han förde.
Inbyggt i teologin?
Det som bekymrar mest med detta är att Luther i sin tolkning av Paulus förmedlat en väldigt negativ syn på judendomen genom hela sin teologi. Han hyser inte direkt några varma känslor för sånt han nedsättande kallar ”gärningsfromhet” eller ”laggärningar” och allt som i hans ögon syftar till att med sina handlingar bli rättfärdig inför Gud. Det är en syn som man som lutheran lätt får med sig omedvetet även om judarna inte skulle hålla med om den själva. De följer visserligen Toran men är också beroende av Guds nåd och de löften han gett då han slöt förbund med folket.
Jag kan själv tycka att det är väldigt svårt att sortera ut hur mycket i det lutherska som egentligen hänger ihop med sådan ”ersättningsteologi”. Det här handlar ju om väldigt centrala frågor i teologin. Som ni sett här på bloggen har jag skrivit en hel del om att förstå Jesus i sitt judiska sammanhang. Till exempel ”Jesus med judiska ögon” för några år sedan.
Vad säger du om de här osympatiska sidorna hos Luther, hur ska vi tänka om dem? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar