Diakonerna och prästerna i Kinds pastorat (där jag jobbar) hade en träff med Bo-Lennart från Lilleskog om olika själavårdsfrågor. Han är klok och säger mycket bra. Bland annat så talade han om hur det är när en människa går genom svårigheter i livet. Många gånger är de svåra känslorna väldigt starka och inte minst skammen över att man har det som man har det. Skammen gör det så mycket svårare genom att hindra oss från att söka hjälp utifrån. Till slut kanske vi ändå når en punkt då vi inte har något annat val. Vi behöver tala ärligt om det vi bär på för att kunna leva vidare.
Då är det viktigt att vi hittar någonstans där vi kan få berätta ärligt om hur vi har det. Kanske med en präst eller en diakon (du är alltid välkommen och det kostar givetvis ingenting) eller en annan klok medmänniska. Eftersom skammen är ett så stort problem så behöver vi få vara i en miljö som sänker skammen. En accepterande miljö. En där det jag sägs godtas utan att jag möter moraliserande tillbaka.
Då tänkte jag på söndagens evangelietext. Egentligen på många andra händelser kring Jesus också men det stämde in på söndagens text med.
Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud.Några blev förargade och sade till varandra: ”Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.” Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” (mark 13:3-9)
Några blir arga över slöseriet de tycker kvinnan ägnar sig åt. Och de skäller på henne. Men Jesus står upp för henne och försvarar henne. Det är uppenbarligen så att han låter henne hållas utan att på något sätt reagera som att hon gör något opassande. Och han säger de härliga orden ”hon har gjort vad hon kunde”.
Jag tycker det är en fantastisk förebild i att normalisera och reducera skammen i en känslig situation där kvinnan vågar sig ut på djupt vatten för att göra det hon känner sig manad till.
Vi får försöka vara som han. Och vi får försöka göra att våra församlingar är gemenskaper där det här finns. Att man inte kan skämma ut sig genom att avvika lite utan där vi ser människan bakom. En som kanske ibland inte gör allt på bästa sätt men som ”gjort vad hon/han kunde”. En gemenskap som tar ner skammen och gör det lättare att både andas och att förändras.
Jag har skrivit en hel del om skam här tidigare. Sök på skam i sökfältet eller läs till exempel ”att skamma och avskamma”. Det här är otroligt viktiga grundtankar för att människor ska kunna bli upprättade och Jesus är som vanligt den store förebilden.
Lämna ett svar