Nåden finns överallt (men man hittar den i kyrkan?)

 

Något att sätta på väggen!

Något att sätta på väggen!

Häromdagen fortsatte de stiftsledda samtalen för diakoner och präster om begreppet nåd. Det finns mycket klokt och tänkvärt som kommit upp om det och ett exempel är det fina visdomsordet på dagens bild som min kollega Peter Nordén står bakom. Elegant sammanfattning av det kristna livet. ”Bada i nåden, läck barmhärtighet”. Det vill säga, att leva av Guds gåvor och ge vidare till andra av det man fått.

Jag skrev ju om nåd här nyligen. Som kristen tror vi som sagt att allt gott kommer från Gud och att vi får del av det som en gratis gåva. Varje ny dag, varje vacker vy, varje skratt med andra, allt sådant skulle man som kristen med fog kunna kalla för nåd. Bakom allt detta står den generöse givaren Gud.

Men det jag funderar på nu (och jag behöver nog din hjälp för att veta om jag är rätt ute) är om det kanske är en typiskt kristen (eller åtminstone religiös) grej att se på världen med ”gåvoglasögon” på? En gåva förutsätter ju en givare?

Mer exakt funderar jag på om man först måste få lära känna och höra om Guds nåd i kyrkan innan man kan upptäcka den överallt omkring sig (livet som gåva alltså), är det så, eller är det ett förminskande sätt av mig att tänka på mina icketroende syskon?

Skriv gärna en rad om hur du ser på det. Jag inser ju att de flesta som läser detta redan är rätt hemmastadda i kyrkan men var och en har säkert mycket klokt att bidra med i detta!

 

5 reaktion på “Nåden finns överallt (men man hittar den i kyrkan?)

  1. Spännande! Du skriver ”Mer exakt funderar jag på om man först måste få lära känna och höra om Guds nåd i kyrkan innan man kan upptäcka den överallt omkring sig ?”

    Jag tänker att människor visst kan upptäcka Guds nåd utanför kyrkan ( Varken Gud eller Nåden är bundna till rum) men att man inte känner igen eller ser det som nåd..
    Tänker att längtan efter Guds gemenskap är nedlagt i människan redan från början och då vi möter nåden klingar en ton av igenkänning inom oss….även om inte alla vill benämna denna som Guds nåd…

    Jag bloggar om mitt kristna liv, om strävandet efter hälsa och balans, sänder podcast varje söndag och erbjuder samtal och föreläsningar…titta gärna in;
    http://www.slowlivingbyannika.se

    • Hej Annika! Roligt att du hittat hit. Det verkar som att vi har delvis samma syften med det vi håller på med och det är ju alltid väldigt roligt att hitta vänner längs vägen!Jag har börjat kolla lite på din sida och din pod. Ser fram emot att följas åt framöver!

  2. Är det inte tvärtom, undrar jag. Först upptäcker folk en massa gåvor. Sen klär de den upplevelsen i religiösa termer – eller låter bli.

    Förvisso kan man gå den andra vägen också. När man väl betraktar sig som kristen kan man bestämma sig för att ha detta som allmän livshållning (och lyckas mer eller mindre bra) men själva upplevelsen kan man nog få, hursom. Frågan är vad man gör av den om man heter Richard Dawkins. Iakttar sig själv och säger ”vilken lustig reaktion hos mig, givetvis en rest av någon bisarr evolutionär process”?

    Tycker du ska leta upp en urgammal låt av Ola Magnell som heter Fältekot. Finns säkert på Spotify. Texten här – men lyssna gärna på den först, innan du läser.
    http://www.magnell.nu/s%C3%A5nger/f%C3%A4ltekot-1730021
    Magnell använder ju klassiskt religiösa termer här, lånade både från new age-svängen och kristet gods. Men mer än agnostiker blev han aldrig (även om han har sagt att om någon kallar honom för kristen socialist kommer han inte att protestera. Sen är ju frågan hur religiös den etiketten är – kan vara mycket så, behöver inte nödvändigtvis, eller …?)

    • Det är kanske väldigt mycket en fråga om hönan eller ägget över detta. Det finns ju många fler delar att ta med. Som att många svenskar ändå är ”kulturkristna” på så sätt att nåd kanske är en kategori även om man inte har en gudstro själv. Upplevelsen av förundran eller tillvarons gåvokaraktär antar jag att alla snuddar vid på olika sätt, det utgick redan Paulus från när han predikade för hedningar. Dawkins är inte lätt att förhålla sig till. Det känns på något sätt ganska bisarrt att resonera på det sättet du beskrev hos honom. Det låter så väldigt reducerande att vi skulle ha fått alla dessa fantastiska möjligheter och så säga att ”det är inte fråga om något annat än x”. Lite som när någon tänker för mycket på transmittosubstanser när det gäller kärlek.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>