Förloraren, förskonaren och försonaren

Murrig och mörk bild som rymmer allt elände i världen, men innebörden är ett glatt budskap för oss!

Min vana trogen lägger jag när jag kan upp söndagens predikan här på bloggen. Den här gången tyckte jag själv att det blev rätt spretigt och lite väl långt men å andra sidan fick jag ju till tre punkter med snärtiga rubriker, det måste väl räknas på plussidan? Hoppas hursomhelst att den kan vara till glädje för dig!

Förloraren, förskonaren och försonaren, predikan för 5e i fastan 2017 i Grimsås och Dalstorp

Enligt gammal sed har jag tre delar i den här predikan. Den första delen kallar jag inte riktigt för försonaren, utan ”förloraren”.

Förloraren

Den delen handlar om dig och mig kan man säga.

Det kanske är hårda ord att vi skulle vara förlorare men vi kan väl åtminstone vara överens om att det är något riktigt illa att vara en förlorare i vårt land idag. Helst ska man vara en vinnare. Men åtminstone inte en förlorare. Och tyvärr är det väl så att det ligger lite för nära till hands ändå, att vara en förlorare. Såpass nära att många av oss nog oroar sig över att vi kanske är det trots allt? Det finns alltid de svårare stunderna i livet då det känns som att det är så. Och kanske ser vi något av sanningen då? Bristerna i våra relationer, vår  del i att det inte går så värst bra för planeten vi bor på, att vi inte har sådär perfekta liv som andra kanske har och så vidare.

I bibeln står det inget om att vi är förlorare. Däremot om att vi är ”förlorade”. Att vi kommit bort från Gud och behöver bli funna. Den kristna tron säger också att det är det här som är själva grundproblemet. Att vi kommit bort från Gud, från kärlekens källa så vi lider konstant av kärleksbrist. Någonstans inom oss gror tvivlet på vårt värde och att vi är älskade för de vi är. Och det för oss in på mörka vägar. Det kanske rentav kan få oss att älska mörkret mer än ljuset och vara rädda för ljuset eftersom vi inte är glada över dem vi blivit och helst inte vill att någon ska se oss som vi verkligen är. Så länge det är mulet ute så ser fönstren ok ut men när vårsolen kommer så syns lorten. Så är det hemma hos mig i alla fall. Det kan vara en bra bild av varför det inte är säkert att vi söker oss till Guds ljus.

Bilderna av förlorare och förlorade går ihop i liknelsen om den förlorade sonen som kanske är Jesu allra viktigaste liknelse. Den rike arvtagaren som ville vara en vinnare och äga världen men som till slut satt ensam och förödmjukad och undrade vad som hade hänt egentligen, hur blev det så här? Hur ser vägen tillbaka ut? Det kan vara så hopplöst att vi helst inte ens tänker på det.

Förskonaren

Det behövs godhet. Gud kanske inte förskonar oss från att ha ansvar för våra liv men det finns något annat. Jesus sägs ju vara ”hörnstenen”, och då ska vi tänka på en sådan där mittsten i en portal som sitter i mitten och gör att allt håller ihop. Hörnstenen som bär upp allt och får allt på rätt plats är att Gud vill vårt bästa. Gud vill oss faktiskt väl även om vi har svårt att tro det.

En sak som liknelsen om den förlorade sonen säger oss om Gud är att Gud kanske är orolig att förlora oss men han ser ingen som förlorare på det sättet att vi skulle förlora vårt värde eller vara hopplösa fall. Han vill hela tiden ha oss tillbaka. Jesus säger själv att ”det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka”. Man måste inte fixa allt själv innan man får komma till honom, det är just för att hjälpa oss med det vi inte själva kan fixa som han kommit. Så älskade Gud världen, att han gav den sin ende son för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Han kom inte för att döma världen utan för att världen skulle bli räddad genom honom. Så står det.

Skulle vi förstå Guds kärlek till oss skulle våra problem vara lösta. Så mycket vi jagar efter skulle bli ointressant. Vi kan ta ett mer mänskligt exempel. Tillsammans med någon vi är trygga med och som vill oss väl kan vi kanske för första gången våga erkänna fel vi begått eller tala om sådant vi skäms för eller över huvud taget öppna upp fasaden lite.

Försonaren

Det finns mycket som måste försonas. Vi påverkar inte så stor del av världen var och en men vi har sannerligen att göra med att försonas med oss själva och med Gud. Sedan följer nog annat av det. När vi insett att vi är del av världens problem kan vi också bli del av lösningen.

Idag har vi hört den märkliga berättelsen om ormarna i öknen. Och så har vi fått höra att det på något sätt är en bild av Jesus på korset och att om vi ser på honom där så blir det till läkedom för oss. När vi ser på Jesus på korset så ser vi flera saker samtidigt. Vi ser något groteskt och hemskt. Detta är vad vi gjort världen till tillsammans. Så här gör vi mot en som är god. Och samtidigt vet vi att det är en bild av den yttersta kärleken. Av en som ger sitt liv för sina fiender eftersom han vägrar se dem som förlorare eller förlorade. Lite mer personligt kan man tänka att det är en påminnelse om de fula sidorna i mitt liv, och av Jesu kärlek till mig även med dem. Han älskar en mänsklighet som inte älskar. Och han gör det tills han vinner dess hjärta och lär den att älska. Så är det med var och en av oss, och så är det med världen.

Det kanske inte blev lättare med mina konstiga rubrik-ord. Det jag velat säga är att det är svårt att se sanningen i vitögat. Det är svårt att erkänna det i livet som inte blev som man önskat, det kräver att vi är trygga och älskade för att vi ska kunna göra det. Jesus har kommit för att vi ska få lära känna Guds kärlek till oss. Se hur långt den verkligen sträcker sig. Och för att vi ska fatta det här mer och mer har han hittat på den här grejen med kyrkan där vi ska öva oss i att älska varandra och på så sätt tillfriskna mer och mer och våga släppa in ljuset i våra mörka vrår. Och i förlängningen bidra till försoningen i världen. Om jag kan leva med mig själv som jag är behöver jag inte ta ut min smärta på andra. Det stannar med mig.

Min kollega Peter sade det här ganska mycket snärtigare. Vi har talat mycket om ”nåd” och vad det är och han formulerade detta med att leva i försoning som att ”bada i nåd, och läcka barmhärtighet vidare till andra”.