Till innehåll på sidan
Tomas Jarvid

En Gud mäktig nog att hjälpa

 

Jesus som "pantokrator", allhärskaren. Kokar man ner det hela så är det viktiga vad det betyder för oss av trygghet och förtröstan?

Jesus som ”pantokrator”, allhärskaren. Kokar man ner det hela så är det viktiga vad det betyder för oss av trygghet och förtröstan?

Här är en tanke jag gått med sedan jag var på prästmöte för ett tag sedan. Föreläsaren talade (med hjälp av en språklig härledning på hebreiska som jag inte alls kan göra rättvisa så ta detta för vad det är och ring Jesper Svartvik om ni vill ha bättre svar) om Guds allmakt.

Det hebreiska Gudsnamn som brukar förknippas med Guds makt är ”El-shaddai”. Detta har senare på grekiska kommit att bli ”pantokrator” som betyder ”allhärskaren” eller ”den allsmäktige”. Och när den kristna tron rörde sig ut i den grekiska omvärlden så kom man generellt att ha ett betydligt mer filosofiskt förhållningssätt till trons sanningar. Därav mängder av lärda samtal om var gränserna för Guds allmakt går och vad Gud kan och inte kan göra.

Det som var roligt med föreläsningen nu var att jag förstod att det inte var där det började. Allra först måste det ha börjat med en erfarenhet. Inte med spekulationer och smarta distinktioner utan med erfarenheten av att Gud bryr sig om och förmår gripa in. Innan det var fråga om vad Gud är förmögen till var det förundran över att ha en Gud som är mäktig nog att hjälpa oss.

Så är det nog för oss som tror på Gud idag också. Viktigare än den mer abstrakta teoretiska sidan av tron är den personliga. Kanske inte så att det behöver bli privatreligiöst och väldigt individualistiskt men trons viktigaste fråga är ändå hur den hänger ihop med våra liv.

En Gud som är mäktig, åtminstone mäktig nog att hjälpa, och engagerad, även i oss, det är grunden vi måste stå på innan tankarna för vandra vidare.

Vad säger du om detta? Skriv en kommentar!

Jag har förresten skrivit en hel del om makt här på bloggen tidigare. Titta under ämnet ”makt” eller titta på dessa mäktiga inlägg om makt.

Kommentarer

6 svar till ”En Gud mäktig nog att hjälpa”

  1. Profilbild för Lena P

    Det är ungefär det jag försöker förklara i diskussioner med hetsiga fundamentalistiska ateister. Man kan inte förstå Gud med intellektet. Gud måste upplevas.

  2. Profilbild för Tomas Jarvid

    Det är ganska många kristna som verkar brista i att förhålla sig existentiellt till tron.

    1. Profilbild för Rebellas andra

      Kan du utveckla det lite?

      1. Profilbild för Tomas Jarvid

        Det var kanske lite ogenomtänkt men jag menar att det är lätt att ta det lite för mycket som ett paket snarare än något man ska integrera och jämka ihop med sig själv.

  3. Profilbild för Markku
    Markku

    Jag håller hel med på att :Gud är en upplevelse. Jag tror att även kristna är underkastade under psykologiska, sociala och fysiska lagar. Hjälpen från Gud är en upplevelse att han är med oss även när allting pekar på mot en undergång.

    Man kan höra då och då frågan, att var var Gud i Auschwitz ? Om han finns och verkar som kristna tror på , då var han i högsta grad där hos var och en.

    Det svåra är när man väntar på ett mirakel som Gudsbevis. Varför skall Gud rubba naturlagar för någon individ? Fast mirakel förekommer, men inte som man tror på.Det har jag sätt nära inpå och modern läkarvetenskap var bärare av miraklen.
    Det är konstigt att vi, vars hela existens är ett miraklen ,vill ha ytterligare bevis på att miraklen finns. Komma till tron är kanske vakna upp till det självklara.

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Det här var tänkvärt, och det sista stycket ska jag tänka mer på. Jag blev sugen att skriva något mer om att ”Gud är en upplevelse”, det får bli när det blir som vanligt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.