Mossebo kyrka, en fotobloggpost

DSC_0569

 

Ett kort stycke utanför min församling (men fortfarande i Kinds pastorat) ligger den vackra träkyrkan i Mossebo. Jag har lett några begravningar där och idag har jag glädjen att göra en fotobloggpost med bilder från kyrkan.

DSC_0017 (2)

Mossebo kyrka utvändigt. Det är allt något särskilt med träkyrkor i alla fall.

 

DSC_0571

 

Mossebo kyrka är full av spännande detaljer. Här ser vi änglar i olika stil och antingen Gud Fader eller Kristus som ”gammal av dagar” över altaruppsatsen.

 

DSC_0573

Änglar finns det många! Denna bär på Jesu segerrika ord från uppenbarelseboken ”Jag war död, och si jag är lefwandes ifrån ewighet til ewighet”

 

DSC_0576

Denna himmelske budbärare hänger från taket och blåser i sin basun ”Stån upp i döda och kommen för domen”

 

DSC_0593

Predikstolen är extra imponerande  och välutsmyckad från topp till tå.

DSC_0577

Även uppe i predikstolen finns det förstås en ängel vid timglaset. Mycket vacker.

 

DSC_0575

Vacker och ovanlig är också denna Maria med krubba och djur som finns på sidan till predikstolen.

 

DSC_0583

Det kanske mest ovanliga inslaget är annars de fyra statyer som står längst fram i mittgången (och skymmer sikten rätt bra beroende på var man sitter). Här Paulus med Andens svärd.

DSC_0584

Givetvis tillsammans med Petrus, som bär nycklarna att förlåta synder eller för att binda någon i deras synder.

DSC_0586

På prästen Arons huvud står det ”Herrens helighet” och han bär fram rökelse.

DSC_0587

Mose kommer med budorden och är, som sig bör, lätt behornad. Varför är en spännande historia i sig. Han är inte alls någon hob som man kunde tro utan har tagit av sig om fötterna eftersom han är på helig mark (om man ska vara noga är det en annan bibelberättelse, den där han är vid en brinnande buske).

 

DSC_0597

Sista kortet är inte så bra taget men motivet är fantastiskt. En ängel stryker ett enormt stort tal som en demon håller fram. Det är människornas skuld inför Gud som stryks ut med lammets blod.

Har du varit i Mossebo? Skriv en kommentar!

10 blandade tankar på (konfirmations)söndagen

Lite uttittad modell bland många stafflier. En del kanske känner sig lite nakna när släkten kommer för att titta på konfirmationen, bäst att satsa på trygghet.

Lite uttittad modell bland många stafflier. En del kanske känner sig lite nakna när släkten kommer för att titta på konfirmationen, bäst att satsa på trygghet.

 

1. Glad söndag på er kära läsare!

2. Idag är det konfirmationsgudstjänst för årets konfirmander i Dalstorps kyrka. Det är alltid en rätt speciell dag och det känns som en mastodontinsats att göra som präst även om det nog egentligen finns en del tuffare dagar om året. Det är ju många som ska medverka och som man ska försöka ha koll på.

3. Det känns hur som helst skönt att vi har en träff till planerad med konfirmanderna. Vi ska ut och paddla också (vilket ju alltid är det bästa man kan göra, rent objektivt alltså). Det mest mysko med konfirmationer är annars alltid det abrupta avskedet då alla försvinner iväg med sin släkt.

4. Sommaren är tydligen här. Göken kal som tokig på komosse igår och friluftssäsongen är igång på allvar. Att vara ute i skogen är svårslaget.

5. Jag har sett en hel hög med superhjältefilmer på sistone. Bara så ni vet.

6. En speciell sak på konfirmationsgudstjänster är att det i princip är konfirmanderna som står för predikan genom ”redovisningen” som ska visa på det viktigaste de lärt sig under året. Jag och min kollega Ulf ska hålla ett tal till konfirmanderna dock.

7. Man lär sig mycket av att samarbeta om saker. Det där med dialogpredikan och sånt har aldrig känts lockande men med Ulf brukar det landa rätt bra. Det knepiga är förberedelsesidan, sånt här kan jag överförbereda i andra fall, nu har jag typ bara tre stödord att hålla tal utifrån.

8. Starkt fokus på vad tro är blir det i alla fall. I talet och i konfirmationen i övrigt. Det är ju centralt på alla sätt så vi räknar väl med succé?

9. Att posta brev är nog det svåraste jag vet. De blir liggande jättelänge utan att komma till någon brevlåda.

10. Vad gör du idag? Skriv en kommentar!

Den opolitiske Jesus

Jesus. Alldeles för lik en vanlig kung på den här bilden om du frågar mig.

Jesus. Alldeles för lik en vanlig kung på den här bilden om du frågar mig.

 

Ok, här kommer det närmaste kyrkopolitik man kan komma på den här bloggen.

Det är ofta högljudd debatt kring svenska kyrkan och på vilket sätt den ska vara politisk. En del tycker att kyrkan är vänstervriden, andra att den i de flesta tider varit högervriden. Det ligger mycket i båda delar. Åter andra käbblar om om och när och hur kyrkan gör rätt i att ta ställning i politiska frågor. Många gånger ligger det nära till hands att man vill framhäva Jesus som om han hade tillhört ens eget parti. Jag har skrivit om detta för länge sedan under ”saker alla vet om kristen tro del VII: Kristna är höger/kristna är vänster”.

Nu till vad Jesus faktiskt gjorde.

Jesus stod i den långa judiska traditionen och med stöd i lagen och profeterna var det självklart för honom att värna samhällets utsatta grupper. Invandrare, änkor och faderlösa, barnen och så vidare. Detta var helt teologiskt motiverat; eftersom vi alla är skapade av Gud och hela tiden lever av hans gåvor så har vi alla ett okränkbart värde i oss själva.

Det Jesus inte gjorde var att försöka uppnå politisk makt. Det var förmodligen vad många hade förväntat sig av honom. Att han skulle göra sig till kung och styra landet. Så hade det alltid varit. Härskare följde på härskare och ockupationsmakt på ockupationsmakt. De tider när folket inte själva var ockuperade så visade det sig otrevligt nog att de lika gärna kunde vara slavdrivare själva och utnyttja de andra folkgrupperna i landet precis som de själva hade varit slavar. När de var fria från Babylon visade det sig att de själva blev Babylon. Problemet med människan ligger djupare än att just våra fiender är onda men själva är vi ok. Det var därför de fått lagen att hålla sig till, för att hålla människans dåliga sidor i schack.

när Jesus predikar och verkar så är det inte kejsaren som är hans fiende. Han driver ut demoner och botar sjuka. Han står emot djävulen i öknen. Han behandlar Pontius Pilatus som någon ganska obetydlig (”du skulle inte ha någon makt om den inte givits till dig”) för det han strider mot är hela ondskans välde. Och han besegrar det på ett väldigt motsägelsefullt och mystiskt sätt på korset.

Det här är svårt för oss moderna människor att förhålla oss till. Vi behöver hur som helst inte tänka på demoner med högafflar. Bättre att tänka att det är något slags destruktiva krafter som verkar i världen men som Jesus betvingat.

Det är ofta så (läs gärna Jesus med kejsarens titlar) att Jesus framställs i kontrast mot kejsaren i Rom men då står Rom för vad man på teologiskt språk kan kalla ”världen”. En synlig representant för de krafter i och bland oss som inte vill erkänna Gud utan själva vill ha Guds plats.

Jesus genomskådade allt vårt maktspel. Han vägrade vara med på de premisserna. Den som strävar efter makt är i ett farligt läge även om vi förstås alla menar att just vi ska använda makten för det goda. Det är bara med den heliga Andens hjälp vi verkligen kan använda makt för att tjäna. Och det blir svårare att höra Andens röst ju mer strävan efter makt fått grepp om oss. Jesus valde på många sätt att avstå från makt över andra.

Många rättfärdigar de politiska ideologiernas plats i svenska kyrkan med att till exempel säga att ”Jesus var politisk, han stod upp för de svaga” men som jag ser det blandar man bort korten då. Jesus värnade de svaga av helt religiösa skäl. I övrigt varnade han oss för att sträva efter makt över andra. Och den kristna tron borde ha lärt oss att förstå tillräckligt klart att ondskan aldrig bara finns hos våra politiska motståndare. Vår verkliga fiende är en annan och den har en allierad i var och en av oss.

Vad säger du om detta? Skriv en kommentar!

Nådens ordning för den som inte är värdefull

 

Känner du dig någonsin som den här krokodilen? Inte så uppskattad och värdefull?

Känner du dig någonsin som den här krokodilen? Inte så uppskattad och värdefull?

Ibland när man sjunger med konfirmanderna är det nån som försöker vara rolig och sjunga ”du vet väl om att du är värdelös” istället för ”värdefull”. Problemet med det är ju mest att det inte är så kul. För att vi nog känner oss värdelösa lite för ofta?

Det här är ännu en bloggpost på temat ”nåd” i spåren av prästmötet i göteborg för nu ett bra tag sedan. En sak som avhandlades där var det man brukar kalla ”nådens ordning”. Nådens ordning är ett slags schema över hur det brukar gå till när människor kommer till tro och växer i tro och har stark historisk förankring i stiftet. Den fick en hel del kritik i mötesboken eftersom det ansågs att den inte riktigt går att tillämpa på den situation de flesta som söker en tro är i idag. Man kanske inte alls upplever sig plågad av skuld och i första hand i behov av förlåtelse utan tänker i andra termer. Då blir det väldigt bakvänt att predika för att göra människor medvetna om att de är syndare. Det främsta skälet att vara skeptisk är nog att den som till exempel lider av skam och mindervärdeskänslor inte alls blir hjälpt av klassisk förkunnelse efter nådens ordning. Allt det där tyckte jag var väldigt intressant.

Sedan på ett annat prästmöte kommenterade en kollega detta med att författaren nog hade missförstått nådens ordning. Han sade att nådens ordning givetvis bygger på den grundläggande insikten att människan är skapad av Gud och oändligt värdefull. Vårt värde är liksom ett grundvillkor som alltihop utgår ifrån. Det är i grunden så att det är värdefulla människor som kan fördjupas i tron genom att höra om Guds moraliska krav på oss och försöka bemöta dem för att sen till slut inse sitt djupa beroende av Jesus.

Det gjorde verkligen det hela mer begripligt för mig. Men det tog ändå inte udden av kritiken mot nådens ordning. Jag tänker nämligen att folk förr var ganska lika hur folk är nu.

Det var nog ändå väldigt många av de som satt i kyrkbänkarna i gamla tider också som brottades med skam och värdelöshetskänslor. Det har aldrig funnits en tid då alla varit fullt övertygade om sitt gudagivna värde så att de tålde de tuffa tongångarna från predikstolen utan att bli uppgivna om sig själva.

För väldigt många är det nog så att detta med att ständigt påminna om vårt stora värde och värdighet som människor inte alls bara är bakgrund till evangeliet utan del av det. Det är verkligen stor nåd att vi är förbehållslöst älskade av Gud eftersom vi är skapade av honom. Skapelsens nåd måste förkunnas. Och den hänger ju också väldigt mycket samman med Jesu försoningsverk. Den är beviset på hur värdefulla vi är för Gud.

Vad tänker du om allt detta? Skriv en kommentar!

9 blandade tankar på söndagen

Konst i storformat i Hammarkullen

Konst i storformat i Hammarkullen

1. Glad söndag kära läsare! Idag smiter jag till mig att blogga lite fast jag är på konfirmandläger och allt. Eller just därför, det finns mycket att skriva om när det händer mycket.

2. Vi är alltså just nu på läger med Dalstorps konfirmander till stora staden. Vi har sovit två nätter i grevegårdens kyrka i Tynnered och känt på storstadspulsen (och även trafiken, som jag ju redan skrivit om här att jag fasat för).

3. Vid sidan av att förbereda oss för konfirmationsgudstjänsten nästa vecka har vi hunnit träffa en massa olika folk, min gamle kompis Christian som är präst där vi bott, en ungdomsgrupp i Tynnered med mestadels syrianer, medlemmar från kommuniteten Oikos i Hammarkullen (som jag hört talas om i många år så det var roligt att faktiskt se hur de har det), ett kort besök i koptiska kyrkan och även möte med munk i Franciskanerklostret i Jonsered. Och så har vi förstås planer för denna söndag också. Inte utan att det är ganska mastigt. Men också väldigt roligt. Det är trevliga konfirmander och har blivit många fina möten på alla vis.

4. Det som lite oväntat var starkast var faktiskt när vi bad middagsbön med några från Oikos. Det var så väldigt skönt att be tidegärden tillsammans med andra, det var verkligen en stund av frid för min själ och jag insåg hur mycket jag saknar sådana gemensamma böner där man inte behöver leda utan bara kan vara med.

5. Och så var det roligt i Hammarkullen när konfirmanderna först fick höra talas om att där fanns en lång rulltrappa och så måste de ta ett varv i den. Lantisar i stan liksom. Och så kul när de ville leka lite på lekplatsen vi gick förbi.

6. Det är lätt att inse att kyrkan har olika utmaningar på olika platser. Det här är väldigt annorlunda jämfört med landet men jag tror att den enda vägen mot framtiden för kyrkan både här och där är att bönen och gudstjänsten får vara det viktigaste. För sin egen skull, oavsett popularitet och så.

7. Jag har faktiskt tänkt skriva en rad någon dag inför kyrkovalet. Givetvis inget inlägg i kyrkliga strider men något om detta med kyrkan som politisk utifrån Jesu handlande. Kommer någon dag.

8. Det är mycket som kommer någon dag. Jag har kanske inte kommit igång med en hög takt av publicering här igen men jag samlar i alla fall utkast på hög. Den som spar han har.

9. Vad gör du idag? Skriv en rad!

Fredagsbön i påsktiden

 

Tycker om den här bilden, det är som att de trängs för att stå nära Jesus. Så ska kyrkan vara.

Tycker om den här bilden, det är som att de trängs för att stå nära Jesus. Så ska kyrkan vara.

Åja, än är det allt påsk. Det är länge sedan det var ”fredagsbön” senast här på bloggen. Det verkar ha försvunnit när det blev glesare mellan bloggposterna men det var ett fint inslag så jag får försöka väcka liv i det. Här är en bön jag gärna ber tillsammans med er idag. Tror den kom från påven eller nåt sånt. Låt oss be:

Jesus Kristus, du är den osynlige Faderns synliga ansikte, uppenbarelsen av den Gud som främst

visar sin allmakt genom förlåtelse och barmhärtighet.

Låt kyrkan bli det synliga ansiktet i världen av dig,

hennes Herre, uppstånden i härlighet. Amen

Gud är en erfarenhet

 

När det vi tror är verkligt hettar det till. När det är verkligt inte bara i allmänhet utan inte minst för just mig. (möte med den uppståndne)

När det vi tror är verkligt hettar det till. När det är verkligt inte bara i allmänhet utan inte minst för just mig. (möte med den uppståndne)

Jag utgår nu från en kommentar jag fick för ett tag sedan på bloggposten ”En Gud mäktig nog att hjälpa”. Bloggens trogne följare Markku skrev att jag var rätt ute eftersom ”Gud är en upplevelse”

Det är något som vrider sig i mig vid de orden. Det låter liksom flummigt och antyder kanske att Gud inte finns egentligen, utan bara är en upplevelse jag haft. Ibland hör man att religion är en känsla och då reagerar jag likadant. ”Är Gud BARA en känsla? Då lägger jag av”.

Men idag vill jag ifrågasätta mitt eget tänkande. Givetvis är det så att Gud är en upplevelse på så sätt att Gud gett sig tillkänna för oss och visar sig på olika sätt. Det är vad vi i teologin kallar att Gud uppenbarar sig för oss. Och tänker man vidare så inser man att precis som jag skrev om Gud som är mäktig nog att hjälpa så vore kristen tro helt irrelevant om den inte var en verklig kraft i våra liv.

I resterna av modernismen är jag nog alltför van att tänka att i valet mellan objektivt och subjektivt så är det alltid det objektiva, det som är som det är oss förutan, som är det viktiga och verkliga. Ju objektivare desto bättre liksom. Jag tror det ligger för mig sedan tonåren att leta efter den objektiva grunden till tron för att den på något sätt ska vara oantastlig och intellektuellt hederlig. Inget fel med det men det gäller att hålla sig på vägen och inte ramla i dikena.

Den subjektiva sidan av tron är nog så viktig. Man kommer till tro och förblir i tron, inte för att den går ihop på något abstrakt filosofiskt sätt utan för att den berör mig på djupet. Sedan vill jag gärna minnas något jag läste någonstans (kanske tidskriften pilgrim?) om att det är betydligt bättre att tala om andlig ”erfarenhet” än av ”upplevelser”. Erfarenhet är något betydligt bredare, som en slags sammansatt bild av det man har med sig genom livet. Kanske lite som i ett äktenskap där man älskar varandra och har ett helt liv av saker man mött tillsammans men man kanske inte på samma sätt som när man var nyförälskade kan definiera sin relation utifrån den flyktiga känslan av kärlek. Typ. Om ni förstår vad jag menar.

Tron måste nog ha både och. Man får inte slarva med det intellektuella men inte heller med det som har med hjärtat att göra. Eller med att leva ut tron i praktiken för att nu blanda in en tredje sak. Inte bara en känsla. Inte bara en tankekonstruktion. Inte bara ett sätt att leva.

Vad säger du om detta? Skriv gärna en kommentar!

 

Lösenordsbytet

 

Löser upp tvivlen.

Löser upp tvivlen.

Lösenordsbytet

 

Datorn säger

att jag ska byta lösen. Lösenord.

Ett så gammalt ord

i så ny mening

Ordet som löser

upp stängda dörrar

En kod man enats om

och förseglat ett förtroende

 

Vad är min lösen,

har jag bytt den?

 

Det är så lätt att kompromissa

längs livets väg

Ha en hög bekännelse

men underminera dess innehåll

 

Ett lösenord som jag aldrig får glömma

Och honom som har det

 

Säg bara ett ord så blir jag helad

8 blandade tankar på söndagen

Vägen till Livet? Ut i frihet.

Vägen till Livet? Ut i frihet.

1. Glad söndag kära läsare!

2. Idag, den fjärde påsksöndagen, ska jag åka till Dalstorps kyrka i vanlig ordning men den här gången ska jag sitta i bänken med barnen medan min fru Jenny leder familjegudstjänsten och barnkören sjunger musikal. Det ska bli fint (och som alltid spännande att se hur det går att hålla ordning på flocken).

3. Denna söndag är förresten det närmaste man kan komma att vara Vandra Vägens egen söndag i kyrkoåret. Temat är ”Vägen till livet” nämligen. Jag ska ju inte predika men det finns mycket att säga.

4. Jag har ett minne av en gång på en friluftsgudstjänst då jag hade tänkt vi skulle trampa upp en stig på en äng tillsammans och så skulle jag tala om det. Men sen började något barn kräkas och jag kom aldrig dit.

5. Solen sken igår och gör det kanske idag också. Det är härligt. Samtidigt som jag kom på häromdagen att den positiva klangen i ”värmerekord” liksom gått ur på senare år.

6. På jobbet drar det ihop sig mot konfirmandläger. Jag min stora åsna börjar inse att jag kommer bli tvungen att köra bil en massa i Göteborg. Och då känner jag mig dessutom som min far. Fast han brukade alltid grymta surt även över att köra i Borås.

7. Bilden ovan är väldigt kul tycker jag. En gång var jag på en hel utställning med bara såna här optiska villor.

8. Vad gör du idag? Skriv en rad!

Herden som blev en herre, och den gode herden

 

Så här gör en som använder sin makt till att tjäna.

Så här gör en som använder sin makt till att tjäna. Jesus tvättar lärjungarnas fötter.

Igår predikade jag i Dalstorps kyrka på den gode herdens söndag. Jag lade till och drog ifrån lite i förhållande till den här skrivna versionen men i stora drag var det förstås så här jag sade (fast bättre, tror jag). Hoppas det här kan vara till glädje och nytta för dig.

 

3e i påsktiden 2017, den gode herden

I episteln skriver Petrus om att vara herde och inte uppträda som en herre. Det där återkommer faktiskt på olika sätt genom hela bibeln, det är del av ett stort tema kan man säga.

Vem var den förste herden i bibeln?

Det beror förstås på hur man ser det men man skulle gott kunna säga att det är Adam och Eva. De får ansvar för att ta hand om och vårda alla djuren och skapelsen (samma uppdrag som vi alltjämt har att sköta och sköta bättre än vi gör). På det sättet är de herdar, de tar hand om skapelsen och hjälper dess Herre, Gud.

Men det går ju illa med Adam och Eva. De lyssnar på ormens listiga lögner och de äter frukten från trädet som ger kunskap om gott och ont. Vad som händer då är ett stort ämne men en innebörd är i alla fall att fram till dess har de låtit Gud vara den som avgör vad som är gott och ont, men det nöjer de sig inte med längre. De vill bestämma själva. Det där är berättelsen om var och en av oss förstås, så är det med oss allihop att vi vänder och vrider på gott och ont efter vad som passar oss bäst. Det blir lätt så att gott helt enkelt betyder det som är bra för oss, och ont det som missgynnar oss. Vi sätter oss själva som mått och vi är duktiga på att rättfärdiga våra handlingar och vrida och vända på det vi gjort tills vi kommer på att det nog var bra ändå.

När Adam och Eva började bestämma över gott och ont själva slutade de vara goda herdar. De gjorde sig själva till herrar istället. Allt är till för oss. Det är väl därför de gömmer sig när Gud kommer, de förstår att Gud har en annan syn på saken och så har de börjat vara rädda för Gud, för Guds fördömande över deras liv.

Det finns fler exempel. Den vise kung Salomo började sin bana bra och vist och som en tjänare för folket men i takt med att han blev rikare och mäktigare fick han alltfler drag av folken runtomkring, hade slavar och byggde upp sin makt tills det var svårt att se skillnad på honom och folkets gamla slavdrivare Farao i Egypten. Han började som herde och slutade med att vilja vara Herre.

Alla människor utövar makt på ett eller annat sätt och utsätts för makt på ett eller annat sätt. På bibliskt språk skulle man kunna säga att vår arm når olika långt. Vi har olika mycket makt. Alternativet är faktiskt aldrig att INTE utöva någon makt, herden har makt över sin hjord men missbrukar den inte för sina egna syften.

Israels Gud skilde sig från andra Gudar. Runtom var Guden någon som människorna var tjänare åt, och offrade sina offer som mat åt Guden. Men Israels Gud var annorlunda, hade valt ut dem i sin stora nåd och gjorde hela tiden gott mot dem. David brister ut i sin sång om att ”herren är min herde”

(här sjöng vi en tonsättning av psaltarpsalm 23 tillsammans)

Fantastiskt vackra 3000 år gamla ord om Guds omsorg som han fått uppleva den i sitt liv, och som har genklang hos väldigt, väldigt många sedan dess. Gud är en som känner och bryr sig om sina får. I den gammaltestamentliga texten får vi höra om Gud som en herde som samlar ihop sina illa åtgångna och skingrade får från exil i fjärran land.

Jesus är själv den gode herden. Han säger i evangeliet att vi märker det på hans gärningar. Så är det med ledare överlag förstås att man ska titta mer på vad de gör än på vad fina ord de säger. Jesus visar att han är den gode herden genom att gå i döden för sina får. Men också, i denna välsignade påsktid måste man säga det, genom att uppstå och sedan börja samla oss till nytt liv och i Guds rike.

Det finns en intressant rad i evangeliet om att ”Ni tror inte därför att ni inte hör till mina får”. Jag måste bestämt hävda att Jesus vill ha alla som sina får. Det är nog inte det det handlar om utan att det finns en del saker i den kristna tron som man måste förstå inifrån. Det Jesus säger och gör i bibeln blir begripligt tillsammans med att vi försöker följa honom idag. Det kan verka som hårda bud många gånger men det man kan ta fel på i den kristna tron från utsidan är att man kan tro att vi är en fårskock som har ett stängsel. Gränser och regler och ett begränsat liv. Man har inte träffat på herden och omsorgen och allt det. Och det gör hela skillnaden. Inte ens i dödens dal fruktar jag något ont för han hittar där också. På de gröna ängarna och vid vattnen får jag tacka. ”En får tacka sa baggen.”

Jesus är tvärtom än det är med världens styrande. Han är ingen herde som blev en herre, han är Herren som blev en herde. Som visar att Gud är en herde som bryr sig om oss och har vårt bästa för ögonen.

Och därför ska vi vara det också. Han är vår förebild. I det vi står i och med de människor vi möter får vi försöka sträva mer efter att tjäna än efter att härska. Det är inte lätt och det är inte alltid lätt att veta var gränsen går men vi får försöka. Och samtidigt får vi låta det vara en påminnelse till oss om att vi har en god herde över oss. Den kristne är alltid både herde och får.