Ibland när man sjunger med konfirmanderna är det nån som försöker vara rolig och sjunga ”du vet väl om att du är värdelös” istället för ”värdefull”. Problemet med det är ju mest att det inte är så kul. För att vi nog känner oss värdelösa lite för ofta?
Det här är ännu en bloggpost på temat ”nåd” i spåren av prästmötet i göteborg för nu ett bra tag sedan. En sak som avhandlades där var det man brukar kalla ”nådens ordning”. Nådens ordning är ett slags schema över hur det brukar gå till när människor kommer till tro och växer i tro och har stark historisk förankring i stiftet. Den fick en hel del kritik i mötesboken eftersom det ansågs att den inte riktigt går att tillämpa på den situation de flesta som söker en tro är i idag. Man kanske inte alls upplever sig plågad av skuld och i första hand i behov av förlåtelse utan tänker i andra termer. Då blir det väldigt bakvänt att predika för att göra människor medvetna om att de är syndare. Det främsta skälet att vara skeptisk är nog att den som till exempel lider av skam och mindervärdeskänslor inte alls blir hjälpt av klassisk förkunnelse efter nådens ordning. Allt det där tyckte jag var väldigt intressant.
Sedan på ett annat prästmöte kommenterade en kollega detta med att författaren nog hade missförstått nådens ordning. Han sade att nådens ordning givetvis bygger på den grundläggande insikten att människan är skapad av Gud och oändligt värdefull. Vårt värde är liksom ett grundvillkor som alltihop utgår ifrån. Det är i grunden så att det är värdefulla människor som kan fördjupas i tron genom att höra om Guds moraliska krav på oss och försöka bemöta dem för att sen till slut inse sitt djupa beroende av Jesus.
Det gjorde verkligen det hela mer begripligt för mig. Men det tog ändå inte udden av kritiken mot nådens ordning. Jag tänker nämligen att folk förr var ganska lika hur folk är nu.
Det var nog ändå väldigt många av de som satt i kyrkbänkarna i gamla tider också som brottades med skam och värdelöshetskänslor. Det har aldrig funnits en tid då alla varit fullt övertygade om sitt gudagivna värde så att de tålde de tuffa tongångarna från predikstolen utan att bli uppgivna om sig själva.
För väldigt många är det nog så att detta med att ständigt påminna om vårt stora värde och värdighet som människor inte alls bara är bakgrund till evangeliet utan del av det. Det är verkligen stor nåd att vi är förbehållslöst älskade av Gud eftersom vi är skapade av honom. Skapelsens nåd måste förkunnas. Och den hänger ju också väldigt mycket samman med Jesu försoningsverk. Den är beviset på hur värdefulla vi är för Gud.
Vad tänker du om allt detta? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar