Ok, här kommer det närmaste kyrkopolitik man kan komma på den här bloggen.
Det är ofta högljudd debatt kring svenska kyrkan och på vilket sätt den ska vara politisk. En del tycker att kyrkan är vänstervriden, andra att den i de flesta tider varit högervriden. Det ligger mycket i båda delar. Åter andra käbblar om om och när och hur kyrkan gör rätt i att ta ställning i politiska frågor. Många gånger ligger det nära till hands att man vill framhäva Jesus som om han hade tillhört ens eget parti. Jag har skrivit om detta för länge sedan under ”saker alla vet om kristen tro del VII: Kristna är höger/kristna är vänster”.
Nu till vad Jesus faktiskt gjorde.
Jesus stod i den långa judiska traditionen och med stöd i lagen och profeterna var det självklart för honom att värna samhällets utsatta grupper. Invandrare, änkor och faderlösa, barnen och så vidare. Detta var helt teologiskt motiverat; eftersom vi alla är skapade av Gud och hela tiden lever av hans gåvor så har vi alla ett okränkbart värde i oss själva.
Det Jesus inte gjorde var att försöka uppnå politisk makt. Det var förmodligen vad många hade förväntat sig av honom. Att han skulle göra sig till kung och styra landet. Så hade det alltid varit. Härskare följde på härskare och ockupationsmakt på ockupationsmakt. De tider när folket inte själva var ockuperade så visade det sig otrevligt nog att de lika gärna kunde vara slavdrivare själva och utnyttja de andra folkgrupperna i landet precis som de själva hade varit slavar. När de var fria från Babylon visade det sig att de själva blev Babylon. Problemet med människan ligger djupare än att just våra fiender är onda men själva är vi ok. Det var därför de fått lagen att hålla sig till, för att hålla människans dåliga sidor i schack.
Så när Jesus predikar och verkar så är det inte kejsaren som är hans fiende. Han driver ut demoner och botar sjuka. Han står emot djävulen i öknen. Han behandlar Pontius Pilatus som någon ganska obetydlig (”du skulle inte ha någon makt om den inte givits till dig”) för det han strider mot är hela ondskans välde. Och han besegrar det på ett väldigt motsägelsefullt och mystiskt sätt på korset.
Det här är svårt för oss moderna människor att förhålla oss till. Vi behöver hur som helst inte tänka på demoner med högafflar. Bättre att tänka att det är något slags destruktiva krafter som verkar i världen men som Jesus betvingat.
Det är ofta så (läs gärna Jesus med kejsarens titlar) att Jesus framställs i kontrast mot kejsaren i Rom men då står Rom för vad man på teologiskt språk kan kalla ”världen”. En synlig representant för de krafter i och bland oss som inte vill erkänna Gud utan själva vill ha Guds plats.
Jesus genomskådade allt vårt maktspel. Han vägrade vara med på de premisserna. Den som strävar efter makt är i ett farligt läge även om vi förstås alla menar att just vi ska använda makten för det goda. Det är bara med den heliga Andens hjälp vi verkligen kan använda makt för att tjäna. Och det blir svårare att höra Andens röst ju mer strävan efter makt fått grepp om oss. Jesus valde på många sätt att avstå från makt över andra.
Många rättfärdigar de politiska ideologiernas plats i svenska kyrkan med att till exempel säga att ”Jesus var politisk, han stod upp för de svaga” men som jag ser det blandar man bort korten då. Jesus värnade de svaga av helt religiösa skäl. I övrigt varnade han oss för att sträva efter makt över andra. Och den kristna tron borde ha lärt oss att förstå tillräckligt klart att ondskan aldrig bara finns hos våra politiska motståndare. Vår verkliga fiende är en annan och den har en allierad i var och en av oss.
Vad säger du om detta? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar