Trösten, vattnet och gummibandet


 

Anden faller över apostlarna, medeltida bild.
Anden faller över apostlarna och Maria, medeltida bild.

Hej kära läsare. Igår predikade jag följande på pingstdagsgudstjänsten i Dalstorp. Det var en fin gudstjänst på alla sätt med extra musik och skattjakt för barnen. Efteråt var det sommarfest och en imponerande cykeluppvisning. En blandning av högt och lågt som det gärna kan vara i kyrkan i dess bästa stunder. Predikan kanske ser lite märklig ut så här för de första delarna var egentligen redan i inledningsordet då vi gestaltade Anden som hjälpare med att hjälpa barn balansera på knäfallet. Också det rätt ovanligt får man säga.

Pingstdagen 2017

Pingstdagen handlar om att livet flödar. Inte bara det vanliga livet utan det som kommer ur Guds dolda källor.

Jag skulle vilja förenkla det här och säga på det här sättet. Pingstdagen och detta med den heliga Anden påminner om att den kristna tron faktiskt är på riktigt. Att Gud inte bara är en urmakare som byggt en fin manick och sedan låter den ticka på själv nu utan att vara särskilt inblandad, och att kristen tro inte bara handlar om sådant som hände för 2000 år sedan och liksom bara hör hemma i historieböckerna. Den heliga Anden är Gud som är verksam nu. En oerhörd kraft som ingen av oss kan råda över men som är samma kraft som en gång skapat världen och nu upprätthåller den varje stund, som verkat i Jesus Kristus när han öppnade livets väg för oss. Sådan som Gud varit, sådan är Gud också nu.

Vi har redan sett på ljusen i ljusstakarna och hört att Anden är ljus, och eh… upplevt att Gud är en hjälpare. Någon som vi kan få hjälp av om vi inte är för stolta för att ta emot den. Jag har några till symboler för den heliga Anden.

Vinden är en sådan. Andens vind. Testa att blåsa på din hand. Härifrån får jag ta er på ert ord att ni verkligen gör det, inte bara håller upp handen och öppnar munnen utan verkligen blåser. Det är ett kännetecken för vinden, att den inte syns men kan driva stora segelskepp och vindkraftverk. Och hjärtan. Jag har lärt mig från friluftslivet att känna varifrån det blåser, det kan vara en bra sak att ha koll på. Man kan sticka ett finger i luften men det är svårt, det är bättre att väta kinden och så när man har den åt rätt håll känner man att den är mot vinden.

Jag är inte själv bra på detta men även vi sega lutheraner behöver öva oss i att känna vart Guds vind blåser. Gud talar och Gud verkar och vi måste öva oss i att vända oss mot vinden så att vi inte missar det i allt larm och stoj i livet.

Den andra bilden är vatten. Särskilt i dagens läsningar. Där står det om att jublande ösa vatten ur frälsningens källor (i öknen alltså, har man tur att hitta en källa där blir man glad!), och Jesus säger att ”är någon törstig så kom till mig och drick, ur hans inre ska det flöda levande vatten”. Vattnet står för livet. Det livgivande. Inte nog med att vi fått livet en gång, det måste vi få på nytt varje dag. Dricka. Och människan lever inte av vatten allena utan också av allt det som själen behöver. Vi får säga som kvinnan Jesus möter vid en brunn: ”Herre, ge mig alltid av ditt levande vatten”.

En tröstare. Här är en napp som jag… lånat från min dotter. En sådan kan ha många namn men det vackraste namnet är ”tröst” Hennes tröst. Bland en del är det vanligt att håna kristna för att de behöver Gud som tröst men jag tycker det är ganska arrogant. Vi behöver alla vansinnigt mycket tröst i livet och tröst är inte alltid enkelt att finna. Det sägs om Guds Ande att den är ”tröstaren”. Jag läste en gång något väldigt tänkvärt i en bok av Marianne Fredriksson (som man kan ha mycket synpunkter på i övrigt tycker jag). Där skrev hon att tröst egentligen inte finns. Man kan inte trösta någon annan människa egentligen. Och det är ju sant för det går inte att komma med sitt magiska trollspö och ta bort en olycka som skett eller vad det nu kan vara. Det är som det är. Men jag tänker att det finns något annat som är det som vi uppfattar som tröst. Närvaro. Att inte vara ensam utan vara tillsammans med någon, det gör att vi kan uthärda de svåra stunderna och hitta kraft att fortsätta. Så tror jag att det är med Gud, tröstaren. Den som är med oss. Det är en stor tröst.

Slutligen finns det en symbol till. Duvan. Den som brukar hänga över predikstolar i kyrkan och som är bilden vi använder när vi ska avbilda Anden. Ulf hade en idé om att vi skulle ha riktiga duvor här och släppa i samband med gudstjänsten på pingstdagen, det hade varit fantastiskt men vi har inte riktigt lyckats få tag i några.

Jag har två tankar om duvan. Den ena är oordningen. Det finns en kristen grupp i Skottland som har ersatt duvan med en vildgås och säger att Anden är som en vild gås som brakar in och ställer till oreda och så blir det liv och rörelse i kyrkan. Det är en bild som handlar om att där det lever i kyrkan, där är Guds Ande verksam, och det kan bli lite rörigt men det kan mycket väl vara nödvändigt i så fall.

Det andra är att det står någonstans att Anden inte är oordningens utan ordningens Ande. Det låter som rena motsatsen men det betyder i alla fall att Anden gör gott. Det blir inte kaos och upplösning utan ofta är det en känsla av frid som visar vägen framåt. Var och en får fundera på var gränsen går mellan den fridfulla duvan och den vilda gåsen.

Slutligen har jag ett gummiband. Det står inte alls något om sådana i bibeln men Anden är den som för oss samman och håller ihop kyrkan. Fast vi är så olika och vill olika saker så hör vi ihop. Gud går inte med på att vi ska vara åtskilda utan vill föra ihop oss. Och Gud ger sig inte så det är bäst vi fattar galoppen och försöker vara vänner med varandra.

Pingstdagen och livet flödar. Vi ber: Gud kom med din heliga Ande och ge liv på nytt åt våra hjärtan, våra liv, våra relationer, vår kyrka, vår värld. Tala till oss och led oss. Amen.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *