Praktiserande kristen


Bokslukande kristen praktiker.
Bokslukande kristen praktiker.

I en artikel om ”Inte allena”, Hagman och Halldorfs bok om Luther som jag såg någonstans på nätet läste jag något intressant.

Om jag tolkade det rätt så menade de att i takt med att vårt samhälle blivit mer mångkulturellt håller vi på att byta sätt att tala om kristna människor. Om människor av andra religioner (oftast Islam) brukar man ofta säga att de är ”praktiserande” snarare än som vi brukar säga om kristna: ”troende”.

Det kanske är logiskt att man sagt så om ”extra kristna” i gamla dagar, dels som kyrkohistorien ser ut som den gör med ofta stark betoning på den personliga övertygelsen i tron snarare än i vad man gör, dels för att det var ett land där, i teorin, ”alla” var kristna på så sätt att man gick i kyrkan, firade stora helger och så vidare. Det blev liksom den inre kvaliteten på tron som man kunde tänka sig var av högre halt hos somliga.

Nu när läget är ett helt annat så känns det för mig helt rimligt att man kanske borde tala om kristna på samma sätt som människor av annan religion. Jag tror det kan vara en mer korrekt beskrivning och mindre spekulativt (för människors tro vet vi ju inte alltid så mycket om), att somliga ägnar sig åt religiösa praktiker mer än andra (fira gudstjänst, läsa bibel, pilgrimsvandra). Det svarar också mot en ny tid där tro inte längre bör vara helt och hållet en privatsak, något man helst talar tyst om.

Vad säger du? Vilket ligger bäst i din mun, praktiserande kristen eller troende?

5 kommentarer

Simon säger
9 juni 2017 – 09:18

Att vara "praktiserande kristen" snarare än "troende" rimmar bra med att tron växer ur gärningarna. Oavsett hur min tro ser ut så kan jag leva utifrån hur jag vill att tron ska vara.

Tomas Jarvid svarar
9 juni 2017 – 11:17

Precis!

Lena P säger
9 juni 2017 – 10:15

För mig har inte "etiketten" så stor betydelse. Jag tänker att var och en kanske få definiera sig själv och att man ska akta sig för att sätta etiketter på andra.

Thorsten Schütte säger
9 juni 2017 – 10:48

Svårt val. Praktiserande associerar jag lite för mycket med praktiserande läkare och läkarpraktik, även praktikanter i olika yrken tänker jag på. Kanske vår vandring på jorden är en praktik för det som väntar? :-)

Rebellas andra säger
10 juni 2017 – 10:08

Intressant, som många av dina funderingar.

Att säga "praktiserande" är väl f.a. ett erkännande av att religionen även är en kulturell tillhörighet. Jag betraktar ordet mest med judendomen.

Jag ser det som att vi håller på att bli post-lutherska, och inte längre behöver hålla så hårt i sola fide.

Stig Walldin säger
10 juni 2017 – 11:15

Visst kan tron växa ur gärningarna. När jag ser att mina gärningar kommer till korta. Och tomrummet inom mig ändå finns kvar.
Enligt Nya Testamentet är tro utan gärningar död. En sann tro är växtplatsen för gärningarna, annars blir mina gärningar halm och strå.
Man måste nog tolka "sola fide" utifrån reformationens opposition mot sin kyrka. Den romersk-katolska betonade då gärningarna utifrån den första Trosartikeln.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *