Lärdomar från en andlig klassiker

"Från bönens värld" av O Hallesby, en andlig klassiker från Norge.

”Från bönens värld” av O Hallesby, en andlig klassiker från Norge.

Efter att ha låtit den värma upp (för det gör väl böcker? Varför säger man så?) bokhyllan i många år har jag nu till sist läst den andliga klassikern ”Från bönens värld” av O. Hallesby och tänkte dela några tankar därifrån här idag. Jag punktar upp några saker jag tänkte särskilt på.

-Hallesby utgår från bibelordet där Jesus står utanför dörren och bultar och vill komma in. Av detta kan vi lära en hel del om bön. Vi tänker lätt att bön är en enorm ansträngning för att få Gud att vilja tala med oss. Så är det alltså inte. Jesus vill komma till oss bara vi släpper in honom. Det behövs ingen kraft, bara vilja. Fast frågan är om vi har det?

-Hallesby använder en intressant bild som kanske inte direkt funkar idag när läkarvetenskapen gått vidare. Han tänker sig att vi är som lungsotspatienter på ett sanatorium som ligger i solen och blir botade av solljuset. Den kristne har på samma sätt att släppa in Jesu ljus i allt sitt inre mörker. Att vara kristen är alltså att ha fått en plats i solen, det är bara att lapa i sig.

-Hallesby skriver en hel del om några av mina käpphästar vilket förstås gör mig lite mallig. Han skriver att bön uppstår i mötet mellan hjälplöshet och tro. Hjälplöshet har här stora likheter mellan det jag skrivit om sårbarhet. När vi nått våra begränsningar och står hjälplösa, då vänder vi oss till Gud. I alla fall om vi har tro.

-Tro är å andra sidan varken mer eller mindre än detta att vända sig till Gud med sina böner (jag vet att jag skrivit om detta här på bloggen men hittar inget bättre än den här länken just nu ”som vi ber, så tror vi”). Den som gör det ger uttryck för tro, att sätta sin tillit till Gud. Som Hallesby skriver:

”Trons art är att komma till Jesus” och ”vi har tro nog när vi vänder oss till Jesus i vår hjälplöshet”

 

-En jobbig aspekt av detta med hjälplöshet och tro är att om vi be Gud om att lära oss be så består troligen bönesvaret i att vi får en allt större känsla av hjälplöshet, att vi inte klarar oss på egen hand inför det vi möter.

-En annan tänkvärd observation är att vi ofta tror att vi måste veta hur något ska gå till för att kunna be om det. Vi har svårt att be om vi inte kan förklara för Gud hur det också ska gå till. Här hänvisar Hallesby till Marias ord till Jesus i Kana, hon säger helt enkelt ”de har inget vin”. Sedan lämnar hon åt Jesus att lösa den omöjliga situationen.Det är en befrielse att tänka att det faktiskt inte är vårt jobb att komma på hur, bara att uttrycka vår nöd inför Gud. När och hur får vi lämna.

-Det innebär också att vi får en öppnare attityd till exakt hur bönhörelsen skulle se ut och bönen blir mindre av en kamp med att styra Gud. Vi får öva oss i att tro att Gud faktiskt vill det goda, vilket är nog så svårt.

-Hallesby uttrycker det som att ”den gamle Adam” är med i bönen. Vi ber ofta som hedningar som vinna Guds välvilja, inte som barn som går till en kärleksfull förälder.

-Börja bönen i stillhet innan du öppnar munnen. Relation går före de många önskemålen.

 

Det blev ganska många punkter. Jag kan rekommendera boken som en tänkvärd bok om bön som helt uppenbart bygger på mängder av erfarenhet hos författaren och andra. Det gäller bara att hitta den men den finns säkert på antikvariat och så för den har nog kommit ut i riktigt stora upplagor.

Vad händer när vi ber?

Hur stora likheter är det mellan att hänga vid snabbkorvmaskinen och att be?

Hur stora likheter är det mellan att hänga vid snabbkorvmaskinen och att be?

”Be ständigt” står det i ett av nya testamentets brev. Jesus uppmuntrar också till att vi ska be om vad det än är för situation vi står i eller behov vi har. Det finns liknelser där Jesus till och med uppmanar till att tjata på Gud tills det händer något.

Vad säger det oss om bönen? Gerard Hughes skriver att Gud förvisso svarar på bön precis efter sin egen vilja men att det ändå inte är meningslöst att be om allt. Det är inte ens meningslöst att be barnsliga böner, eller kanske till och med böner om saker som inte är bra för oss själva.

Dels är det så just för att Gud ändå svarar på böner på sätt som är bra för oss men det finns en annan aspekt också. En som gör att man skulle kunna säga att vi alltid får svar på våra böner.

Hughes skriver att när vi ber, när vi släpper fram orden med våra önskningar, så händer något med oss själva. Vi blir tydliga inför Gud och oss själva med var vi står, vad vi längtar efter. Det är av mycket stor vikt för självkännedomen. Man kanske till och med skulle kunna se det som att om vi ber enfaldiga och barnsliga böner så har vi i alla fall tillgång till våra verkliga känslor, även om de inte alltid är så smickrande och vackra att visa upp i ljuset. Om vår relation med Gud och oss själva ska komma någonstans så måste vi träda fram på ett ärligt sätt sådana vi verkligen är.

Sedan får tiden utvisa vilka behov som verkligen visar sig vara viktiga för oss i längden. Vi kanske också lägger märke till vad vi INTE ber om och kan dra slutsatser om det. Jag kanske tänker att jag bryr mig mycket om min nästa men om hon aldrig är i mina tankar så kanske det avslöjar något annat? Här finns det mycket att fundera på.

Vad säger du om detta med att be om allt? Skriv en kommentar!

Heliga muskler, i hjärnan

Schackspel. Spelar man mycket blir man bra på... schack.

Schackspel. Spelar man mycket blir man bra på… schack.

Jag läser i en bok om hjärnan just nu och det har fört mig in på en del nya tankar om andlig övning. Även det andliga måste väl ha med hjärnan att göra?

Jag skrev för ett tag sedan om Karin Johannessons bok ”helgelsens filosofi” (läs gärna det jag skrev om den, för det är bra grejer, publicerade och allt) där hon hävdar att från Luthers perspektiv kan man inte ”träna sig” i det andliga livet på samma sätt som man tränar upp muskler. Vi blir på ett sätt aldrig bättre än vi är i moralisk mening utan förblir syndare, samtidigt så sker det ju något slags växande inom den kristne. Frågan är bara vad denna växt består i?


Att träna hjärnan

I Johan Norbergs ”Hjärnrevolutionen” har jag lärt mig att hjärnan ständigt är i förändring och i allra högsta grad är något man kan träna. Man kan göra undersökningar och se hur kopplingarna i hjärnan dras om för att hjälpa oss bli tillräckligt bra på de utmaningar vi ställer den inför.

Det är emellertid så att det är lätt att träna hjärnan på specifika saker (som att spela schack) men det innebär väldigt sällan att detta visar sig i ökad förmåga på andra områden (som IQ-tester). Vi blir bra på just precis det vi övar på.

Om vi lägger av med schack så avtar vår schackförmåga efter ett tag. Tvärtemot vad många tror så använder vi inte 10% av hjärnan utan precis varenda liten del. Så fort något område blir ledigt så lägger någon annan funktion som behöver expandera beslag på platsen. På det sättet är hjärnträning ganska likt muskelträning. Vi blir bättre när vi tränar och så länge vi utmanar oss själva med mer och mer så får vi mer och mer muskler. Kör vi den vanliga löprundan uppehåller vi det vi har och slutar vi helt så avtar musklerna med tiden.

Sett ur det perspektivet så handlar det vanliga motionslivet mycket om att upprätthålla vanor. Vi blir aldrig klara så att vi sedan kan sitta och iaktta vår färdiggjorda träning. Den är hela tiden något att uppehålla.


Andlig träning

Vad har det här för bäring på ”andlig träning”? Om vi antar att hjärnan har betydelse också för det andliga livet (och det är ju rimligt att anta) så kanske det ändå är så att vi kan träna på ganska många saker. Det är bara det att effekten är begränsad.

Man kan till exempel ordna sina vanor för ett regelbundet böneliv så att man ber varje dag och firar gudstjänst på söndagen. Då blir man med tiden van vid det så att det inte känns lika motigt (i alla fall inte varje gång).

Man kan också engagera sig i sociala uppgifter och hjälpa utsatta människor. Den första gången man hjälper en tiggare kanske det känns svårt men med tiden vänjer man sig.

Man kan också öva upp sin förståelse för den kristna trons innehåll och inre logik, bli mer hemtam med bibeln och mycket annat.

Det är klart att det gör skillnad för livet om man gör sådana förändringar men man ska inte heller inbilla sig att det helt givet är så att det man lärt sig på ett område påverkar andra områden i livet. Jag kanske blir bättre på att be ofta men jag förblir lika snål, typ. Det är också så att om de här sakerna är viktiga för mig så gäller det att bygga in dem som vanor eller återkommande punkter i mitt liv, för jag kommer aldrig att bli färdig så jag kan luta mig tillbaka. Färdigheterna ”finns” liksom bara när man använder dem. Det är då man har glädje av dem. Förhoppningsvis blir de saker jag gjort många gånger så viktiga för mig att jag aldrig släpper dem helt, även om man inte alltid orkar engagera sig lika mycket.

Det här är ett skissartat resonemang som säkert har många brister men jag provtänker på som vanligt här på bloggen. Sen tycker jag det är tänkvärt eftersom det är fullt förenligt med den andra sanningen man som lutheran ska ha med sig; jag förblir en syndare hur många fromma vanor jag än lägger på mig eftersom jag hela tiden kan ”falla tillbaka”. Men vanorna kanske inte blir mindre viktiga för det? Just när jag ber, läser bibeln eller hjälper min nästa så är ju det något gott både för mig och andra!

En annan aspekt som jag tror är viktig är att den kristna tron talar om tron som en relation. Här är redan mina ytliga kunskaper om hjärnan slut men jag föreställer mig att ju närmare relation vi har till någon, desto mer formas vi av den personens inflytande. Så kanske det också är med Gud, att ”vi blir som vi umgås”. Om de goda vanorna gör att mötena med Gud blir av så kanske det också förändrar vårt sätt att relatera till olika saker över tid? Och ändå förblir vi oss själva.

Roligt att du orkat läsa igenom alltihop. Nu är jag nyfiken på hur du tänker, skriv en kommentar!

Vådan av att bo längs pilgrimsleden

Lite för mycket stök för pilgrimen?

Lite för mycket stök för pilgrimen?

Kan man vara pilgrim i bilen?

Jag bor, som den trogne läsaren vet, längs en pilgrimsled. Där ser det inte direkt ut som på bilden ovan men du fattar vad jag menar med den så småningom tror jag. Ett stenkast från huset där jag bor går leden mellan Husaby och Forshem över Kinnekulle. Det innebär bland annat att jag kör på leden så fort jag över huvud taget ska lämna hemmet.

Jag kan avslöja att jag inte direkt tänker på mig själv som en pilgrim varje gång jag susar fram där mot allehanda ärenden. Det är alltför hemtamt och vant och jag rör mig alltför snabbt för att det ska bli möjligt att se på världen med pilgrimens ögon under tiden.

Risken med det invanda

Det sätter på något sätt fingret på vad det ofta är som hindrar mig (och dig, tänker jag mig) från att lägga ut mer på djupet i våra liv. Att hastigheten är avgörande är inget nytt: ”bara den som vandrar nära marken kan se dina under Gud”, som vi sjunger. Däremot tål det att tänkas lite mer på det där med det hemtama och väldigt invanda.

Jag hörde en gång på en ekofilosof som gav oss i uppgift att sitta vid ett träd och tänka. Då och då kunde man byta håll så att man fortfarande satt mot trädstammen men med nya vyer för ögonen. Han hade ett uttryck för syftet med det och de orden har följt mig sedan dess:

”Ny utsikt för ny insikt” /Rolf Olsson

Jag tror att det ligger något väldigt sant i det. I den vanliga vardagen är det så svårt att lyfta blicken och tänka i nya banor men när man kan byta omgivning för en stund eller kanske för en längre tid så ter sig allt ofta ganska annorlunda. Jag tror det här är en av hemligheterna bakom pilgrimsvandrandet; den som bryter upp från det gamla och kommer som en främling till en ny plats får se på livet med nya ögon.

Samtidigt värjer jag mig för det här sättet att tänka. Jag tänker också på något annat som de gamla ökenfäderna sade och som jag tror är lika sant:

”Stanna i din cell och den ska lära dig allt”.

Tanken är här tvärtom. Vi måste stanna och gräva där vi står för att uppnå självkännedom. I allt det vardagliga kan vi möta oss själva hela tiden. Hur reagerar jag när något går mig emot? När det går bra för mig? Varför gör jag det, vad säger det om mig? Den som alltid är i rörelse är ju också i värsta fall alltid på flykt och rör sig på ytan i sitt liv.

Problemet med den andra vägen är kanske att den kan vara så smärtsam. Det kan vara helt övermäktigt att orka stå kvar mitt i det som är svårt. Särskilt om livet känns låst och omöjligt att förändra på något sätt.

Pilgrimen kanske kan blanda de båda sätten att tänka?

Det kanske är så att den som vandrar som pilgrim går så pass långsamt att han eller hon ”kommer ikapp sig själv” i lagom stora doser? Man kan fundera på just så mycket som man orkar hantera för tillfället men man slipper släpa runt på hela livssituationen runt omkring samtidigt?

På väg mot målet

För att återvända till mina bilturer på pilgrimsleden så har jag en tanke till om det. Även på vanliga resor händer det faktiskt saker med oss. När man kliver i bilen kanske man är uppfylld av den stökiga frukosten eller vad det nu kan vara men när man kliver ur bilen i andra änden kan man ändå på något sätt vara beredd att ta sin ann ett viktigt möte eller vad det kan vara. Det här kan vi kalla ”ställtid”, det tar tid att ställa om och det gör vi ofta med tiden då vi reser.

Det är som att själva resandet är en bild av förberedelse för nästa händelse. Om man tänker sig pilgrimens väg framförallt som vägen mellan vaggan och graven så blir det här starkt. Vi kommer från något. Vi är på väg mot något. Dagens sista citat står på Selma Legerlöfs gravsten och är ett citat ur körkarlen:

”Gud, låt min själ få komma till mognad, innan den ska skördas!”

 

Vad tänker du om detta? Skriv en kommentar!

Bön som hemspråksundervisning

 

Tränande kvinnor från förr. Andlig träning har inte mycket med muskelmassa att göra dock.

Tränande kvinnor från förr. Andlig träning har inte mycket med muskelmassa att göra dock.

Nu är det ett tag sen jag tjatade om ”helgelsens filosofi” senast. Sent omsider knyter jag nu ihop säcken med det som är den huvudsakliga lärdom jag tar med mig från boken. Om nu bokrecensionen skulle försöka uttrycka en bra helhetsbild av bokens innehåll så har jag ju också lyxen att skriva mer utförligt här om det jag själv tycker är den mest intressanta tanken i boken.

Karin Johannesson skriver om teologen Rudolf Hermann och ger plötsligt ett bra svar på en fråga jag aldrig riktigt ställt. Det som följer är utifrån hur jag uppfattar problemet och även förstås hur (rätt) jag uppfattat Johannesson och Hermann.

Ungefär såhär uppfattar jag problemet vi får hjälp med:

1. Människan förblir syndare hela livet. Visserligen kan hon för Kristi skull vara en förlåten syndare och en som hela tiden får nya chanser i livet men när vi minst anar det så får plötsligt våra elaka sidor spelrum och så gör vi saker vi inte egentligen vill.

2. Det är inte egentligen möjligt att bli godare och godare med åren. Den andliga utveckling vi får räkna med förekommer i våra liv är helt och hållet Guds Andes verk, andlig utveckling är inte samma sak som att gå på gym och få starkare och starkare muskler så att man klarar sig bättre och bättre moraliskt och andligt sett.

Dessutom (något jag funderar på ibland):

3. Det kan väl inte vara Guds mening att vi ska behöva Guds hjälp och bli frälsta av nåd för att det i längden ska mynna ut i att vi blir goda och starka på egen hand och klarar oss utan Gud?

Evig omstart?

Vi syndare, vi får förlåtelse, vi syndar igen och får förlåtelse igen. Så upplevde jag länge syndabekännelsemomentet i gudstjänsten. Som en rätt tröstlös bekräftelse på att vi är hopplösa och liksom aldrig lär oss. På sätt och vis är det väl så men är det hela sanningen?

Hur kan livet som kristen bli mer än en evig omstart från nolläget? Det är ju inte heller så vi upplever det. Från mitt eget perspektiv så sker det ju ändå något slags förändring med mig över tid även om den är svårdefinierad?

Enligt Rudolf Hermann (som jag förstått det ska vi vara hjärtligt tacksamma mot Karin Johannesson för att hon lyckats uttyda vad han menar ur hans tydligen otroligt knepigt skrivna böcker) så är bönen nyckeln till hur vi kan se på den kristna växten.

Lär dig språket för livet med Gud säger jag!

Lär dig språket för livet med Gud säger jag!

 

Hemspråksundervisning

Bön är ur Hermanns perspektiv på ett sätt likt hemspråksundervisning. Det handlar om att lära sig se på livet ur trons perspektiv, från perspektivet hos den man egentligen är.

Han utgår från den stora betydelse språket har för oss människor. Språket är själva förutsättningen för att vi ska kunna uttrycka och begripa våra egna erfarenheter. Genom att vår bild av verkligheten förändras förändras vi själva kan man säga. Ett utbytt perspektiv är en verklig förändring av oss om vi hänger ihop med vårt språk.

Den kristna växten handlar därför som jag förstår det om att byta förhållningssätt. Tankarna går lätt till det här bibelordet:

”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt”. (rom 12:2)

 

Hur gör man då för att förnyas i sina tankar och mer komma i samklang med Guds vilja? Det om något är ju en bra fråga! Här behövs som jag förstått Hermann både bön och en tillräckligt korrekt teologi. Praktik och teori.

Bönens praktik

Förändringen sker i hjärtats möte med Gud i bönen. När vi kommer till Kristus så blir han verkligen närvarande i oss, rättfärdiggör oss och ger oss en god och förnyad relation till Gud. Att detta sker i själva mötet innebär att vi aldrig är goda på egen hand men just då Jesus finns i oss är vi verkligen det tack vare honom.

I bönen ställs vi inför Guds fullkomlighet men tvingas också erkänna vår egen bristfällighet. Paradexemplet på detta är förstås i syndabekännelsen men man kan tänka sig att det sker inom all bön, även sådant man gör i handling (bön och handling ska inte skiljas åt för noga, en intressant sak Hermann gör är att förstå handling i termer av ”att förhålla sig”, vilket man ju gör i många situationer där man egentligen inte konkret gör något) eller suckar fram. Paradoxalt nog är människan rättfärdig redan när han eller hon erkänner sin synd, det är bara den ”nya människan” som kan vända sig till Gud i en sådan akt av tro.

Teologi

Bön och teologi är intimt sammankopplade (läs här om ”som vi ber, så tror vi”). Vi har lätt att utgå från konstiga idéer både om oss själva och om Gud när vi vänder oss till Gud. Framförallt behöver vi lära oss av med att försöka förtjäna vår ställning inför Gud. Att ändra på sådana felaktiga tankemönster kan delvis ske i bönen och givetvis i bibelläsning men det är också viktigt att vi finns med i en kristen gemenskap där vi lär oss av varandra och formas av varandras liv utifrån trons perspektiv. Andlig växt består i mycket i att befrias från farliga missförstånd som fördärvad förutsättningarna för samtalet med Gud.

Synden försvinner inte ur oss genom vårt andliga växande. Däremot kan Kristus bli alltmer närvarande i våra liv ju fler aspekter av våra liv vi öppnar upp för att samtala med Gud i bön om. Kristus blir också närvarande vid fler tidpunkter om vi har regelbundenhet i det andliga livet.

Slutsats

Så för att till slut försöka komma till ett svar på frågan om den eviga omstarte. Det är inte alls givet att det kristna livet ständigt startar om från noll. Det kan ju nämligen hända att man lärt sig något i sitt förhållningssätt längs vägen. Eftersom synden finns kvar i oss har kommer vi aldrig ha någon tilltagande rättfärdighet eller inneboende godhet i oss själva (som kan ge upphov till högmod). Man får inte starkare andliga muskler av andlig träning men däremot kan man få ett förändrat förhållningssätt till Gud. Då finns det verkligen skillnader mellan hur långt man kommit på trons väg även om vi till vår natur är oförändrade.

Hoppas det här blev begripligt. Jag tänker att styrkan med tankegången blir tydlig i att det egentligen fungerar på ett liknande sätt med alldeles vanlig personlighetsutveckling. Vi lär oss nya strategier, nya ord, får en mer mångsidig insikt i sådant vi ägnar oss mycket åt. Samtidigt förblir vi de vi är. Ett plötsligt möte med mobbaren från lågstadiet och så är man liten igen.

Vad säger du om detta långa blogginlägg?

Andliga övningar för Lutheraner

 

Hur mycket kan man öva sig i det andliga livet? Utan att bli helt fokuserad på sig själv?

Hur mycket kan man öva sig i det andliga livet? Utan att bli helt fokuserad på sig själv?

Jag har funderat en del på andliga övningar sista tiden. Om någon vecka publiceras en recension jag skrivit om Karin Johannessons bok ”helgelsens filosofi” i nättidskriften evangelium. Arbetet med den har gett en hel del nya tankar (läs gärna vad jag skrivit om tidigare under etiketten ”andliga övningar”, jag tror jag upprepar mig lite idag men vad tusan).

Det räcker inte att något av tradition finns i kyrkan. Det behöver inte vara bra för det. Karin Johannesson har i samband med boken blivit intervjuad i kyrkans tidning och i korthet fått ge sin syn på vilka inställningar till andliga övningar man ska passa sig för. Jag kan inte återge exakt vad det stod för jag hittar det inte på nätet nu efteråt men hon sa i alla fall att andlig träning som framställs som individcentrerad, med fokus på (enbart) tystnad och ensamhet är riskabelt ur ett lutherskt perspektiv. Istället är det viktigt att övningen sker i en gemenskap av troende och med solid teologisk fördjupning till. Det kan nämligen bli fel också. Mest för att vi vill vara så duktiga.

Luther menade att vi människor inte kan göra något själva för att bli rättfärdiga inför Gud (läs ”Kan du rättfärdiga din existens?”). Guds kärlek och barmhärtighet får vi ta emot som gåva, nåd. Det hindrar inte att vi å andra sidan, eftersom vi har ett trasigt förhållande till Gud, försöker så gott det kan att ändå rädda oss själva och slippa få hjälp. All form av andlighet som innebär sån här så kallad ”gärningsrättfärdighet” är dålig och för oss i själva verket bort från Gud och inte närmare. Mot att bli ännu mer inkrökta i oss själva.

Men om andliga övningar på något sätt kan bestå i att alltmer lära känna Guds nåd och fördjupas i sin identitet som totalt beroende av Gud?

Frågan blir till slut inte vilka vanor eller handlingar som är bra andlig träning utan med vilket förhållningssätt de är det. Ber jag för att Gud ska älska mig eller som ett gensvar på Guds kärlek? Pilgrimsvandrar jag för att Gud ska få tillfälle att rå om mig eller för att jag själv ska bli en stark och oberoende andlig gigant? När är det den bästa tänkbara andliga övningen att bara släppa att vara duktig? Kanske mycket ofta?

Karin Johannesson skriver i sin bok om en teolog som visar några viktiga saker om detta och jag återkommer till det i ett senare blogginlägg.

 

Om att leva bibliskt i ett år

Skönt att det inte var den här bilden som framträdde i Jacobs erfarenhet. Några puritanska alla hjärtans dagkort...

Skönt att det inte var den här bilden som framträdde i Jacobs erfarenhet. Några puritanska alla hjärtans dagkort…

AJ Jacobs är en man som ser på sitt liv som ett konstprojekt. Eller som en serie konstprojekt. Han har till exempel under en månad av sitt liv lagt ut hela sitt liv (jodå, familjelivet också) på entreprenad till tekniker i Bangalore, han har även tillbringat en månad i brutal ärlighet. Han skriver sedan böcker om det han lärt sig i sina projekt.

Störst uppmärksamhet har han nog fått för ”my year of living biblically” då han gick benhårt in för att leva efter alla bibelns bud under ett år. Han har gjort ett ted-talk om detta som jag gott tycker du kan titta på om du inte gjort det.

Jag har tidigare misslyckats med att bädda in tedföredrag i bloggposter. jag försöker väl nu med men ser du ingen stor videobubbla här [ted id=301] så följer du bara länken istället.

Det är förstås så att Jacobs driver en del med hur märkliga de bibliska buden kan te sig i vårt samhälle men det är vackert att höra hur mycket han tycker att han ändå fått ut av experimentet.

Han nämner bland annat att han fått upp ögonen för hur det, tvärt emot hur han brukat tänka, var så att hans sätt att handla formade hans sätt att tänka. När han gav till behövande ökade till exempel hans medkänsla och engagemang mot om han inte hade gjort det. Det var vackra ord om vikten av att leva mer än utifrån det man känner för i stunden och hitta sätt att binda sig vid det (läs gärna om kognitiv dissonans från för länge sen på bloggen).

Han talar också om tacksamhet. Utan att själv ens ha en gudstro så menar han att det gjorde djupt intryck på honom att be tackböner (som det påbjuds i många sammanhang), det förstärkte hans känsla av vördnad för livet.

Slutligen gjorde sabbaten, budet om att vila, stort intryck på honom. Hårt arbetande västerlänning som han är (det är via Thomas Sjödins bok om vila jag hittat föredraget). Det var det också vackert att höra om. Dessutom tyckte jag det var roligt att han ägnat mycket tid åt att umgås med människor av olika trostraditioner och ben ut hur de tänker om sitt sätt att leva. Jag kanske rentav får läsa hans bok.

Se gärna filmen och/eller skriv en rad med dina tankar!

Kognitiv terapi och andlig mognad

 

Ibland drar känslor och tankar åt olika håll?

Ibland drar känslor och tankar åt olika håll?

Ok, här är ännu en spinn-offbloggpost till boken ”Hemligheten” av Josefsson och Linge.

Jag tyckte det var fascinerande att jag kände igen så pass mycket av de strategier som presenterades som hjälp för den som har svårt att få till en parrelation. Speciellt som jag kände igen dem från andlig vägledning jag läst genom åren. Det var annars metoder som används inom kognitiv psykoterapi (som jag inte haft värst mycket koll på innan får jag erkänna) och gick ut på att förändra sitt sätt att handla, tänka och sitt förhållande till känslorna.

Handling

I boken står det om ”tvärt-emotövningen” för att öva sig i att stå emot sina impulser att dra sig ur eller klänga sig fast. Det påminde mig i mycket om en rad andliga råd.

Håll fast i vanorna. Ge inte efter för tvivlet utan håll fast vid den väg du slog in på när du såg klarare än nu (och som du egentligen tror är den rätta). Ändra inget när du är ”i öknen”, man ska inte agera när man är styrd av tvivel. De gamla ökenfäderna sa: ”stanna i din cell så ska den lära dig allt”. Man måste helt enkelt öva sig i att orka vara kvar när det känns jobbigt.

Tankarna

Det som i boken kallas dör ”automatiskt tänkande” är väldigt likt vad ökenmödrarna och ökenfäderna kallade ”tankarna”. Det vill säga de tankar som tvivlet föder i hjärnan och som inte lämnar en någon ro utan kan mala på där dag och natt. Receptet i boken liknar också de från den andliga vägledningen:

1, Bli medveten om den automatiska tanken

2, Ifrågasätt sanningshalten i den (”tvivla också på dina tvivel”)

3, Undersök vilken känsla tanken väcker (vad tanken gör med dig)

4, Sök andra tankar som kan ge alternativa känslor.

Man ska alltså inte försöka brotta ner den jobbiga tanken och få den att försvinna- Det går lika lite som man du inte kan låta bli att tänka på en grön buss om jag säger åt dig att göra det. Ökenfäderna sa att man inte ska försöka argumentera med demonerna utan genast vända sig till Kristus och be om hjälp. Det gäller att ersätta tankarna med andra som kan driva ut de gamla. Här är Guds löften centrala i kristen tro.

Man kan också tänka på Ignatius av Loyola och hans metod för att ”skilja mellan andarna” som delvis går ut på att bena ut vilken ”eftersmak” olika tankar har. Leder dessa tankar till tomhet eller till glädje och fördjupad gemenskap och tro?

Känslor

Det står mycket klokt om känslor i ”hemligheten”. För att kunna lära känna sitt eget känsloliv bättre (och det är vi nog många som behöver) så behöver man öva sig i närvaro. Vad känner jag nu? Är det klokt att handla utifrån den här känslan? I den kristna andliga traditionen finns motsvarande övningar som i ”mindfulness” för att både bli medveten om hur känslorna far förbi och bli fri att välja om man ska ryckas med eller inte.

Tyvärr har den kristna andligheten ofta varit dålig på känslor vilket beror på en önskan om att var alltför ”andlig” och alltför lite mänsklig. Även i sammanhang där starka känslor varit centrala har det ofta varit ”andliga känslor” som syndanöd, frälsningsvisshet, plåga över synden och så vidare. Det är viktigt att komma ihåg att känslor i sig är något bra. Vi måste vara ärliga mot oss själva om vi ska kunna växa som människor och kristna.

Kärlekens fem språk och den kristna tron

De här två verkar tycka om att umgås över en cykeltur. Kan man cykla lite med Gud?

I går skrev jag om ”Kärlekens fem språk” och utlyste även en tävling. Idag kommer förstås den lite mer fromma betraktelsen över kärleksspråken.

När det kommer till tron så har vi (bara?) med oss och kan utgå från det vi vet från vanliga relationer. Det är förstås väldigt annorlunda att förhålla sig till Gud men vi är de vi är och vi fungerar som vi fungerar även i det sammanhanget.

Därför tänker jag att det kan vara en nyttig tankelek att översätta idén om kärleksspråken till trons område. I alla fall på ett område. Att vi får tänka att vår tro också har ett modersmål.

Eftersom teologer i långa tider formulerat den kristna tron och dessutom lett dess gudstjänster så blir det lätt ensidigt när det kommer till hur tro ska uttryckas. ”Finast” är ofta om man kan formulera långa och vackra böner med fina ord men det finns förstås fler sätt. Många fler. Här är en skiss på hur man kan tänka att man kan uttrycka sig gentemot Gud efter samma uppdelning som kärlekens fem språk:

Uppskattande ord
Är kanske det språk som används mest i gudstjänster. Här är lovsången, tackbönerna, alla sätt att uttrycka med ord, också med sång, sin kärlek och tacksamhet till Gud. Väldigt fint förstås. Möjligen kan en och annan känna sig som en b-lagskristen om man inte tycker orden är det bästa sättet man kan uttrycka sig på?

Gåvor
Eh… vi samlar i alla fall in kollekt i våra gudstjänster. Visst är väl det bästa sättet att tänka om kollekten att se den som en kärleksgåva till Gud? Ett sätt att ge tillbaka av det man fått och är tacksam över? En del människor offrar mycket för att kunna ge utsmyckningar åt kyrkor och liknande, kanske är det ett tecken på att det är så man bäst uttrycker sin kärlek?

Tid tillsammans
Inom evangelikala kretsar har man länge talat varmt om ”egen tid med Gud”, att tillbringa en viss tidsrymd i avskildhet, bibelläsning och bön varje dag. För en del är det väldigt härligt, för andra är det oerhört motigt och svårt. Man skulle kunna förklara det utifrån kärleksspråken. För en del ekar det helt enkelt tomt, det funkar inte som uttrycksmedel men för andra är det perfekt.

Tjänster
I vår lutherska tradition har man ofta varit livrädd för allt tal om att göra något för Gud. Risken finns ju att man börjar räkna det som förtjänster och förtjäna sin frälsning. Det är förståeligt men också synd, det har säkert tagit ifrån en och annan ett glädjefyllt sätt att uttrycka sig inför Gud och i handling tala från hjärtat. Kanske är det här ett kärleksspråk vi hittar hos den plikttrogne kyrkvärden, körsångaren, webmastern, diakonen och så vidare. Handling är ett bra språk.

Fysisk närhet
Här är skillnaderna stora mot i vanliga relationer. Det är svårt att ta i Gud. Kanske kan man tänka sig att sådant i gudstjänster och annat kristet liv där kroppen får vara med kan vara en motsvarighet? Att fysiskt befinna sig i kyrkan, gå fram till nattvarden, göra korstecken, gripa om ett kors i fickan, ordlöst fingra på en frälsarkrans?

Poängen med allt det här är att man lätt kan känna press och kanske känna sig som en dålig kristen för att man inte har samma uttryckssätt som man uppfattar att man ”borde” ha. Vi får försöka släppa det och hitta det som passar oss så att vi på bästa sätt kan uttrycka det vi bär på. VI behöver nog dels en mångfald av uttryckssätt men vi kanske också tjänar på att finna ut vilket som ligger oss varmast om hjärtat?

Jag ska försöka säga något om det här på söndag för då är det bönsöndagen. Vi måste alltid be som vi kan för vi kan inte be som vi inte kan. Säg det på ditt sätt.

Det här är lite nya tankar för mig men det har varit spännande att tänka dem. Hur låter det i dina öron? Skriv en kommentar!

Som om jag skulle duga

En bild som jag på något sätt tycker passar till det här med att duga som man är?

Hur skulle du och jag leva om vi verkligen på djupet var övertygade om att vi har ett värde?

Jag tycker det är en bra fråga att fundera på. Vi har nog rätt olika utgångspunkter; en del har det lättare än andra med att inse sitt (höga) värde, för andra är det mycket svårt och för ytterligare andra kanske det är så att man tyngs ner av låg självkänsla/skam/självförakt etc. Utan att ens veta vad det är man upplever. Det är som fisken som inte ser det vatten den simmar i. 
Jag är övertygad om att det här med att se sig själv som värdefull (att duga skulle någon annan kanske kalla det) på olika sätt och i olika situationer är svårt för oss alla. Och det påverkar våra liv! Det gör att vi anpassar oss för mycket efter hur vi tror andra skulle vilja att vi var, det gör att vi inte vågar ta ut svängarna som vi skulle vilja. Det gör rent av att vi kan ha svårt att veta vad vi själva vill. Ofta ”vill” vi det vi tror att vi borde vilja.
Så om vi nu tänker oss att vi var bergsäkra på att vi verkligen var viktiga och värdefulla, mer än vi är idag, hur skulle vi leva då?
Vilka situationer skulle jag finna mig i och när skulle jag säga ifrån?

Vad vill jag egentligen?

Vad skulle jag våga göra som jag inte vågar nu?
Skulle jag hantera andras förväntningar på mig på ett annat sätt?
Jag tror att det är en bra övning för oss att fundera en del på de frågorna, vad säger du? Det är ju då vi kan börja ta (små, små till en början) steg mot att också leva så.
Vad har förresten detta med den kristna tron att göra? Massor! Att vara människa är något stort. Du är skapad till Guds avbild och till att inta och fylla den plats i världen som är till just för dig och ingen annan. Vårt problem som människor kan sägas bestå i att vi alltför lite är oss själva, de vi är skapade till att vara, utan tyngs ner av olika destruktiva erfarenheter och annat.
Den enda vägen mot att ”duga” mer, att se mer av sitt eget värde oavsett prestation, är att se det i andras ögon. Vi behöver bli älskade av Gud och människor, så förbehållslöst det är möjligt (och där är Guds kärlek förstås mycket mer förbehållslös än människors).

Läs också gärna det jag skrivit om att skamma och att avskamma. Och skriv en kommentar om vad du tänker om detta!