Nåden finns överallt (men man hittar den i kyrkan?)

 

Något att sätta på väggen!

Något att sätta på väggen!

Häromdagen fortsatte de stiftsledda samtalen för diakoner och präster om begreppet nåd. Det finns mycket klokt och tänkvärt som kommit upp om det och ett exempel är det fina visdomsordet på dagens bild som min kollega Peter Nordén står bakom. Elegant sammanfattning av det kristna livet. ”Bada i nåden, läck barmhärtighet”. Det vill säga, att leva av Guds gåvor och ge vidare till andra av det man fått.

Jag skrev ju om nåd här nyligen. Som kristen tror vi som sagt att allt gott kommer från Gud och att vi får del av det som en gratis gåva. Varje ny dag, varje vacker vy, varje skratt med andra, allt sådant skulle man som kristen med fog kunna kalla för nåd. Bakom allt detta står den generöse givaren Gud.

Men det jag funderar på nu (och jag behöver nog din hjälp för att veta om jag är rätt ute) är om det kanske är en typiskt kristen (eller åtminstone religiös) grej att se på världen med ”gåvoglasögon” på? En gåva förutsätter ju en givare?

Mer exakt funderar jag på om man först måste få lära känna och höra om Guds nåd i kyrkan innan man kan upptäcka den överallt omkring sig (livet som gåva alltså), är det så, eller är det ett förminskande sätt av mig att tänka på mina icketroende syskon?

Skriv gärna en rad om hur du ser på det. Jag inser ju att de flesta som läser detta redan är rätt hemmastadda i kyrkan men var och en har säkert mycket klokt att bidra med i detta!

 

Ut i öknen

Bli ett designproffs på några få minuter

 

Jag hittade ett gratulationskort från min prästvigning (går mot 7 år sen nu) där familjen Joelsson skickade med mig två bibelord. Det ena var detta som jag nu gjort ett sånt där citatfoto av:

”Därför ska jag locka ut henne i öknen och söka vinna hennes hjärta” (Hosea 2:14)

 

Det är ett gott bibelord att tugga på och fundera på. Det är lätt att tro att det som rör tro ska vara helt igenom en framgångssaga men kanske är det ofta när vi är i öknen (känslomässigt/existentiellt/materiellt/hälsomässigt) som Gud talar till oss tydligast och kan vinna vårt hjärta? Ibland kanske det är Gud som lett oss dit just därför? Det finns mycket andlig erfarenhet som tyder på det.

Jag lämnar dig med de frågorna idag. Vad säger du?

Hur mycket är frid i själen värt?

 

Stackars Antonius plågas av andar i öknen, eremitlivet var ingen dans på rosor. Jag tror ändå han tyckte det var ett gott sätt att leva, det övervägde.

Stackars Antonius plågas av andar i öknen, eremitlivet var ingen dans på rosor. Jag tror ändå han tyckte det var ett gott sätt att leva, det goda övervägde.

Jag lyssnar nu på Stefan Einhorns bok ”de nya dödssynderna”. En väldigt intressant bok i sig och intressant för sitt upplägg som i mycket utgår från vetenskapens rön och ett evolutionärt perspektiv på oss människor, men som ändå handlar mycket om hur vi ska leva våra liv på bästa sätt. Jag rekommenderar den men det är inte det jag ska skriva om nu.

I förbifarten nämner Einhorn någon undersökning där man hade värderat frid i själen. Eller rättare sagt handlade det om personlighetsdraget ”känslomässig stabilitet” men det låter mycket som samma sak. Forskare hade jämfört vad en liten ökning i känslomässig stabilitet motsvarade om man jämförde värdet av det med hur mycket bättre man mår av en lönehöjning.

Resultatet var att en liten ökning i känslomässig stabilitet motsvarar det  ökade välbefinnandet en löneökning på 2 miljoner om året skulle ge.

2 miljoner om året i löneförhöjning. Så mycket är det värt att må bra och ha frid. Eller om man vänder på det; så lite kan man egentligen köpa lycka för pengar.

Vetenskapsmannen i mig har förstås många frågor både om hur detta mättes och vad den där ”känslomässiga stabiliteten” innebär mer exakt. Jag föreställer mig i alla fall att det är fråga om faktorer som inte bara är genetiska utan som man kan påverka. Sett i det perspektivet kanske det till exempel inte är så dyrt att gå till en psykolog?

Och så tänker jag på den gamla ”guldgrävarsången” med Lapp-lisa:

”Ty jag blev frälst, härligt frälst.

Och jordens skatter får vem som helst.

Jag byter ej bort den skatt jag fått för millioner. Jag mår så gott” 

 

Jag vet att min egen tro på Gud betyder mycket för friden i själen och känslan av mening och mål i livet.

Sen tycker jag inte man ska motivera tro på Gud med nyttoargument egentligen. Är det sant att Jesus är den han säger så är den kristna tron sann och oändligt viktig oavsett hur jag känner inför den, men samtidigt tror jag ju att Gud är god och vill att vi ska få glädja oss över livet. Allt gott är gåvor.

Så i stället för att tänka alltför mycket på att livet skulle vara bättre med mer i plånboken är det bättre att gå på gudstjänst. Det är gratis och gör gott. Eller vad säger du om detta? Skriv en kommentar!

Sekularisering och ingen väg tillbaka

Det var bättre förr. Här till exempel när Gud skapar djuren och inte ens kommit till människan ännu?

Det var bättre förr. Här till exempel när Gud skapar djuren och inte ens kommit till människan ännu?

”Det var bättre förr, och ju förr desto bättre”

Så säger en och annan konservativ person jag känner. I Kyrkan kan man ibland få för sig samma sak och det tänkte jag skriva om idag.

I mitt arbetslag i församlingen har vi samtalat en del om sekularisering (förvärldsligande) utifrån Magnus Malms bok ”Som om Gud inte finns”. Det säger sig själv att en del som varit med länge och arbetat i Kyrkan och har mycket erfarenhet gärna talar om hur det var längre tillbaka i tiden. Många förändringar har ju varit till det sämre vad gäller engagemang i församlingslivet och gudstjänsterna och det är något att sörja över.

Men jag har också tänkt mycket på att det verkligen inte får handla om att allt var bättre förr (och borde bli så igen). Tittar man bakåt i kyrkohistorien finns det ALLTID mängder av konstiga saker som man inte kan begripa fick förekomma. Det gäller i den nära historien och ännu tydligare när man ser på riktigt gammal historia. Hur förvärldsligad var inte Kyrkan på medeltiden när påvar intrigerade och krigade på hårresande sätt? Och hur överförandligad och kroppsföraktande har kyrkan inte varit på andra sätt.

Att Kyrkan ändå finns kvar är nästan att betrakta som ett underverk. Jag ser det som ett tecken på att Gud ändå ger den nytt liv hela tiden av sin Ande.

Historien går aldrig bakåt. Det är sorgligt men sant. Kyrkan i framtiden kommer vara på något nytt sätt som vi ännu inte sett.

Jag skrev något här i somras om (”läget i Svenska Kyrkan”) om att det vanliga församlingslivet och bönerna som bes där är mycket viktigare än allt som debatteras i media. Det låter alltid lite fromt och världsfrånvänt att säga så men det är ändå sant. Hade vi inte bönelivet så hade vi ingen kyrka heller. Det är sig likt genom tiderna.

 

En andra naiv gudstro

Väldigt komplicerat. Men det går att spela "lilla snigel" här också!

Väldigt komplicerat. Men det går att spela ”lilla snigel” här också!

Jag skrev en bloggpost igår som väckte en hel del igenkänning. Det var detta med ”att färdas långt in i en annan människas liv” om hur svårt det kan vara att beskriva det som blivit riktigt välbekant. Hur man än säger så känns det förenklat. Något som förstås har mycket bäring också på trons område.
Det slutar dock inte där kom jag på. Det finns en fortsättning. Man kan säga det på lite olika nivå beroende på hur filosofisk man vill vara. Filosofen Paul Ricoeur myntade uttrycket ”en andra naivitet” för tillståndet då man just har väldigt mycket kunskap men ändå återigen kan börja hålla fast vid enkla utsagor om ”hur det är”. Man kommer på något sätt fram till att man har tillräckligt mycket kunskap och har bildat sig en tillräckligt grundad uppfattning för att göra bra förenklingar som håller skapligt. Man skulle visserligen kunna hålla på att vända och vrida på orden i all evighet och problematisera och hålla på men den vägen tar aldrig riktigt slut.
Om jag nu alltså skulle beskriva en kär vän så kan jag helt enkelt köra på och säga det som dyker upp i huvudet och lita på mig själv att det jag säger på något sätt är min samlade erfarenhet. Att ”Kalle är en lite sorgsen person” kanske inte är sant alltid och i alla lägen men det säger ändå något viktigt om Kalle som jag förstått av att lära känna honom. I brist på att kunna säga den slutgiltiga sanningen så kan jag i alla fall alltid säga något, och det är gott nog.
Likheten med tron på Gud är nog uppenbar. Jag har fördjupat mig i kristen tro en hel del och bibelns gudsbilder och kyrkohistorien och filosofin och allt vad det är gör att man skulle kunna få tunghäfta helt och inte kunna säga något bestämt alls om Gud MEN så kan man göra som ovan och tänka att i brist på att säga något uttömmande kan jag ändå säga det jag faktiskt tror och har förstått.
Man kan ju aldrig säga något uttömmande om Gud, man man kan säga något sant ändå. 
Tron på Gud är inte heller en intellektuell övning. Den rör inte bara hjärnan utan hela människan. Den erfarenhet vi har av Guds tilltal och Guds närvaro i våra liv får vi faktiskt se som giltiga delar av vår kunskap om Gud.
Och så får vi fördjupa oss samtidigt som vi inte alls behöver vara rädda för att säga barnsligt förenklade saker om Gud. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? De viktigaste sakerna är ju hela tiden de mest grundläggande.

Den heliga vilda gåsen

En vildgås som symbol för den Heliga Anden.

En vildgås som symbol för den Heliga Anden.

Såhär på tredjedag pingst vill jag fortsätta att skriva om den Heliga Anden. På svenska kan man ju göra sig fyndig över namnet eftersom det bara ska till en liten, liten betoningsförändring för att man istället ska tala om en AND, i skrift ser det likadant ut. Men idag handlar det här om en annan fågel som får fungera som symbol.

Den vanligaste symbolen för den heliga Anden är en duva (läs till exempel ”den heliga duvan och Noas ark” här på bloggen) och så är det alltsedan nya testamentet. När kristendomen nådde de keltiska områdena (vilket var stora delar av Europa men här tänker jag mest på de brittiska öarna) så kom man att använda en vildgås som symbol för den heliga Anden. Tack vare kommuniteten på Iona har detta nu blivit mer känt igen.

Vildgåsen kan vara en något mer grovhuggen representant för Anden. Den kan skrika och skräna och kanske bita den som försöker ta den fatt. Samtidigt är det en vacker fågel som tar hand om sina ungar med omsorg.

Jag tycker det helt klart har sina poänger att tänka sig Anden så. Inte som något väldigt tamt och fromt utan snarare som något otämjbart. Som vi aldrig kan göra till vårt eget husdjur.

Vad säger du om detta? Skriv en kommentar!

Andlighet på gott och ont

Andlighet för tveksamma syften. Här ortodoxa höjdare på tsar Nikolais kröning.

Andlighet för tveksamma syften. Här ortodoxa höjdare på tsar Nikolais kröning.

I morgon är det pingstdagen och i kyrkorna talar vi om den Heliga Anden. Av Anden kommer ordet ”andlighet” som för många är ett väldigt positivt ord (spiritualitet är samma ord sett till ursprunget). Men alls kopplar förstås inte nödvändigtvis andlighet till den kristna läran om Helig Ande.

Magnus Malm definierar ”andlighet” helt enkelt som motsatsen till ren materialism. När vi öppnar upp en dörr mot något mer än det materiella, då är vi egentligen genast inne på andligheten område. Det är nog i praktiken omöjligt att leva livet utan att ha med en sådan dimension. Allt sådant som skönhet, kärlek eller konst öppnar upp oss mot att verkligheten är större än vi någonsin kan uttrycka.

Innehållet i andlighet kan se väldigt olika ut och användas på väldigt olika sätt. Det kan fungera som en motkraft till destruktiva krafter i vår kultur, men lika gärna som en fin fernissa som gör att det som i själva verket är rätt dåligt ser lite bättre ut. Andlighet i sig är ingen kvalitetsstämpel. Om den är bra eller dålig måste vi bedöma på andra sätt. ”Av frukten känner man trädet” säger Jesus och det är en bra start. Vad leder detta till i förlängningen? Vad blir det för frukt?

Ignatius av Loyola talade om att ”skilja mellan andarna”. På olika sätt försökte han utröna vad som verkligen var till glädje och uppbyggelse i det som ryms i vårt andliga liv. Det har inte blivit mindre aktuellt sedan dess.

Hur ser du på ordet ”andlighet” som det brukar användas idag? Skriv gärna en kommentar!

 

Ikonmålaren Lisa Chemnitz

SONY DSC

Foto: Berit Frändås

 

Igår hade vi ett väldigt roligt besök i församlingshemmet. Det var ikonmålare Lisa Chemnitz som också bor och verkar här i trakten som besökte vårt café tisdag.

Lisa visade stora och små ikoner hon målat och även en ikon som hon nyligen påbörjat. Hon berättade om olika typer av ikoner och olika motiv. Om hur Kristus, Maria och helgonen ska se ut enligt ikontraditionen och om hur ikoner kan ses som ”fönster mot himlen”.

SONY DSC

Foto: Berit Frändås

 

Att måla ikoner är en långsam och mödosam konst. Det ska till ett tjugotal lager äggtemperafärg innan man får de fantastiskt vackra färgerna. Målningen sker under tystnad och räknas som bön.

Det var ett väldigt uppskattat föredrag och efteråt var det många som ville ställa frågor eller titta närmare på de ikoner hon hade med sig.

Jag är som den som följt Vandra Vägen ett tag vet väldigt fascinerad av ikonmåleriet och dess symbolvärld. Det är extra skönt sedan jag blev präst och håller på så mycket med att predika eller be med ord att bara vila och vila blicken på en ikon och till exempel möta Jesu blick där.

 

 

En kristens dagordning av Rosenius

DSC_0021

Jag skrev får några veckor sedan om C.O Rosenius som då på dagen fyllde 200 år. Jag lovade då återkomma med lite av innehållet i hans undervisning om den kristna tron. Jag läser lite nu och kanske återkommer om det men jag vill i alla fall dela med mig av denna slagkraftiga sammanställning som pryder väggen på mitt kontor.

”En kristens dagordning” har tryckts och spridits i väldigt stora upplagor vad jag kan förstå. Det är osäkert om Rosenius själv har satt ihop den eller om det är någon redaktör efter hans död. Den finns redan på nätet på annat håll men jag tyckte det var värt att se till att den finns i textformat och inte bara avfotograferad. Sådär. Här är vad vi har att rätta oss efter enligt Rosenius:

EN KRISTENS DAGORDNING

1. Dagligen, ja för var dag, hålla god vänskap med sin Gud.

2. Ej tro, som det faller sig, efter känsla eller värdighet, utan efter ordet.

3. Ordet säger: att Kristus tagit på sig att sköta vår sak hos Gud. Vi få sköta några småsaker här nere. Kristus är i Guds åsyn för oss, rättfärdig för orättfärdiga. Vi skola här nere älska varandra och göra vad kärleken bjuder.

4. Glömmen ej denna åtskillnad i tredje punkten!

5. Glöm aldrig i den glada stunden frukta vår så gode Gud, och i den mörka det renande blodet och Guds närvaro!

6. Låtom oss dagligen bedja något av vår Gud!

7. Låtom oss bereda oss på lidanden, förödmjukelser; tålamod! -vaker och beder!

8. Dagligen läsa något Guds ord!

Huvudsaken, som egentligen tröstar mig, är, att Kristus är den gode Herden, sköter, föder, bär, fodrar sina får och lamm, efter deras behov.

Älskade bröder och systrar! Jag befaller Eder Gudi och hans nåds ord, som är mäktig bevara Eder till evinnerligt liv, och en dag låta oss träffas med fröjd för att aldrig mer skiljas.

 

Någon punkt som talar extra till dig? Skriv gärna en kommentar!

Att be med kavana

Kvinnor som ber för en brottsling som just ska bli avrättad.

Kvinnor som ber för en brottsling som just ska bli avrättad.

För en tid sedan skrev jag om detta med att vi ser till att ha speciella ord för sådant som är viktigt för oss att kunna prata om (”till de kyrkliga specialordens försvar”). Se bara på ord som ”abonnemang” eller ”uppkoppling” som är väldigt nya men som nästan alla nu kan använda sig av.

Min glädje blev därför stor när jag fick lära mig ett för mig nytt begrepp för att kunna tala om bön. Visserligen på hebreiska men ändå. Det visade sig att judarna har ett speciellt ord för detta när hjärtat är med i bönerna man ber så att man ber med inlevelse och inte bara med tungan. Detta kallas då ”kavana” (tacksam för en språklig utläggning om ordets betydelse från någon kunnig person bland er). Man skulle kunna säga att kavana är det som gör bönen till bön och inte bara ord. För det behöver man såklart ett ord.

Jag föreslår att vi helt enkelt lånar in det ordet. Nu vet ju både du och jag vad det betyder att ”be med kavana” eller hur?

Vad säger du om detta? Skriv en kommentar!