Vad är egentligen dyrbar äkta nardusbalsam?

 

Nardostachys jatamansi

Nardostachys jatamansi

I evangelietexten någon söndag tillbaka står det om kvinnan som bryter upp en flaska dyrbar äkta nardusbalsam för att sedan hälla den över Jesu hår. En helhjärtad kärlekshandling som stack i ögonen på de andra närvarande genom sitt överdådiga slöseri. Jesus gav henne rätt och det finns mycket att säga om detta men nu undrar du säkert som jag:

Vad ÄR egentligen nardusbalsam?

Efter lite eftersökningar på internettet har jag hittat en del spännande. Framförallt har jag förstått varför den där balsamen var så dyr.

Nardusolja var väldigt populärt i antiken och man verkar ha haft lite olika stil på oljan i olika delar av världen. Råvaran var då (som nu för den delen) rotdelen till växten Nardostachys jatamansi. Du ser den på bilden ovan. Man kan ju tänka sig att det går åt ganska många sådana rötter (de är 4-10 cm långa) och dessutom växer de på mellan 3000 och 5000 meters höjd på klippväggarna i Himalaya. Att det kom långväga ifrån borde inte behöva vara en överraskning för handeln var väldigt utvecklad och välfungerande under romartiden.

Nardusen kan ha varit så populär att även andra parfymer kan ha kallats nardus för att de skulle sälja bättre. Det sägs ju också rakt ut att den kvinnan gjuter över Jesus är äkta. Nardusen kunde fungera både som parfym, rökelse och som bedövningsmedel. Det finns också de som hävdar att den är bra mot sömnbesvär och vid barnafödsel.

Man kan alltså möjligen läsa in en del symbolik i den där nardusbalsamen i evangeliet grundat på de användningsområden den hade i vanliga fall.

I bibeln nämns nardus även på några ställen i den erotiskt laddade kärleksdikten höga visan. Det kanske är en ännu bättre ledtråd om hur vi ska förstå evangeliestycket? Att detta med att slösa med nardus har med kärlek och hängivenhet att göra?

Det är annars en enkel men vacker betraktelse att hos Jesus finns det en himmelsk doft mitt på jorden.

Vad säger du om detta med nardus? Vet du något ytterligare?

Att skryta om välgörenhet

Passing Collection Plate

Jag har idag glädjen att ha en gästbloggare på Vandra Vägen. Det är Daniel som skrivit här för några år sedan om spel och bibeln. Idag skriver han istället om välgörenhet. Saker som kanske är viktigare än på länge att ta sig en funderare på för många av oss. Ordet till dig Daniel!

Välgörenhet: Är det okej att skryta om de gåvor man ger? Förstärker det din kristna identitet?

Vad är egentligen välgörenhet? En insamlingslåda med en massa mynt i på ett gatuhörn eller kanske i en kiosk? Det kan också vara insamlingsbössa i en kyrkolokal där de trogna förväntas donera en slant? Hur pass förknippad är välgörenhet med kristendomen och religionens skrifter?

Det är väldigt vanligt att många förknippar välgörenhet med religion. Till viss del kan det stämma. Fenomenet återses i många religioner, både inom kristendomen, buddismen, islam och hos många andra. Inom vissa kristna grenar är innebörden att skänka pengar större än att exempelvis visa respekt och medkänsla för en annan människa. Ett tydligt exempel är Mormonkyrkan som aktivt kräver att samtliga medlemmar donerar en större procentsats till kyrkan. Pengarna ska bland annat användas för att finansiera missionsresor, nya kyrkobyggnader och produktion av litteratur.

Kraven kan dock skilja sig kraftigt beroende på vilken kyrka man tillhör, i vilket land man bor i och i vilken kultur man lever i. Många kändisar som anser sig vara kristna, inte minst i utlandet, tycker om att bli uppmärksammade i media när de involverar sig i välgörenhet. Handlingarna borde utan tvekan ifrågasättas ur ett bibliskt och framförallt kristet perspektiv. Är det verkligen kristet att skryta om donationer som involverar operationer, nya sjukhus och skolor?

Utifrån min tolkning av bibeln skulle svaret vara nej. Det är inte kristet att skryta om en handling, i alla fall inte om du vet att det finns andra kristna där ute som inte kan göra samma sak. Storleken eller värdet på din gåva ska och kommer aldrig göra dig till en bättre kristen.

Visserligen händer det att även grenar inom kristendomen uppmanar sina följare att ge något, men oftast bara om de kan. Tittar vi på fenomenet lite närmare och relaterar till det som står i bibeln så ligger fokus främst på att be för de som har det dåligt. Det är viktigt att man som troende har motivationen med sig.

Något annat som väldigt få är bekanta med är att bibeln faktiskt uppmanar till att vara tyst och inte prata eller skryta om de gåvor man ger. Belöningen ska alltså inte komma från samhället, utan direkt från Gud.

Välgörenhet inom kristendomen handlar inte om att skänka pengar eller materiella tillgångar. Det är inte heller ett krav, som många vill påstå att det är. Kristna tror på Guds kärlek och generositet gentemot människan. Att donera pengar eller lottovinster för välgörenhet är och förblir en individuell handling som faller utanför den kyrkliga miljön. Ännu en gång vill jag bestryka att välgörenhet enligt kristendomen är kärlek och inte materiella gåvor.

I Matteus-evangeliet kapitel 25 identifierar sig Jesus med de som är fattiga och exkluderade från samhället. Han lär oss också om det faktum att vi kommer bli dömda. Inte för materiella saker, men snarare för hur vi behandlar andra människor.

Jesus lärde människan att älska Gud och sina närmsta grannar. Och att skänka något i välgörenhet är per kristendomens definition bara en liten komponent eller beståndsdel i religionens helhet.

Är det därför betydelsefullt att vara med i välgörenhetsprojekt? Och hur ska den här hjälpen gå till? Dela gärna dina tankar och åsikter. Berätta hur du anser att världens kristna kyrkor borde se på välgörenhet.

 

Istället för ”Carpe Diem” -Vanitas!

 

Foto 2017-03-01 23 03 13

Tavlan ovan föreställer en stor mängd rikedomar samlade på hög. Ägaren syns inte till. Kanske är han eller hon redan död och kan inte längre glädjas över sakerna? Den här sortens motiv inom konsten kallas för ”vanitas” och har faktiskt fått sitt namn efter ett bibelord från predikaren:

”Tomhet, idel tomhet,
säger Predikaren,
tomhet, idel tomhet,
allt är tomhet.” (Pred 1:2)

Andra populära inslag i genren är vissnade blommor eller dödskallar.

I gamla översättningen står det det märgfulla ordet ”fåfänglighet” istället för tomhet och på latin heter alltså samma sak vanitas. Tanken är enkelt sagt att mycket här i livet ser ut att vara fast och pålitligt men i själva verket är det som rök som skingras i intet. Vi är kortlivade och vi strävar med stor möda efter olika saker som också inte har något bestående värde.

Jag roade mig med att göra en liten bild lite i samma stil som det kan se ut på ”inspirationsbilder” eller liknande. På sådana eller på väggar i heminredningen kan man ofta hitta orden ”Carpe Diem” -fånga dagen. Hur skulle det se ut om det istället stod ”vanitas” där? Detta är tomhet och skall förgå?

Vanitas

Vanitas

Carpe Diem och Vanitas står liksom i stark kontrast till varandra som sätt att förhålla sig till tillvaron. Jag tror det finns mycket gott i budskapet om att fånga dagen. Det är många gånger svårt att vara närvarande i nuet och det måste vi kanske alla öva oss i. Samtidigt finns det något slags bismak i detta med ”carpe diem” som säger att vi ska leva för stunden för det är det enda som finns.

Ett förhållningssätt till livet som går mer utifrån ”vanitas” skulle snarare gå ut på att man försöker att leva för evigheten. Göra goda gärningar som lämnar spår och verkligen betyder något. Och att man söker Gud som håller både tid och evighet i sin hand. Ett bibelord från psaltaren kan illustrera detta:

”Äger jag dig i himmelen saknar jag ingenting på jorden”

 

Denna tid på året, fastan, utgår i väldigt hög grad från detta vanitas. Orden under den nedersta bilden sägs i askonsdagsgudstjänsten när man får aska i pannan. ”Kom ihåg människa att du är stoft (omvänd dig och tro evangelium)”.

Det här är långt ifrån något jag själv tänkt färdigt på. Vi får väl tänka tillsammans! Vad skulle du säga är bra med att tänka utifrån ”vanitas” respektive utifrån att snarare försöka ”fånga dagen”? Skriv en kommentar!

Foto 2017-03-08 22 13 02

Jesus i Egypten, kopterna och Jesaja med rumpan bar

 

Josef och Maria och det (ganska stora) Jesusbarnet har fått fly till Egypten för att komma undan Herodes!

Josef och Maria och det (ganska stora) Jesusbarnet har fått fly till Egypten för att komma undan Herodes!

Maria, Josef och barnet Jesus fick enligt Matteus fly till Egypten för att komma undan kung Herodes som ville döda alla småbarn för att ingen blivande kung skulle växa upp. Jag fick en ny inblick i detta för en tid sedan då vi hade besök av den koptiske (egyptiska kristna) prästen fader Shenouda i församlingen.

Bibelmaterialet om Jesu tid i Egypten som flykting är väldigt magert. Det står bara att de gick dit för en tid och man kan förstå att evangelisten ser det som ett viktigt sammanträffande att Jesus historia liknar hela folkets historia eftersom han liksom de varit i Egypten.

För de koptiska kristna finns det desto mer traditioner om detta. Shenouda visade en karta med mängder av pilgrimsvägar och heliga platser där man menade att den heliga familjen varit på sin vandring. De hade en detaljerad tradition om hur hela Jesu tid i Egypten sett ut. Som man kan förstå av ikonen nedan så var de också där ganska länge. Här är det inte någon bebis utan ett litet barn som rider på Josefs axlar:

Härlig ikonbild av den heliga familjen på vandring i Egypten. Jesus har hunnit bli ganska stor och rider på Josefs axlar. De har också någon tjänare med sig.

Härlig ikonbild av den heliga familjen på vandring i Egypten. Jesus har hunnit bli ganska stor och rider på Josefs axlar. Efter vad det står bredvid verkar mannen med knytet på pinnen vara Jesu bror Jakob? I så fall får man anta att han är barn till Josef från tidigare äktenskap.

Anledningen till att detta var viktigt för kopterna är inte svår att se. Jesus, Herren, hade varit i deras eget land, trampat deras jord. Varit en av dem. Precis samma poäng som vi alla kan se utifrån att Gud blev en människa som vi i Kristus, men mer nära och påtagligt eftersom de kan koppla samman honom med sina egna trakter och vägar!

Det visade sig också att ett kapitel ur Jesaja har största betydelse för kopterna. Ett som vi förmodligen inte alls lägger märke till där det står instoppat bland kapitel om Guds kommande dom över alla möjliga fiendenationer. Så här står det hur som helst i Jesaja 19:

Den dagen skall det i Egypten finnas fem städer där man talar Kanaans språk och där man svär vid Herren Sebaot. En av dem skall heta Ir Haheres.

Den dagen skall det finnas ett altare åt Herren mitt inne i Egypten och en stod åt Herren vid landets gräns. Detta skall i Egypten vara tecken och vittnesbörd om Herren Sebaot. När de ropar till Herren och klagar över sina förtryckare skall han sända en befriare som kämpar för dem och räddar dem. Herren skall göra sig känd för egypterna, och egypterna skall lära känna Herren den dagen. De skall frambära slaktoffer och matoffer, de skall avge löften till Herren som de också skall få infria. Herren skall slå egypterna, slå men också bota. När de omvänder sig till Herren skall han bönhöra dem och bota dem.

Jag fetmarkerade de viktigaste bitarna. Min koptiske vän såg dem som förebud om Jesu tid i Egypten. Det fanns en särskilt helig plats mitt i landet som barnet Jesus besökt och där det nu finns ett altare, precis som Jesaja förutsett. Detta att egypterna ska få lära känna Herren kan man också se som ett förebud om att Jesus skulle komma dit så att de fick se Guds mänskliga ansikte.

En viktig twist på Jesajatexten är förstås också detta att Egypterna var en hotande fiendestormakt. En dag skulle Gud bli erkänd även där.

I början av nästa kapitel står det en annan sak jag vill uppmärksamma. Jesaja får göra en symbolhandling (sånt gör ofta gamla testamentets profeter) för att visa hur Egypterna en gång ska stå med skam. Detta genom att han bokstavligen får gå med rumpan bar. I tre år! Så här står det.

Det år då den assyriske kungen Sargon sände sin överbefälhavare till Ashdod och han angrep och intog staden, då talade Herren genom Jesaja, Amos son. Han sade: ”Lägg av säcktyget du bär om livet och ta av sandalerna du har på fötterna.” Jesaja gjorde så och gick naken och barfota.

Herren sade: ”Liksom min tjänare Jesaja har gått naken och barfota i tre år som ett tecken och förebud om Egypten och Kush, 4så skall både unga och gamla gå nakna och barfota när den assyriske kungen för egypterna i fångenskap och driver kushiterna i landsflykt. De skall få gå med baken bar, Egypten är blottat. Då skall alla stå där förkrossade och besvikna på det Kush de satte sitt hopp till och det Egypten de var så stolta över.”

 

De gamla proverna kunde verkligen tala starkt utan att använda några ord. Det må man säga.

Om du vet något eller funderar på något om Jesus i Egypten så skriv gärna en rad!

Augustus folkräkning som uppror mot Gud

Maria pekar på den som är den verkligen kungen. Och visst ser man det på hans hållning?

Maria pekar på den som är den verkligen kungen. Och visst ser man det på hans hållning?

Jag har hittat något nytt i julevangeliet! I alla fall nytt för mig, och ganska sannolikt för dig också! Det handlar om den där skattskrivningen och att kejsare Augustus ”befallde att hela världen skulle skattskrivas”. Häng med nu.

Vi kan börja med att konstatera det jag nämnt i årets julpredikan, att det är ett starkt inslag i julevangeliet att Jesus står i kontrast mot den mäktige (?) kejsaren i Rom. Skillnaden i makt kunde inte vara större än den mellan Augustus som tror sig råda över hela världen och det lilla barnet i krubban. Ändå talar ängeln till herdarna och använder kejserliga titlar om barnet de ska se (som ”frälsare” och ”Herre”, vilket man kallade kejsaren).

Jag fick tack vara en bok upp ögonen för att det faktiskt finns lite biblisk bakgrund till detta med att skattskriva människor i gamla testamentet. I 2 mos 30:12 (sedan Gud nyligen slutit förbund med folket och gett dem budorden) blir folket faktiskt mönstrat och skattskrivet (de fick alla skänka lite av sin egendom i samband med detta) till Herren Gud. Alltså: de tillhör redan någon. De är Guds. Kejsaren har inte rätt att räkna dem som sina.

Det finns sedan ytterligare ett ställe som är intressant. I 2 sam 24 ska kung David kriga och han ger sig då på ett jätteprojekt (någon får resa runt i ett år eller så och räkna) för att räkna sitt folk och se hur många kämpar han kan räkna med i strid. Davids rådgivare säger till honom att det är en dålig idé men han gör det ändå. Han vill se ”hur mycket folk jag har”.

Detta är en synd i Guds ögon i bibeltexten och som jag förstår det beror det på att David inte alls borde lita på antalet kämpar han har utan lita på att de är trygga eftersom Gud är med dem. David har fallit för frestelsen att tänka som de omgivande folken gör och inte som Gud lärt dem. Denna folkräkning leder också till svidande konsekvenser för David och folket. Detta att räkna folket framstår som ett sätt att ta Guds plats.

Åter nu till Augustus folkräkning. De bibelsprängda judar som hörde julevangeliet tänkte säkert på dessa händelser och ryste över tanken på att en hedning till kejsare dels gjorde anspråk på det som var Guds egendom, dels gjorde det på ett sätt som vittnade om högmod och att vilja ta den plats som rätteligen var Guds. Detta intryck stärktes säkert av att det i texten påminns om kung David, det är ju till ”Davids stad Betlehem” de går. Vi på samma gång påminns om hur det egentligen borde vara ställt med kungamakten i landet, och om att inte ens David levde upp till att vara den gode kungen. Det får vara något att förvänta sig av denne nye kung istället.

Så. Det var mina tankar om skattskrivning och folkräkning i bibeln. Har du stött på detta förut? Skriv gärna en kommentar med dina tankar!

Guds härliga tyngd

 

Visst är det relativt det där med tyngd? Visst måste den här katten känna sig som att den blir behandlad som en tungviktare?

Visst är det relativt det där med tyngd? Visst måste den här katten känna sig som att den blir behandlad som en tungviktare?

Från en, som det heter, vanligen välunderrättad källa har jag lärt mig en ny spännande språklig detalj. Jag kände egentligen till detta till hälften men det är ännu bättre som en helhet. Det handlar om betydelsen av Guds ”härlighet”.

På hebreiska är ordet för Guds härlighet ”kavod” och ordet betyder egentligen från början ”tyngd”. Det antyder att Guds härlighet har med hans storhet och majestät att göra. Vi har liknande sätt at uttrycka oss i vardagen när vi säger att något är ”av vikt” eller ”viktigt”, eller ”massivt” eller så. Guds härlighet skulle kunna beskrivas så at när en människa möter den så är det ett möte med någon som är så ofattbart stor (och har mycket tyngd) att man blir alldeles skakad av det.

I nya testamentets grekiska är ordet för Guds härlighet ”doxa” och det beror på att de gamla hebreerna själva valde det ordet när de översatte gamla testamentet till grekiska en gång i tiden. Jag har inte fattat riktigt hur de tänkte där för doxa har ett ganska spretigt användningsområde, alltifrån ”lag” (som i dogm) till ”den uppfattning majoriteten har” i ett retoriskt sammanhang. Jag tar gärna emot tips om du vet mer än jag här, nu till den intressanta grejen jag hittade.

När bibeln översattes till latin så använde man, som vi nog faktiskt hört, ordet ”gloria”. Det är hämtat från romarnas kultur och hade helt annan förhistoria. Det ordet har med med ära i bemärkelsen ”skryt” att göra. Att sträva efter en upphöjd ställning och sedan kräva de hedersbetygelser som tillkommer en.

Jag tror det är lugnt att påstå att den senaste betydelsen här liknar en del ganska osympatiska bilder vi kan ha av Gud. Detta att Gud ska lovsjungas låter kanske till exempel i våra öron som att Gud är äregirig och ska ”smörjas” med beröm. Ungefär som en karriäristisk chef. Så skulle alltså inte en gammal hebré tänkt sig Gud. Snarare handlar det om att lovsången är en respons på att vi får en skymt av Guds storhet, då kommer lovsången spontant, så är det också ofta skildrat i bibeln.

Tänk på detta nu i jul när herdarna möter änglar och ”Herrens härlighet lyste omkring dem och de greps av förfäran”. Kanske ska vi föreställa oss det som ett uttryck för tyngden i Guds närvaro?

Skriv gärna en kommentar om vad du tänker om detta!

Pandora, Zeus och bibelns Gud

dsc_0561

Jag skrev nyligen en bloggpost om ”När Aton skapade himmel och jord” där jag jämförde en Egyptisk skapelsemyt med bibelns skapelseberättelse. Faktum är att jag sitter på en till liknande bloggpost. Även den utifrån en barnbok som väckt associationer. Denna gång en serieversion av myten om ”Pandoras ask”. På vilket sätt liknar den/skiljer den sig från de kristna tankarna?

Man kan säga att berättelsen börjar i paradiset. Människorna var odödliga, hade inga sjukdomar eller plågor och levde gott tillsammans. Männen alltså. Några kvinnor fanns inte då enligt myten.

Saker förändras när Prometeus stjäl gudarnas eld och ger åt människorna. Zeus blir vrålarg och hämnas på olika sätt. Det där är en historia för sig. När Prometeus slipper ur hans första fälla gillrar han en andra mot människorna.

Han skapar kvinnan. Den första kvinnan Pandora.

Och han ser till att de andra gudarna ger Pandora en massa fantastiska egenskaper som gör henne oemotståndlig för män. Han ser också till att hon blir väldigt, väldigt nyfiken. Och så får hon en man och livet är alltjämt perfekt, även för det första äkta paret.

Men så är det den där asken. Zeus har sett till att hon får en ask mot löfte att hon aldrig, aldrig ska öppna den. Det är förbjudet. Pandora blir förstås nyfiken på innehållet och hon kan också höra röster inifrån (eller inifrån sitt huvud?) som ber henne öppna den. Men hon står emot, hon sätter stora kedjor på den för säkerhets skull och gräver ner den.

Den lämnar henne ändå ingen ro och till slut faller hon för frestelsen att öppna asken. Och så slår Zeus fälla igen! Ut kommer alla möjliga plågor över världen. Hat och krig och sjukdom som förpestar livet för människorna. Som tur är kommer till slut även något gott ut ur lådan. Hoppet.

 

dsc_0563

 

Och hoppet gör att människorna trots allt kan uthärda sina lidanden och leva ett ganska gott liv.

Så långt den grekiska myten. Det jag har tänkt på under läsningen är att det finns en hel del likheter även här med den bibliska berättelsen om Adam och Eva. Eva blir frestad av en orm till att äta frukten från trädet som ger kunskap om gott och ont. Visst är det lite likt hur Pandora frestas att öppna den förbjudna lådan? Ett förbud blir brutet och ondskan kommer lös i världen på grund av den första kvinnan.

Jag lade in en bild på Zeus ur serien här ovan. Den stora frågan är egentligen hur lika Zeus och bibelns Gud är? Min tanke är att vi (och definitivt många amerikaner) lätt tänker oss en gud som Zeus när vi läser bibeln. Zeus är mäktig men också labil och lättstött och snabb att ta till blixtarna. Han gör allt detta med Pandora för att ställa till det för människorna. Sån tror jag att många tänker sig Gud även nu. Som en som inte vill oss väl utan kanske snarare gillrar fällor för oss och gärna sätter dit oss. Ser man det så är det verkligen väldigt lite skillnad på Pandora och Eva.

Men det står inte så om Eva. Vi kanske läser in sånt som inte står där? Tänk om frukten på trädet inte är en fälla som Gud ser fram emot att straffa när Adam och Eva ätit av den? Tänk om Eva inte alls är som Pandora att hon är förutbestämd till att inte kunna stå emot sin nyfikenhet?

Jesus säger oss att Gud är på ett annat sätt och i så fall är det Gud den kärleksfulle föräldern vi ska leta efter bakom kulisserna istället för den grinige Zeus. Berättelsen blir kanske inte mindre konstig för det för vi vet ju ändå inte var den där ormen kommer ifrån och hur det onda egentligen kom in i världen från början men vi får tro på en Gud som gör allt för att hjälpa Adam och Eva, även efter ”syndafallet” och visst är det en stor skillnad i att tro på en sådan Gud?

Vad säger du om detta med Eva och Pandora? Skriv en rad med synpunkter!

 

crumb

När Aton skapade himmel och jord

Aton skapar och grejar!

Aton skapar och grejar!

Om jag inte får på nöten för synkretism och att vara flummig svenskkyrklig präst efter den här rubriken får jag det väl aldrig. Men vad gör man inte för att klickbeta lite? Här kommer i alla fall något som verkligen är både renlärigt och intressant.

Det där med källor är knepigt i det här fallet så ta gärna allt jag skriver med en nypa salt. Källan är nämligen en barnbok jag hittat på biblioteket (samma titel som bloggposten, skriven av Hofmeyr och Daly). Men den utger sig i alla fall för att återge en skapelsemyt från det gamla Egypten, som ska ha återfunnits på pyramidväggar, på mumiers sarkofager och innanför deras lindor. Från 2500 fKr och framåt som senast kring 1070 f Kr. 1500 år är ingen liten tidsrymd får man säga.

Jag misstänker att det här är en lite hopjämkad version av berättelser som säkert skiljer sig åt i detaljer. Eller något sådant. Jag tror jag fått lära mig att kulten till Aton var en slags monoteistisk strömning i konflikt med det gamla systemet men vad vet jag. Man kan också tänka sig att den här berättelsen som den står i boken påverkats av den bibliska för att bli mer tydlig för nutida läsare, att titeln är så lik början på den bibliska skapelseberättelsen antyder väl det? Jag vill i alla fall dela med mig av berättelsen.

Det börjar i mörkret över stora vatten. Sedan kommer en lotusblomma upp och knoppen öppnar sig. Ut kommer ”gudabarnet Aton” och sprider ljus över vattnet. Men blomman sluter sig ibland så hans ljus försvinner. Sedan låter han vindar blåsa över havet, och regn falla. Dessa blir gudarna Shu (visst är det spännande att det namnet låter som någon som blåser?) och Tefnut.

Shu och Tefnut får i sin tur sonen Geb, jordens gud och dottern Nut, himlens gud. Dessa tycker så mycket om varandra att de vill vara nära varandra hela tiden (VÄLDIGT nära för att vara syskon) och till slut beordrar Aton Shu att ställa sig och hålla upp himlen över jorden vilket ger plats för berg och floder och allt liv på jorden. Aton fäste som tröst för Geb stjärnor på himlavalvet Nut så att hon kunde synas också i mörkret.

Sen skapade Aton fler gudar och Efter en märklig episod där vishetens gud Thot spelar brädspel med månguden skapas ytterligare några gudar. Uppräknade på olika dagar som kanske ska förklara varför månader har olika många dagar eller nåt.

Till slut drar sig Nut tillbaka från det aktiva regerandet och är sedan helt enkelt solskivan på himlen.

Vad är så roligt med det här då, du som är kristen?

Kom ihåg att det här är en mer eller mindre samtida skapelseberättelse med de vi har i bibeln. Det gör att det är väldigt intressant var de liknar varandra eller skiljer sig åt. Likheterna:

1. Världsbilden verkar vara ganska lik med ett himlavalv som spänns upp över en jordskiva och med stjärnor som är ”fästa” på himlafästet. Att skilja himmel och jord åt är en av huvudhändelserna både i denna skapelseberättelse och den bibliska.

2. Båda berättelserna börjar i mörker över vatten och det första som händer är att en gud kommer med ljus. Aton är dock mer en del av systemet eftersom han dyker upp i den där lotusen och inte verkar ha helt kontroll. Det fortsätter också med vinden. Det motsvaras kanske av ”en gudsvind svepte fram över vattnet” i bibeln?

3. Kanske lite likt Guds vila på slutet i skapelseberättelsen att Aton blir en sol på slutet?

Så skillnaderna då.

1. Alla dessa gudar. Det är det mest uppenbara att det här verkligen är en polyteistisk världsbild där olika naturfenomen eller annat tolkas som olika gudar. Den bibliska skapelseberättelsen sticker av tvärt med att tro på en enda och betydligt mycket mer suverän gud.

2. Människorna är ju inte ens med. Världen men framförallt de olika gudarna är stjärnorna i den här skapelseberättelsen. Den bibliska mynnar ju först ut i att människan skapas till Guds avbild och att Gud sedan vilar. Människan har en väldigt central roll i den berättelsen.

När jag tänker på det här så ser jag det inte alls som att de bibliska författarna skulle ha gjort en ganska lik kopia av berättelsen de hade i stormakten intill. Snarare att det visar på att den världsbild som ges uttryck för var ganska allmänt erkänt (himlavalvet över jorden) och att vi just därför desto tydligare kan få syn på vad som var unikt med just det hebreiska sättet att förstå Guds vilja med världen. En suverän Gud som är den ende i sitt slag, och människan som en viktig motpart till Gud. Inga småsaker alltså.

Vad tänker du om detta kära läsare? Skriv gärna en kommentar om du orkat igenom denna långa bloggpost!

 

kan

En stege som altartavla

En himlastege!

En himlastege!

Det pågår arbete med att isolera Dalstorps kyrka bättre så när jag kom in där idag var altare och altartavla övertäckta och en hög stege stod lutad mot korväggen.

Ganska tungt teologiskadad som jag är så vandrade mina tankar iväg i tolkningar över denna stege. Tänk om det skulle stå där jämt? Vad skulle det i så fall betyda med en stege i kyrkan? Lustigt nog finns det bibelord som talar om Jesus som en stege! Häng med nu!

I första moseboken står det om patriarken Jakob att han vandrade ensam i ödemarken och lade sig att sova med en sten som kudde.Sedan drömde han och

”I drömmen såg han en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den. Och Herren stod framför honom och sade: ”Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud.”

 

I tidigare översättningar står det att det är en stege Jakob ser och det är så många av oss fått lära sig historien. I själva verket borde nog tankarna snarare gå till ett spiralformat torn, en ziggurat med ett tempel på toppen, men så kan det gå i tolkningshistorien.

Gud lovar att vara med och skydda Jakob i drömmen och sedan vaknar han. Han säger att

Sannerligen, Herren är på denna plats, och jag visste det inte!” Och han greps av bävan och sade: ”Detta är en plats som väcker bävan, det måste vara Guds boning, här är himlens port.” Tidigt nästa morgon tog Jakob stenen som han haft vid huvudgärden och reste den som en stod och göt olja över den. Han kallade platsen Betel; tidigare hette staden Lus.”

Plötsligt dyker sedan stegen/trappan upp på nytt i johannesevangeliet när Jesus säger såhär om sig själv:

”Och han sade: ”Sannerligen, jag säger er: ni skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.” joh 1:51

Jesus liknar sig själv vid trappan mellan himmel och jord som änglarna går upp och ner på. Han är den som gör en väg mellan himmel och jord och för dem samman. Förmodligen syftar det också på hans kors som sträckte sig mot himlen.

Så om vi nu skulle ha kvar stegen permanent (nej oroa er inte kära Dalstorpsbor, det ska vi förstås inte) så kunde den stått där som en symbol för Kristus som öppnar vägen till Gud för oss. Det vore inte så illa, om än lite ovanligt.

Vad säger du om detta? Skriv en kommentar!

Ut och cykla hermeneutiskt

Hemmagjord illustration. Känner mig som en fysiker eller nåt.

Hemmagjord illustration. Känner mig som en fysiker eller nåt.

Emellanåt handlar Vandra Vägen om olika aspekter av att läsa bibeln och förstå den på bästa sätt. Idag är en sådan dag. Jag känner mig extra mallig över illustrationen som möjligtvis bara jag kommer förstå men förhoppningsvis är den till hjälp.

Det jag skriver om här kallas den ”hermeneutiska (=som har med tolkning att göra) cirkeln”. Poängen med den är att om man ska nå bättre och bättre förståelse av något så måste man se till både helheten och till detaljerna.

Vi kan ta ett exempel som inte alls handlar om bibeln. Tänk dig att du är väldigt skeptiskt inställd mot kyrkan i allmänhet och präster i synnerhet. Sen träffar du prästen X som sköter begravningen för en anhörig. Prästen X stämmer inte alls in i din bild av att präster är otäcka utan är snarare trevligheten personifierad. Aha, tänker du. Prästen X är nog undantaget som bekräftar regeln. Alla ANDRA präster är nog i alla fall läskiga. Kanske att du till och med träffar präst Y, Z, Å, Ä och Ö och att de är lika trevliga som präst X men det kan ändå inte rubba din uppfattning om hur präster egentligen är.

Det här var ju ett exempel med präster men det talas rätt mycket om det här i medierna nu i samband med invandringsfrågor. ”Faktaresistens” är ordet för detta att det inte alltid hjälper med fakta för att någon ska låta sig överbevisas om att hans åsikter inte stämmer.

Nu utgår vi dock från att du faktiskt är en sådan som ärligt och nyfiket vill ifrågasätta dina förutfattade meningar för att närma dig sanningen. Allt står trots allt och faller med att man vågar utmana sina invanda föreställningar.

Som du ser på bilden ovan så kan man tänka sig det antingen som ett snurrande hjul där man varv på varv utforskar något; en bibeltext eller i princip vilken företeelse som helst. Man växlar mellan att fokusera på helheten eller på delarna/detaljerna och ju fler varv man orkar köra, desto mer kommer man att upptäcka.

Man kan också tänka sig enligt den undre bilden. Där ser det mer ut som en pendling mellan ”Helhet” och ”del” och jag kan tycka att den bilden är tydligare men de föreställer ändå samma sak. Det är bara att det bara är den första bilden som ser ut som en cirkel eller cykel.

Nu tar vi ett mer bibelorienterat exempel (istället för prästkännedomen).

Tänk dig att du läser en bibeltext och vill förstå den så bra som möjligt (och har gott om tid). Då försöker du förstås fatta huvudpoängen och vad alltihop handlar om. Men för att göra det kommer du kolla upp krångliga ord du stöter på eller detaljer du inte begriper. ”Rättfärdighet, vad betyder det?”. Och när du får mer klarhet i någon detalj så ser plötsligt också helhetsbilden annorlunda ut. Och så väcks det nya frågor om någon annan detalj och så håller man på. Typ resten av livet för bibeln är verkligen en outtömligt stor bok.

Det som är viktigt är att vi verkligen ser till dels att 1, Vår helhetsförståelse verkligen förändras i takt med att vi förstår delarna bättre (så det inte blir som i prästexemplet). och 2, Vi inte är alltför fastlåsta i vår helhetsförståelse så att vi kommer att tolka delarna till att betyda det vi skulle önska att de gör för att styrka vår helhetsbild.

Ett exempel härifrån bloggen är en av mina bästa bloggposter ”Om Downton Abbey och den bibliska gudsbilden” (jo det går att läsa utan att vet något om Downton Abbey). Där står det om en häpnadsväckande förändring i syn på vad som menas med ”tro” mot vad många tänker. Om ett så centralt begrepp får förändrad betydelse så måste man i princip läsa om hela bibeln igen och se vad det innebär för helheten.

Det här är ganska svåra saker. Jag hoppas att jag förklarat det på ett begripligt sätt. Skriv gärna en kommentar med tankar eller frågor!