Hjältarnas seriebibel

Mose med lagtavlorna, ur hjältarnas seriebibel

Mose med lagtavlorna, ur hjältarnas seriebibel

Man håller ju liksom lite koll på både bibelutgivningen och serieutgivningen i landet. Så när det kommer nya seriebiblar vill jag gärna ta en titt på dem. Nu nyligen har libris förlag gett ut ”hjältarnas seriebibel” och den har jag läst.

Gamla seriebiblar är ofta rätt tråkigt tecknade men den här flörtar, som namnet antyder, en hel del med superhjälteestetiken. Det är dramatiska bilder och ofta mörka färger och kanske har det gått lite överstyr när de bibliska personerna fått olika superhjältenamn på engelska (Jesus heter ”the Son” och Mose ”Law man”) men det kan man ju leva med.

Bibeln är en tjock bok och det är nog lätt hänt att det blir så att en del bibelberättelser blir riktigt bra återgivna, andra kanske mindre bra och en tredje grupp snabbsplolar man förbi lite pliktskyldigt. Det är också intressant att fundera över den stora skillnaden i stil när vi kommer fram till Jesus och nya testamentet. Som helhet tycker jag ändå att det här är en bra seriebibel. Den jag håller allra högst är Madsens ”Människosonen” som verkligen är en fantastisk skildring av framförallt johannesevangeliet. Sen kom det en riktigt bra mangaseriebibel som heter Messias, med fortsättning i apostlagärningarna. Men sedan kanske hjältarnas seriebibel kommer trea.

 

Bara fyra ställen om himlen i bibeln

 

En sorgsen begravning för en mäktig person sker på jorden. I himlen har alla blickarna på Jesus och ingen sorg ska vara mer.

En sorgsen begravning för en mäktig person sker på jorden. I himlen har alla blickarna på Jesus och ingen sorg ska vara mer.

Här är något häftigt jag nyligen upptäckt!

Det finns en vanlig uppfattning om att den kristna tron mest av allt handlar om att komma till himlen när man dör. För många är det nog så att man inte ägnar så väldigt mycket tanke åt Gud under livet men när döden gör sig påmind blir vi rådvilla och hoppas på en fortsättning.

Inget konstigt med det. Och det ÄR verkligen en av de verkligt stora sakerna med den kristna tron att den ger ett hopp om liv bortom döden tillsammans med Kristus.

Men läser man bibeln så handlar den tvärtemot vad många tror inte alls särskilt mycket om döden utan om livet med Gud här och nu. Till och med vid de tillfällen då det verkligen står om ”himlen”, eller ”himmelriket” eller ”Guds rike” så avses i regel inte det vi kanske tänker på, platsen dit man kommer när man dör. ”Himlen” är snarare en omskrivning för Guds domän som ju finns bortom det vi kan se och ta på men som ibland bryter in i vår värld (läs mer om detta under ”panteism, naturalism och en kristen världsbild” (inte så krångligt som rubriken låter)). Templet i Jerusalem är exempel på en sådan plats där man tänkte att himmel och jord möttes. Jesus Kristus som person är förstås i kristen tro den som förenar himmel och jord. Gud och människa. ”Himmelriket” eller ”Guds rike” är en förlängning av det. Det är det välde som Gud får på jorden när hans vilja sker. Jesus talar massor om himmelriket och då menar han den nya ordning som han upprättar i världen.

Och vid tidens slut så talar bibeln också om ”nya himlar och en ny jord”. Visionen är av en fysiskt tillvaro där vi ska få ha ”uppståndelsekroppar” precis som Jesus hade någon sorts kropp efter uppståndelsen. Men där är vi ju inte än.

Gänget på ”the bible project” (som ni alla ska följa noga) har listat upp endast fyra ställen i bibeln som verkligen talar om himlen som platsen där de som dött finns i väntan på den kommande världen.

Endast 4 bibelord om ”himlen” som många brukar tänka sig den. Inte många. Men ändå är det några.

 

1. Rövaren på korset 

Det mest berömda stället är förstås vid Jesu korsfästelse. Han korsfästs mellan två rövare och det står så här:

Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade: ”Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss.”  Men då tillrättavisade honom den andre: ”Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff?  Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont.”  Och han sade: ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike.”  Jesus svarade: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.”

Det här är väldigt konkret. Jesus säger ju faktiskt att rövaren ska vara tillsammans med honom samma dag. Inte vid tidens slut. Och i paradiset. Inför Guds ansikte.

 

2. Paulus vet vad som väntar

Paulus skriver i andra korintierbrevet om ”en man som blev uppryckt till den tredje himlen”. Man har antagit att han talar om sig själv men inte vill förhäva sig. Så här står det:

Jag är tvungen att skryta, visserligen till ingen nytta, men jag kommer nu till syner och uppenbarelser från Herren.  Jag vet en man som lever i Kristus och som för fjorton år sedan – om det nu var med kroppen eller utan den vet jag inte, men Gud vet det – han blev i alla fall uppryckt till den tredje himlen.  Och jag vet att den mannen – om med kroppen eller utan, det vet bara Gud –  blev uppryckt till paradiset och fick höra ord som ingen människa kan eller får uttalaDen mannen vill jag skryta med; med mig själv vill jag inte skryta, bara med min svaghet. (2 kor 12:2-4)

Paulus har sett in i himlen och är överväldigad över det som väntar honom där när livet tar slut. Det står också så här i Filipperbrevet:

Jag slits åt båda hållen: jag längtar efter att bryta upp och vara hos Kristus, det vore ju det allra bästa.  Men för er skull är det viktigare att jag lever kvar här. (Fil 1:23-24)

Uppenbarligen fruktar han inte döden utan har klart för sig att den innebär att man får vara hos Kristus och att då är allt väl.

3. Mer detaljer hos Paulus

Det finns ytterligare verser om detta i andra korintierbrevet. I femte kapitlet står det:

Vi vet att då det tält som är vår jordiska boning rivs ner har Gud en byggnad åt oss i himlen, en evig boning som inte är gjord av människohand.  Medan vi är här ropar vi av längtan efter att få ikläda oss vår himmelska boning.  Ty har vi väl klätt oss i den skall vi inte stå där nakna.  Vi som ännu bor i tältet ropar i vårt betryck; vi vill ju inte bli avklädda, vi vill bli påklädda, så att det som är dödligt uppslukas av livet.  Gud har själv skapat oss just för detta, och som en borgen har han gett oss Anden.

 

Därför är vi alltid vid gott mod, även om vi vet att så länge vi har vårt hem i kroppen är vi borta från Herren –  vi lever i tro, utan att se.  Vi är vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort från kroppen och få vårt hem hos Herren.  Därför är vi så angelägna om att vara honom till behag, vare sig vi är borta eller hemma.  Ty alla skall vi stå inför Kristi domstol, sådana vi är, och där skall var och en få igen för vad han har gjort under sitt jordiska liv, gott som ont.

 

Livet på jorden jämförs med att tälta jämfört med att bo i Guds himmelska tempelnärvaro. Att dö är inte att bli avklädd livet utan att träda in i det större livet. Hoppet om detta håller dem uppe i många svårigheter. Det finns mer än det vi ser just nu.

 

4. Gömda under altaret

Det fjärde stället finns i uppenbarelseboken. Där får vi ju i märkliga bilder se in i himlen och tillvaron hos Gud. Där finns det plötsligt själar under altaret! Det står:

 

Och när Lammet bröt det femte sigillet såg jag under altaret själarna av dem som hade blivit slaktade för Guds ord och sitt vittnesbörd.  Och de ropade med hög röst: ”Hur länge, du helige och sannfärdige härskare, skall du dröja med att hålla dom och utkräva hämnd för vårt blod på jordens invånare?”  Och åt var och en gavs en vit klädnad, och de blev tillsagda att vara stilla ännu en liten tid, tills deras medtjänare och bröder, som skulle dödas liksom de själva, hade nått sitt fulla antal.(Upp 6:9-11)

Egentligen samma sak som vi redan hört. De som trott på Kristus finns i Guds närvaro i det himmelska templet i väntan på vad som ska ske vid tidens slut. Det står lite mer lite senare i boken:

Och en av de äldste sade till mig: ”Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de?”  Jag svarade: ”Du vet det, herre.” Han sade till mig: ”Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. 

Sedan tar den nya skapelsen vid och livets krafter ska för alltid råda över kosmos sedan allt ont besegrats. Det kristna svaret på vad som händer när man dör är alltså helt enkelt att för Jesu Kristi skull kan man få vara hos Jesus. Det ges inte så väldigt många detaljer men vi får höra att det är något gott.
Se där, det blev ett litet minibibelstudium av det här! Vad säger du som läser, startade det några tankar? Kan du komma på ytterligare något bibelställe som gör anspråk på att säga något om vad som händer efter döden? Skriv gärna en kommentar!

Jesus i Egypten, kopterna och Jesaja med rumpan bar

 

Josef och Maria och det (ganska stora) Jesusbarnet har fått fly till Egypten för att komma undan Herodes!

Josef och Maria och det (ganska stora) Jesusbarnet har fått fly till Egypten för att komma undan Herodes!

Maria, Josef och barnet Jesus fick enligt Matteus fly till Egypten för att komma undan kung Herodes som ville döda alla småbarn för att ingen blivande kung skulle växa upp. Jag fick en ny inblick i detta för en tid sedan då vi hade besök av den koptiske (egyptiska kristna) prästen fader Shenouda i församlingen.

Bibelmaterialet om Jesu tid i Egypten som flykting är väldigt magert. Det står bara att de gick dit för en tid och man kan förstå att evangelisten ser det som ett viktigt sammanträffande att Jesus historia liknar hela folkets historia eftersom han liksom de varit i Egypten.

För de koptiska kristna finns det desto mer traditioner om detta. Shenouda visade en karta med mängder av pilgrimsvägar och heliga platser där man menade att den heliga familjen varit på sin vandring. De hade en detaljerad tradition om hur hela Jesu tid i Egypten sett ut. Som man kan förstå av ikonen nedan så var de också där ganska länge. Här är det inte någon bebis utan ett litet barn som rider på Josefs axlar:

Härlig ikonbild av den heliga familjen på vandring i Egypten. Jesus har hunnit bli ganska stor och rider på Josefs axlar. De har också någon tjänare med sig.

Härlig ikonbild av den heliga familjen på vandring i Egypten. Jesus har hunnit bli ganska stor och rider på Josefs axlar. Efter vad det står bredvid verkar mannen med knytet på pinnen vara Jesu bror Jakob? I så fall får man anta att han är barn till Josef från tidigare äktenskap.

Anledningen till att detta var viktigt för kopterna är inte svår att se. Jesus, Herren, hade varit i deras eget land, trampat deras jord. Varit en av dem. Precis samma poäng som vi alla kan se utifrån att Gud blev en människa som vi i Kristus, men mer nära och påtagligt eftersom de kan koppla samman honom med sina egna trakter och vägar!

Det visade sig också att ett kapitel ur Jesaja har största betydelse för kopterna. Ett som vi förmodligen inte alls lägger märke till där det står instoppat bland kapitel om Guds kommande dom över alla möjliga fiendenationer. Så här står det hur som helst i Jesaja 19:

Den dagen skall det i Egypten finnas fem städer där man talar Kanaans språk och där man svär vid Herren Sebaot. En av dem skall heta Ir Haheres.

Den dagen skall det finnas ett altare åt Herren mitt inne i Egypten och en stod åt Herren vid landets gräns. Detta skall i Egypten vara tecken och vittnesbörd om Herren Sebaot. När de ropar till Herren och klagar över sina förtryckare skall han sända en befriare som kämpar för dem och räddar dem. Herren skall göra sig känd för egypterna, och egypterna skall lära känna Herren den dagen. De skall frambära slaktoffer och matoffer, de skall avge löften till Herren som de också skall få infria. Herren skall slå egypterna, slå men också bota. När de omvänder sig till Herren skall han bönhöra dem och bota dem.

Jag fetmarkerade de viktigaste bitarna. Min koptiske vän såg dem som förebud om Jesu tid i Egypten. Det fanns en särskilt helig plats mitt i landet som barnet Jesus besökt och där det nu finns ett altare, precis som Jesaja förutsett. Detta att egypterna ska få lära känna Herren kan man också se som ett förebud om att Jesus skulle komma dit så att de fick se Guds mänskliga ansikte.

En viktig twist på Jesajatexten är förstås också detta att Egypterna var en hotande fiendestormakt. En dag skulle Gud bli erkänd även där.

I början av nästa kapitel står det en annan sak jag vill uppmärksamma. Jesaja får göra en symbolhandling (sånt gör ofta gamla testamentets profeter) för att visa hur Egypterna en gång ska stå med skam. Detta genom att han bokstavligen får gå med rumpan bar. I tre år! Så här står det.

Det år då den assyriske kungen Sargon sände sin överbefälhavare till Ashdod och han angrep och intog staden, då talade Herren genom Jesaja, Amos son. Han sade: ”Lägg av säcktyget du bär om livet och ta av sandalerna du har på fötterna.” Jesaja gjorde så och gick naken och barfota.

Herren sade: ”Liksom min tjänare Jesaja har gått naken och barfota i tre år som ett tecken och förebud om Egypten och Kush, 4så skall både unga och gamla gå nakna och barfota när den assyriske kungen för egypterna i fångenskap och driver kushiterna i landsflykt. De skall få gå med baken bar, Egypten är blottat. Då skall alla stå där förkrossade och besvikna på det Kush de satte sitt hopp till och det Egypten de var så stolta över.”

 

De gamla proverna kunde verkligen tala starkt utan att använda några ord. Det må man säga.

Om du vet något eller funderar på något om Jesus i Egypten så skriv gärna en rad!

Augustus folkräkning som uppror mot Gud

Maria pekar på den som är den verkligen kungen. Och visst ser man det på hans hållning?

Maria pekar på den som är den verkligen kungen. Och visst ser man det på hans hållning?

Jag har hittat något nytt i julevangeliet! I alla fall nytt för mig, och ganska sannolikt för dig också! Det handlar om den där skattskrivningen och att kejsare Augustus ”befallde att hela världen skulle skattskrivas”. Häng med nu.

Vi kan börja med att konstatera det jag nämnt i årets julpredikan, att det är ett starkt inslag i julevangeliet att Jesus står i kontrast mot den mäktige (?) kejsaren i Rom. Skillnaden i makt kunde inte vara större än den mellan Augustus som tror sig råda över hela världen och det lilla barnet i krubban. Ändå talar ängeln till herdarna och använder kejserliga titlar om barnet de ska se (som ”frälsare” och ”Herre”, vilket man kallade kejsaren).

Jag fick tack vara en bok upp ögonen för att det faktiskt finns lite biblisk bakgrund till detta med att skattskriva människor i gamla testamentet. I 2 mos 30:12 (sedan Gud nyligen slutit förbund med folket och gett dem budorden) blir folket faktiskt mönstrat och skattskrivet (de fick alla skänka lite av sin egendom i samband med detta) till Herren Gud. Alltså: de tillhör redan någon. De är Guds. Kejsaren har inte rätt att räkna dem som sina.

Det finns sedan ytterligare ett ställe som är intressant. I 2 sam 24 ska kung David kriga och han ger sig då på ett jätteprojekt (någon får resa runt i ett år eller så och räkna) för att räkna sitt folk och se hur många kämpar han kan räkna med i strid. Davids rådgivare säger till honom att det är en dålig idé men han gör det ändå. Han vill se ”hur mycket folk jag har”.

Detta är en synd i Guds ögon i bibeltexten och som jag förstår det beror det på att David inte alls borde lita på antalet kämpar han har utan lita på att de är trygga eftersom Gud är med dem. David har fallit för frestelsen att tänka som de omgivande folken gör och inte som Gud lärt dem. Denna folkräkning leder också till svidande konsekvenser för David och folket. Detta att räkna folket framstår som ett sätt att ta Guds plats.

Åter nu till Augustus folkräkning. De bibelsprängda judar som hörde julevangeliet tänkte säkert på dessa händelser och ryste över tanken på att en hedning till kejsare dels gjorde anspråk på det som var Guds egendom, dels gjorde det på ett sätt som vittnade om högmod och att vilja ta den plats som rätteligen var Guds. Detta intryck stärktes säkert av att det i texten påminns om kung David, det är ju till ”Davids stad Betlehem” de går. Vi på samma gång påminns om hur det egentligen borde vara ställt med kungamakten i landet, och om att inte ens David levde upp till att vara den gode kungen. Det får vara något att förvänta sig av denne nye kung istället.

Så. Det var mina tankar om skattskrivning och folkräkning i bibeln. Har du stött på detta förut? Skriv gärna en kommentar med dina tankar!

De heliga värnlösas ikon

foto-2016-12-28-15-57-34

Jag ligger hela tiden några dagar efter med mina julbloggposter i år. Jag vill återigen dela några vackra bilder jag hittat på nätet som illustrerar något som den 28 dec brukar vara tillägnat. ”Värnlösa barns dag”. Det är den dag Kyrkan minns hur Herodes lät mörda alla oskyldiga småbarn i rädsla för den nye kung som hade fötts och hotade hans styre.

foto-2016-12-28-18-03-53

 

På de båda första bilderna ser vi på olika sätt Herodes på sin höga plats befalla om detta onda. Det är verkligen fruktansvärda bilder. På bilden närmast ovan ser vi också den heliga familjen fly iväg mot Egypten med tjänare och åsna tack vare ängelns varning. Uppe i bergen tror jag att vi ser Elisabet med den ännu mycket lille Johannes döparen som klarar sig undan genom att finnas så avsides.

foto-2016-12-28-18-27-49

 

Denna tredje bild är också hjärtskärande. Jag tror att det är Maria som sörjer de barn som dödats. Man kan diskutera huruvida det är rimligt att Herodes verkligen dödade alla nyfödda barn som det står i bibeln? Matteusevangeliet drar många paralleller till Mose liv så kanske är det en blinkning mot hur Farao dödade Israeliternas barn i Egypten?

Hur som helst känns bilderna ruggigt aktuella. Värnlösa och oskyldiga barn dör just nu inte långt ifrån där det hände då. Mödrar och fäder gråter i Syrien och på andra håll. Det är till en värld som ser ut på det sättet som Jesus föds.

 

Den heliga Stefanus ikon

foto-2016-12-26-16-37-52

Jag har en hel del sjuka i familjen så jag har inte hunnit lägga upp min julpredikan här än. Men det får bli i morgon för det här blir inaktuellt ännu fortare. Annandag jul är den helige Stefanus dag. Stefanus var den förste kristne som fick ge sitt liv för sin tro och detta kan man läsa om i apostlagärningarnas början.

Jag har nu för första gången sett detta som ikonmotiv och blev väldigt glad så att jag vill dela dessa fina bilder med dig. På bilderna ser vi Stefanus som släpats utanför stadsmuren och stenas för hädelse sedan han vittnat om den uppståndne Kristus.

foto-2016-12-27-14-46-08

 

Den andra bilden är nästan likadan men nu sitter Saulus (senare känd under namnet Paulus) till höger och vaktar kläderna åt de som stenar Stefanus. Saulus var på den tiden en ivrig förföljare av de första kristna innan han själv förvandlades genom ett möte med den uppståndne Kristus.

En annan viktig detalj är uppe i vänstra hörnet där man ser en skymt av himlen. Stefanus säger mitt i den hotfulla situation han är i att han ser himlen öppen och ser Guds härlighet där så han fruktar inget.

 

Guds härliga tyngd

 

Visst är det relativt det där med tyngd? Visst måste den här katten känna sig som att den blir behandlad som en tungviktare?

Visst är det relativt det där med tyngd? Visst måste den här katten känna sig som att den blir behandlad som en tungviktare?

Från en, som det heter, vanligen välunderrättad källa har jag lärt mig en ny spännande språklig detalj. Jag kände egentligen till detta till hälften men det är ännu bättre som en helhet. Det handlar om betydelsen av Guds ”härlighet”.

På hebreiska är ordet för Guds härlighet ”kavod” och ordet betyder egentligen från början ”tyngd”. Det antyder att Guds härlighet har med hans storhet och majestät att göra. Vi har liknande sätt at uttrycka oss i vardagen när vi säger att något är ”av vikt” eller ”viktigt”, eller ”massivt” eller så. Guds härlighet skulle kunna beskrivas så at när en människa möter den så är det ett möte med någon som är så ofattbart stor (och har mycket tyngd) att man blir alldeles skakad av det.

I nya testamentets grekiska är ordet för Guds härlighet ”doxa” och det beror på att de gamla hebreerna själva valde det ordet när de översatte gamla testamentet till grekiska en gång i tiden. Jag har inte fattat riktigt hur de tänkte där för doxa har ett ganska spretigt användningsområde, alltifrån ”lag” (som i dogm) till ”den uppfattning majoriteten har” i ett retoriskt sammanhang. Jag tar gärna emot tips om du vet mer än jag här, nu till den intressanta grejen jag hittade.

När bibeln översattes till latin så använde man, som vi nog faktiskt hört, ordet ”gloria”. Det är hämtat från romarnas kultur och hade helt annan förhistoria. Det ordet har med med ära i bemärkelsen ”skryt” att göra. Att sträva efter en upphöjd ställning och sedan kräva de hedersbetygelser som tillkommer en.

Jag tror det är lugnt att påstå att den senaste betydelsen här liknar en del ganska osympatiska bilder vi kan ha av Gud. Detta att Gud ska lovsjungas låter kanske till exempel i våra öron som att Gud är äregirig och ska ”smörjas” med beröm. Ungefär som en karriäristisk chef. Så skulle alltså inte en gammal hebré tänkt sig Gud. Snarare handlar det om att lovsången är en respons på att vi får en skymt av Guds storhet, då kommer lovsången spontant, så är det också ofta skildrat i bibeln.

Tänk på detta nu i jul när herdarna möter änglar och ”Herrens härlighet lyste omkring dem och de greps av förfäran”. Kanske ska vi föreställa oss det som ett uttryck för tyngden i Guds närvaro?

Skriv gärna en kommentar om vad du tänker om detta!

Job, Jesus och visheten bortom visheten

Chagalls bild av den lidande Job.

Chagalls bild av den lidande Job.

Jag har tänkt en del på Job på senaste tiden. Job är känd från Jobs bok i gamla testamentet och den är i sin tur känd som en väldigt svårbegriplig bok men med otroliga litterära kvaliteter. Äh, om du inte har koll riktigt på Job så titta på den här filmen mina vänner på ”the bible project” (vänner och vänner, vi känner ju inte varann men jag tycker om allt de gör) gjort:

 

Grejen med Job är att han aldrig riktigt får något svar. Vishetslitteraturen i Bibeln utgår i mycket från tanken att världen är upplagd så att Gud belönar de som gör gott så att det går väl för dem, och de som gör ont går det dåligt för. Det är ett uttryck för att världen sköts utefter Guds vishet.

Job är rättfärdig men ÄNDÅ går det illa för honom. I bokens början håller åklagaren och Gud vad om honom i himlen och så prövas han. Tillber han bara Gud för att Gud belönat honom så mycket för det eller skulle han göra det oavsett? Och hur är det med Guds vishet när det går så illa för en rättfärdig? Job vägrar gå med på annat än att han lider oförtjänt och Gud har ju gett honom rätt i det redan i bokens början. På slutet av boken talar Gud direkt till Job och säger honom…. ja vad? Inget svar alls kan man tycka!

Gud berättar istället om Skapelsens alla underverk och förklarar för Job att han är för liten och vet för lite för att kunna förstå värst mycket av världen. Han menar att han ÄNDÅ driver världen utifrån vishet men att det är omöjligt för Job att begripa hur. Det är som att det finns en större vishet bortom den enkla belöning/bestraffning/karmaaktiga-visdom som till exempel förutsätts i ordspråksboken.

Människan har helt enkelt att lita på Gud. Att vi är i trygga händer hos Gud oavsett om vi kan förstå varför det går som det gör i världen eller vare sig det går bra eller dåligt för oss.

Från det gick mina tankar vidare till Jesus. Det verkar som att hans liv och försoning är som en fortsättning på vishetslitteraturens frågor. Jesus beskrivs ju också som ”Ordet”, det ligger rimligtvis nära vishetstanken.

Jesus beskriver Gud just som jag nyss sade. Att vi får lita på Gud som ett barn litar på sina större och klokare föräldrar. Gud handlar gott men vi kanske inte har förmåga att förstå vidden av Guds handlande. Vishetslitteraturen för en resa från en naiv tro på Guds rättvisa system (som belönar den som gör gott) till att upptäcka att det i praktiken ofta kan gå tvärtom (som i predikaren och Job där det mycket väl kan gå väl för den onde och illa för den rättfärdige) till att än en gång utmynna i en naiv tilltro på Gud, fast utan att blunda för det som helt uppenbart ser ut att motbevisa Guds godhet i handlande med världen.

Jesu eget lidande påminner faktiskt väldigt mycket om Jobs. det framhävs ju att Job lider oförtjänt och den kristna tron menar att om någon människa någonsin lidit oförtjänt så är det Jesus. Han har bara gjort gott och handlat efter Guds visa vägar men ändå får han gå igenom lidande och till sist död. Om han fått lida och ändå litar på Gud, så kan vi inte göra anspråk på att förtjäna mer än honom.

Paulus skriver om Jesu kors att det är en dårskap utifrån världens sätt att tänka men att Guds dårskap i så fall är större än all världens vishet. Här finns Guds vishet bortom visheten. Guds fördolda handlande med världen som ingen av oss kan till fullo förstå. På ett liknande sätt som Job som inte kunde förstå vad som hände när han fick lida så.

Vad säger du om de här tankarna? Vad vet du själv om Jobs bok? Det vore väldigt roligt med lite samtal kring detta så skriv gärna en rad nedan.

När Aton skapade himmel och jord

Aton skapar och grejar!

Aton skapar och grejar!

Om jag inte får på nöten för synkretism och att vara flummig svenskkyrklig präst efter den här rubriken får jag det väl aldrig. Men vad gör man inte för att klickbeta lite? Här kommer i alla fall något som verkligen är både renlärigt och intressant.

Det där med källor är knepigt i det här fallet så ta gärna allt jag skriver med en nypa salt. Källan är nämligen en barnbok jag hittat på biblioteket (samma titel som bloggposten, skriven av Hofmeyr och Daly). Men den utger sig i alla fall för att återge en skapelsemyt från det gamla Egypten, som ska ha återfunnits på pyramidväggar, på mumiers sarkofager och innanför deras lindor. Från 2500 fKr och framåt som senast kring 1070 f Kr. 1500 år är ingen liten tidsrymd får man säga.

Jag misstänker att det här är en lite hopjämkad version av berättelser som säkert skiljer sig åt i detaljer. Eller något sådant. Jag tror jag fått lära mig att kulten till Aton var en slags monoteistisk strömning i konflikt med det gamla systemet men vad vet jag. Man kan också tänka sig att den här berättelsen som den står i boken påverkats av den bibliska för att bli mer tydlig för nutida läsare, att titeln är så lik början på den bibliska skapelseberättelsen antyder väl det? Jag vill i alla fall dela med mig av berättelsen.

Det börjar i mörkret över stora vatten. Sedan kommer en lotusblomma upp och knoppen öppnar sig. Ut kommer ”gudabarnet Aton” och sprider ljus över vattnet. Men blomman sluter sig ibland så hans ljus försvinner. Sedan låter han vindar blåsa över havet, och regn falla. Dessa blir gudarna Shu (visst är det spännande att det namnet låter som någon som blåser?) och Tefnut.

Shu och Tefnut får i sin tur sonen Geb, jordens gud och dottern Nut, himlens gud. Dessa tycker så mycket om varandra att de vill vara nära varandra hela tiden (VÄLDIGT nära för att vara syskon) och till slut beordrar Aton Shu att ställa sig och hålla upp himlen över jorden vilket ger plats för berg och floder och allt liv på jorden. Aton fäste som tröst för Geb stjärnor på himlavalvet Nut så att hon kunde synas också i mörkret.

Sen skapade Aton fler gudar och Efter en märklig episod där vishetens gud Thot spelar brädspel med månguden skapas ytterligare några gudar. Uppräknade på olika dagar som kanske ska förklara varför månader har olika många dagar eller nåt.

Till slut drar sig Nut tillbaka från det aktiva regerandet och är sedan helt enkelt solskivan på himlen.

Vad är så roligt med det här då, du som är kristen?

Kom ihåg att det här är en mer eller mindre samtida skapelseberättelse med de vi har i bibeln. Det gör att det är väldigt intressant var de liknar varandra eller skiljer sig åt. Likheterna:

1. Världsbilden verkar vara ganska lik med ett himlavalv som spänns upp över en jordskiva och med stjärnor som är ”fästa” på himlafästet. Att skilja himmel och jord åt är en av huvudhändelserna både i denna skapelseberättelse och den bibliska.

2. Båda berättelserna börjar i mörker över vatten och det första som händer är att en gud kommer med ljus. Aton är dock mer en del av systemet eftersom han dyker upp i den där lotusen och inte verkar ha helt kontroll. Det fortsätter också med vinden. Det motsvaras kanske av ”en gudsvind svepte fram över vattnet” i bibeln?

3. Kanske lite likt Guds vila på slutet i skapelseberättelsen att Aton blir en sol på slutet?

Så skillnaderna då.

1. Alla dessa gudar. Det är det mest uppenbara att det här verkligen är en polyteistisk världsbild där olika naturfenomen eller annat tolkas som olika gudar. Den bibliska skapelseberättelsen sticker av tvärt med att tro på en enda och betydligt mycket mer suverän gud.

2. Människorna är ju inte ens med. Världen men framförallt de olika gudarna är stjärnorna i den här skapelseberättelsen. Den bibliska mynnar ju först ut i att människan skapas till Guds avbild och att Gud sedan vilar. Människan har en väldigt central roll i den berättelsen.

När jag tänker på det här så ser jag det inte alls som att de bibliska författarna skulle ha gjort en ganska lik kopia av berättelsen de hade i stormakten intill. Snarare att det visar på att den världsbild som ges uttryck för var ganska allmänt erkänt (himlavalvet över jorden) och att vi just därför desto tydligare kan få syn på vad som var unikt med just det hebreiska sättet att förstå Guds vilja med världen. En suverän Gud som är den ende i sitt slag, och människan som en viktig motpart till Gud. Inga småsaker alltså.

Vad tänker du om detta kära läsare? Skriv gärna en kommentar om du orkat igenom denna långa bloggpost!

 

kan

Ut och cykla hermeneutiskt

Hemmagjord illustration. Känner mig som en fysiker eller nåt.

Hemmagjord illustration. Känner mig som en fysiker eller nåt.

Emellanåt handlar Vandra Vägen om olika aspekter av att läsa bibeln och förstå den på bästa sätt. Idag är en sådan dag. Jag känner mig extra mallig över illustrationen som möjligtvis bara jag kommer förstå men förhoppningsvis är den till hjälp.

Det jag skriver om här kallas den ”hermeneutiska (=som har med tolkning att göra) cirkeln”. Poängen med den är att om man ska nå bättre och bättre förståelse av något så måste man se till både helheten och till detaljerna.

Vi kan ta ett exempel som inte alls handlar om bibeln. Tänk dig att du är väldigt skeptiskt inställd mot kyrkan i allmänhet och präster i synnerhet. Sen träffar du prästen X som sköter begravningen för en anhörig. Prästen X stämmer inte alls in i din bild av att präster är otäcka utan är snarare trevligheten personifierad. Aha, tänker du. Prästen X är nog undantaget som bekräftar regeln. Alla ANDRA präster är nog i alla fall läskiga. Kanske att du till och med träffar präst Y, Z, Å, Ä och Ö och att de är lika trevliga som präst X men det kan ändå inte rubba din uppfattning om hur präster egentligen är.

Det här var ju ett exempel med präster men det talas rätt mycket om det här i medierna nu i samband med invandringsfrågor. ”Faktaresistens” är ordet för detta att det inte alltid hjälper med fakta för att någon ska låta sig överbevisas om att hans åsikter inte stämmer.

Nu utgår vi dock från att du faktiskt är en sådan som ärligt och nyfiket vill ifrågasätta dina förutfattade meningar för att närma dig sanningen. Allt står trots allt och faller med att man vågar utmana sina invanda föreställningar.

Som du ser på bilden ovan så kan man tänka sig det antingen som ett snurrande hjul där man varv på varv utforskar något; en bibeltext eller i princip vilken företeelse som helst. Man växlar mellan att fokusera på helheten eller på delarna/detaljerna och ju fler varv man orkar köra, desto mer kommer man att upptäcka.

Man kan också tänka sig enligt den undre bilden. Där ser det mer ut som en pendling mellan ”Helhet” och ”del” och jag kan tycka att den bilden är tydligare men de föreställer ändå samma sak. Det är bara att det bara är den första bilden som ser ut som en cirkel eller cykel.

Nu tar vi ett mer bibelorienterat exempel (istället för prästkännedomen).

Tänk dig att du läser en bibeltext och vill förstå den så bra som möjligt (och har gott om tid). Då försöker du förstås fatta huvudpoängen och vad alltihop handlar om. Men för att göra det kommer du kolla upp krångliga ord du stöter på eller detaljer du inte begriper. ”Rättfärdighet, vad betyder det?”. Och när du får mer klarhet i någon detalj så ser plötsligt också helhetsbilden annorlunda ut. Och så väcks det nya frågor om någon annan detalj och så håller man på. Typ resten av livet för bibeln är verkligen en outtömligt stor bok.

Det som är viktigt är att vi verkligen ser till dels att 1, Vår helhetsförståelse verkligen förändras i takt med att vi förstår delarna bättre (så det inte blir som i prästexemplet). och 2, Vi inte är alltför fastlåsta i vår helhetsförståelse så att vi kommer att tolka delarna till att betyda det vi skulle önska att de gör för att styrka vår helhetsbild.

Ett exempel härifrån bloggen är en av mina bästa bloggposter ”Om Downton Abbey och den bibliska gudsbilden” (jo det går att läsa utan att vet något om Downton Abbey). Där står det om en häpnadsväckande förändring i syn på vad som menas med ”tro” mot vad många tänker. Om ett så centralt begrepp får förändrad betydelse så måste man i princip läsa om hela bibeln igen och se vad det innebär för helheten.

Det här är ganska svåra saker. Jag hoppas att jag förklarat det på ett begripligt sätt. Skriv gärna en kommentar med tankar eller frågor!