Dinosauriejägarna

"Dinosauriejägarna"

”Dinosauriejägarna”

Det är sällan jag hinner läsa några vidare tjocka böcker nuförtiden men plötsligt har det i alla fall hänt! Jag var på biblioteket och hittade ”Dinosauriejägarna” som jag tänkt läsa en lång tid men nu var tiden på något sätt inne.

Dinosaurier var en väldigt stor del av mitt liv under mellanstadieåren. Drömmen var att jag en dag skulle bli en paleontolog och ägna mig helt åt dinosaurierna. Efter att ha gått naturvetenskapligt gymnasium så bytte jag sedan spår i livet och blev så småningom präst istället. Nu har i alla fall dinosaurierna återvänt till mitt liv eftersom mina barn tidigt börjat intressera sig för alla mina gamla konstiga böcker.

Så nu har jag då läst denna spännande bok med vetenskapshistoria. ”Dinosauriejägarna”. Det är en bok om pionjärerna på 1800-talet som var först med att börja ana existensen av nu utdöda djur som levt före oss. Det är en historia med namn som Gideon Mantell och Richard Owen som jag känt till sedan jag var liten men som nu fått konturerna ifyllda med personligheter och slitsam vardagsverklighet. Den ena knäckte förresten både äktenskap och hälsa i jakten på fossil, den andre visade sig ha haft psykopatiska drag och visa de värsta sidorna av akademiskt intrigerande.

Det är också en bok om evolutionsteorins förhistoria och av den anledningen är den relevant för den här bloggen. Vid bokens början blir vetenskapsgrenen geologi långsamt till och det börjar anas att jorden är mycket äldre än man trott med enbart bibeln som källa. Några av vetenskapsmännen gör tappra försök att harmoniera de nya rönen med bibelns skapelseberättelse men det blir allt svårare i takt med att bilden blir klarare. I slutet av boken kommer Darwins lära om det naturliga urvalet att slutligen kasta allt över ända.

Det är ju olyckligt att det under lång tid i många kyrkliga läger framstått som att naturvetenskap och kristen tro inte går att förena. I boken anar man att mycket av det ligger i att de tidiga utvecklingsteorierna kom från Frankrike och förknippades med politisk radikalism. Den ”gudagivna” ordningen i samhället var hotad om naturens skapelseordning var det. I England var dessutom många av de tidiga geologerna präster (som William Buckland som namngav Megalosaurus) och gjorde vad de kunde för att vinna erkännande för sin nya vetenskap utan att skapa en omöjlig situation gentemot kyrkan.

Det är en fascinerande berättelse man får ta del av. Om när man från att ha hittat en eller okänd benbit eller tand började återskapa hela jordens historia!

 

Drömfångarna av Mattias Lönnebo

"Drömfångarna" av Mattias Lönnebo

”Drömfångarna” av Mattias Lönnebo

I forna tider skrev jag mycket om böcker här på Vandra Vägen. Numera blir det ganska sällan. Jag har bland annat följt Mattias Lönnebos författarskap av ungdomsböcker här (tror att jag missat en bok men det får jag ta ikapp). Sök på Mattias Lönnebo i sökfältet så hittar du.

Nu har jag läst Mattias senaste bok ”Drömfångarna”. Det var extra roligt som det var länge sedan jag och min fru hade någon högläsningsbok ihop. Som alla bra ungdomsböcker så händer det mycket i boken och den passar väldigt bra för högläsning.

Jag tycker ju mycket om Mattias böcker och jag tycker också att han verkar finslipa sitt hantverk för varje bok. Drömfångarna är en spännande historia som utvecklas på överraskande sätt. Jag tycker författaren har hittat smarta sätt att föra handlingen framåt och han håller spänningen uppe ända till slutet. Bästa målgrupp kanske är mellanstadiebarn tänker jag mig men som sagt, även jag tyckte den var rolig.

I hans tidiga böcker har det skinit igenom tydligare att Mattias Lönnebo är präst genom ett eller annat omformulerat bibelord och liknande. Jag hittar inte mycket av det i de senare böckerna men kanske betyder det bara att han blivit en bättre berättare? Läs gärna det jag skrev för ett tag sedan om ”När blir konst kristen?” och fundera vidare.

Nu ska jag nog leta upp den där boken vi inte läst än och rätta till det.

Hur mycket är frid i själen värt?

 

Stackars Antonius plågas av andar i öknen, eremitlivet var ingen dans på rosor. Jag tror ändå han tyckte det var ett gott sätt att leva, det övervägde.

Stackars Antonius plågas av andar i öknen, eremitlivet var ingen dans på rosor. Jag tror ändå han tyckte det var ett gott sätt att leva, det goda övervägde.

Jag lyssnar nu på Stefan Einhorns bok ”de nya dödssynderna”. En väldigt intressant bok i sig och intressant för sitt upplägg som i mycket utgår från vetenskapens rön och ett evolutionärt perspektiv på oss människor, men som ändå handlar mycket om hur vi ska leva våra liv på bästa sätt. Jag rekommenderar den men det är inte det jag ska skriva om nu.

I förbifarten nämner Einhorn någon undersökning där man hade värderat frid i själen. Eller rättare sagt handlade det om personlighetsdraget ”känslomässig stabilitet” men det låter mycket som samma sak. Forskare hade jämfört vad en liten ökning i känslomässig stabilitet motsvarade om man jämförde värdet av det med hur mycket bättre man mår av en lönehöjning.

Resultatet var att en liten ökning i känslomässig stabilitet motsvarar det  ökade välbefinnandet en löneökning på 2 miljoner om året skulle ge.

2 miljoner om året i löneförhöjning. Så mycket är det värt att må bra och ha frid. Eller om man vänder på det; så lite kan man egentligen köpa lycka för pengar.

Vetenskapsmannen i mig har förstås många frågor både om hur detta mättes och vad den där ”känslomässiga stabiliteten” innebär mer exakt. Jag föreställer mig i alla fall att det är fråga om faktorer som inte bara är genetiska utan som man kan påverka. Sett i det perspektivet kanske det till exempel inte är så dyrt att gå till en psykolog?

Och så tänker jag på den gamla ”guldgrävarsången” med Lapp-lisa:

”Ty jag blev frälst, härligt frälst.

Och jordens skatter får vem som helst.

Jag byter ej bort den skatt jag fått för millioner. Jag mår så gott” 

 

Jag vet att min egen tro på Gud betyder mycket för friden i själen och känslan av mening och mål i livet.

Sen tycker jag inte man ska motivera tro på Gud med nyttoargument egentligen. Är det sant att Jesus är den han säger så är den kristna tron sann och oändligt viktig oavsett hur jag känner inför den, men samtidigt tror jag ju att Gud är god och vill att vi ska få glädja oss över livet. Allt gott är gåvor.

Så i stället för att tänka alltför mycket på att livet skulle vara bättre med mer i plånboken är det bättre att gå på gudstjänst. Det är gratis och gör gott. Eller vad säger du om detta? Skriv en kommentar!

Luthers bordssamtal for dummies

 

(Playmobil-)Luthers bordssamtal.

(Playmobil-)Luthers bordssamtal.

”Luthers bordssamtal” är en bok som jag hört mycket talas om genom åren. Ofta när någon velat berätta om hur rolig Luther kunde vara. Nu har jag då till slut läst en liten tunn volym med några utdrag från saker Luther sagt mellan skål och vägg vid sitt matsalsbord därhemma.

Det där med ”bordssamtal” är verkligen bokstavligen sant för det rör sig om sådant bordsgästerna (studenter och andra som bodde längre eller kortare tid i Martin och Käthe Luthers hushåll i det gamla augustinerklostret i Wittenberg) skrivit ner för att komma ihåg. Man kan gärna se framför sig hur unga män satt och sög i sig varje ord från Luthers mun för vid det laget var han ju en vida berömd man. Det finns i själva verket ett enormt stort material med Lutherord om allt möjligt och det jag läst är alltså ett urval.

Luther uttalar sig alltså om allt från de dramatiska händelserna kring honom själv och reformationen, till att tala illa om påven, turkarna, Erasmus av Rotterdam, andra kända personer och en hel del vänner och medreformatorer. Till slut kommer han in på äktenskapet (som han håller oerhört högt men utan att blunda för hur svårt det kan vara) och en hel del ganska spridda tankar om både det ena och det andra. Det är inte allt som är riktigt sådär roligt som jag föreställt mig men så är det ju också framförallt en intressant inblick i en annan tid.

Jag ska inte skriva jättemycket mer om detta utan plockar helt enkelt några citat ur boken som belysande exempel på hur det kan låta när Luther talar. Som detta allmänna visdomsord:

”En lögn är som en snöboll. Ju längre man rullar den, desto större blir den”. (okt-nov 1532)

Eller när han likt Jesus ser på himlens fåglar och tar det som utgångspunkt för att fundera på oss människor och Gud:

”En kväll kom två småfåglar flygande och byggde sitt bo i doktorns trädgård. Men de skrämdes ständigt bort av dem som gick förbi. Då sade Luther: ”Herr Schlaginhaufen, fåglarna tror inte, att jag av hjärtat unnar dem att bo här och att jag inte vill göra dem något illa. På samma sätt tror vi inte på vår Gud, som unnar och ger oss allt gott. Han vill inte förgöra oss, han som gett ut sin son för oss” (11 juni 1532, Johannes Schlaginhaufen)

Att håna de ”påviska” teologerna är förstås en favoritsyssla. Här gör han det på ett rätt dråpligt sätt:

”Jag är rikare än alla påviska teologer i världen, ty jag är nöjd. Dessutom har jag tre äkta barn. Det har inte någon påvlig teolog.” (mars-april 1532)

Sista exemplet får vara det här där han talar om astronomin. Som du märker tänker han sig att allt snurrar kring jorden (läs mer om detta under ”den egocentriska världsbilden”, en gammal favoritbloggpost):

”Därpå talade Luther om den trefaldiga himlarörelsen: Den första är urrörelsen och svängningen av himmelssfären, som en ängel kanske sätter i en sådan snabb rörelse. På 24 timmar vrider sig hela himlamaskinen i ett nu ungefär 1000 mil. Det är underligt, hur firmamentets väldiga maskin svängs runt på så kort tid”.

 

Läs gärna bordssamtalen om du får tillfälle. En lättläst liten bok som kanske på många sätt är ganska märklig men också väldigt fascinerande.

Har du läst boken? Skriv gärna en kommentar vare sig eller!

Hur kan en berättelse vara moralisk?

 

Engelsmän med elefanter. Olika kulturer möts.

Engelsmän med elefanter. Olika kulturer möts.

Igår skrev jag här om romanen ”Fyren mellan haven”. Jag uppfattar den på många sätt som en moralisk roman som handlar om gott och ont och rätt och fel väldigt tydligt. Ändå står det aldrig i klartext om någon handlat rätt eller inte, det får tiden utvisa och är så är det upp till betraktaren vad man tänker om det. Så ska det förstås vara i berättelser, det är inte roligt att få en sensmoral kastad på sig.

Men visst är det lite konstigt att en historia både kan vara moralisk och inte berätta om vad som är rätt och fel i det som skett?

Det är faktiskt många gånger på samma sätt med bibelberättelser. De förblir berättelser som lever kvar i oss att fundera på men snabba facitsvar får vi sällan. Jesus går medvetet in för att berätta liknelser utan att uttolka dem, det är liksom mer effektivt att låta folk grunna på det länge efteråt.

Jag vet att inom etiken finns de som talar om ”narrativ etik”, etik som inte består i filosofiska satser om hur man ska tänka utan mer om att se på oss som personer i en berättelse. Jag vet inte så mycket mer men jag tänker själv att vi människor inte alls är så logiskt orienterade som många vill få det till. Det finns något under ytan i oss som svarar an bättre på andras situation eller på berättelser för att sedan använda det till att hitta en orientering i livet.

Kanske är grejen med en moralisk berättelse att den berör vissa moraliska kategorier och funderar kring dem så att vi liksom får meditera över ämnet? Fyren mellan haven handlar mycket om lögn och sanning och att leva med sitt samvete. Kanske hade den berättelsen sett helt annorlunda ut i ett annat moraliskt system (typ i en väldigt annorlunda kultur där andra värden står mer i fokus) och kanske, kanske kan man till och med säga att boken är kristen konst, att den är placerad i ett kristet tankesystem (även om Gud inte är i centrum i handlingen).

Vi får kanske anta att vi människor har en medfödd moralisk sida som vi sedan hela tiden måste jobba med och fortsätta fundera på gott och ont, helt enkelt för att det är sådana vi är?

Vad tänker du om moral och konst? Skriv gärna en rad!

Tankar om ”Fyren mellan haven”

Fyren mellan haven av M.L Stedman

Fyren mellan haven av M.L Stedman

I forna tider skrev jag en hel del tankar kring skönlitterära böcker här på bloggen. Nu blir det ganska sällan men idag är det dags igen. Jag fick förresten tipset om denna bok av en av bloggens trognaste läsare för ganska länge sedan, nu minns jag inte om det var Lena eller Rosa men stort tack hur som helst.

För en tid sedan skrev jag en dikt här om att vara ”En av dina fyrvaktare”, det var en direkt följd av att jag mentalt suttit en hel del ute på en ödslig fyrö och funderat på livet där. Livet är ju tufft på många sätt och livet på den karga klippan i havet illustrerar det på ett mycket starkt sätt; ensamheten, detta att man måste fatta och leva med sina beslut och kanske också ödmjukheten inför att man själv är mycket liten på jorden.

Jag har lidit oerhört när jag läst den här boken och då har den ändå varit fantastiskt välskriven och psykologiskt trovärdig och allt. Det är själva berättelsen som ofta gjort att jag mått riktigt dåligt efter läsningen. Det handlar om ett barn och då går det genast under huden på mig. Jag ska inte berätta alltför mycket här men den barnlösa fyrvaktarfamiljen får som genom ett under ta emot ett spädbarn men utan att fråga alltför mycket om var det kommer ifrån. Ganska snart börjar det framgå att situationen verkligen är mycket tragisk.

Här är några allmänna tankar vare sig du läst boken eller inte (gör gärna det om du inte är alltför blöthjärtad, som jag typ). I värsta fall framstår det som lite kryptiskt eftersom jag inte vill spoila i onödan men jag behöver i alla fall få ur mig dessa tankar.

Kriget

Boken utspelar sig i tiden efter första världskriget. Mer eller mindre alla människor i det brittiska väldet bär på svåra sår i själen efter det, vilket utgör fonden för berättelsen. Som teolog kan man kanske se det som en bild för att vi alla är skadade av synden vilket påverkar alla våra val.

Sanningen

Fyren mellan haven är på många sätt en bok om försoning (kristendomens paradgren). Huvudpersonerna i boken kommer att leva sina liv mycket i en lögn och det verkar i det längsta nästan omöjligt att komma ur den. Sanningen hotar verkligen att så sönder all lycka, å andra sidan är det ett väldigt dåligt liv där mitt i livslögnen. Det kräver stort mod att säga och ta konsekvenserna av sanningen. En enda person som handlar efter sitt samvete påverkar otroligt mycket.

Tiden

Tiden läker inte alla sår. I alla fall inte själv. Det går också att fortsätta leva kvar i gamla förluster och svek och lögner livet ut. Sanningen är en smärtsam väg men det är den som tillsammans med tiden gör att sår kan läka trots allt. Sanningen, nåden och tiden -dessa är huvudingredienserna i försoning och vägen mot en bättre framtid. Boken slutar kanske på ett sätt inte lyckligt för allt går inte väl men det kunde också gått värre. Utan försoning kan nog tragedier leva kvar i flera generationer av efterlevande, men om vi som lever vågar ta vår del av smärtan nu så behöver det inte bli så.

Frälsaren

Huvudpersonen i boken är ingen felfri kristusgestalt men han har blivit prövad i krigets vansinne och kommit ut sårad på andra sidan. Han tycker han har gjort så mycket ont att han inte kan stå ut med att åsamka mer skada mot någon om det kommer an på honom. Dessutom gör han vad han kan för att ta på sig straffet själv för brott han delat med andra. Det är oklart om han gör rätt i det men det framstår som en så stor kärlekshandling att det ändå mer eller mindre räddar en annan människas själ.

Har du läst ”fyren mellan haven”? Vad säger du om det jag skrivit här?

Urban gästbloggar om ”96 lampor”

Pojksoldater. Inte mycket utrymme att ifrågasätta något här?

Pojksoldater. Inte mycket utrymme att ifrågasätta något här?

Idag har jag en gästbloggare på Vandra Vägen. Ingen mindre än min egen storebror Urban som här skriver om boken ”96 lampor” som väckt en del uppmärksamhet i kyrkliga kretsar på sista tiden. Ordet över till Urban.

Om tro som tonas ned och släcks

Jacob Langvik har skrivit 96 lampor – om oss som brann och försvann. Titeln kommer från antalet lampor i hans barndoms kyrksal. Han är uppvuxen i kyrkan – vilken specificeras inte närmare – och var i tonåren väldigt engagerad i sin församling. Han är utbildad pastor. Ändå finner han sig så småningom leva ett nästan helt sekulärt liv och inser att de flesta av hans barndomsvänner gör detsamma. Varför försvann de?

Boken handlar om hur han söker upp vänner och bekanta och ber dem berätta om varför de försvann, vad de tror nu och om något skulle kunna få dem att komma tillbaka. Historierna skiljer sig åt men några saker återkommer. Uppbrottet från församlingen sker i samband med att man flyttar hemifrån efter studenten och får ett nytt umgänge. För många har det varit en stark kontrast att de upplevt sina nya vänner som bättre människor trots att dessa inte är troende. Många har upplevt det som en lättnad att sluta gå i kyrkan.

Langvik påpekar att det inte behöver vara något dåligt med att vara mindre kyrkligt aktiv i perioder. Man kan jämföra det med små kommuner som helst ser att ungdomarna stannar i kommunen efter studenten när målet borde vara att ungdomen försvinner några år, skaffar utbildning och erfarenheter och sedan flyttar tillbaka igen med sin nyfunna partner för att bilda familj i barndomsstaden.

Huruvida Langvik och hans kamrater kommer att återvända till kyrkan är oklart. Han resonerar om vad som lätt blir fel och vad som skulle kunna göras annorlunda. Tonen växlar mellan kritikerns och predikantens. Det är väl ganska följdriktigt i en bok om ambivalens.

Langvik och hans vänner har sin bakgrund i frikyrkan. (”I min högstadieklass var vi till exempel sju kristna. Åtta om man räknade med tjejen som var med i Svenska kyrkan, men vi visste inte riktigt om hon var kristen eller om hon bara sa att hon var det.”)  Det gör kanske att en del saker känns lätt att borsta av sig om man hör till Svenska kyrkan. Jag har till exempel (beroende lite på hur man räknar) omkring 15 års engagemang i Svenska kyrkans barn- och ungdomsverksamhet bakom mig (hemska ord) och kan inte minnas att jag stött på några särskilda värderingar angående sex före äktenskapet eller alkohol. Ungdomsgrupper tilltalar ju ofta ganska ordningsamma människor men tonen är knappast mycket mer moraliserande än exempelvis en ungdomsmottagning. Så de bitarna är inte så tillämpbara på mitt liv som det kom att bli i min församling och mitt stift.

Men att fästa sig vid det är att göra det för enkelt för sig. Jag minns själv för några år sedan när jag sprang på en f d ungdom som jag varit lägerledare för. Hon hälsade glatt och hjärtligt men sade sedan ganska snart att hon mådde dåligt när hon tänkte tillbaka på på lägren. Mycket mer blev tyvärr inte sagt. Kanske var det lika bra. Jag hade kunnat hamna i någon sorts försvarsposition som bara gjort det värre.

Som många sådana här böcker ställer 96 lampor fler frågor än den ger svar men den gör det på ett underhållande sätt. Det är rappt och roligt skrivet och dessutom föredömligt kort. Drygt hundra sidor med många insprängda teckningar på fina gamla lampor.

Rekommenderas för den som själv tycker sig ha försvunnit på ett eller annat sätt eller den som bara undrar hur vi bygger en kyrka för alla. Den avslutande knorren ger dessutom ett fint litet vittnesmål om livets outgrundliga vägar.

Judisk bok om bön för barn

DSC_0024

Idag latbloggar jag (nej, inte MATbloggar fåniga rättstavningshjälp, det har jag nog aldrig gjort) några korta rader men det finns ändå en del att tänka på i detta.

Jag har nyligen läst vad jag uppfattar som en skolbok om bön för barn i en judisk församling eller skola ”Judisk bön, så här går det till”. Den på bilden ovan. Som kristen i en väldigt sekulariserat samhälle är det slående vilken gedigen böneundervisning barnen tydligen får. Allt ifrån bönens grunder och vad bön kan göra för skillnad till kännedom om en hel del judiska gudstjänster och böner ingår.

Det andra som slår mig är att det nog är så att det jag läst känns tankeväckande och på något sätt ”vuxet” (eller som att läsaren behandlas som en vuxen kanske) eftersom det är skrivet med hjälp av så många berättelser. Istället för att ge teologiska svar på varför det är på det ena eller andra sättet med någon sorts filosofisk prägel så serveras det ofta istället en berättelse. Som man kan fundera vidare på och tugga på framöver. Så får man på något sätt komma på svaret själv om vad den betyder.

Jo det är förstås också härifrån det där med att ”be med kavana” kommer som jag bloggat om.

Jag vill avsluta med ett märgfullo citat som kommer i slutet av boken.

”Våra böner är inte avsedda att föra oss bort från denna värld till Guds värld. De är till för att föra Gud in i vår värld.”

Lärdomar från en andlig klassiker

"Från bönens värld" av O Hallesby, en andlig klassiker från Norge.

”Från bönens värld” av O Hallesby, en andlig klassiker från Norge.

Efter att ha låtit den värma upp (för det gör väl böcker? Varför säger man så?) bokhyllan i många år har jag nu till sist läst den andliga klassikern ”Från bönens värld” av O. Hallesby och tänkte dela några tankar därifrån här idag. Jag punktar upp några saker jag tänkte särskilt på.

-Hallesby utgår från bibelordet där Jesus står utanför dörren och bultar och vill komma in. Av detta kan vi lära en hel del om bön. Vi tänker lätt att bön är en enorm ansträngning för att få Gud att vilja tala med oss. Så är det alltså inte. Jesus vill komma till oss bara vi släpper in honom. Det behövs ingen kraft, bara vilja. Fast frågan är om vi har det?

-Hallesby använder en intressant bild som kanske inte direkt funkar idag när läkarvetenskapen gått vidare. Han tänker sig att vi är som lungsotspatienter på ett sanatorium som ligger i solen och blir botade av solljuset. Den kristne har på samma sätt att släppa in Jesu ljus i allt sitt inre mörker. Att vara kristen är alltså att ha fått en plats i solen, det är bara att lapa i sig.

-Hallesby skriver en hel del om några av mina käpphästar vilket förstås gör mig lite mallig. Han skriver att bön uppstår i mötet mellan hjälplöshet och tro. Hjälplöshet har här stora likheter mellan det jag skrivit om sårbarhet. När vi nått våra begränsningar och står hjälplösa, då vänder vi oss till Gud. I alla fall om vi har tro.

-Tro är å andra sidan varken mer eller mindre än detta att vända sig till Gud med sina böner (jag vet att jag skrivit om detta här på bloggen men hittar inget bättre än den här länken just nu ”som vi ber, så tror vi”). Den som gör det ger uttryck för tro, att sätta sin tillit till Gud. Som Hallesby skriver:

”Trons art är att komma till Jesus” och ”vi har tro nog när vi vänder oss till Jesus i vår hjälplöshet”

 

-En jobbig aspekt av detta med hjälplöshet och tro är att om vi be Gud om att lära oss be så består troligen bönesvaret i att vi får en allt större känsla av hjälplöshet, att vi inte klarar oss på egen hand inför det vi möter.

-En annan tänkvärd observation är att vi ofta tror att vi måste veta hur något ska gå till för att kunna be om det. Vi har svårt att be om vi inte kan förklara för Gud hur det också ska gå till. Här hänvisar Hallesby till Marias ord till Jesus i Kana, hon säger helt enkelt ”de har inget vin”. Sedan lämnar hon åt Jesus att lösa den omöjliga situationen.Det är en befrielse att tänka att det faktiskt inte är vårt jobb att komma på hur, bara att uttrycka vår nöd inför Gud. När och hur får vi lämna.

-Det innebär också att vi får en öppnare attityd till exakt hur bönhörelsen skulle se ut och bönen blir mindre av en kamp med att styra Gud. Vi får öva oss i att tro att Gud faktiskt vill det goda, vilket är nog så svårt.

-Hallesby uttrycker det som att ”den gamle Adam” är med i bönen. Vi ber ofta som hedningar som vinna Guds välvilja, inte som barn som går till en kärleksfull förälder.

-Börja bönen i stillhet innan du öppnar munnen. Relation går före de många önskemålen.

 

Det blev ganska många punkter. Jag kan rekommendera boken som en tänkvärd bok om bön som helt uppenbart bygger på mängder av erfarenhet hos författaren och andra. Det gäller bara att hitta den men den finns säkert på antikvariat och så för den har nog kommit ut i riktigt stora upplagor.

Idag fyller Rosenius 200 år

Carl Olof Rosenius på stol

Carl Olof Rosenius på stol

Idag, den tredje februari är det 200 år sedan Carl Olof Rosenius föddes. Jag räknade i min bokhylla och kom fram till att jag har åtminstone sju böcker av honom där. Det är rättvist för man kan med fog kalla Rosenius för en av vårt lands mest lästa författare, även om han numera är ganska okänd i breda lager. Hans tidning ”Pietisten” gavs under en tid ut i en upplaga som var betydligt större än de stora dagstidningarnas.

På sin tid var var Rosenius en känd predikant som kom att stå mitt i en väckelse. För det blev han nog gruvligt hånad ibland och till och med karikerad i teaterpjäser. Hans företrädare Scott (som var engelsman) blev till och med handgripligen driven ut ur landet för sina predikningars skull av en arg folkmassa, så det var dramatiska tider för Kyrkan i Sverige när Rosenius verkade. Inför födelsedagen har jag läst denna bok ”Vid Guds hjärta, Carl Olof Rosenius – en lekmannapredikants ord och gärning” av Christer Andersson. Det är en bra och ganska ny biografi över Rosenius för den som vill läsa mer.

"Vid Guds hjärta, Carl Olof Rosenius -en lekmannapredikants liv och gärning" Av Christer Andersson

”Vid Guds hjärta, Carl Olof Rosenius -en lekmannapredikants liv och gärning” Av Christer Andersson

Jag har stött på Rosenius framförallt då jag studerade på Johannelunds teologiska högskola. Johannelund drivs av EFS och Rosenius satt med i EFS styrelse när rörelsen var alldeles ny. Det kanske inte är korrekt att kalla honom för grundare av EFS men det är säkert rättvist att kalla honom för den främste teologen i rörelsens början.

I mina ögon står Rosenius som representant för det allra finaste i den lutherska traditionen. Han läste, tolkade och utlade Luthers texter på ett sätt som blev väldigt tröstande för läsare och åhörare. Jag hoppas återkomma i dagarna med något av det Rosenius skrivit.