En traditionell julsång

Upp till kamp för traditionen!

Upp till kamp för traditionen!

Bloggen Vandra Vägen har lagt sig till med en och annan tradition vid det här laget. En av dem är att, så här ganska nära jul, fylla internet med länkar till julsången ”var är Jesus” (som du ser här nedan). Och traditioner ska man ju hålla, eller hur?

Varsågod kära läsare, lyssna och njut!

 

Depressionens stora svarta hund

Nere i en grop. Ett uttryck jag också hört och använt om att ha det tufft med tankarna.

Nere i en grop. Ett uttryck jag också hört och använt om att ha det tufft med tankarna.

Idag latbloggar jag (nej dumma rättstavning, givetvis matbloggar jag inte) eftersom jag har riktigt mycket att göra i helgen. Så medan jag träffar dopfamiljer och brudpar under dagen tänkte jag att du kan titta på denna fina lilla film om hur den som lider av depression kan uppleva sin situation. Allt som handlar om att normalisera själsligt lidande är ju sådant jag vill dra mitt strå till stacken om. Jag har själv aldrig lidit av depression på riktigt men efter vad jag förstått av andras erfarenheter är det här ganska träffande.

 

Lördagsfilm om riket

Hör upp nu!

Hör upp nu!

Idag tar vi lite filmtajm på Vandra Vägen. Här är en film jag fått syn på som jag tycker var fin. Det där med fötterna är lite annorlunda i svensk översättning, i bibel 2000 står det ”steg” istället men det är ju typiskt hebreiskan att använda ord för kroppsdelar så ofta de har chansen.

Jesus och Noah

Gammal, gammal bild på Noa och hans ark med alla djuren
Kanske är det lite populistiskt att plötsligt stava gamle Noa med h bara för att det finns en storfilm -”Noah” på biograferna just nu men vad gör man inte för att få lite träffar via google. Faktum är att jag ruvat rätt länge på det här blogginlägget men nu har ju Noa plötsligt och oväntat blivit aktuell så då är det läge att passa på. Tiden har kommit för min lilla utläggning.

medeltida valv Noah bygger sin ark
De fantastiska takvalven i Gökhems kyrka
Så här ser det ut i takvalven i Gökhems kyrka utanför Falköping. En av bilderna föreställer Noa (det där h:et är förresten precis som k:et i ”Noak” en hebreisk bokstav som är tyst i vår översättning) som bygger sin ark.
På medeltiden (och tidigare än så) var man inte rädd för att ta ut svängarna i bibeltolkningen. De såg berättelsen om Noa och arken som en förebild och förklaring av evangeliet.
Ondskan i världen har blivit så stor att Gud måste agera. Han ger givetvis alla möjligheter för de onda att vända om till bättre vägar men de vill inte. På hela jorden återstår bara den rättfärdige Noa och hans familj.
Och genom båten räddas allt det goda i världen medan det onda förgås. Likheterna finns där till Jesus, den enda syndfria människan, och hans räddningsverk på korset. Ser man det så är korset den fullkomliga händelsen, ondskan lyckas ju på något sätt ändå komma med på arken men in i det eviga livet och det himmelska Jerusalem kommer den inte. Gränsen mellan det onda och det goda går ju egentligen inte mellan människor utan inom varje människa. Det är bara Jesu verk som kan rädda oss då. 
Augustinus (tror jag) liknade Kyrkan vid arken. Han medgav verkligen också att Kyrkan är långt ifrån perfekt när han skrev något i stil med att ”inne i arken stinker det, men utanför drunknar man”.
Det är värt att notera några saker till i Noaberättelsen. Skapelsens roll till exempel. Gud är mån om att rädda alla djur. Det är orättvist att de får lida under människornas synd. Paulus skriver att hela skapelsen plågas av att vara lagd under syndens välde genom människorna, vilket vi lätt kan se omkring oss hela tiden. Gud älskar hela sin skapelse. Han är inte bara intresserad av att få människor till himlen när de dör, han vill rädda och gjuta nytt liv i allt det han skapat.
Det är också mycket intressant med regnbågen i slutet av Noaberättelsen. När Gud ska ge ett löfte om att aldrig mer dränka jorden gör han det genom att visa regnbågen för första gången. I bibeltexten står det att det är Guds ”stridsbåge” som blir upphängd. Den ska inte användas på det sättet igen. Den får hänga så att den inte är riktad neråt mot människorna utan uppåt mot Gud själv. När dagen är inne för Guds fullkomliga räddningsverk så låter han allt ont drabba sig själv på korset för vår skull. Det kan man tänka på när man ser en regnbåge!
Har du mer tankar eller frågor kring Noa så skriv gärna en kommentar! 

Om Les Miserables och Guds rike

Les Miserables

Jag lyssnade under en tid i livet mycket på musikaler. Därför var det spännande att se resultatet när ”Les Miserables” nu blivit film. Les Miserables håller jag (och många andra) för det bästa av det bästa i musikalväg och jag tror jag kan den i stort sett utantill ord för ord också nu långt efteråt.

Själva filmen blev något av en besvikelse även om fotot var väldigt vackert och skådespelarna skickliga. Det brast på en rätt viktig punkt nämligen.. sången. Russel Crowe är imponerande tung i kroppen men han sjunger rätt illa. Hugh Jackman är inte heller någon toppsångare. Tråkigt att de inte valde att välja skådespelare på annat sätt.

Nog om det, nu vill jag skriva om vad vi kan lära oss om kristen tro utifrån Les Miserables. Gud nämns nämligen ganska flitigt och på flera olika sätt.

Gud nämns många gånger som en slags förlängning av den förtryckande överheten. Det är inte alls märkligt och egentligen en rättvis känga till Kyrkan som ofta svikit de fattiga och ställt sig på överhetens sida. Kristen tro har varit (och är på många håll) ett mäktigt medel för att hålla folk lugna.
Tydligast blir det här i den tro den oerhört stränge polisen Javert ger uttryck för. Gud är där framförallt garanten för rättvisa och lag och precis som Javert själv (om trianglar hade en gud skulle den ha tre hörn  som det sägs) omutlig och skoningslös.

Under dramats gång så jäser det av revolutionsiver i Paris. Studenterna vill kasta om det gamla samhället och bygga en bättre värld. Av det blir det inget. Revolten slås ner i blod. För mig står det för alla de misslyckade och blodiga försöken att bygga Guds rike på jorden med mänskliga medel. Alltför många gånger har det resulterat i att människor som var tänkta att styra som goda änglar visar sig ha blivit djävlar istället.

Den Gud jag menar har något med den kristna tron att göra visar sig i huvudpersonens liv. Jean Valjean  har slitit under en orimligt hård dom, 19 års straffarbete för att ha stulit en limpa bröd. När han kommer ut är han utstött av samhället och tvingas in på tjuvens bana igen av desperation. Allt förändras när han möter den oväntade godheten och barmhärtigheten hos en gammal biskop. Han möter kärlek och Gud rör vid hans själ. För mig ligger berättelsen om den förlorade sonen i främlingslandet nära att associera till.

Det är mötet med godheten, inte den hårda lagen, som kan göra oss till bättre människor. Valjean får betyda mycket för hundratals människor som ledare för ett företag han lyckas starta. Han som själv mött barmhärtighet längst ner i avgrunden är den som tar sig an andra svaga. Hans liv blir ett liv för andra och genom honom sipprar det in en rännil av godhet till människorna i denna hårda värld. Det är en enastående vacker bild av kristet lärjungaskap.

Musikalens slut pekar som jag förstår det mot det kristna hoppet. Att även om vi är oförmögna att bygga den goda världen själva så ska Gud en dag fullborda sitt befrielseverk. Gud verkar på tusen sätt genom tusen människor mitt i det fördolda och undanskymda. Genom miljoner Jean Valjeaner genom historien. En dag ska hans rike bli allt i alla.

Spelar mitt liv någon roll? Om en klassisk film!

Vem vill vara George Bailey? Så heter ett av kapitlen i Matt B Redmonds bok ”God of the Mundane”, som jag skrivit om på bloggen tidigare. Filmen på bilden, ”Its a wonderful life”, är en av Matts stora favoriter. Som jag förstått det går den i amerikansk TV varje jul och den är högt rankad på en välkänd lista över de 100 bästa filmerna genom tiderna. På den var det som jag också till slut kom att se den. Jag tar mig friheten att röja en hel del av handlingen och vill du inte det får du sluta läsa nu.
Det är inte ofta jag gråter när jag ser på film men den här rörde vid något nere på djupet.
George Bailey är en genomsympatisk kille som gör gott mot alla, ändå får han ge upp sina drömmar en efter en ända tills han står vid självmordets rand. Han har levt sitt liv efter bästa förmåga och varit vänlig och hjälpsam mot de han möter. Ändå går det inte bra för honom. Firman gör aldrig någon vinst direkt och han hankar sig fram år efter år. Stadens skurkaktiga bankir däremot verkar blir rikare och mäktigare år från år. Någon som känner igen sig så här långt? I en känsla av att livet aldrig lyfter?
I en desperat handling försöker George ta sitt liv för att kunna rädda sin familj när livförsäkringen faller ut. Då griper plötsligt… en ängel in. George ser först ingen större vits med att ha blivit räddad utan hävdar att hans liv ändå inte betyder något här i världen. Han ville så mycket men det blev så medelmåttigt. Ängeln ger då George en unik chans att se hur världen skulle sett ut om han inte hade funnits. 
Världen utan George är förvånansvärt annorlunda. För hans nära och kära är förstås skillnaden enorm. Han fru går ogift, hans barn blir aldrig till. Allt gott han gjort i det fördolda har ändå i små insatser betytt väldigt mycket för hans medmänniskor. Utan honom har ortens bankman kunnat härja fritt. Det verkar som att goda människors uppgift i mycket går ut på att begränsa det elände onda kan orsaka?
Det är en oerhört tröstrik film. Tänk om det är så här också i mitt liv? Att de goda saker jag ändå ibland gör faktiskt spelar roll. Mest för några få men också för andra. Tillsammans håller vi mycket av världens ondska stången. Att slitet i vardagen inte saknar betydelse, kanske de allra minsta av mina gärningar bidrar till något oerhört viktigt?
Filmen talar också starkt till mig som kristen. Kristen tro handlar inte om ära och berömmelse, tvärtom handlar den om att vara lärjunge till en som hela tiden väljer att avstå från det egna för andra. En svår väg men en livgivande väg.
Allra mest tänkvärt blir det när det kommer fram att det faktum att George räddat sin brors liv som barn lett till att brodern långt senare kunnat finnas på plats och rädda 15 soldaters liv. Ingen av oss kan veta vad våra handlingar får för effekter genom de vi mött. Jag tänker på Jesu lärjunge Andreas. Det står inte mycket om Andreas bedrifter i evangelierna mer än att han berättade för sin bror att han trodde han funnit Messias. Brodern hette å andra sidan Petrus så resten är väl, som man säger, historia.
Slutet av filmen blir förstås en glädjefest. Tyvärr är det väl sällan allt klaras upp på det sättet i verkligheten. Kanske är festen en bra bild av himlen? Där ska vi få se klart det vi nu bara dunkelt anar och se de stora sammanhangen kring våra liv. Paulus skriver att nu ser vi som i en gåtfull spegel (de hade inte så klara och ljusa speglar på den tiden) men då (när Jesus kommit tillbaka) ska vi se ansikte mot ansikte och vår kunskap ska bli lika fullständig som Guds kunskap om oss. Där är ett hopp att hålla fast vid.

Anknytning på film; "The blind side"

Jag tycker om att se på film. Ibland skaffar jag också hem filmer som jag vill se på. Ofta blir det rätt tunga titlar. Sedan när det är dags att se på film är det märkligt nog så att det är de mer lättviktiga som lockar betydligt mer. Någon som känner igen sig?
Lyckan var därför stor över att vi inte ännu hade sett ”the blind side” som vi fått någonstans ifrån. 
Det är en film om en kille som fått en väldigt tuff start i livet och om hur han blir framgångsrik amerikansk fotbollsspelare. 
Det går bra för Michael tack vare en hel del faktorer. Han har talang för idrott, han pluggar hårt och så vidare men mest av allt går det bra för honom tack vare anknytning.
Har man väl fått upp ögonen för anknytningsteori så ser man det visst överallt. Filmen blir som en enda stor demonstration av hur det funkar. När man får en trygg punkt i livet att orientera sig utifrån, först då kan man ta sig an personlig utveckling och sådana utmaningar. Relation kommer först. För att vara exakt; villkorslös kärlek kommer först.
Se gärna filmen. Passar nog fint att se med ungdomar skulle jag tro!
Har du sett ”the blind side”? Vad tyckte du?

Evangeliet enligt Blues brothers

Bröderna Blues

Blues brothers är en fantastisk film. Jag kom att tänka på den när jag hörde en predikan (denna förnämliga av Tim Keller) om arbete. Den gestaltar nämligen det han säger om en kristen syn på arbete.

Det första; var och en har fått olika gåvor som vi har ansvar för att använda och sätta i arbete.
Och det andra; Använd dina gåvor så att de kommer andra än dig själv till del. Ge som gåva det du fått som gåva.

I blues brothers far bröderna Blues runt och kämpar för att rädda sitt gamla barnhem. Vart de än kommer förklarar de sig; ”We are on a mission from God”. Och det kanske låter löjligt från deras munnar men inte desto mindre är det nog just vad de är. Oavsett om de är skurkar eller inte (det är de, men det gör bara liknelsen bättre eftersom vi ju alla är syndare med själviskheten i blodet) så använder de alla sina förmågor för ett gott syfte. Gör man det arbetar man för Gud.

Vidare säger Tim Keller att om vi arbetar för Gud får vi också del av den djupa vilan hos Gud. Det lämnar jag åt oss var och en att upptäcka.

För övrigt är det lika sant att säga att vi alltid arbetar för den gud vi verkligen tror på, eller det som fungerar som gud i våra liv. Är vår Gud Mammon så arbetar vi minsann hårt åt honom. Skillnaden är att där ges ingen frid eller vila för det är en mycket hårdare Herre.

Filmtips – "Miraklet i Lourdes"

Sevärd

Häromkvällen såg jag och Jenny den ganska nya filmen ”Miraklet i Lourdes”. Lourdes är ett av världens största kristna pilgrimsmål. Framförallt mängder av katoliker söker sig dit för att be om helande för olika slags lyten och lidanden.
I filmen får vi följa en sådan pilgrimsgrupp och filmen väcker många tankar kring vad det är att bli hel som människa. Filmen ger kanske inte många svar men ställer frågorna på ett klokt sätt, vilket är nog så bra. Därtill vackert foto och fint skådespeleri. En mycket bra film att tänka på länge.