Att skryta om välgörenhet

Passing Collection Plate

Jag har idag glädjen att ha en gästbloggare på Vandra Vägen. Det är Daniel som skrivit här för några år sedan om spel och bibeln. Idag skriver han istället om välgörenhet. Saker som kanske är viktigare än på länge att ta sig en funderare på för många av oss. Ordet till dig Daniel!

Välgörenhet: Är det okej att skryta om de gåvor man ger? Förstärker det din kristna identitet?

Vad är egentligen välgörenhet? En insamlingslåda med en massa mynt i på ett gatuhörn eller kanske i en kiosk? Det kan också vara insamlingsbössa i en kyrkolokal där de trogna förväntas donera en slant? Hur pass förknippad är välgörenhet med kristendomen och religionens skrifter?

Det är väldigt vanligt att många förknippar välgörenhet med religion. Till viss del kan det stämma. Fenomenet återses i många religioner, både inom kristendomen, buddismen, islam och hos många andra. Inom vissa kristna grenar är innebörden att skänka pengar större än att exempelvis visa respekt och medkänsla för en annan människa. Ett tydligt exempel är Mormonkyrkan som aktivt kräver att samtliga medlemmar donerar en större procentsats till kyrkan. Pengarna ska bland annat användas för att finansiera missionsresor, nya kyrkobyggnader och produktion av litteratur.

Kraven kan dock skilja sig kraftigt beroende på vilken kyrka man tillhör, i vilket land man bor i och i vilken kultur man lever i. Många kändisar som anser sig vara kristna, inte minst i utlandet, tycker om att bli uppmärksammade i media när de involverar sig i välgörenhet. Handlingarna borde utan tvekan ifrågasättas ur ett bibliskt och framförallt kristet perspektiv. Är det verkligen kristet att skryta om donationer som involverar operationer, nya sjukhus och skolor?

Utifrån min tolkning av bibeln skulle svaret vara nej. Det är inte kristet att skryta om en handling, i alla fall inte om du vet att det finns andra kristna där ute som inte kan göra samma sak. Storleken eller värdet på din gåva ska och kommer aldrig göra dig till en bättre kristen.

Visserligen händer det att även grenar inom kristendomen uppmanar sina följare att ge något, men oftast bara om de kan. Tittar vi på fenomenet lite närmare och relaterar till det som står i bibeln så ligger fokus främst på att be för de som har det dåligt. Det är viktigt att man som troende har motivationen med sig.

Något annat som väldigt få är bekanta med är att bibeln faktiskt uppmanar till att vara tyst och inte prata eller skryta om de gåvor man ger. Belöningen ska alltså inte komma från samhället, utan direkt från Gud.

Välgörenhet inom kristendomen handlar inte om att skänka pengar eller materiella tillgångar. Det är inte heller ett krav, som många vill påstå att det är. Kristna tror på Guds kärlek och generositet gentemot människan. Att donera pengar eller lottovinster för välgörenhet är och förblir en individuell handling som faller utanför den kyrkliga miljön. Ännu en gång vill jag bestryka att välgörenhet enligt kristendomen är kärlek och inte materiella gåvor.

I Matteus-evangeliet kapitel 25 identifierar sig Jesus med de som är fattiga och exkluderade från samhället. Han lär oss också om det faktum att vi kommer bli dömda. Inte för materiella saker, men snarare för hur vi behandlar andra människor.

Jesus lärde människan att älska Gud och sina närmsta grannar. Och att skänka något i välgörenhet är per kristendomens definition bara en liten komponent eller beståndsdel i religionens helhet.

Är det därför betydelsefullt att vara med i välgörenhetsprojekt? Och hur ska den här hjälpen gå till? Dela gärna dina tankar och åsikter. Berätta hur du anser att världens kristna kyrkor borde se på välgörenhet.

 

Livet andas dig -poesi på Vandra Vägen

Flyger på vindarna.

Flyger på vindarna.

För ett tag sedan besökte Timmelekören Dalstorp med sång och ukulelespel. Det blev en fin stund med musik och mänsklig värme. Och även en del poesi. Lilian Skattberg berättade historier och läste också några egna dikter. En av dessa fick jag lov att publicera på Vandra Vägen. Här finns något stort att tänka på, att även om det ser ut som att vi andas livet så är det egentligen tvärtom. Tack Lilian!
Livet andas dig
Allt i livet, allt är ett,
vad vi andas, dricker, ser.
Allt som Gud till oss här ger
tillhör samma evighet.
Energi, som  kärlek stark,
finns som värme, ljus i världen.
Ta emot den, sköt den, bär den,
ge den prima odlingsmark.
Som en väv som omger mig
känslotrådar oss förenar
genom tider, männskogrenar –
känn hur livet andas dig!

Urban gästbloggar om ”96 lampor”

Pojksoldater. Inte mycket utrymme att ifrågasätta något här?

Pojksoldater. Inte mycket utrymme att ifrågasätta något här?

Idag har jag en gästbloggare på Vandra Vägen. Ingen mindre än min egen storebror Urban som här skriver om boken ”96 lampor” som väckt en del uppmärksamhet i kyrkliga kretsar på sista tiden. Ordet över till Urban.

Om tro som tonas ned och släcks

Jacob Langvik har skrivit 96 lampor – om oss som brann och försvann. Titeln kommer från antalet lampor i hans barndoms kyrksal. Han är uppvuxen i kyrkan – vilken specificeras inte närmare – och var i tonåren väldigt engagerad i sin församling. Han är utbildad pastor. Ändå finner han sig så småningom leva ett nästan helt sekulärt liv och inser att de flesta av hans barndomsvänner gör detsamma. Varför försvann de?

Boken handlar om hur han söker upp vänner och bekanta och ber dem berätta om varför de försvann, vad de tror nu och om något skulle kunna få dem att komma tillbaka. Historierna skiljer sig åt men några saker återkommer. Uppbrottet från församlingen sker i samband med att man flyttar hemifrån efter studenten och får ett nytt umgänge. För många har det varit en stark kontrast att de upplevt sina nya vänner som bättre människor trots att dessa inte är troende. Många har upplevt det som en lättnad att sluta gå i kyrkan.

Langvik påpekar att det inte behöver vara något dåligt med att vara mindre kyrkligt aktiv i perioder. Man kan jämföra det med små kommuner som helst ser att ungdomarna stannar i kommunen efter studenten när målet borde vara att ungdomen försvinner några år, skaffar utbildning och erfarenheter och sedan flyttar tillbaka igen med sin nyfunna partner för att bilda familj i barndomsstaden.

Huruvida Langvik och hans kamrater kommer att återvända till kyrkan är oklart. Han resonerar om vad som lätt blir fel och vad som skulle kunna göras annorlunda. Tonen växlar mellan kritikerns och predikantens. Det är väl ganska följdriktigt i en bok om ambivalens.

Langvik och hans vänner har sin bakgrund i frikyrkan. (”I min högstadieklass var vi till exempel sju kristna. Åtta om man räknade med tjejen som var med i Svenska kyrkan, men vi visste inte riktigt om hon var kristen eller om hon bara sa att hon var det.”)  Det gör kanske att en del saker känns lätt att borsta av sig om man hör till Svenska kyrkan. Jag har till exempel (beroende lite på hur man räknar) omkring 15 års engagemang i Svenska kyrkans barn- och ungdomsverksamhet bakom mig (hemska ord) och kan inte minnas att jag stött på några särskilda värderingar angående sex före äktenskapet eller alkohol. Ungdomsgrupper tilltalar ju ofta ganska ordningsamma människor men tonen är knappast mycket mer moraliserande än exempelvis en ungdomsmottagning. Så de bitarna är inte så tillämpbara på mitt liv som det kom att bli i min församling och mitt stift.

Men att fästa sig vid det är att göra det för enkelt för sig. Jag minns själv för några år sedan när jag sprang på en f d ungdom som jag varit lägerledare för. Hon hälsade glatt och hjärtligt men sade sedan ganska snart att hon mådde dåligt när hon tänkte tillbaka på på lägren. Mycket mer blev tyvärr inte sagt. Kanske var det lika bra. Jag hade kunnat hamna i någon sorts försvarsposition som bara gjort det värre.

Som många sådana här böcker ställer 96 lampor fler frågor än den ger svar men den gör det på ett underhållande sätt. Det är rappt och roligt skrivet och dessutom föredömligt kort. Drygt hundra sidor med många insprängda teckningar på fina gamla lampor.

Rekommenderas för den som själv tycker sig ha försvunnit på ett eller annat sätt eller den som bara undrar hur vi bygger en kyrka för alla. Den avslutande knorren ger dessutom ett fint litet vittnesmål om livets outgrundliga vägar.

Anton gästbloggar om kristendomens spår

Gravar påminner också om vår kristna kultur.

Gravar påminner också om vår kristna kultur.

Idag kan jag presentera ännu en gästbloggare. Anton Johansson är trogen läsare av bloggen och har nu hört av sig med en gästbloggpost. Här skriver han om kristendomens spår i dagens Sverige. Läs och kommentera gärna. Ordet till Anton.

Kristendomens spår i dagens Sverige

Att Sverige har varit och idag till stor del fortfarande är ett land som har både kristna grunder och värderingar är det ingen som kan ifrågasätta. Att vår tro har stagnerat på senare tid finns det många förklaringar till. Folk väljer att tro på forskare som framhäver evolutionsteorin. Att vi gått från fattiga till rika under 1900-talet är också en faktor, precis som en annan är att vi har varit neutrala i olika krig. Trots detta så går vi fortfarande regelbundet i kyrkan och intresserar oss för kristendom eftersom det är en stor del av vår historia. Jag tänkte gå igenom på vilka sätt vi kan koppla vårt samhälle idag ihop med religionen som en gång var så väldigt viktigt för Sverige.  

De flesta är pålästa om historien. Erik Segersäll blev den första kungen som döptes, men det var hans efterträdare Olof Skötkonung som verkligen införde kristendomen i landet. Detta sker runt 1000-talet. Sedan dess så har vi levt efter den kristna tron, dock har intresset runt kristendomen gått ned det senaste decenniet. Anledningarna till detta är flera, men en vital del hör till att vi inte haft några krig under dessa år. Om man blickar västerut mot Norge så kan man konstatera att det norska folket är mer kristna än vi svenskar. Norge blev ockuperat under andra världskriget och när terrorattacken på Utøya skedde så var domkyrkan i Oslo öppen dygnet runt för att folk skulle kunna gå in där och få känna lugn och frid. Någonting liknande skedde knappast i Sverige när vi exempelvis utsattes för skolmorden i Trollhättan.  Många vänder sig till religionen med böner i svåra tider, därför bad man mer i det fattiga Sverige för hundra år sedan. I och med uteblivna större kriser sedan dess så har många helt enkelt släppt både tro och tradition på grund av detta.

Detta är alltså varför Sverige idag rent generellt sett är mindre troende. Men vi har fortfarande rätt så starka kristna värdegrunder i sättet vi lever på. Detta kan man idag se många exempel på. Om vi börjar simpelt så förknippas Sverige självklart med den vackra svenska flaggan, där det gula korset står för solen och den blåa färgen för vårt vatten. Men varför just ett kors då? Det är faktiskt det kristna korset som sitter på flaggan. Det sägs att Erik den helige på 1100-talet fick tecken från Gud själv när han blickade upp mot en blå himmel och såg ett gult kors som skapades av solen.

Någonting annat som inte folk direkt tänker på är våra uttryck som vi använder. Jag ska ge några exempel. Lite fula ord som helvete, satan, jävla osv härstämmar naturligt från kristendomen. Vidskepelse går hand i hand med religionen också, tillsammas med andra uttryck som för guds skull, men herregud och gudars skymning. Korståg är ett ord vi likställer med krig eller konflikt mot någonting, och korstågen var från början religiösa fälttåg som först fanns för ca 1000 år sedan. När du är ute och kör på vägarna och någon gör en idiotisk sväng som gör så att det nästan blir en krock, då kanske du muttrar ”söndagsbilist” för dig själv. Söndagsbilist menar man är någon som enbart är ute och kör på söndagar, och inte kan hantera den riktiga trafiken. Troligtvis härstammar detta ord från att folk som vanligtvis inte körde bil kanske var tvungna att göra det när man åkte till kyrkan på söndagar, den traditionella vilodagen.

På tal om vilodagen så är det inte bara vi svenskar som anser att söndagen ska vara en lugn dag. Runt om i Europa är det mycket vanligare att näst intill hela städer har stängt på söndagar, då man ska vila den sjunde dagen precis som Gud gjorde den veckan som han skapade jorden. Återigen kan vi ta Norge som ett exempel, där hela landet egentligen stänger på veckans sista dag enligt lag. Alla våra helgdagar är lätta att ta för givet, men dem finns ju faktiskt alla till eftersom att vi har varit kristna genom historien. Påsk, jul, midsommar och Kristi himmelsfärd är exempel på högtider som enligt svensk lag ger oss rätt att vara lediga.

För att sammanfatta det så tror jag att det är lätt att glömma bort hur kristet vårt samhälle egentligen är. Vi fördömer till exempel spelande eftersom det ifrågasätts i bibeln. Vi har kristna skolor som många barn går på, samtidigt som de flesta vuxna par väljer sig att gifta sig och ha ett storslaget bröllop med en kristen präst som viger dem. Vi är uppvuxna med denna religion och det är en viktig del av vår historia. För mig och många andra är det väldigt viktigt att vi håller hårt i våra traditioner, det som vi kan identifiera oss med. Skulle kristendomen försvinna helt ur Sverige så skulle ingen känna igen vårt land. Därför är det bra när skolor fortfarande har avslutningar i kyrkor, eller att kyrkan erbjuder barntimmar för de yngre. Det är värt att värna om.

 

TILLÄGG!  Anton hälsar att han startat en nyhetssida om USA på http://usaportalen.se/ så kolla gärna in den och läs vad han skriver där. /Tomas

Pilgrim i gamla flyktingars spår

Fotspår

Fotspår

Idag har jag glädjen att presentera en gästbloggare. Anette Ljungberg är arbetskamrat till mig och arbetar som diakon i Länghems prästgård. Hon är nyligen hemkommen från en lång pilgrimsvandring och här delar hon med sig ett starkt minne från den. Om att gå i fotspåren från människor från en dramatisk tid. Ordet till Anette

 

Vi hoppar av tåget i Llanca. En liten turistort längst upp i Spanien, bara någon mil från franska gränsen. Confetti ligger utspritt på trottoaren, en rest från helgens karneval. Idag är det fettisdag den 9e februari 2016. Det är tidig morgon, luften är kall och krispig men solens strålar värmer redan. På väg ut ur byn trampar vi på ett minnesmärke. Fotspår gjutna i betong.

Fotspår från barn, kvinnor och män. Människor som en gång flydde Franco och det spanska inbördeskriget. Aldrig förut har jag tänkt på de här människorna. Jag visste inte att de fanns. Nu finns de och vi vandrar samma väg. Vi vandrar i vackert kargt landskap. Bedårande. Costa Brava, den vilda kusten. De vandrade om natten, rädda frusna, hungriga. Vi vandrar i korta ärmar och shorts. Solen trotsar vintern, vädret är vänligt mot oss. De var illa förberedda för sin vandring. Retiradan. Vi vandrar fritt över gränsen. Inga papper. Inga gränskontroller. Då fanns inga öppna gränser, inget öppet Europa. I tusental trängdes de vid gränsstationen. Frankrike, rädda att invaderas av spanska kommunister, öppnade ändå gränsen till slut. Den 28e januari 1939 öppnades gränsen. I tio dagar var den öppen. Runt 500 000 barn, kvinnor och män, tog sig över gränsen då. Idag är det den 9e februari 2016 och vi går över samma gräns. Imorgon är det askonsdag, den 10e februari. Den 10e februari 1939 kom Franco med sina trupper och gränsen stängdes. Allt detta berättar vägen för oss, fotspåren från dem som gått här. Francos minnesmärke som någon fläckat med blodröd färg. Vi går i levande historia. Och vi känner igen dem, Kvinnorna, barnen och männen. De går fortfarande över gränser. Vinden från havet smeker kinden. De tar sig över det vackra mörka medelhavet som glittrar i solen. De offrar sina liv. Den 4e februari 2016 införde Sverige gränskontroller. Mitt i detta vackra vet vi det. Nya fotspår. Nya minnesmärken.

Marta gästbloggar om att sluta dricka

Heligt vin?

Heligt vin?

Idag har jag glädjen att presentera en ny gästbloggare på Vandra Vägen. Det är en vän till mig, Marta Gustavsson, som får ordet idag för att skriva om varför hon slutat dricka alkohol. Det vore intressant att läsa era reaktioner på det hon skriver så kommentera gärna. Nu får Marta ordet.

”Det här vill jag inte vara del av!”

Den tanken slog mig som en blixt, för nu ca: 3 år sedan. Det handlade om alkohol. Alkohol som jag sedan sena tonår flera gånger förknippat med firande, med lyx, med fest, med att frångå det tråkiga. Jag hade inget emot nykterister, men jag hade ibland lite svårt att bemöta dem eftersom jag själv ville vara obekymrad i mitt drickande.

Jag har haft ett obekymrat drickande. Jag började ganska sent. Jag är inte alkoholist och min personlighet när jag dricker är om än lite korkad aldrig våldsam eller destruktiv. Jag drack kanske någon gång i veckan eller mer sällan än så, aldrig dagtid och sällan stora mängder.

För mig var det mötet med andras förhållande till alkohol som gjorde mig till nykterist. Men jag vill inte ägna detta inlägg åt att berätta andra personers berättelse. Jag vill berätta min, och om de tankar som fick mig att ändra mig.

För mig var det nog principen om ”kroppen och lemmarna” som stod i centrum, när jag började formulera min nya nykterism. Kunde jag verkligen friskriva mig från den smärta som finns i familjer som berörs av alkoholism, eller från det som driver den som dricker? Jag som själv romantiserat och kanske till och med hetsat runt alkohol, i försök att skapa festlig stämning eller skapa någon slags spänning, fick också börja fundera på vad som kunde vara en rimlig botgöring. Ett första steg, så tänkte jag, var i alla fall att sluta dricka.

Min nykterhet är ganska annorlunda från nykterheten hos en som har en beroendesjukdom. Det är ganska lätt för en ickeberoende att hålla sig nykter, det är desto svårare för den som är beroende. Min nykterhet är alltid självvald, inte nödvändig, och steget från skulle vara ganska odramatiskt. Samtidigt är frånstegen antagligen vanligare hos den beroende – många tar ju återfall kanske till och med flera gånger. Ibland har jag faktiskt druckit lite för att hjälpa en beroende att slippa, till exempel genom att byta glas. Det viktiga för mig har varit att bryta med alkoholromantiken, snarare än med procenthalten.

En fråga som uppstår i det som jag tycker är intressant är den om skam. Är det så att en nykterist försvårar för den nyktra alkoholisten, genom att skapa en duktighetsnorm? Kanske försvårar också nykteristen alkoholistens möjlighet att gömma sig med sina återfall, som jag tänker har en ganska privat karaktär.

Det är en fallgrop, men en värre sådan tror jag är normen runt ”normalt” drickande. Alltså idén som vi upprätthåller av en bekymmerslös och ansvarstagande (för vem då?) alkoholkonsumtion som är oerhört skild från den problematiska alkoholkonsumtionen. Tyvärr kopplas detta ofta till klass – ordnade människor i ordnade förhållanden tros ha ordning på sitt drickande och distanserar sig genom det både från fattigdomen och från alkoholismen.[1]

Det kan vi så klart inte gå med på som kyrka och det gör mig oerhört upprörd när det i kyrkans sammanhang romantiseras runt alkohol. Det omöjliggör ett tryggt delande av berättelser och erfarenheter och stänger ute eller delar upp människor.

Och det tänker jag också, är lösningen på frågan om skam och duktighetsnorm. Alltså, om kyrkan är den goda platsen för delande av berättelser, också de svåra, så bör det vara tydligt att också vi som inte har beroendesjukdomar knappast kan sägas vara moraliskt högstående jämte våra beroende systrar och bröder. Kyrkan borde inte vara intresserad av att reproducera skam. Istället borde vi leva i förlåtelse, bekänna all synd och skuld och betrakta varandras berättelser, också de svåraste, som välsignelser för gemenskapen.

Jag tror också, att den dagen som en människa vill bryta med sitt beroende, är den mer hjälpt av en trygg och nykter gemenskap, än av fler berättelser om ett oproblematiskt drickande.

 

[1] Läsvärt: http://www.cafe.se/till-botten-med-spriten/

En bibeltext för den som går på besök

På väg. Mannen på bilden är inte Ulf som skrivit texten.

På väg. Mannen på bilden är inte Ulf som skrivit texten.

Idag har jag glädjen att presentera en gästbloggare här på Vandra Vägen. Det är min arbetskamrat Ulf Södahl som bland annat arbetar mycket med flyktingar som skriver om en bibeltext som inspirerar honom mycket. Tack för det! Ordet till Ulf:

Att välja det oplanerade
Medan de var på väg gick Jesus in i en by… Så inleds berättelsen om Jesus besök hos syskonen Marta och Maria – en kort och kärnfull berättelse om ett besök som satt spår hos oss som tagit del av den genom århundradena. Och så fortsätter det: …och en kvinna som hetta Marta bjöd honom hem till sig.
Det är inledningen av berättelsen i Lukas kapitel 10 som börjat fascinera mig. Jesus är på väg. Kanske har han och vännerna planerat dagen, vart de ska, var de ska pausa, vad de ska göra när de kommer fram och var de ska bo. Så dyker Marta upp där på torget eller i korsningen, Jesus låter sig bjudas in och något viktigt sker. Det finns fler sådana skildringar av hur Jesus möter någon eller några i språnget; Sakaios i trädet, änkan i Nain och många fler.
Jag söker efter den hållningen i mitt liv och i min tjänst som diakon. När jag knackar på dörren till någon av de asylsökande vet jag ofta inte om någon är hemma, ibland inte vem som bor bakom dörren. Jag tänker på Jesus, hur han var öppen för det oplanerade mötet med en människa. Med en stilla bön knackar jag på, någon öppnar, jag ler och säger hej, och i nästa ögonblick dricker jag sött te och vi samtalar med de ord vi har gemensamt om livet så som det är. Eller så stannar det vid en hälsning i dörröppningen och ett `vi ses en annan gång´. Lika OK båda två…
När Jesus och hans vänner var på väg gick han in i en by och en kvinna som hetta Marta bjöd honom hem till sig.
Att medvetet och öppet gå in i det oplanerade är härligt!
Ulf Södahl, diakon

Att bana väg för Herren

 

En robot kan nog inte bana väg för Herren, den har ju inget hjärta själv.

En robot kan nog inte bana väg för Herren, den har ju inget hjärta själv.

Idag har jag än en gång glädjen att lämna ordet till en gästbloggare. Lena som skriver är en av Vandra Vägens i särklass trognaste läsare och kommentatorer så nu känns det väldigt roligt att byta roller idag och läsa det hon skriver. Läs också gärna Lenas egen blogg på http://weboffaith.bloggplatsen.se/, nu ordet över till Lena! /Tomas

 

Bana väg för Herren

På söndag är det tredje advent, och temat är Bana väg för Herren. Johannes Döparen kallas ofta för vägröjaren. Det var ju han som gick före och banade väg för Jesus. Det var hans uppgift att peka på och förbereda folket för Messias, som skulle komma efter honom. Det behövdes alltså en förberedelsetid innan Jesus kom till världen, och nu i advent handlar det om din förberedelse inför Jesu ankomst. Nu är det din uppgift att bana väg för Herren. Han som en gång kom till världen vill komma även till ditt hjärta.

Vad gör vi då när det finns hinder på vägen? Jo, vi skickar så klart dit någon som kan röja. Om det t ex har snöat, skickar vi ut folk som kan ploga. Men nu gäller det att ta bort de hinder som finns för att Guds rike ska kunna uppstå på jorden. I det här fallet handlar det inte om att röja bort rent fysiska hinder utan om att rensa vägen till – och från – våra hjärtan. Att bana väg för Gud är att skapa utrymme för Gud, och det gör vi genom att rensa bort gammalt skräp ur våra hjärtan.

Det är livet som är vägen, och vägen är ständigt ny. Vi är ständigt på väg. Faktum är att vi lever i en konstant förändring. Just förändring är en av de stora stressfaktorerna i livet, och när vi är stressade är det väldigt lätt att tappa riktningen. Ibland känns kanske terrängen oländig, och vi tvivlar på att vi ska kunna bana väg där. Vi ska inte inbilla oss att det är helt lätt, men det är då vi får lita på att Gud röjer vägen från sitt håll; vi får lita på att vi inte är ensamma.

Att bana väg för Herren handlar mycket om att se varandra. Budet ”Du skall älska din nästa som dig själv” handlar om att bryta självcentreringen och inkröktheten som vi människor så lätt hamnar i. Gud är alltid på väg, genom dig – och genom andra. När vi öppnar våra hjärtan, det är då vi kan känna.

Att känna är att vara sårbar, men det är bara i sårbarheten och svagheten som mod kan födas. Men tyvärr är det så att människor blir väldigt obekväma och rädda när man är öppen med sin sårbarhet. Vi ser svagheten som en defekt, som något att skämmas över, men som Paulus säger i andra Korintierbrevet är det så att just ”[i] svagheten blir kraften störst”. I mötet mellan en sårbar människa och en annan, där verkar Gud; där blir man hel. Gud är som närmast när vi är som svagast.

När vi vågar möta andra utifrån vår egen sårbarhet så det händer något med oss. Gud är med oss, och vi börjar läka. Många döljer medvetet sin sårbarhet och visar den inte. Men om vi vågar visa oss sårbara, börjar vi läka. Gud har i sin klokhet gjort så att vi behöver varandra för att bli hela. Och på så vis kan vi faktiskt utföra under både för andra och för oss själva. Vi kan påbörja läkningen.

Själv har jag gått in i väggen. Jag brände ut mig på att dygnet runt ta hand om mina två funktionshindrade barn. Dessutom har jag blivit multisjuk. Hur ska man kunna bana väg för Herren när man inte ens kan bana väg för sig själv? kan man ju undra då. Men jag har hittat en väg. Här står jag och är sårbar. När vi möter en annan människa utifrån vår egen inre smärta, det är då det blir äkta möten mellan äkta människor, och den kärleken som uppstår i de mötena är transformerande.

Kärlek handlar först och främst om tillit, att våga vara sårbar inför en annan människa. Bara den som tagit risken att vara sårbar kan respektera en annan människas sårbarhet, men någon måste ju våga börja. Nu har jag gjort det, och din och min berättelse kan vara det som låser upp en annan människas fångenskap i sig själv. Människans styrka föds i svagheten och blir till i mötet, i det äkta mötet, med en annan människa. Vi kan helt enkelt inte hitta vägen, och vi kan inte röja den, ensamma. Vi behöver varandra. I vår sårbarhet är vi jämlika. Vi behöver öppna oss, inte bara för vår egen sårbarhet utan även för varandras.

Jesus var alltid lyhörd för människors sårbarhet – och även för sin egen. Sårbarheten öppnar människors hjärtan och det är den vägen vi behöver bana för Herren. Det är i vår sårbarhet som Jesus kan födas i våra brustna hjärtan.

När Jesus dog på korset brast förhänget i templet mitt itu, dvs han öppnade vägen direkt till Gud, precis som vi banar vägen för Gud till våra hjärtan när vi öppnar dem. Jesus uppmanar oss att ta emot Guds rike som ett barn, och är det någonting barn har så är det öppna hjärtan. Där två av oss möts i sårbarhet, där finns Gud. Hans ende son dog på korset; han vet vad sårbarhet vill säga. Låt oss se varandra och se Jesu lidande i andra. Ja, se Kristus i våra medmänniskor!

Låt oss tänka på varandra som nyfödda bebisar, lika värnlösa som jesusbarnet var i krubban. Då mjuknar våra hjärtan.

Istället för att önska varandra god jul, skulle vi nu till jul kunna säga till varandra: Må Kristus födas inom dig!

Jesus var sårbar.

Jag är sårbar.

Är du?

 

Ödmjukhet – i Franciskus anda

Franciskus. En av tidernas mest ödmjuka människor?

Franciskus. En av tidernas mest ödmjuka människor?

Till min stora glädje har jag för första gången på länge en gästbloggare här på Vandra Vägen. Det är Johan Engvall, vår lokala expert på den helige Franciskus, som skriver om vad det skulle innebära om vi alla hade mer av den kristna dygden ödmjukhet. Ordet över till Johan:

Uppmaning: Ödmjukhet – i Franciskus anda!

När Franciskus verkade på jorden som ”Guds lille fattige” så gjorde han det genom de sju dygderna: ödmjukhet, generositet, kyskhet, medmänsklighet, måttfullhet, tålamod och flit. Jag vill belysa hur vi kan inspireras av den förstnämnda, ödmjukheten.

Det är oundvikligt att inte påverkas av de konflikter som pågår runt om i världen och den massinvandringen till Europa som uppstår tack vare detta. Det kanske känns övermäktigt att ta emot alla de migranter som vill komma till Sverige men innan man själv gör uttalande så vill jag uppmana till ödmjukhet. Vi i Sverige bör vara ödmjuka till vår historia för man behöver inte gå många generationer bakåt i tiden då många svenskar tog sig till Amerika. Men vi bör också vara ödmjuka för framtiden då vi inte vet vad den har att erbjuda. Många är övertygade att klimatet kommer att påverka alla länder men hur och var det kommer att slå till som värst vet vi inte. Vem vet vi kanske själva kommer att vara klimatflyktingar inom en snar framtid? Med detta som underlag bör vi därför vara ödmjuka för samtiden då människor flyr en otrygg omgivning för att deras barn ska få en bättre framtid. Vi kan inte skylla på att Sverige inte har råd då julhandeln räknar med ett nytt rekordår, resurserna behöver kanske bara styras om? Vi bör vara ödmjuka för historieskrivningen då den kommer att dokumentera och i efterhand döma våra prioriteringar, såsom den ofta gör. Hur vill vi att historieböckerna ska beskriva oss om 100 år? Ödmjuka eller giriga?

Varje dag möter vi människor i både den virtuella och den verkliga världen. Förhoppningsvis sker de flesta möten med en ömsesidig respekt och kärlek men jag ser för många möten som utmynnar i dess motsats. Vi agerar utifrån de omständigheter och den erfarenhet vi besitter men om vi är ödmjuka för vår egen och den andres ”ryggsäck” skulle hatet minska drastiskt. Vi besitter alltså på både en kunskap och en okunskap varav vi bör vara ödmjuka inför båda. Personen vi möter besitter också både kunskap och okunskap och därför bör vi vara ödmjuka mot densamma. Låt oss respektera varandra och acceptera varandras olikheter och lära oss av dem istället för att hata dem!

Snart står julen för dörren och det är en tid för mycket kärlek och omtanke. Låt mötet med främlingen ske och framför allt, var ödmjuk!

Ida gästbloggar om att förlora och leta upp sin tro

Kraschlandning

Kraschlandning

 

Ida Berggren är tillbaka som gästbloggare på Vandra Vägen. Jag har bett henne skriva om hur det varit att förlora sin tro och försöka hitta tillbaka till den. Här är hennes ord om hur man gör när det inte längre är så självklart att tro.

Hur kan man tro när man inte får tvivla?

En självklarhet. Precis så har jag sett tron, ända sedan konfirmation fram tills 20 års ålder var de just de en självklarhet. Jag var aktiv i Svenska Kyrkans Unga, mina vänner kom från den organisationen, när vi väl diskuterade tro var det bara under ett par tillfällen och då var vi överens. Det var en självklarhet.

Men sen hände något. Jag började fundera. Många jobbiga saker hade hänt under året innan, flera saker som helt enkelt gick mig emot. En av orsakerna var också att jag har en reumatisk sjukdom som då var värre än någonsin. Då tänkte jag  -hur kan gud egentligen älska mig när han gett mig så mycket skit? När livet går helt emot mig, hur kan gud säga att det är kärlek? Många frågor och ingen kunde egentligen ge mig ett tillräckligt bra svar.

Tveksamhet blandades med oro. Jag ville absolut inte att någon skulle veta, därför levde jag vidare mitt liv och gick runt och ljög för mig själv om att gud var en självklarhet. Jag ville inte vika mig. Sedan förstod jag heller inte riktigt vad som gjorde att jag började tvivla. Visst hade de varit skit men de var ju då gud skulle vara där, men det var då jag inte såg honom?

Om jag inte tror, vad händer då?

Runt omkring mig, i min umgängeskrets fanns de fortfarande en självklarhet. Ingen diskussion. Vi trodde på att gud älskade oss, men vad hände nu när jag började tveka? Skulle jag förlora dem då. Därför vågade jag inte väcka frågan, kändes som om jag var tillbaka på konfirmandtiden igen. Dem frågor jag hade skulle jag kanske fått ordentliga svar på redan då, men då vågade jag inte fråga, sen blev de bara en självklarhet.

Men jag var tvungen att resa mig tillbaka till tron eftersom jag inte ville förlora mina vänner. Kanske skulle jag inte komma tillbaka helt men i alla fall hamna någonstans där jag kunde känna lugn och trygghet över min tro eller över det som inte var tro. Någon slags självklarhet var jag tvungen att finna. Hur gör man? Hur tar man sig tillbaka när man har kommit för långt på villovägar, när liksom den genvägen som jag hade tagit genom självklarheten nu gjort att jag gått vilse? Jag har inget självklart svar. Jag vet att jag började läsa, andaktsböcker, bibeln, inlägg på olika bloggar (bland annat denna blogg) men också väckte jag diskussion bland mina vänner, en slags bibelstudium light. Genom att höra deras svar på vad gud är för dem kunde jag sakta men säkert igen förstå vad gud var för mig. Jag ville ju så gärna hitta den där självklarheten eller något liknande igen.

Mot en egen tro

Jag är inte där än. Jag är inte på någon genväg med svaret självklarhet, men jag väcker frågan hela tiden. Visst är jag tillbaka vid att gud älskar mig, men det finns ständigt frågor. Det ska inte bli något enkelt, jag vill göra tron till min. Idag säger jag inte att jag är kristen men att jag tror på gud, eftersom jag inte anser mig vara fullt tillbaka till ett stadium där jag vill titulera mig som något (och det behöver jag kanske aldrig göra). Tron, Svenska Kyrkans Unga och Svenska Kyrkan ska och kommer alltid vara en del av mitt liv, den viktigaste delen tillsammans med min tro på gud. För tro är till för att diskuteras, lyftas upp och funderas kring. Jag vill aldrig att det ska bli en självklarhet igen. De ska vara en rörelse av tankar, idéer och handlingar.