Vådan av att bo längs pilgrimsleden

Lite för mycket stök för pilgrimen?

Lite för mycket stök för pilgrimen?

Kan man vara pilgrim i bilen?

Jag bor, som den trogne läsaren vet, längs en pilgrimsled. Där ser det inte direkt ut som på bilden ovan men du fattar vad jag menar med den så småningom tror jag. Ett stenkast från huset där jag bor går leden mellan Husaby och Forshem över Kinnekulle. Det innebär bland annat att jag kör på leden så fort jag över huvud taget ska lämna hemmet.

Jag kan avslöja att jag inte direkt tänker på mig själv som en pilgrim varje gång jag susar fram där mot allehanda ärenden. Det är alltför hemtamt och vant och jag rör mig alltför snabbt för att det ska bli möjligt att se på världen med pilgrimens ögon under tiden.

Risken med det invanda

Det sätter på något sätt fingret på vad det ofta är som hindrar mig (och dig, tänker jag mig) från att lägga ut mer på djupet i våra liv. Att hastigheten är avgörande är inget nytt: ”bara den som vandrar nära marken kan se dina under Gud”, som vi sjunger. Däremot tål det att tänkas lite mer på det där med det hemtama och väldigt invanda.

Jag hörde en gång på en ekofilosof som gav oss i uppgift att sitta vid ett träd och tänka. Då och då kunde man byta håll så att man fortfarande satt mot trädstammen men med nya vyer för ögonen. Han hade ett uttryck för syftet med det och de orden har följt mig sedan dess:

”Ny utsikt för ny insikt” /Rolf Olsson

Jag tror att det ligger något väldigt sant i det. I den vanliga vardagen är det så svårt att lyfta blicken och tänka i nya banor men när man kan byta omgivning för en stund eller kanske för en längre tid så ter sig allt ofta ganska annorlunda. Jag tror det här är en av hemligheterna bakom pilgrimsvandrandet; den som bryter upp från det gamla och kommer som en främling till en ny plats får se på livet med nya ögon.

Samtidigt värjer jag mig för det här sättet att tänka. Jag tänker också på något annat som de gamla ökenfäderna sade och som jag tror är lika sant:

”Stanna i din cell och den ska lära dig allt”.

Tanken är här tvärtom. Vi måste stanna och gräva där vi står för att uppnå självkännedom. I allt det vardagliga kan vi möta oss själva hela tiden. Hur reagerar jag när något går mig emot? När det går bra för mig? Varför gör jag det, vad säger det om mig? Den som alltid är i rörelse är ju också i värsta fall alltid på flykt och rör sig på ytan i sitt liv.

Problemet med den andra vägen är kanske att den kan vara så smärtsam. Det kan vara helt övermäktigt att orka stå kvar mitt i det som är svårt. Särskilt om livet känns låst och omöjligt att förändra på något sätt.

Pilgrimen kanske kan blanda de båda sätten att tänka?

Det kanske är så att den som vandrar som pilgrim går så pass långsamt att han eller hon ”kommer ikapp sig själv” i lagom stora doser? Man kan fundera på just så mycket som man orkar hantera för tillfället men man slipper släpa runt på hela livssituationen runt omkring samtidigt?

På väg mot målet

För att återvända till mina bilturer på pilgrimsleden så har jag en tanke till om det. Även på vanliga resor händer det faktiskt saker med oss. När man kliver i bilen kanske man är uppfylld av den stökiga frukosten eller vad det nu kan vara men när man kliver ur bilen i andra änden kan man ändå på något sätt vara beredd att ta sin ann ett viktigt möte eller vad det kan vara. Det här kan vi kalla ”ställtid”, det tar tid att ställa om och det gör vi ofta med tiden då vi reser.

Det är som att själva resandet är en bild av förberedelse för nästa händelse. Om man tänker sig pilgrimens väg framförallt som vägen mellan vaggan och graven så blir det här starkt. Vi kommer från något. Vi är på väg mot något. Dagens sista citat står på Selma Legerlöfs gravsten och är ett citat ur körkarlen:

”Gud, låt min själ få komma till mognad, innan den ska skördas!”

 

Vad tänker du om detta? Skriv en kommentar!

Gravallvarligt IV; Vättlösa igen

Gravstenar och det som står på dem har varit föremål för en del bloggposter här på Vandra Vägen. Nu är turen kommen till en som jag länge velat skriva om. Den står ut mot muren mot parkeringen på Vättlösa kyrkogård (precis som stenen med ”här vilar oskulden”). Stenen är anonym och jag har inte en aning om vem eller vilka det kan vara som vilar under den. Texten lyder i alla fall:
STILLA MÅ MITT
STOFT NEDGÖMMAS
I DEN TYSTA JORDENS FAMN
MÅ DET RUM AV WERLDEN GLÖMMAS
DER JAG HVILAR UTAN NAMN
RUM OCH NAMN VÄL HERREN KÄNNER
DÅ HAN ROPAR SINA VÄNNER
Som jag skrev i ett tidigare gravstensblogginlägg så kan man ju inte ta med sig sitt ”namn” i graven. Det vill säga ära eller vanära man hopat här i livet. Vi får lita på att Gud är den som har det sista ordet om oss. Och att han vill ha oss hos sig.

Bland gravarna på Götene kyrkogård

Det har varit ett fint (tycker i alla fall jag) inslag på Vandra Vägen de gånger texter från olika gravstenar fått tala. Det har varit alltifrån min egen gravsten till oskyldiga barn och missionärer från Skraltbråten till sin tids främsta personligheter.
Nu har jag gått runt på nära håll nämligen på Götene kyrkogård. 
Korset ovan hör till de riktigt, riktigt gamla gravarna. Tyvärr är det inte mycket jag kan tyda mer än att det (uppenbarligen) har formen av ett kors (symbolen för död och uppståndelse) och att bokstäverna IHS står där. IHS kan läsas antingen de första bokstäverna i JESusnamnet på grekiska eller som en förkortning av ”Iesus Hominem Salvator” -Jesus, människornas frälsare.

”Gud, dig min sak hemställer jag, gör med mig efter ditt behag” -står det på denna pampiga gravsten.

I all sin enkelhet tycker jag den här talar starkt till mig; ”TILLS MORGON GRYR”

Och denna; ”VID DESSA STOFT EJ DÖDENS KYLA KÄNNS. MEN GLÖDEN AV EN KÄRLEK UTAN GRÄNS”
Och från taggen #mingravstenstext på twitter: ”Där du står nu stod jag en gång. Där jag nu är skall du en gång vara”. 

På min gravsten ska det stå…

”Var hälsad kors, mitt enda hopp” -Strindbergs gravsten

I inlägget ”en alldeles sekulär  version av domens dag” nämnde jag den andliga övning man kan göra och skriva sin egen dödsruna som man skulle önska att den blev den dagen den blir verklighet. Vad är det egentligen man allra helst skulle vilja höra om sig, eller ha som eftermäle?

Häromdagen när jag gick ute med barnvagnen tänkte jag att det vore fint om ens liv kunde sammanfattas i ”en människa som levde som han lärde”, sedan tänkte jag lite till och ändrade till ”han levde och lärde efter det han trodde på” och menade då gudstron och värderingarna den gett. Men eftersom det lät så diffust får jag nog fortsätta tänka.

Det är annars en intressant formulering. ”Han levde och lärde efter det han trodde på”. För det gör vi ju egentligen alla. Alla lever inte som de lär men alla lever efter vad de tror på. Oftast av värderingar som är omedvetna för oss själva. Tror vi verkligen  på alla människors lika värde så märker man det på att vi handlar efter det. Annars är det nog bara som vi säger. Så det gäller att det vi tror och litar och sätter vårt yttersta hopp till i livet är något som håller att luta sig mot på riktigt.

En annan anledning att jag inte är nöjd med formuleringen än är att det skulle vara alltför jagcentrerat att önska sig den. Handlar verkligen livet ens om hur bra jag lyckas integrera en djup gudstro i allt i livet. Handlar det inte mer om att ta emot livet och allt gott i det som gåva varje dag? Att ha en livshållning som inte är så förbenat självcentrerad och merittyngd?

På Carl-Olof Rosenius gravsten finns istället orden från höga visan 2:16. Finare kan man inte tänka sig.

”Min vän är min och jag är hans”.

Jag får väl tänka vidare antar jag. Vad ska det stå på din gravsten?

Gravallvarligt III

Jag har skrivit tidigare om tankar som väckts hos mig utifrån gravstenar i Östmark, Bälinge och Vättlösa. Nu har jag faktiskt varit in på en kyrkogård i Uppsala också. Där fanns de här båda imponerande gravstenarna. De är resta över herr och fru Anton Niklas Sundberg respektive Yngve Brillioth. Vet du vilka det är?

Jag skulle tro att mycket få känner till dem nuförtiden. Ändå var de båda ärkebiskopar i Sverige och var och en en av de mest kända personerna i hela riket när de hade den positionen. 
Vandrar man vidare på kyrkogården så trängs professorer, poeter och stora män på en liten yta. Jag antar att detsamma gällde för många av dem; de var mycket välkända i sin tid och i sin krets. Och det att nu vet faktiskt nästan ingen levande människa vilka de var.
Det ger en onekligen en tankeställare. Är det värt att slita för att göra sig ett namn här i världen när det ändå är så fort bortglömt? Blir vi så bländade av vår tids stora personligheter, eller längtar så mycket efter att bli en själva, att vi glömmer att inte mycket har varaktighet, vare sig av vår ära eller vårt verk?
Ändå ska man inte ge upp utan fortsätta arbeta för det goda. Helst med allt större urskillning av vad som egentligen är värt att anstränga sig för. Att hjälpa en annan människa kanske betyder mycket mer för framtiden än samlat beröm?
Och som kristen får vi också vila i att det finns en som inte glömmer. Inte ärkebiskoparna och inte oss. Som har en framtid i beredskap även bortom döden.
Jag citerar ur minnet en av våra sommarpsalmer:

”Allt kött är hö, allt flyktar här och snart förvissnar gräsen
hos dig allena, Herre, är ett oförgängligt väsen
min ande giv det nya liv som aldrig skall förblomma
fast äng och fält står tomma.”

Vad säger ni om att tänka så här? Brukar du göra det? Leder det till något gott för dig när du gör det?

gravallvarligt II

Oskuldens grav

Jag har tidigare delat några ord från en gravsten i Bälinge, och jag tänkte göra detsamma om den här mystiska gravstenen. Den står utanför kyrkan i Vättlösa och jag fick först kännedom om den när en person berättade något i stil med att ”här utanför står en gravsten som det bara står ”byns enda oskuld” på”. Det lät förstås rätt dråpligt och inte så lite osannolikt. Så jag tittade efter och fann den här stenen. 
Det står: ”Här hvilar oskulden” följt av något jag inte förstår, kanske ”POC_ZC_AGC”, om det är någon läsare som kan tyda så vore jag tacksam! Till slut får vi i alla fall någon slags förklaring i bibelhänvisningen: Marc. Ev. 10 cap 14 v, det vill säga markusevangeliet 10:14.
Där står det: ”Jesus sa: Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, Guds rike tillhör sådana som de”.
”Oskulden” verkar alltså syfta på att det är ett barn som blivit begravt här. Inte så lustigt längre utan snarare gripande. Det finns en berättelse bakom inskriptionen som är full av smärta. Det kan vi ana även om vi inte vet mycket längre om vem som vilar under denna sten.
Om du har någon intressant gravsten hemmavid som du vill berätta om så fota gärna av den och skriv lite om den så lägger jag den på bloggen. Häng på, det här blir intressant!

Gravallvarligt

Grav utan namn
På kyrkogården i Bälinge kan man se denna märkliga grav. Där står inget namn på stenen bara de här orden:
”Tacka Gud Fader genom
Jesus Kristus Vår Herre
för det pund ni fått att förvalta. Amen”
Stort allvar när man läser det på en gravsten. Talet om pund går tillbaka på en av Jesu liknelser och fungerar som bild för allt vi fått som gåva från Gud att förvalta klokt. Hela våra liv, ytterst sett.
Vad tänker du om det här kära läsare? Ligger det nära till hands att tacka Gud för livet som det kommit att gestalta sig? Eller känns det som en samling bördor? Kan man tacka ändå? Skulle det kännas annorlunda om man såg på livet från gravens perspektiv, att allt här i världen ändå är så flyktigt?

Långt från maktens korridorer -missionen!

Östmarks vackra kyrka

Ett sätt att veta att man bor i glesbygden – det är när man bor så långt ut i skogen att man åker IN till Östmark (Värmland) och handlar. Östmarks kyrka är en vacker träkyrka med spånklädsel som vi åkte förbi på semestern (och nu blir det snart inte mer från resan så var lugna). Det var en kyrka där fattiga svedjebönder från finnskogarna firade sina gudstjänster. De som bodde i sådana här hus:
Enkel stuga vid Ritamäki
Det som fängslade mig mest i Östmark var ändå den här gravstenen som stod utanför kyrkan. Det står:

Missionär Anna Johansson, Skraltbråten. 

Född den 12/4 1867. Stenad till döds i Kina den 29/6 1900. Vilar i Soping, Kina på missionens gravplats.

”Var trofast intill döden så skall jag giva dig livets krona”. (upp 2)

Uppenbarligen kom missionären Anna från dessa fattiga bygder men slutade sina dagar på andra sidan jorden. Som så många andra kinamissionärer mötte hon döden under ”boxarupproret” år 1900.  
Det finns en vanlig uppfattning om att kristen mission helt igenom är något skumt; rika västerlänningar som reser ut med kristendomen som svepskäl för att få sprida västerländsk kultur och lägga nya marknader under sig. Säkert finns det mycket sådant under himlen men framförallt har det funnits många som Anna Johansson i Skraltbråten. Sådana som själva varit fattiga men offrat pengar, tid, hälsa och till slut sina liv för att dela med sig till andra fattiga i andra länder av den stora skatt man ändå hade; sin tro på Jesus. Förmodligen hade inte Anna mycket av egna vinstintressen, mission var för henne anonymt vardagsslit i ett främmande land. Mycket långt från släkten i Östmark.