Värdskap i kyrkan

"Det goda värdskapet" -konsten att få människor att känna sig välkomna

”Det goda värdskapet” -konsten att få människor att känna sig välkomna

Värdskap

För ett tag sedan läste jag boken på bilden ovan ”Det goda värdskapet, konsten att få människor att känna sig välkomna” av Jan Gunnarsson och Olle Blohm. Det är helt klart en bok som riktar sig till näringslivet så det var lite spännande att se vad man kan ta med sig från den som kyrklig företrädare.

Författarna menar att det händer något fantastiskt när någon (i bokens fall ofta en företagsanställd) vågar ta steget till att se sig själv som en värd gentemot de han eller hon möter i tjänsten.

”Värdskap” förutsätter att den som är värd själv ser sig som det och anser sig ha befogenheter att agera på eget initiativ som företrädare för hela sitt sammanhang. Att vara värd kan man också bara vara på ett personligt sätt, utifrån sin egen personlighet, annars blir det inget riktigt värdskap. Likaså är generositet viktigt. Utan generositet inget riktigt värdskap.

Värdskap i kyrkan

Jag blir alltid glad när jag för upp ögonen för och får ord för något viktigt område på det här sättet. Det här med ”värdskap” är förstås oerhört viktigt i kyrkans sammanhang. Det finns också risk att det goda värdskapet är hotat när enheterna blir större och kraven på likadana rutiner för alla ökar. Det bästa vore förstår om alla kristna såg sig som värdar för andra som söker sig till kyrkan (eller ambassadörer ute i samhället för den delen). Vi tror ju på en Gud som är generositeten själv och värnar om det personliga.

I boken finns det ett citat som jag återger lite ungefärligt här

”Vi byter inte flygbolag för att flyget var försenat eller maten inte var bra. Vi gör det när vi blir nekade en extra påse jordnötter på planet”

Det är småskurenhet vi inte tål. Och där tror jag Gud är med oss. Tänk bara på liknelsen om mannen som fått mycket efterskänkt men ändå insisterade på att kräva in en skuld på 14:50 av sin broder. Värdskapet består mycket av små gester som vittnar om att man är mån om den andres välbefinnande.

Rollen kan förstöra mycket

De roller vi hamnar i kan förstöra mycket, eller bidra med mycket gott till värdskapet. Tänk dig till exempel en kyrkvärd som fått för sig att hans främsta uppgift är att hålla upp nivån av värdighet i kyrkan och en annan som fått klart för sig att hans främsta uppgift är att få folk att känna sig så välkomna och hemmastadda som möjligt. Båda delar ut psalmböcker men hur gör de det?

Som präst är jag ofta väldigt glad över att ha min roll som präst att utgå ifrån men det gäller att den inte hindrar mig från att framträda som en person under alla skrudar.

Du och jag får fundera vidare på hur vi är goda värdar i kyrkliga och andra sammanhang. Hur tänker du? Skriv en kommentar!

Det viktigaste med en gudstjänstagenda

Det ser så gott ut allt därinne.

Det ser så gott ut allt därinne.

Eller kanske det näst viktigaste?

Jag tillhör en kyrklig tradition där man i regel får en tryckt agenda (gudstjänstordning om du inte talar flytande kyrkiska) när man kommer in till en gudstjänst. Jag har gjort några med åren och brukar bemöda mig om att de ska se rätt fräscha ut. De ska innehålla all information man behöver för att den ovane ska kunna ta sig igenom gudstjänsten men inte mer än så. Agendan är till för den som behöver den. Inte för den som ändå har koll på det mesta.

Men igår kom jag till insikt (jag har väl vetat det innan men nu trillade poletten ner) om vad agendan också faktiskt många gånger är.

Agendan är en del av det första intrycket.

Rent förutom det informativa innehållet så kan man förmodligen avläsa en hel del annat av den agenda man just fått i handen. Snabbt noterar man om agendan är gjord med någon gammal stencileringapparat för 20 år sen och så drar man förmodligen en del slutsatser utifrån det om huruvida det här är en församling där man överhuvudtaget har någon kontakt med sin samtid. Det signalerar kanske också något om inställningen man har till nytillkomna. Om man tycker de är så viktiga att man går dem till mötes och försöker göra det bästa möjliga för dem eller inte.

Som van gudstjänstfirare lägger man kanske inte så noga märke till den där lappen man fick men nog gör man det om man är där en enstaka gång och undrar hur man ska bete sig? Chansen är stor att man sitter med blicken klistrad i agendan av rädsla för att göra fel och då blir kanske det intryck agendan gör större?

Här är vi nog många församlingar som har mycket kvar att göra men jag känner ändå att jag förstått något viktigt nu för mitt eget arbete med agendor framöver.

Skriv gärna en kommentar!

Mixed Martial Arts och Kyrkan?

Nja, jag tror inte de är MMA-kämpar, snarare cirkusfolk men de ser roliga ut i alla fall…

I bilen igår hörde jag på Stil o P1 där de talade om MMA, Mixed Martial Arts. Jag är inte så insatt i kampsport men jag har förstått att MMA är riktigt våldsamt (kunniga läsare får gärna rätta eller beskriva mer i kommentarsfältet).

MMA blir en allt större publiksport och alltmer socialt accepterat att gå och titta på. Det som gjorde att det blev en bloggpost av det här är vad de sade om publiken.

Tydligen har många eventmakare som ordnar med MMA-matcher satsat hårt på att bjuda in kändisar och låta dem sitta på första parkett i allas åsyn. Att det är kändisar där gör på något sätt hela arrangemanget mer intressant, och kanske är det också så att den som är tveksam att gå dit tar ”sina” kändisars närvaro som tecken på att det är ok för dem också?

Det är på ett sätt svårt att tillämpa detta på Kyrkans värld men på ett sätt är det lätt. Man går dit där det finns folk man kan identifiera sig med. Om man kommer till ett nytt ställe där man inte känner någon och inte vet hur man ska bete sig så är det i alla fall lugnande om där finns någon som ser ut att vara ungefär som en själv (eller kändis, mer ovanligt på mina gudstjänster får jag medge). Är jag tonårskille och alla andra är pensionerade kvinnor är det troligt att jag inte kommer tillbaka, oavsett hur bra jag tycker gudstjänsten var. Den verkar inte ha varit tänkt för såna som mig?

Så en mångfald av människor i gudstjänsten gör att en mångfald av människor känner sig välkomna där. Bästa sättet att få den mångfalden (den vill vi ju alla ha, eller?) är att vi går dit allihop helt enkelt. Det är egentligen den enda vägen till en mer inkluderande gemenskap?

Hur ser det ut där /om du firar gudstjänst? Skriv en kommentar!

Bönens bästa pronomen

Vi är som dem mer än vi tror?

Jag formulerar ju ganska många böner som bes gemensamt i gudstjänster. I samband med det har jag kommit att bli ganska känslig för en del ordval. Det finns en del ordval jag konsekvent byter ut om jag använder andra färdigskrivna böner som grund. Det är inte orden för Gud jag tänker på (även om de nog ibland kan stå i vägen för bönen för en del) utan de pronomen vi använder för de det bes för.

Jag tycker inte om när vi ber för ”de som…”. Möjligen kan det vara bra när man ber för folket i Syrien eller så där det uppenbarligen inte är någon av dem närvarande i rummet, annars är det sådär. Här är ett lite skruvat exempel:

Gud, vi ber för de som har problem med ekonomin
de som har ångest
de som har svårt att få ihop sina liv
de som är utsatta och ensamma
Amen

Vad annorlunda det blir om bönen lyder:

Gud, vi ber för alla som har problem med ekonomin
alla som har ångest
alla som har svårt att få ihop sina liv
alla som är utsatta och ensamma
Amen

I det där alla kan ju jag själv få finnas med. Det förutsätter inte att vi som ber själva är fria från fel och problem. Man sätter sig inte på varken höga hästar eller obekväma hästar som man inte får vara svag på.

Också som predikant tror jag ofta det är bättre att oftare säga

Alla som…

Oss som…

och inte minst:

Jag som… om det gäller en själv, så överför man inte för mycket på andra?

Vad säger du?

Den gudstjänsten INTE är till för

Är gudstjänsten till för denne man?

I Kyrkan talar vi ibland om vem gudstjänsterna är till för. Känner alla sig välkomna? Är det för människornas skull eller för att vi ska samlas och lovsjunga Gud? Och så vidare. Nu har jag i alla fall kommit på vem Gudstjänsten INTE är till för.

Den är inte till för prästen. Inte heller för kantor, kyrkvärd eller andra som har uppgifter. Den är givetvis till för dem såsom delar av den gudstjänstfirande församlingen men gudstjänsten är verkligen inte till för att framhäva dem eller ännu värre, för att den samlade församlingen ska vara godkända av prästen eller andra.

Det här skriver jag inte på förekommen anledning, det var bara en tanke som kom till mig. Jag medger att jag inte tänkt klart om vad det riktigt innebär. Skriv en kommentar om vad du tänker om vem gudstjänsten är till för!

Konungens och segerns dag

Jag tycker ju det är roligt att använda ny teknik så jag hade verkligen sett fram emot att lägga upp en ny podpredikan idag, från gårdagens högmässa. ”Söndag hela veckan” som lägger ut filerna på iTunes verkar dessutom ha lagt till bra funktioner för nedladdning och annat, och predikan blev dessutom bra i stunden den predikades. Det är ju i mycket ett samspel mellan predikant och församling hur det blir till slut. Men så blev ljudet på inspelningen jättedåligt. Tråkigt. Det blir en ny chans nästa vecka.

Här är i alla fall predikan på domsöndagen, eller ”Kristus, konungens dag”, som den heter på många håll i världen:

Många kungar. I Uppenbarelsebokens slut står det att vi ska vara kungar från evighet till evighet. Hoppas man slipper uniform…

Predikan i Kinne-kleva kyrka 
Domsöndagen är en av de allra viktigaste söndagarna på året. Det är från det den här dagen handlar om som vi har vårt ofattbart stora och underbara kristna hopp. Det är dagen som på väldigt många håll runtom i världen går under namnet ”Kristus konungens dag”, segerns dag. ”Herrens dag” kallas den redan av gamla testamentets profeter. Jesu återkomst är inte ett hot utan ett löfte till denna lidande värld!

Vi vet att Jesus seger över ondska, synd och död redan är vunnen genom det som skedde på korset och i graven som var tom på påskdagens morgon. Samtidigt ser vi all ondska i världen, den verkar finnas kvar? Tydligast i nya testamentet blir det här om man läser Paulus i lite större sjok så man får sammanhangen klara för sig. Han skriver utifrån att det redan skett men att det ändå inte skett färdigt än, Guds räddningsverk. Han gläds åt att segern är vunnen av den korsfäste Kristus, inget kan skilja mig från Guds kärlek, skriver han, samtidigt som han också kan berätta om hur han kan märka att han fortfarande är fången under syndens lag i sina lemmar, inte nog med att det onda finns i världen, det finns i honom själv fortfarande! Men så ska det inte alltid vara! Gud ska lägga allting under Sonens välde. Guds goda vilja ska ske och Gud ska vara allt i alla.

Ibland hör man en liknelse vid andra världskriget. Kriget var i princip avgjort när de allierade trupperna landstigit i Normandie på dagen D. Tyskarna hade inte en chans att hålla två fronter i Europa och det vara bara en tidsfråga innan de skulle ge upp. Nu var de dock inte alls benägna att ge upp snabbt så att skadorna blev så små som möjligt utan sålde sig dyrt, ödelade en ofattbar mängd liv till, fast saken var förlorad för dem. På samma sätt har det goda egentligen redan segrat genom Jesu död och uppståndelse, det är bara det att lidandet fortsätter ett tag till. Paulus skriver att det är för vår skull det får vara så, för att vi ska hinna byta sida och gå in under Jesu välde av egen vilja. Man kan

likna oss människor, tyvärr, vid rebeller som ofta står emot det goda här i världen, det onda har en allierad i var och en av oss. Tur att det goda har det också!

Men en dag hade ändå den sista bomben fallit. Befrielsens dag då man firade på gatorna och kastade ner papper från husen och var glada att kriget var slut. När det gäller Herrens dag, så är det inte bara den sista bomben som fallit, det har också den sista örfilen, den sista sjuksängen är tom, den sista orättvisan är utjämnad, det sista brottsoffret har fått upprättelse, den sista familjefejden har tagit slut, den sista terroristen har lagt ner sina vapen, den sista ensamheten är borta. Herren själv ska göra döden om intet, ondskan om intet, lidandet om intet och han ska torka alla tårar från våran ögon. Med sina egna genomstungna händer (utan handskar). Herrens lidelse ska göra detta. En ny himmel och en ny jord där rättfärdighet och fred och glädje inför Guds ansikte är det som präglar tillvaron. Så slutar den bibliska berättelsen!

Javisst, men gäller det mig? I dagens läsningar har vi hört Daniels vision av Gud, den helige Guden från vars tron det strömmar fram eld och som låter hämta sina böcker och låter domare träda fram. Det är för övrigt enda gången vi får Gud beskriven för oss som en gammal man i bibeln vad jag vet. Samma sak i uppenbarelseboken. Det är på en och samma gång en av de allra mest upplyftande och hoppingivande texterna som finns i bibeln, om hur Gud ska förnya hela skapelsen och återupprätta alla fallna. Men det är också djupt allvarliga ord och också här öppnas det böcker och människor döms efter det som står i böckerna. Jesus har ju sagt att en dag ska allt komma fram i ljuset, både människors goda handlingar och de onda. Inte konstigt att man skyr det ljuset om ens handlingar varit onda. Vi är många som har gjort onda gärningar. Alla.

Det där är otäckt fast å andra sidan tror jag inte vi vill ha det på något annat sätt? Visst att jag kanske inte vill att det jag själv dolt bakom vackra ord och falska leenden ska komma i dagen men å andra sidan, det andra onda då- det som folk gjort mot mig? Det som krigsherrarna i Syrien eller Afghanistan gör mot sina medmänniskor, ska inte rättvisa skipas där, människor ställas till svars för vad de gjort?

Jag läste om när Saddam Hussein blev dömd. Det var många som inte var glada när han avrättades, inte för att de tyckte så värst mycket om honom utan för att sanningen aldrig kom fram helt. Kurderna hade blivit utsatta för enormt lidande under lång tid men de brotten kom aldrig upp till åtal, när man tyckte att man hade tillräckligt mycket att sätta dit Saddam Hussein för så verkställde man dödsstraffet. Men det betydde att kurderna aldrig fick något erkännande för det de blivit utsatta för. Ingen blev ställd till svars för det. Det var inte hämnden som egentligen var det viktigaste utan rättvisan! Gud kan inte heller släta över några brott men han vill oss väl och vill rädda oss. Tvivlar vi på det får vi vända blicken mot mannen på korset. Han ger räddning åt den som tar emot.

Människorna ska dömas efter det som står i böckerna. Men de som står i livets bok ska räddas. Man kunde tänka sig att Gud var som en dålig lärare eller chef som tittar bort och låtsas inte se när någon blir utsatt för dålig behandling men vad vore det för Gud? Gud ser allt. Tur att han också ser på oss med kärlek. Hur det går i domen är det ingen av oss som vet. Går någon förlorad? Finns det någon Gud inte lyckas vinna med sin kärlek? Det får vi lämna till Gud. Men om vi själva tvivlar på vår ställning inför Gud ska vi inte bedöma oss själva utan lyssna på Guds löften till oss.

Jag har på mig prästens vita kläder. Egentligen är det de kläder vi alla har inför Gud, dopdräkten. Det är rena kläder men de är inte våra. Vi har fått låna dem. Det är Jesu kläder. När Gud ser på oss ser han inte på våra synder utan på Jesu fullkomlighet som vi fått klä på oss. Han tar vår synd, vi får liv i utbyte! Så är det att ha en frälsare. Återstår då också att leva som en som har på sig Jesu rättfärdighet, det sätter viss press på hur man beter sig, men Guds kärlek till oss beror inte av våra prestationer.

För att sammanfatta:
Herrens dag, den stora och underbara, då ingen nöd och ingen klagan ska finnas mer. Den får vi med glädje och bävan vänta på. Den kristna berättelsen slutar i

Slutet gott allting gott. Och är inte allt gott än så är inte allt slut än.

En regelbunden gudstjänst sätter spår

Götene kyrka, välbekant för mig!

I mitt samfund tenderar vi ibland att satsa på det spektakulära när det kommer till gudstjänster. Och det kan verka framgångsrikt. Helt klart är det så att man snabbt kan få fler att komma på en gudstjänst genom att ta dit någon skicklig eller känd musiker, eller genom något slags specialgudstjänster. Det kan ha sina poänger även om det blir rätt tungt i längden att komma på nya saker.

När jag ser tillbaka på gudstjänster jag firat är det tydligt att det snarare är de gudstjänster jag återkommit till regelbundet som satt spår i mig. Det kan handla om en regelbunden veckomässa jag firat eller söndagsgudstjänst på samma ställe flera gånger. Den första gången någonstans kan vara rolig och intressant men hemma blir det inte förrän efter ett tag. Det är då det kan hända något i mig på djupet.

Därför är det viktigt att vi slår vakt om det regelbundna och det vi kan känna igen oss i över tid när det gäller gudstjänsten.

Håller du med?

Får man ta kort på gudstjänster?

Fotad på gudstjänst, ser lite störd ut?

Det fotograferas mycket på gudstjänster nu för tiden. Då tänker jag inte på att folk vill ha samlarbilder på prästen (det har inte blivit något stort problem för mig än i alla fall?) utan framförallt fotgrafering på dop och bröllop.

Jag brukar försöka säga till i början på dop eller vigselgudstjänst om att låta bli kameran under de centrala delarna av gudstjänsten (själva dopet eller vigselns frågor/löften). Det gör jag inte främst för att jag är en grinig typ som tycker att det alltid ska vara stelt och tyst i kyrkan. Inte heller för att jag inte förstår vitsen med sådana kort. Det är klart att alla vill minnas stora ögonblick i livet!

Nej, anledningen är att fotografering påverkar rätt mycket av det som händer i rummet under gudstjänsten. Det påverkar fotografen själv som, medvetet eller omedvetet, ställer sig på distans och blir åskådare till det som sker genom sökaren på kameran.

Det påverkar de som står där framme i allas åsyn mitt i en av livets heligaste stunder av att ge löften till varandra. Det försämrar deras chans att vara närvarande i det som sker.

Det påverkar mig som präst och mitt förhållande till gudstjänstfirarna i bänkarna. Koret blir en estrad, folket i bänkarna åskådare. Jag blir en som producerar andlighet istället för att det är en gudstjänst vi firar gemensamt.

Jag tror att i vår tid då kameran alltid finns med oss i mobilen och på andra sätt måste vi fundera lite mer på när det är lämpligt att fotografera och när det är lämpligt att låta bli. Gudstjänsten är tänkt att vara ett heligt möte men om vi är för upptagna med annat uteblir mötet i värsta fall på grund av det.

Så svaret på frågan i rubriken är… nja. Får får man kanske men är det alltid en bra idé?

Fullsmockad gudstjänst i Ulricehamn

Fullsatt kyrka!
I dagens bloggpost vill jag ge en motvikt till rådande uppfattning att gudstjänsten är i kris överallt. Det finns också kyrkor som fler och fler söker sig till.
Igår firade vi gudstjänst i Ulricehamns kyrka tillsammans med hundratals andra. I Gudstjänsten avskedspredikade Carl Sjögren som varit Ulricehamns kyrkoherde ett tjugotal år men nu ska bli domprost i Skara. Kyrkan var fullsatt när vi kom dit en kvart före 10. Vi fick plats längst uppe på läktaren och luften började snart ta slut. En stund fick vi sitta och hämta andan i partytältet med storbildsskärm (!) utanför istället.

En stor kör och skickliga musiker och solister bidrog med helt fantastiskt musik. I Gudstjänsten fanns olika musikstilar, olika åldrar och människor med olika uppgifter sida vid sida. Väldigt fint att se! Nu var ju detta en specialgudstjänst men även vanliga söndagar är gudstjänsterna i Ulricehamn livaktiga. Gudstjänstgrupper engagerar många i olika gudstjänstuppgifter.

Gudstjänst på storbild i tältet intill!

Glada människor utanför. Efteråt bjöds på kyrklunch och tårta i församlingshemmet.
Jag tycker alltid det är en stor glädje att fira gudstjänst ihop med så många andra. Och det kan vara en tröstande tanke att även om det kanske är glest i bänkarna hemmavid så är det många som böjer knä vid samma altarrund på andra platser i vårt land. Och även om allt färre firar gudstjänst i Sverige så växer kristi världsvida kyrka globalt sett. Vi är inte få utan många!

En rätt ovanlig sak som kristna gör

Också en slags musik?

Det finns några sådana saker som nästan bara sker i kyrkan i vårt samhälle. I optimala fall är det en åldersblandad miljö där alla åldrar träffas tillsammans. Det är också ofta kyrkan som ordnar läger för barn och unga, en sak att vara stolt över. Men det är inte det jag tänker på.

Jag tänker på sången. Jag läste den här artikeln från SvD igår (fast den är äldre), den handlar om hur det går utför med sångens plats i både familjer och skola. Allt fler har allt svårare med teknik och mod att sjunga. Barn i mellanstadieåldern har orimligt ofta problem med heshet. Å andra sidan har man kunnat se vilka positiva effekter sång har i jämförbara grupper som musikklasser. Den som sjunger i kör lär sig både att lyssna in sin omgivning och att ta plats. Det befrämjar växandet som människa och har en massa positiva medicinska effekter.

Sången lever dock och frodas i kyrkan. Dels förstås genom körverksamheten men också genom helt vanlig unison sång utan några pretentioner. Vi sjunger i psalmer och lovsånger utan prestationskrav. Det är härligt att det är så.

Som präst står man ju ofta längst fram och hör då rätt bra hur det låter med sången i bänkarna. Ibland låter det riktigt illa. Då brukar jag bli varm om hjärtat, för det innebär ju att alla vågar sjunga oavsett om man tycker man ”kan” eller inte. Sådan sång tror jag värmer Guds hjärta (och prästens då) extra. Kyrkan är ju tänkt att vara platsen vi får komma till som vi är, inte som vi tror vi måste vara för att få vara bra nog.