På besök hos bröderna i Jonsered

Franciscusgården i Jonsered

Franciscusgården i Jonsered

Idag tänkte jag dela lite bilder och ord från lördagens församlingsresa till franciskanerbrödernas hur i Jonsered. Det var en fin resa med många höjdpunkter.

 

Men detta är i... missionskyrkan i Jonsered.

Men detta är i… missionskyrkan i Jonsered.

Dalstorps församling har samarbetat ett år med missionskyrkan i Grimsås kring en studiecirkel om Franciskus. Innehållet har Johan Engvall som är väl inläst på ämnet stått för (och detta har jag skrivit om på bloggen tidigare för den som har gott minne). Här introducerar Johan dagen i missionskyrkan bredvid i väntan på att de ska ta emot oss i brödernas hus.

Broder Stefan välkomnar oss.

Broder Stefan välkomnar oss.

Här kan man se brödernas kyrka och en skymt av den av bröderna som mötte oss och berättade om livet där. Det var en pratsam broder så utöver historien om brödernas vardagsliv fick vi en ganska ymnig beskrivning av innebörden i den katolska nattvardsteologi, helgonens roll och en hel del annat om vad det är att leva utifrån sin kallelse som kristen vare sig man är munk eller inte.

 

Koret i brödernas kyrka.

Koret i brödernas kyrka.

Kyrkan är mycket vacker med en mängd ikoner och andra utsmyckningar. Här ser vi koret där bröderna brukar vara när de firar sina böner och gudstjänster.

Franciskus.

Franciskus.

Franciskus själv fanns förstås avbildad och var nästan identiskt klädd som bröderna på platsen.

IMG_0053

 

Ett säkert kännetecken i katolska kyrkor (men också i många högkyrkliga i min egen kyrka) är bilder till ”stationerna” längs Jesu väg med korset. Såna har man att se på vid korsvägsandakter i fastan.

IMG_0062

Här är brodern som tog emot oss. En ödmjuk man med mjölkpaketet i handen och de karakteristiska tre knutarna för munklöftena om lydnad, kyskhet och fattigdom på repet runt magen.

IMG_0058Detta var kyrkans största ikon föreställande Jesus på förklaringsberget. Väldigt vackra. Jag hade gärna stannat länge och sett på ikonerna.

 

IMG_0059

Man kan ju undra hur ofta bröderna har nytta av en dopfunt men de hade i alla fall en fantastiskt fin kopia av en av Sveriges äldsta dopfuntar. I mitten tror jag att vi ser Jesu eget dop.

 

IMG_0066

Efter besöket i klostret körde bussen till Gunnebo slott som jag heller aldrig varit vid tidigare för att vi skulle kunna äta någon mat. En vacker plats med välklippta träd som du kan se.

Vad har du för relation till Franciskus eller kloster över huvud taget? Skriv gärna en kommentar!

 

Franciskus och de fyra evangeliernas tillkomst

16 NEBBIA ST JEAN AIGLE OMBRE CHAMBERYMAB

Johannes jobbar på sitt evangelium.

I min församling har vi med Johan Engvalls hjälp en serie föredrag om den helige Franciskus liv och gärning. Senaste gången kom föreläsningen in på en intressant sak angående Franciskus berömmelse.

Enligt Johan skrevs det redan strax efter Franciskus död flera olika versioner av hans livsberättelse. Det var som att varje författare tyckte att det fattades något i de andras redogörelse så att han ville skriva en egen utifrån sitt eget perspektiv. Ibland var det till och med samma författare som bättrade på sin redan skrivna text för att det var något viktigt som inte kommit med. Riktigt hur många texter det blev vet jag inte men det är i alla fall många nog för att nutida historiker ska ha mycket möda med att diskutera fram vilka händelser som är historiskt säkra och vem som läst vem av de andra författarna innan han skrev sin egen.

Det här är också en stor anledning till att det forskas väldigt mycket mer kring Franciskus än kring andra som var berömda vid samma tid. Materialet är rikt.

Det som är väldigt intressant är de stora likheterna med hur man diskuterar kring de fyra evangeliernas tillkomst. Det är lätt att föreställa sig att det gick till på ett liknande sätt när berättelsen om Jesu liv skulle sättas på pränt. Det fanns en stor mängd människor som tagit intryck av Jesus personlighet, gärningar och predikningar, och som dessutom hade funderat mycket på den teologiska innebörden i Jesusberättelsen.

Nu tänker vi oss hur det blev när Markus skrev ner sitt evangelium och Lukas och Matteus läste det. De tyckte om vad de läste men tyckte förstås också att det fattades viktiga händelser eller saker (som författare måste man förstås göra ett urval eftersom Jesus rimligtvis hann säga och göra massor under kanske tre år som kringvandrande predikant) som de ville ha med. De skrev alltså om evangeliet och lade till det de tyckte fattades. Till detta kom också Johannesevangeliet som inte valde lika tydligt att bygga på de andras texter utan skriva mer fritt ur sitt eget perspektiv.

Till detta så finns det ett myller av mer eller mindre konstiga ”evangelier” som det enligt Tomas, Judas, Maria Magdalena och så vidare och som man hör talas om ibland som exempel på sådant Kyrkan censurerat bort i sin maktgalenhet. Sanningen är kanske troligare att de avvek för mycket från den bild de som stått Jesus verkligt nära gav och därför inte var så trovärdiga.

I alla fall:

Precis som i fallet Franciskus finns det utifrån en historisk person som berört många plötsligt en mångfald av nedteckningar. Teologer kan nu gräla till tidens slut om vad som är den historiska kärnan och hur evangelierna förhåller sig till varandra. Det vi lite oväntat kan konstatera är dock att det faktum att vi har fyra evangelier inte alls ger anledning att tvivla på historiciteten hos Jesus. Det är tvärtom. Ingen skulle ju säga att Franciskus inte funnits eftersom det är så många som grälade om den sanna innebörden i hans liv?

Tre kungars grav i Köln

 

De tre kungarnas grav

De tre kungarnas grav

Det här är en väldigt fascinerande bild såhär på trettondagen. Det är en 1800talsmålning som föreställer medeltida pilgrimer vid de tre vise männens (de tre kungarna) grav. I Köln, Tyskland.

Jag har inte en aning om hur traditionen kan anse sig veta att det är rimligt att de tre stjärntydarna vid Jesu födelse skulle hamna i samma grav långt borta i Tyskland men det finns förstås en bra anledning får man anta.

Det är också en störande bild för jag kan inte för mitt liv tänka mig att stjärntydarna verkligen är begravda där. Det står ju för sjutton inte ens något i bibeln om att de var tre. Ändå kan det bli ett av Europas viktigaste medeltida pilgrimsmål av en sådan grav.

Mer än såhär blev det inte på bloggen idag. En bild som väcker frågor i mig och kanske i dig? Vad tänker du på när du ser bilden?

Hurra för helgonet

En jättefackla som ska sitta på frihetsgudinnan. Symbol för någon som visar en väg.

En jättefackla som ska sitta på frihetsgudinnan. Symbol för någon som visar en väg.

Vandra Vägen vore väl skrutt till kristen blogg om jag inte var med lite och firade detta att Elisabeth Hesselblad som blev helgonförklarad av påven häromdagen.

Min egen relation till sankta Elisabeth består dels i att jag faktiskt varit inne i hennes födelsehem i Fåglavik utanför Herrljunga. Det är värt att sägas med eftertryck att hon ju var västgöte. I alla fall från början.

Sen var jag en gång på studieresa till Indien och mina kompisar intervjuade några indiska birgittasystrar (som jag förstått det är det Elisabeths förtjänst att orden fick spridning i modern tid). Själv träffade jag aldrig någon så det var verkligen inte mycket att skryta med men jag fick i alla fall höra lite om dem. Lite paradoxalt kunde det i det indiska samhället innebära ganska mycket ökad självständighet att gå i kloster jämfört med att leva i ett traditionellt äktenskap.

Det sägs nu att Elisabeth Hesselblad är vårt andra helgon som är riktigt helgonförklarad (med Birgitta som den första). De har förstås funnits många fler som vördats som helgon (ja ni tänker helt rätt, visst går tankarna till sankta Helena när jag skriver så? -västergötlands största kändis och allt). Själv skulle jag nog tro att Sta Anna från Husaby skulle kunna räknas som en tredje (eller första egentligen eftersom hon levde tidigare) även om hon inte firats som helgon i västdelen av kristenheten.

Sen är jag ju protestant och allt det där men jag tycker i alla fall att det är roligt med helgon så det här var roliga nyheter.

 

Ödmjukhet – i Franciskus anda

Franciskus. En av tidernas mest ödmjuka människor?

Franciskus. En av tidernas mest ödmjuka människor?

Till min stora glädje har jag för första gången på länge en gästbloggare här på Vandra Vägen. Det är Johan Engvall, vår lokala expert på den helige Franciskus, som skriver om vad det skulle innebära om vi alla hade mer av den kristna dygden ödmjukhet. Ordet över till Johan:

Uppmaning: Ödmjukhet – i Franciskus anda!

När Franciskus verkade på jorden som ”Guds lille fattige” så gjorde han det genom de sju dygderna: ödmjukhet, generositet, kyskhet, medmänsklighet, måttfullhet, tålamod och flit. Jag vill belysa hur vi kan inspireras av den förstnämnda, ödmjukheten.

Det är oundvikligt att inte påverkas av de konflikter som pågår runt om i världen och den massinvandringen till Europa som uppstår tack vare detta. Det kanske känns övermäktigt att ta emot alla de migranter som vill komma till Sverige men innan man själv gör uttalande så vill jag uppmana till ödmjukhet. Vi i Sverige bör vara ödmjuka till vår historia för man behöver inte gå många generationer bakåt i tiden då många svenskar tog sig till Amerika. Men vi bör också vara ödmjuka för framtiden då vi inte vet vad den har att erbjuda. Många är övertygade att klimatet kommer att påverka alla länder men hur och var det kommer att slå till som värst vet vi inte. Vem vet vi kanske själva kommer att vara klimatflyktingar inom en snar framtid? Med detta som underlag bör vi därför vara ödmjuka för samtiden då människor flyr en otrygg omgivning för att deras barn ska få en bättre framtid. Vi kan inte skylla på att Sverige inte har råd då julhandeln räknar med ett nytt rekordår, resurserna behöver kanske bara styras om? Vi bör vara ödmjuka för historieskrivningen då den kommer att dokumentera och i efterhand döma våra prioriteringar, såsom den ofta gör. Hur vill vi att historieböckerna ska beskriva oss om 100 år? Ödmjuka eller giriga?

Varje dag möter vi människor i både den virtuella och den verkliga världen. Förhoppningsvis sker de flesta möten med en ömsesidig respekt och kärlek men jag ser för många möten som utmynnar i dess motsats. Vi agerar utifrån de omständigheter och den erfarenhet vi besitter men om vi är ödmjuka för vår egen och den andres ”ryggsäck” skulle hatet minska drastiskt. Vi besitter alltså på både en kunskap och en okunskap varav vi bör vara ödmjuka inför båda. Personen vi möter besitter också både kunskap och okunskap och därför bör vi vara ödmjuka mot densamma. Låt oss respektera varandra och acceptera varandras olikheter och lära oss av dem istället för att hata dem!

Snart står julen för dörren och det är en tid för mycket kärlek och omtanke. Låt mötet med främlingen ske och framför allt, var ödmjuk!

St:a Helena rör sig, åt fel håll

Aktuellt läge.

Aktuellt läge.

Den som läst Vandra Vägen länge vet att jag har ett geocacheprojekt kopplat till Götenes helgon st:a Helena. Det går att läsa ikapp allt om det under etiketten ”sanktahelena” i marginalen. I korthet ska en liten symbolisk geocache-”travelbug” som föreställer Helena flytta sig från gömma till gömma med hjälp av snälla människor, från Sverige till Jerusalem och tillbaka.

Man kunde ju undra i början om den här resan skulle gå väldigt mycket fortare än den Helena själv gjorde på 1100-talet. Nu kan man ju konstatera att det inte blev så. Hon har varit på väg i drygt två år, visserligen tillryggalagt imponerande 580 mil fågelvägen och träffat en massa folk på vägen. Hon har också besökt en massa platser och länge befann hon sig åtminstone i alperna. Nu fick jag häromdagen meddelande om att hon var… i Danmark. Någon har tagit henne nästan ända hem igen. Nu är hon strax nedanför gränsen till Tyskland. Jaja. Förr eller senare kommer hon väl fram…

Hur var det egentligen med st Göran och draken?

IMG_6110

I förrgår, den 23 april, var det Görans och Georgs namnsdag. Att det är det beror från början på att det är helgonet st Georg/Göran/riddar Örjans helgondag.

Jag har aldrig riktigt fått någon kläm på den där Göran även om jag förstås känner igen motivet med den drakdödande riddaren. Därför tänkte jag ägna dagens bloggpost dels till att lägga upp fina bilder på drakstrider här på bloggen, dels försöka bena ut vem han var.

IMG_6019

Berättelsen om st Göran börjar för mycket länge sedan. Han föddes någon gång mellan år 275 och 280 i Kappadokien, Turkiet.

Han tjänade som romersk soldat i Palestina och som officer hade han kontakter ända in i kejsarhovet. Han var emellertid kristen och bidrog med sitt inflytande till att kejsarinnan Alexandra också blev det. Kejsaren hette Diocletianus och han är mest känd för sina grymma förföljelser av kristna. En del menar att han blev provocerad av kejsarinnans omvändelse. Vem vet. Hur som helst blev både Alexandra och Göran avrättade år 303.

IMG_5856

Bemålat krigsplan.

 

St Göran är ett av de helgon många vänder sig till för hjälp när de är i nöd och han räknas in bland de ”14 stora nödhjälparna”. Han är skyddshelgon för många länder och hålls även högt av scoutförbunden som brukar fira hans dag.

Men hur var det med draken?

Det finns lite olika versioner av legenden men grunden är att Göran kom till ett land plågat av en drake. För att hålla draken nöjd var folket tvungna att ge den en ungmö att äta med jämna mellanrum och just vid detta tillfälle hade lotten fallit på kungens dotter.

 

 

 

IMG_6064

 

St Göran skyndade sig iväg för att rädda prinsessan. Gjorde det heliga korstecknet och fällde sin lans till anfall. Han besegrade draken och tog med sig den och prinsessan tillbaka till huvudstaden. Och alla människor såg det som ett tecken på Guds nåd som hjälpt dem i denna riddares gestalt.

Om du vet något mer värt att påpeka om st Göran så skriv en kommentar!

Sta Helena som konst i Götene

Konstverket i sin helhet

Konstverket i sin helhet

Det är länge sedan jag skrev något här om Götene och Skövdes lokala helgon sta Helena (men det finns mycket under den etiketten ute i kanten). Nu sedan jag trätt i tjänst har jag även fått tillfälle att se det nya textilkonstverk som tillverkats av en grupp kvinnor i Götene och nu finns i Götene kyrka.

Sta Helenas stympade hand droppar blod som blir en Helenaros.

Sta Helenas stympade hand droppar blod som blir en Helenaros.

Det är ett stort broderiarbete med många små motiv från berättelsen om Helena. Två svärd för två dråp, pilgrimsfärd till häst och pilgrimsmärke. Götene kyrka och relikskrinet där.

Pilgrimssymbolen broderad

Pilgrimssymbolen broderad

Om du kommer till Götene kyrka kan du inte missa konstverket, det hänger rakt innanför dörren. Det har hänt en del även runtom för att synliggöra historien om Helena. Inne i Götene centrum finns det en vägvisare med helenamotiv och utanför kyrkan finns en rabatt med helenaros och annat. Men den gör sig förstås inte så mycket så här års.

Det mystiska lilla fönstret i Husaby kyrka

Hagioskop i Husaby kyrka

Hagioskop i Husaby kyrka

En av de ovanliga och sevärda sakerna i Husaby kyrka är det lilla fönstret man kan se framme på södersidan i koret om man vågar sig innanför korskranket. Jag har fått höra att det är ett ”kommunionsfönster” som man kunde få ta del av sakramenten genom om man inte fick komma in i kyrkan. Nu tycker jag att det låter som en mycket märklig förklaring eftersom det där med att få del av kyrkans sakrament och att få vara med inne i kyrkan liksom hör ihop. Nu har jag dock stött på en annan spännande förklaring.

Stina Fallberg Sundmark vars artikel om medeltida pilgrimsliv i Skara stift jag nyss skrev om här nämner fönstret och kallar det för ett ”hagioskop” (alltså något man kan titta på det heliga, ”hagios”, genom).

Som jag nämnde så kunde i princip alla kyrkor vara pilgrimsmål eftersom där alltid fanns reliker men även invigda nattvardsbröd. Genom ett hagioskop kunde man till exempel titta in i en stängd kyrka och se det en oblat i en så kallad monstrans (en slags ram kring oblaten som den kunde visas upp i och även användas för att välsigna med, så sker också nu i bland annat romersk-katolska kyrkor).

I nischen mittemot står nu denna ikon av sankta Anna. Kanske fanns där heliga bilder även förr?

I nischen mittemot står nu denna ikon av sankta Anna. Kanske fanns där heliga bilder även förr?

Jag har varit framme och provtittat in genom fönstret i Husaby och kan konstatera att man inte kan se altaret därifrån om något skulle stå placerat där. Däremot kan man se den nisch i väggen som finns mittemot fönstret. Under medeltiden stod det alltså troligen en monstrans eller annat hostiekärl där, eller kanske en helig bild. Numera står en ikon av sankta Anna av Novgorod (the local saint kan man säga) där så på sätt och vis gör vi som i forna tider.

Ta gärna själv en titt in genom fönstret om du kommer till Husaby kyrka och den inte är öppen. Så kan du ändå likt en medeltida pilgrim vila ögonen på en helig bild.

Pilgrim i det medeltida västergötland

En för mig välkänd kyrka pryder omslaget. Såklart.

En för mig välkänd kyrka pryder omslaget. Såklart.

Skara stiftshistoriska sällskap har gett ut en jubileumsbok med anledning av att stiftet firar 1000 år i år. Jag har nu läst några artiklar i den och tycker det finns mycket intressant här. Roligast tycker jag förstås att medeltiden är, det är också där det kan stå ett och annat om Husabys plats i stiftshistorien. Som du ser på bilden får min församlingskyrka också pryda bokomslaget, vilket förstås är roligt.

Efter några inblickar i den snåriga tidiga historien med olika biskopar och de tidiga kristna centra i Varnhem (där man hittat en mycket, mycket gammal kyrkoruin och kristen gravplats) och annat så kommer en för den här bloggen väldigt intressant artikel av Stina Fallberg Sundmark om pilgrimslivet i det medeltida Västergötland.

Fallberg Sundmark skriver bland annat utifrån de pilgrimsmärken som hittats runtom i landskapet. De medeltida pilgrimerna tog med sig symboliska saker från pilgrimsmålen hem beroende på destination. Reste man till Santiago de Compostela tog man hem et musselskal och så vidare. I dåtidens hamnstad Lödöse och på annat håll i stiftet har man hittat en hel del långväga spår av resenärer till nämnda Santiago, från Einsiedeln i Schweiz, Noblat i Frankrike, Köln (där de tre vise männens grav ska finnas), Canterbury och Riga. Även till det heliga landet lär det ha rest en och annan men annars fanns även kyrkan i Forshem, invigd till gravens ära, som kunde tjäna som ersättning på närmare håll.

Det är ändå tydligt att pilgrimsvandringarna för de flesta gick till närmare platser. Framförallt verkar Vadstena ha en särställning som pilgrimsmål under senmedeltiden. Om man tänker på att man tog båten över Vättern så blir det faktiskt inte alls speciellt lång resa. Andra for till Edsleskog i Dalsland (även det med en enkel båttur som sparade benen och kortade restiden) där prästen Nicolaus led martyrdöden på väg till ett sjukbesök. Även Skara var ett sådant nära resmål men dit lär det å andra sidan ha varit andra som gjorde sig omaket med långa resor för att tillbe vid törntaggen från Jesu törnekrona.

Bland de mer lokala pilgrimsmålen nämns också Götene och Skövde med koppling till sankta Helena som jag skrivit mycket om här på bloggen, till exempel här. Det är också exempel på platser dit det finns avlatsbrev bevarade och pilgrimer är utlovade avlat för besök, gåvor och fromhetsövningar på de platserna.

Strängt taget kunde varje sockenkyrka fungera som pilgrimsmål genom de reliker som fanns där men även för att där fanns konsekrerade oblater, det vill säga Kristi kropp närvarande. Bruket med sådan ”sakramentstillbedjan” ska jag skriva mer om i dagarna men jag har för mig att jag hört att det blev vanligt just som kritik av att man skulle behöva resa så långt för att söka det heliga.

Det var ett axplock av det som står att läsa i artikeln. Riktigt intressant läsning för pilgrimen som söker sina rötter.