Livet som präst förr i tiden

IMG_2067

För en tid sedan hade min församling husförhör i Ljungsarps sockenstuga. Det var inte särskilt välbesökt men gjorde starkt intryck på alla oss som var där. Det var prästen Folke Elbornsson som först berättade om husförhörens historia och sedan dramatiserade ett där han var en mycket barsk präst och vi var hukande rotebönder. Han hade i förväg delat ut små roller för oss att spela så det hela blev väldigt interaktivt och roligt.

Jag har ju redan tidigare förstått att det kanske inte var helt roligt att lära sig sin katekes (en bok som jag verkligen håller högt och gärna lär mig av) under de förutsättningarna, att man skulle bli strängt förhörd såväl på den som på sitt leverne när prästen kom till husförhör.

Vårt husförhör utspelade sig vid något tillfälle på 1800-talet och det var verkligen en dramatiskt annan tid i kyrkan än vår. Ändå sjunger vi ofta samma sånger och ber samma böner som vi gjorde då. Det är samma kyrka men ändå inte. För att samhället är ett helt annat och för att kyrkans plats i samhället förändrats.

Den förenklade sanningen vi brukar säga är att både samhället och kyrkan blivit mer sekulariserat med tiden. Det ligger ju förstås mycket i att kyrkan har mindre plats i människors liv idag men visst var kyrkan förr också ofta väldigt märkligt blandat med det sekulära samhället. Backar man lite så kom det an på prästen att inte bara vara religiös ledare utan bygdens nav och statens förlängda arm.

Prästen skötte utöver sitt ”religiösa” arbete om sin gård, ledde skola och fattigvård, skötte folkbokföringen och läste från predikstolen upp nyheter samt alla nya lagar och förordningar i riket (vilket kunde ta flera timmar efter gudstjänsten på söndagen).

Sett ur allmogens synvinkel var prästen på alla sätt en överhetsperson. Till de mer extrema uppgifterna (helt motsatt hur vi tänker oss själavårdens uppgifter) hörde att skriva ut soldater till krigstjänst och att döma ut mindre straff (såsom att sitta i stocken utanför kyrkan eller på ”horpallen” därinne om man var kvinna och dömd för äktenskapsbrott).

Det hela började förändras i samband med att de borgliga kommunerna delades ut ur församlingarna (kanske 1862?) och vårt moderna sekulära samhälle började ta form.

Som svenskkyrklig präst kan man för all del ha ganska skiftande uppgifter idag också men det känns ändå som att det hänger ihop till en något mindre motsägelsefull helhet.

Den onde Luther

Bilden av Luther rymmer en del svärta också. Inte riktigt såhär dock.

Bilden av Luther rymmer en del svärta också. Inte riktigt såhär dock.

Jag har tagit några nya bilder av Luthers liv inför kommande föreläsningar. Här är en, jag kallar den ”den onde Luther”.

Det är starka ord att använda och jag har spetsat till dem för poängens skull. Luther skulle förstås själv villigt medgett att han var en syndare som alla andra och beroende av Guds barmhärtighet. Att han hade ett hett temperament är inte heller att ta fel på och mycket av de hårda ord som finns bevarade från honom har han nog sagt och gjort i vredesmod. Jag skulle alltså inte säga att Luther var en ond människa mer än du och jag är det men det finns några saker som jag måste nämna här för att bilden av Luther sammantaget ska bli mer rättvisande.

Antisemiten

Det är ett välkänt faktum att Luther var antisemit. Nu kan man förstås hävda att väldigt många kristna i hans samtid var hätska mot judar men det är ju inte mycket till försvar egentligen. Det var inte heller så att Luther höll sina tankar för sig själv utan han predikade gärna om judarnas och deras förkastliga tro. Hans allra sista predikan i livet var en sådan. Och det finns en sen skrift av Luther (”Om judarna och deras lögner”) som handlar om alla möjliga illdåd han tycker det kan vara rätt och lagom åt judarna att utsättas för. Långt senare plockade Adolf Hitler upp den boken och använde den för att legitimera sitt antisemistiska program.

Jag har hört det sägas att Luther hade vissa förhoppningar om att judarna skulle bli kristna när de nu fick höra evangeliet rent och klart tack vare honom. Inte konstigt att de inte tog till sig det förvanskade budskapet som påven stod bakom tänkte han. Men någon stor tillströmning av judar som ville döpas blev det aldrig och då ska Luther ha blivit vred över detta. I själva verket var nog Luther antisemit hela livet. Det har ibland framställts som det men det var inte någon kamp för religionsfrihet i vår mening som han förde.

Inbyggt i teologin?

Det som bekymrar mest med detta är att Luther i sin tolkning av Paulus förmedlat en väldigt negativ syn på judendomen genom hela sin teologi. Han hyser inte direkt några varma känslor för sånt han nedsättande kallar ”gärningsfromhet” eller ”laggärningar” och allt som i hans ögon syftar till att med sina handlingar bli rättfärdig inför Gud. Det är en syn som man som lutheran lätt får med sig omedvetet även om judarna inte skulle hålla med om den själva. De följer visserligen Toran men är också beroende av Guds nåd och de löften han gett då han slöt förbund med folket.

Jag kan själv tycka att det är väldigt svårt att sortera ut hur mycket i det lutherska som egentligen hänger ihop med sådan ”ersättningsteologi”. Det här handlar ju om väldigt centrala frågor i teologin. Som ni sett här på bloggen har jag skrivit en hel del om att förstå Jesus i sitt judiska sammanhang. Till exempel ”Jesus med judiska ögon” för några år sedan.

Vad säger du om de här osympatiska sidorna hos Luther, hur ska vi tänka om dem? Skriv en kommentar!

Luther i Sverige

En svensk Luther!

En svensk Luther!

Idag har jag överraskande saker att berätta om Luthers historia i Sverige. Inte så att Martin Luther har varit här personligen men man brukar ju säga att Sverige är eller har varit ett Lutherskt land. Det jag vill säga är att det nog inte är som man tror med den saken. (tack till Birgit Stolts fantastiska bok ”Luther själv” för innehållet i dagens bloggpost).

Luther var inte alls något stort namn när reformationen kom till Sverige. Visserligen hade de svenska reformatorerna varit i lära i Wittenberg och kanske suttit vid både Luthers bord och vid hans kateder men reformationen i Sverige var mest av allt av politisk art, det teologiska innehållet var ställt i skymundan.

Kung Gustav Vasa var helt med på noterna när han förstod att det fanns möjlighet att ta makten över kyrkan och dess egendom men han tyckte att det bara behövdes en hjälte i den historien, nämligen han själv. När den tyska bibeln (Luthers översättning) kom på svenska fick den därför istället heta ”Gustav Vasas bibel”. Och Gustav Vasa gjorde stor sak av att han var den som befriat Sverige från dansken, bibeln från latinet och kyrkan från påven. Sen belönade han sig själv genom att röja bort allt ur det finaste koret i Uppsala domkyrka som var helgat åt Maria, och avsätta det till gravplats åt sig själv…

Det var mycket i kyrkan som förblev som det varit. Tyska lutheraner som kommer till Sverige har alltjämt svårt att tro att vi verkligen är lutheraner vi också, eftersom allt i kyrkorum och gudstjänster ser så katolskt ut i deras ögon. De starka svenska bönderna var inte heller sugna på att någon skulle komma och berätta för dem vad de skulle tro på och man ville verkligen inte riskera att Gud blev vred och skörden slog fel om man bröt med gamla seder och började fira gudstjänsten annorlunda. Det har ofta sagts att reformationen i Sverige var någon slags halvmesyr och det ligger nog mycket i det.

Sett med nutida ögon så har Svenska Kyrkan äntligen blivit fri från staten igen efter många år men det går trögt att hitta ett annat sätt att vara på, detta måste vi nog förstå mot att det finns en otroligt lång tradition i landet om att vilja använda kyrkan för olika politiska syften. Nu blänger vi alla mot Gustav Vasa för han bidrog mycket.

Foto 2017-01-30 12 17 44

Det ni ser här ovan är Martin Luthers popularitetskurva genom tiderna i vårt land. Martin Luther och hans teologi var länge ganska okänd även i det protestantiska Sverige. Det var inte förrän när ”läsarna” i väckelserörelserna på 1800-talet började läsa Luthers postillor som han sköt upp i popularitet. Luthers popularitet var nog som störst någon gång sent 1800-tal. Kurvan är sådär i exakthet men det viktigaste syns i alla fall.

Sedan hade Luther alltjämt en hel del anseende en bra bit in på 1900-talet men i och med andra världskriget vände svenskarna ryggen mot allt tyskt och då sveptes han med i fallet. Talar man med äldre präster i Sverige nu så kan de ha gått igenom teologiutbildningen utan att Luther knappt nämnts.

Från 80-talet (om man får tro Birgit Stolt och det vill man gärna) så började man tala om Luther igen, men enbart nedsättande. Det var från och med nu som man kan ha ”en liten Luther på axeln” och Luther förknippades mest av allt med tvångsmässig arbetsdisciplin.

Nu får vi hoppas att detta Luther-år bereder väg för någon slags syntes. Så att vi både kan uppskatta den spännande livsberättelsen om Luther, och ha en ganska balanserad syn på vad som verkligen är värdefullt och vad man faktiskt ska ifrågasätta hos honom.

 

Luckorna i Luthers liv

IMG_1241

”Luthers liv” är tillbaka på bloggen! Jag har fyllt i några luckor i min vitt berömda skildring av Luthers liv via liten playmobilegubbe. Kom till Sjuntorp utanför Trollhättan nästa söndag och fira gudstjänst i Fors kyrka klockan 11 så får du äta lunch med mig efteråt och se på Lutherbilder ihop med andra.

Nog med reklam. Det jag inte riktigt skildrat tillräckligt är själva konflikten mellan Martin Luther och den romersk-katolska kyrkan. Som du ser överst ägnade sig Luther åt att undervisa en hel del, och då ofta om allt som var fel med påven och katolska kyrkan i allmänhet.

IMG_1238

Själva startskottet gick 31 oktober då Luther ska ha spikat upp sina 95 teser om missbruken kring avlat, på slottskyrkans port i Wittenberg. Teserna var på Latin och var verkligen bara en start på den stora konflikt som skulle följa kring många olika delar av tron. Här har Luther spikat upp nummer 48.

 

IMG_1373

Luther bränner bannbullan han fått av påven.

 

 

Luther ville egentligen föra en lärd diskussion och få bukt med olika missbruk i kyrkan, något han verkligen inte var ensam om. Från den kyrkliga makthavarna bemöttes han dock inte med några svar utan med maktspråk. Efter att konflikten eskalerat i flera års tid utfärdade påven Leo X en bannbulla. Om inte Luther inom 60 dagar tog tillbaks en hel han skrivit skulle han bli bannlyst och utesluten ur kyrkan (vilket hade väldigt allvarliga följder i en tid då alla måste vara med i kyrkan). Luther svarade kaxigt med att bränna bullan offentligt den 10 december 1520. Som på bilden.

 

Luther och kyrkosplittringen

Nyss var det en kyrka men nu är det många?

Nyss var det en kyrka men nu är det många?

Så här i Lutherjubileumstider fortsätter givetvis serien om Luthers liv här på Vandra Vägen. Jag har fått anledning att ta några ytterligare bilder eftersom det nu under våren ska bli både föreläsningar och fotoutställning av min playmobillutherbilder och jag har haft några luckor att fylla. Nåväl, till saken för dagen!

Ingen kan ha missat att reformationen var början till en splittring av kyrkan i väst (den katolska och den ortodoxa kyrkan delades redan 1054). Där det tidigare funnits en enda katolsk kyrka splittrades det kyrkliga landskapet nu upp i flera olika familjer. Från vänster till höger på bilden ovan ser vi:

1. Lutheraner, som tog Luthers och Melanchthons skrifter som grund för tron. Som min kyrka.

2. Romerska katoliker som stod kvar under påven i Rom.

3. Anglikaner. Kyrkan som uppstod i England då Henrik VIII tog befäl över kyrkan där på ett liknande sätt som Gustav Vasa här.

4. Reformerta kyrkor. Som tog mest intryck av Jean Calvins mer hårdragna tankar om gudstjänst och samhälle.

5. Anabaptister, mer radikala grupper som, nu när de fick tillgång till bibelns texter, gjorde mer långtgående visioner av livet med den heliga Anden som ledstjärna. Luther tyckte inte om de här utan kallade dem ”svärmare”, och tyckte de var för kaotiska och samhällsomstörtande.

Så ungefär ser släktträdet ut. Sedan har ju de protestantiska kyrkorna fortsatt att dela sig genom århundradena i olika grupper och samfund. Förhoppningsvis är vi på väg samman igen nu.

Min viktigaste poäng med den här bilden är att det som var förut, den medeltida katolska kyrkan, inte längre fanns kvar. Ofta kan man från katolskt håll få bilden av att protestanterna avvikit men den romerskt katolska kyrkan är inte heller densamme som den var innan reformationen. Genom det som brukar kallas ”motreformationen” förändrades även den katolska kyrkan och idag är vi lutheraner i mycket överens med dem i lärofrågorna. Hela upprinnelsen till reformationstiden var trots allt en hel ohållbar korrupt situation som alla var tvungna att försöka komma till rätta med. Det är olyckligt att det skulle gå som det gick men det är inte ens fel när två träter. Hade Luther fått gehör för sina klagomål hade nog historien sett mycket annorlunda ut.

Tankar om denna lilla historielektion? Skriv gärna en rad!

Mina gamla söndagsskolböcker revisited

DSC_0336

Jag håller på en del med att städa i gamla grejer hemma hos mina föräldrar och ibland hittar jag spännande saker. I alla fall spännande för mig själv, men jag hoppas det här kan ha lite allmänt intresse också. Jag hittade i alla fall böcker från min tid barntimmar och/eller söndagsskola, det är inte så lätt att veta riktigt för jag minns verkligen inget alls av detta.

DSC_0337

Den lilla barntimmeboken där man fick klistra in bilder och fundera kring Jesu barndom var söt. Och rätt modern skulle jag säga, för man får följa Jesus i det dagliga judiska livet med böner för alla tillfällen. På bilden ovan har Jesus och Josef räddat ett får ur en brunn på sabbaten, något Jesus ju som bekant tar som exempel i vuxen ålder.

 

DSC_0338

En del bildhjälpmedel var väldigt kreativa. Här kan man skära upp en skåra i pappret och gestalta hur hela långa rader med djur försvinner in i Noas ark!

 

DSC_0339

Den här pysselbilden tycker jag var genial som illustration av den förlorade sonen. Vägen tillbaka ser utmanande ut, det är lätt att ge upp innan man försökt.

 

DSC_0340

Och den här bilden (jag har verkligen inte färglagt värst mycket som barn) ocker jag var fi. En kyrka öppen rätt ut på gatan.

 

DSC_0341

 

Bäst är ändå prästpysslen med ”hitta vilka saker prästen använder på jobbet” och prästklippdockan! I överkant ser du memorybilder att spela kyrkmemory med.

Verkligen en nostalgitripp. Känner du igen detta eller något liknande? Skriv en kommentar!

Vad är egentligen en fadder? Eller gudmor?

Det här är inga dopvittnen, utan de vise männen och herdarna. De var ju vittnen till barnet som fötts så de hade nog blivit bra faddrar?

Det här är inga dopvittnen, utan de vise männen och herdarna. De var ju vittnen till barnet som fötts så de hade nog blivit bra faddrar?

 

Vad är egentligen en fadder? Och det där med gudfar och gudmor? Idag vill jag försöka reda ut lite förvirring kring fadderskapet. Jag får erkänna att jag själv haft en rätt luddig uppfattning om bakgrunden till faddersederna men så har jag nu tack vare det fått anledning att forska lite i det. Så här kommer en liten historietillbakablick.

Som de gamla orden ”gudfar” och ”gudmor” antyder har faddrarna från början varit ett slags extra föräldrar med juridisk plikt att ta hand om barnet i händelse av föräldrarnas död. Detta ska gå så långt tillbaka till 300-talet och på den tiden kunde det röra sig om att föräldrarna dog i blodiga förföljelser mot kristna (som ju är alltför vanligt även idag i vår värld) så att det var säkrast att barnen hade en extra familj.

Den juridiska delen av fadderskapet har nog aldrig varit så stark i Sverige. Däremot har man sagt att faddrarna ska ta del i ansvaret för barnets kristna fostran. Ett annat ord som förekommer är ”dopvittne”, faddern har bevittnat dopet och det är ju bra när man oftast döper spädbarn som inte kan minnas själva om dopet ägt rum.

Det finns ett gammalt uttryck om gudmodern att hon ska vara den som ”bär barnet till dopet”. Det beror på att modern själv faktiskt sällan kunde vara med på dopet, hur konstigt det än kan låta för oss idag. Dopet skulle ske snabbt, inom 8 dagar (som för övrigt i gamla testamentet är tiden för pojkarnas omskärelse), och modern skulle i sin tur vara hemma 40 dagar och vila innan hon gick till kyrkan där det bads tackbön för att allt gått bra. Detta kallas på gammalt språk för ”kyrktagning” och tillämpades för inte så länge sedan i de trakter där jag nu tjänstgör. Även detta har en bakgrund i gamla testamentet (3 mos 12). Effekten blev alltså att modern inte kunde vara med vid dopet.

Men vilka kan då bli faddrar?

I det senaste handboksförslaget uttrycker man det ganska enkelt och klart:

”Den som är fadder ska vara döpt. Fadderskapets betydelse är att vara ett stöd för dopkandidaten i hennes/hans växt och mognad som människa och kristen”

Lite krångligare stod det i 1686 års kyrkolag som gällt länge i vårt land. Där står det:

§. V. Efter thet är en gammal, god och Christelig seed, at wid Döpelsen brukas någre Personer, them man kallar Faddrar, som äre Witnen til Barnens Doop, så skal then och hädan effter som här til behållen warda; Doch ther til inge andre biudas, än the som äre af wår Religion, til laga ålder komne, och i Catechismi lära säl kunnige (de skulle alltså vara konfirmerade). Then som någon uppenbar Last och Missgärning öfwertygat är, skal til Fadder ingalunda biudas, eller af Prästen, utan föregången bättring, tillåten warda.

Hur många faddrar man hade kunde variera en hel del. I svensk medeltid hade man nog oftast tre men efter reformationen ökade antalet och har varierat kraftigt på olika platser i olika tider. I Härnösand fanns det exempel på upp till 18 faddrar vid mitten av 1800-talet! Man kan också se att det var en statusmarkör i samhället att ha många faddrar. Kyrkan försökte många gånger hålla nere fadderantalet. Att bli fadder har förstås alltid varit en stor heder så valet av faddrar kunde ofta användas strategiskt. Man kunde försöka knyta band till en familj som hade det något bättre ställt eller som kunde ge hjälp genom sin sociala ställning. På landet var det betydligt vanligare än i staden att man valde faddrar från släkten, och så ser det förmodligen ut även idag?

Vad har du för erfarenhet av dina egna faddrar eller av att vara fadder? Skriv gärna en kommentar om det! Det verkar som att det finns ganska olika idéer i omlopp om vad man kan förvänta sig av en fadder?

Franciskus och de fyra evangeliernas tillkomst

16 NEBBIA ST JEAN AIGLE OMBRE CHAMBERYMAB

Johannes jobbar på sitt evangelium.

I min församling har vi med Johan Engvalls hjälp en serie föredrag om den helige Franciskus liv och gärning. Senaste gången kom föreläsningen in på en intressant sak angående Franciskus berömmelse.

Enligt Johan skrevs det redan strax efter Franciskus död flera olika versioner av hans livsberättelse. Det var som att varje författare tyckte att det fattades något i de andras redogörelse så att han ville skriva en egen utifrån sitt eget perspektiv. Ibland var det till och med samma författare som bättrade på sin redan skrivna text för att det var något viktigt som inte kommit med. Riktigt hur många texter det blev vet jag inte men det är i alla fall många nog för att nutida historiker ska ha mycket möda med att diskutera fram vilka händelser som är historiskt säkra och vem som läst vem av de andra författarna innan han skrev sin egen.

Det här är också en stor anledning till att det forskas väldigt mycket mer kring Franciskus än kring andra som var berömda vid samma tid. Materialet är rikt.

Det som är väldigt intressant är de stora likheterna med hur man diskuterar kring de fyra evangeliernas tillkomst. Det är lätt att föreställa sig att det gick till på ett liknande sätt när berättelsen om Jesu liv skulle sättas på pränt. Det fanns en stor mängd människor som tagit intryck av Jesus personlighet, gärningar och predikningar, och som dessutom hade funderat mycket på den teologiska innebörden i Jesusberättelsen.

Nu tänker vi oss hur det blev när Markus skrev ner sitt evangelium och Lukas och Matteus läste det. De tyckte om vad de läste men tyckte förstås också att det fattades viktiga händelser eller saker (som författare måste man förstås göra ett urval eftersom Jesus rimligtvis hann säga och göra massor under kanske tre år som kringvandrande predikant) som de ville ha med. De skrev alltså om evangeliet och lade till det de tyckte fattades. Till detta kom också Johannesevangeliet som inte valde lika tydligt att bygga på de andras texter utan skriva mer fritt ur sitt eget perspektiv.

Till detta så finns det ett myller av mer eller mindre konstiga ”evangelier” som det enligt Tomas, Judas, Maria Magdalena och så vidare och som man hör talas om ibland som exempel på sådant Kyrkan censurerat bort i sin maktgalenhet. Sanningen är kanske troligare att de avvek för mycket från den bild de som stått Jesus verkligt nära gav och därför inte var så trovärdiga.

I alla fall:

Precis som i fallet Franciskus finns det utifrån en historisk person som berört många plötsligt en mångfald av nedteckningar. Teologer kan nu gräla till tidens slut om vad som är den historiska kärnan och hur evangelierna förhåller sig till varandra. Det vi lite oväntat kan konstatera är dock att det faktum att vi har fyra evangelier inte alls ger anledning att tvivla på historiciteten hos Jesus. Det är tvärtom. Ingen skulle ju säga att Franciskus inte funnits eftersom det är så många som grälade om den sanna innebörden i hans liv?

En kristens dagordning av Rosenius

DSC_0021

Jag skrev får några veckor sedan om C.O Rosenius som då på dagen fyllde 200 år. Jag lovade då återkomma med lite av innehållet i hans undervisning om den kristna tron. Jag läser lite nu och kanske återkommer om det men jag vill i alla fall dela med mig av denna slagkraftiga sammanställning som pryder väggen på mitt kontor.

”En kristens dagordning” har tryckts och spridits i väldigt stora upplagor vad jag kan förstå. Det är osäkert om Rosenius själv har satt ihop den eller om det är någon redaktör efter hans död. Den finns redan på nätet på annat håll men jag tyckte det var värt att se till att den finns i textformat och inte bara avfotograferad. Sådär. Här är vad vi har att rätta oss efter enligt Rosenius:

EN KRISTENS DAGORDNING

1. Dagligen, ja för var dag, hålla god vänskap med sin Gud.

2. Ej tro, som det faller sig, efter känsla eller värdighet, utan efter ordet.

3. Ordet säger: att Kristus tagit på sig att sköta vår sak hos Gud. Vi få sköta några småsaker här nere. Kristus är i Guds åsyn för oss, rättfärdig för orättfärdiga. Vi skola här nere älska varandra och göra vad kärleken bjuder.

4. Glömmen ej denna åtskillnad i tredje punkten!

5. Glöm aldrig i den glada stunden frukta vår så gode Gud, och i den mörka det renande blodet och Guds närvaro!

6. Låtom oss dagligen bedja något av vår Gud!

7. Låtom oss bereda oss på lidanden, förödmjukelser; tålamod! -vaker och beder!

8. Dagligen läsa något Guds ord!

Huvudsaken, som egentligen tröstar mig, är, att Kristus är den gode Herden, sköter, föder, bär, fodrar sina får och lamm, efter deras behov.

Älskade bröder och systrar! Jag befaller Eder Gudi och hans nåds ord, som är mäktig bevara Eder till evinnerligt liv, och en dag låta oss träffas med fröjd för att aldrig mer skiljas.

 

Någon punkt som talar extra till dig? Skriv gärna en kommentar!

När Paulus blev Luther

"Här, låna mina kläder vet jag!"

”Här, låna mina kläder vet jag!”

Hög tid för en ny del av serien om Luthers liv gestaltat i playmobile. Idag handlar det om något som det tog rätt lång tid innan bibelläsare i Sverige fick upp ögonen för. Håll i hatten nu för här kommer det:

Paulus är inte Luther.

Vaddå, det är väl inte så konstigt? Så här var det.

Luther var en ganska plågad människa som led svårt av sin ofullkomlighet och hade svårt att se att Gud skulle kunna vara nådig mot honom som var en sådan syndare. Så småningom trillade poletten ner om att Gud är nådig helt utan att vi förtjänat det med något slags meriter utan för vad Jesus gjorde på korset. Det kom Luther på tack vare sin läsning av Paulus brev och Luther själv identifierade sig därför starkt med Paulus (som vi sett tidigare i serien under rubriken ”ett fall framåt för Luther”).

I spåren av det blev det självklart för alla följande lutheraner att Luther helt enkelt hade återupptäckt Paulus sätt att tänka.

Men riktigt så enkelt är det inte. Bibelforskarna har nu en helt annan bild av Paulus (man brukar lite samlat kalla det för ”det nya perspektivet på Paulus”), han var inte alls någon som kämpat och kommit till korta inför att följa Toran och tvivlade om sin salighet, han var tvärtom full av självförtroende över att han som farisé lyckades väl med att leva efter den. Det var först i mötet med Jesus på vägen till Damaskus som han kom att omvärdera allt, men det gjorde han snarast utifrån att han insåg att Jesus var den Messias folket väntat på.

Så nu står vi inför dels inför att försöka klä av Paulus Lutherkläderna när vi läser bibeln, dels inför att fundera på vad det innebär för oss nutida lutheraner.

Vad tänker du om detta? Och hur stor roll kommer det här att spela? Skriv en kommentar!