Digitaliserad kristendom -en gästbloggpost

Foto 2017-04-07 13 31 51

Kära läsare! Idag har jag än en gång glädjen att ha Daniel Azzopardi som gästbloggaren på Vandra Vägen. Denna gång om vad som händer med kyrkorna när de påverkas av digitaliseringen av samhället. Mycket intressant och viktigt att tänka på i vår tid. Ordet över till dig Daniel!

Digitaliseringen av kristendomen – en nödvändig trend?

Förra veckan kommunicerade ledarskapet bakom den ryskortodoxa kyrkan sitt ställningstagande om sociala medier. I Yelokhovo-katedralens väggar ekade missnöjet kring ungdomars användning om de här medierna, och enligt kyrkans ledning valde man att klassificera sociala medier under benämningen ”en sjukdom”.

– Vissa människor finner ingen mening i livet, bortsett från de ”lajks” som de får. Har de ingen annan mening så ser vi det hela som en stor tragedi, löd meddelandet.

Det var dock inte bara sociala media som var ett nytt problem för kristendomen, påstod ledarskapet. Ett annat problem ansågs vara bildinnehåll som dessa medier sprider eller kan sprida, vilka i sin tur kan leda till syndfulla tankar.

Men trots den ryskortodoxa kyrkans dramatiserande inställning till sociala medier så har andra kristliga inriktningar kommunicerat en annorlunda, mer positiv inställning under samma vecka. Den största överraskningen kommer från den katolska kyrkan som för första gången någonsin väljer ut en biskop som får vara med och närvara på SXSW Festival (ett evenemang som består av konferenser, workshops och festivaler inom musik, film och teknisk interaktion). Enligt uppgifter till Npr.org ska den katolska biskopen Paul Tighe, även känd som den katolska kyrkans ”medieguru” diskutera kyrkans roll på sociala medier.

Ledarskapet i Vatikanstaten har länge varit skeptiska till sociala medier och internet, men sedan påven dök upp på Twitter verkar kyrkoledningen fått en mer liberal inställning till teknik och digitaliseringen i våra samhällen. En liknande trend har återsetts bland andra kristliga inriktningar, inte minst inom den anglikanska rörelsen i USA som gått ett steg längre och börjat acceptera donationer i form av bitcoins. Överraskande nog har fenomenet och kyrkornas digitalisering öppnat upp för en helt ny industri, inte minst inom underhållningsbranschen som snabbt fångat upp kyrkornas intresse för digitala medier. Ett tydligt exempel kan återses hos många av de underhållningssajter som nyligen implementerat bitcoins inom diverse segment. Som användare kan du alltså skänka bidrag eller pengar till kyrkliga verksamheter även om du inte tillhör någon specifik kyrka eller församling. Kyrkan som mottar din gåva kommer i det här fallet aldrig få veta att den kommer från dig (om du självklart inte märker den uttryckligen).

De resultat som digitaliseringen medfört har varit utstickande och kyrkorna sägs ha inspirerat många nya följare. Bäst verkar det ha gått för den lokala pastorn Mark Helton som fått idén att starta interaktiva gudstjänster på nätet. Varje månad har han över 5 000 följare som deltar i gudstjänsterna genom sina mobiltelefoner, surfplattor och datorskärmar.

– Det har verkligen öppnat upp ögonen för mig, säger han i en intervju.

– Teknologin har gett oss otroliga möjligheter för att sprida bibelns budskap.

Den sociala närvaron på internet har alltså blivit ett betydelsefullt kapitel för kyrkans framtid. Skulle det då fungera i Europa som i USA, och vilka konsekvenser kan det medföra?

Förra helgen befann jag mig i den österrikiska huvudstaden Wien på en bibelcirkel tillsammans med åtta andra studenter. När vi talade om digitaliseringen fanns det både positiva och negativa kommentarer. Slutsatsen var hursomhelst att digitaliseringen och de sociala medierna var bra för samtliga kristliga inriktningar såväl som religionen i sin helhet.

Tyngdpunkten ansågs ligga i interaktion snarare än marknadsföring och reklam. Ett exempel som låg till grund för teorin var pastorn Adam Webers sociala genomslag på nätet. Sedan hans kyrka började arbeta med sociala medier 2006 har antalet medlemmar expanderat från 30 till 4 000. På Twitter har den lokala kyrkan 13 000 följare, respektive 33 000 på Facebook.

Enligt Weber låg den framgångsrika hemligheten i interaktion med de användare som söker efter lokala kyrkor på nätet, bibelsvar eller böner. Kyrkan svarar vanligtvis inom loppet av en timme och övervakar aktiviteter på daglig basis. Ser man att någon förlorat en familjemedlem eller vän så är kyrkan väldigt snabb på att interagera med dessa användare. Men målet verkar ändå ligga i att kommunicera med människor snarare än att ”marknadsföra” kristendomen eller bomba följarna med bibelcitat.

Hur stora är de svenska samfunden på Facebook?

Nedan kan du se en aktuell lista på de mest inflytelserika kyrkosidorna på Facebook och antalet följare respektive sida har.

1. Svenska kyrkan: 55 330

2. Frälsningsarmén: 15 489

3. Equmeniakyrkan: 4 368
4. S:t Bola Koptiska Ortodoxa Kyrkan: 4 124
5. Evangeliska frikyrkan: 2 576

6. Svenska missionskyrkan: 2 031

7. S:Ta Maria Armeniska Apostoliska Kyrkan i Södertälje: 1 243
8. Jesu Kristi Kyrka av sista dagars heliga: 1 036

9. Serbisk Ortodoxa Kyrkan i Göteborg: 863
10. Ortodoxa kyrkan i Sverige: 839
11. Kyrkan på Pride: 803

12. Livets ord: 579

13. Mor Johannes – Syrisk Ortodoxa Kyrkan i Märsta: 503
14. Svenska baptistsamfundet: 343

15. Metodistkyrkan: 238

 

 

Nåden finns överallt (men man hittar den i kyrkan?)

 

Något att sätta på väggen!

Något att sätta på väggen!

Häromdagen fortsatte de stiftsledda samtalen för diakoner och präster om begreppet nåd. Det finns mycket klokt och tänkvärt som kommit upp om det och ett exempel är det fina visdomsordet på dagens bild som min kollega Peter Nordén står bakom. Elegant sammanfattning av det kristna livet. ”Bada i nåden, läck barmhärtighet”. Det vill säga, att leva av Guds gåvor och ge vidare till andra av det man fått.

Jag skrev ju om nåd här nyligen. Som kristen tror vi som sagt att allt gott kommer från Gud och att vi får del av det som en gratis gåva. Varje ny dag, varje vacker vy, varje skratt med andra, allt sådant skulle man som kristen med fog kunna kalla för nåd. Bakom allt detta står den generöse givaren Gud.

Men det jag funderar på nu (och jag behöver nog din hjälp för att veta om jag är rätt ute) är om det kanske är en typiskt kristen (eller åtminstone religiös) grej att se på världen med ”gåvoglasögon” på? En gåva förutsätter ju en givare?

Mer exakt funderar jag på om man först måste få lära känna och höra om Guds nåd i kyrkan innan man kan upptäcka den överallt omkring sig (livet som gåva alltså), är det så, eller är det ett förminskande sätt av mig att tänka på mina icketroende syskon?

Skriv gärna en rad om hur du ser på det. Jag inser ju att de flesta som läser detta redan är rätt hemmastadda i kyrkan men var och en har säkert mycket klokt att bidra med i detta!

 

Generationernas krig i kyrkan

Många generationer på en bild. Josef och Maria och Jesusbarnet hälsar på hos mormor och morfar Anna och Joakim.

Många generationer på en bild. Josef och Maria och Jesusbarnet hälsar på hos mormor och morfar Anna och Joakim.

På bilden ovan ser du Jesus med föräldragenerationen (Josef och Maria) och dessutom en generation bakåt, morfar och mormor Anna och Joakim. Tydligen hälsar den heliga familjen på där på denna roliga och vackra bild.

På bilden nedan ser du en bok jag precis läst. ”Du är din generation” av Elaine Eksvärd (dåförtiden Bergqvist). Den handlar om vad som kännetecknar olika generationer i samhället utifrån ifall vi är födda på 30, 40, 50, 60, 70 eller 80-talet. Ibland kan det vara svårt att förstå varandra när man är uppvuxen i olika tider som präglats av olika händelser eller samhällstrender. När jag läst den har jag funderat en hel del på generationerna i kyrkan.

Du är din generation av Elaine Bergqvist, numera Elaine Eksvärd

Du är din generation av Elaine Bergqvist, numera Elaine Eksvärd

Det är väldigt tillspetsat att kalla det för ”generationernas krig” som jag gjorde men en del problem kan helt klart uppstå. Nu provtänker jag lite så får du gärna kommentera efteråt!

Kyrkan är på ett sätt en unik miljö i vårt samhälle eftersom vi eftersträvar att vara en plats där olika generationer samlas tillsammans. I praktiken går det kanske inte alltid lika bra. Någon har sagt (i en församlingsmiljö som dominerades mycket av äldre människor) att ”jaså, ni gör gudstjänster för alla åldrar säger ni? Titta på vilka som kommer så märker ni nog vilka som omedvetet är målgruppen”. Tanken är att det är bättre att satsa tydligare mot en viss målgrupp för det är omöjligt att nå alla samtidigt. Det där får var och en fundera vidare på.

Jag tänker också på en präst jag arbetade med som beundrade förre ärkebiskopen KG Hammar mycket för att han var så ickeauktoritär fast han var ärkebiskop. Han vågade säga saker som att han inte hade sanningen utan sökte den och så vidare. Själv tyckte jag inte det var särskilt imponerande. Från mitt perspektiv hade det varit betydligt mycket mer imponerande med någon som kunde ge en ny vision istället för att bära hacka på gamla och redan ganska slitna bilder av kyrkan.

Jag hittade förresten en väldigt intressant artikel som du borde läsa i ämnet: ”Revolution framför frälsning för 68-kyrkan”.

Mer omedelbara problem kan till exempel vara att det förmodligen skiljer en hel del mellan generationerna i en församling i hur man ser på varför vi finns till, vad som är våra problem och hur vi ska hantera dem. Inga småsaker alltså. Äldre generationer kan ibland lätt fastna i att det var bättre förr medan min egen generation eller ännu yngre har svårt att förstå det. Vi har inte upplevt de fornstora dagarna och när vi tänker noga efter undrar vi också om allt verkligen var särskilt bra då.

Som predikant kan jag tycka att det är svårt att leva mig in riktigt i vad människor från andra generationer kämpar med och vad som kan tala mest till dem i evangeliet. På en mer banal nivå kan det vara svårt att veta hur man till exempel ska arbeta med humor i en predikan eller vad man kan ta för exempel från populärkulturen som funkar. Många gånger gör jag nog bättre i att prata om Snoddas än om Game of Thrones (om jag nu kunde hitta nån bra liknelse utifrån Snoddas)?

Det var några tankar från mig. Vad har du för erfarenheter av när det fungerat väldigt bra eller väldigt dåligt mellan olika generationer i kyrkans värld, eller i samhället för den delen? Skriv hemskt gärna en kommentar!

Att skryta om välgörenhet

Passing Collection Plate

Jag har idag glädjen att ha en gästbloggare på Vandra Vägen. Det är Daniel som skrivit här för några år sedan om spel och bibeln. Idag skriver han istället om välgörenhet. Saker som kanske är viktigare än på länge att ta sig en funderare på för många av oss. Ordet till dig Daniel!

Välgörenhet: Är det okej att skryta om de gåvor man ger? Förstärker det din kristna identitet?

Vad är egentligen välgörenhet? En insamlingslåda med en massa mynt i på ett gatuhörn eller kanske i en kiosk? Det kan också vara insamlingsbössa i en kyrkolokal där de trogna förväntas donera en slant? Hur pass förknippad är välgörenhet med kristendomen och religionens skrifter?

Det är väldigt vanligt att många förknippar välgörenhet med religion. Till viss del kan det stämma. Fenomenet återses i många religioner, både inom kristendomen, buddismen, islam och hos många andra. Inom vissa kristna grenar är innebörden att skänka pengar större än att exempelvis visa respekt och medkänsla för en annan människa. Ett tydligt exempel är Mormonkyrkan som aktivt kräver att samtliga medlemmar donerar en större procentsats till kyrkan. Pengarna ska bland annat användas för att finansiera missionsresor, nya kyrkobyggnader och produktion av litteratur.

Kraven kan dock skilja sig kraftigt beroende på vilken kyrka man tillhör, i vilket land man bor i och i vilken kultur man lever i. Många kändisar som anser sig vara kristna, inte minst i utlandet, tycker om att bli uppmärksammade i media när de involverar sig i välgörenhet. Handlingarna borde utan tvekan ifrågasättas ur ett bibliskt och framförallt kristet perspektiv. Är det verkligen kristet att skryta om donationer som involverar operationer, nya sjukhus och skolor?

Utifrån min tolkning av bibeln skulle svaret vara nej. Det är inte kristet att skryta om en handling, i alla fall inte om du vet att det finns andra kristna där ute som inte kan göra samma sak. Storleken eller värdet på din gåva ska och kommer aldrig göra dig till en bättre kristen.

Visserligen händer det att även grenar inom kristendomen uppmanar sina följare att ge något, men oftast bara om de kan. Tittar vi på fenomenet lite närmare och relaterar till det som står i bibeln så ligger fokus främst på att be för de som har det dåligt. Det är viktigt att man som troende har motivationen med sig.

Något annat som väldigt få är bekanta med är att bibeln faktiskt uppmanar till att vara tyst och inte prata eller skryta om de gåvor man ger. Belöningen ska alltså inte komma från samhället, utan direkt från Gud.

Välgörenhet inom kristendomen handlar inte om att skänka pengar eller materiella tillgångar. Det är inte heller ett krav, som många vill påstå att det är. Kristna tror på Guds kärlek och generositet gentemot människan. Att donera pengar eller lottovinster för välgörenhet är och förblir en individuell handling som faller utanför den kyrkliga miljön. Ännu en gång vill jag bestryka att välgörenhet enligt kristendomen är kärlek och inte materiella gåvor.

I Matteus-evangeliet kapitel 25 identifierar sig Jesus med de som är fattiga och exkluderade från samhället. Han lär oss också om det faktum att vi kommer bli dömda. Inte för materiella saker, men snarare för hur vi behandlar andra människor.

Jesus lärde människan att älska Gud och sina närmsta grannar. Och att skänka något i välgörenhet är per kristendomens definition bara en liten komponent eller beståndsdel i religionens helhet.

Är det därför betydelsefullt att vara med i välgörenhetsprojekt? Och hur ska den här hjälpen gå till? Dela gärna dina tankar och åsikter. Berätta hur du anser att världens kristna kyrkor borde se på välgörenhet.

 

En plats där skammen inte är så stor

20 Gill Mary Magdalen  London Tate Gallery

Diakonerna och prästerna i Kinds pastorat (där jag jobbar) hade en träff med Bo-Lennart från Lilleskog om olika själavårdsfrågor. Han är klok och säger mycket bra. Bland annat så talade han om hur det är när en människa går genom svårigheter i livet. Många gånger är de svåra känslorna väldigt starka och inte minst skammen över att man har det som man har det. Skammen gör det så mycket svårare genom att hindra oss från att söka hjälp utifrån. Till slut kanske vi ändå når en punkt då vi inte har något annat val. Vi behöver tala ärligt om det vi bär på för att kunna leva vidare.

IMG_1851

Då är det viktigt att vi hittar någonstans där vi kan få berätta ärligt om hur vi har det. Kanske med en präst eller en diakon (du är alltid välkommen och det kostar givetvis ingenting) eller en annan klok medmänniska. Eftersom skammen är ett så stort problem så behöver vi få vara i en miljö som sänker skammen. En accepterande miljö. En där det jag sägs godtas utan att jag möter moraliserande tillbaka.

Då tänkte jag på söndagens evangelietext. Egentligen på många andra händelser kring Jesus också men det stämde in på söndagens text med.

Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud.Några blev förargade och sade till varandra: ”Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.” Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” (mark 13:3-9)

Några blir arga över slöseriet de tycker kvinnan ägnar sig åt. Och de skäller på henne. Men Jesus står upp för henne och försvarar henne. Det är uppenbarligen så att han låter henne hållas utan att på något sätt reagera som att hon gör något opassande. Och han säger de härliga orden ”hon har gjort vad hon kunde”.

Jag tycker det är en fantastisk förebild i att normalisera och reducera skammen i en känslig situation där kvinnan vågar sig ut på djupt vatten för att göra det hon känner sig manad till.

Vi får försöka vara som han. Och vi får försöka göra att våra församlingar är gemenskaper där det här finns. Att man inte kan skämma ut sig genom att avvika lite utan där vi ser människan bakom. En som kanske ibland inte gör allt på bästa sätt men som ”gjort vad hon/han kunde”. En gemenskap som tar ner skammen och gör det lättare att både andas och att förändras.

Jag har skrivit en hel del om skam här tidigare. Sök på skam i sökfältet eller läs till exempel ”att skamma och avskamma”. Det här är otroligt viktiga grundtankar för att människor ska kunna bli upprättade och Jesus är som vanligt den store förebilden.

 

Jesus och dinosaurierna

Jesus under nosen på en stor och mjuk triceratops.

Jesus under nosen på en stor och mjuk triceratops. Foto: min fyraåriga dotter.

Min äldsta dotter har blivit väldigt fascinerad av dinosaurier. Kanske till viss del för att det, ahem, finns så mycket dinosauriefigurer och böcker hon kan ta över efter sin far. Bilden här ovan har faktiskt mellanbarnet tagit i en stund av lek med både Jesus och en dinosaurie. Denna dinosaurierenässans i hemmet har i alla fall fått mig att tänka på en sak som rör den kristna tron och min väg till den:

Det var alltså så att en tid på mellanstadiet var jag fullständigt absorberad av att lära mig allt om dinosaurier. Det fanns inte lika mycket fina och pedagogiska böcker då som nu och ofta krävde böckerna en del men det var det ju värt. Vad på jorden idag kunde väl matcha dessa otroliga varelser?

Jag minns sedan att när jag blev konfirmand hade jag en konfirmandpräst som inte trodde på evolutionsteorin. Han trodde först och främst inte på att vi härstammade från apor men frågade man mer (som jag förstås gjorde) så förstod jag att han var skeptisk mot alltihop.

I det läget var det allt en väldig tur att jag var väl hemmastadd i kyrkan sedan unga år och såg honom som ett undantag för annars hade jag nog tackat för mig och mest lärt mig att kristen tro inte är till för att kombinera med tänkande.

Det är det som är hela poängen med den här bloggposten. Jag träffade sedan ganska många kristna som i övrigt var både kloka och fromma men som inte heller trodde på evolutionen men då var det ju ingen chockerande överraskning längre att de fanns. Man får förstås tro som man vill men det är dumt att göra såna här frågor till hinder (salighetshinder) så att man ställer människor mellan att tro på vetenskap eller tro eller vad det kan göra. Lite ödmjukt undrande kring hur en ung sökare tänker är betydligt bättre.

Jag behövde till slut inte välja mellan min kärlek till dinosaurierna och till Kristus. Tur det.

Har du liknande erfarenheter?

 

Sekularisering och ingen väg tillbaka

Det var bättre förr. Här till exempel när Gud skapar djuren och inte ens kommit till människan ännu?

Det var bättre förr. Här till exempel när Gud skapar djuren och inte ens kommit till människan ännu?

”Det var bättre förr, och ju förr desto bättre”

Så säger en och annan konservativ person jag känner. I Kyrkan kan man ibland få för sig samma sak och det tänkte jag skriva om idag.

I mitt arbetslag i församlingen har vi samtalat en del om sekularisering (förvärldsligande) utifrån Magnus Malms bok ”Som om Gud inte finns”. Det säger sig själv att en del som varit med länge och arbetat i Kyrkan och har mycket erfarenhet gärna talar om hur det var längre tillbaka i tiden. Många förändringar har ju varit till det sämre vad gäller engagemang i församlingslivet och gudstjänsterna och det är något att sörja över.

Men jag har också tänkt mycket på att det verkligen inte får handla om att allt var bättre förr (och borde bli så igen). Tittar man bakåt i kyrkohistorien finns det ALLTID mängder av konstiga saker som man inte kan begripa fick förekomma. Det gäller i den nära historien och ännu tydligare när man ser på riktigt gammal historia. Hur förvärldsligad var inte Kyrkan på medeltiden när påvar intrigerade och krigade på hårresande sätt? Och hur överförandligad och kroppsföraktande har kyrkan inte varit på andra sätt.

Att Kyrkan ändå finns kvar är nästan att betrakta som ett underverk. Jag ser det som ett tecken på att Gud ändå ger den nytt liv hela tiden av sin Ande.

Historien går aldrig bakåt. Det är sorgligt men sant. Kyrkan i framtiden kommer vara på något nytt sätt som vi ännu inte sett.

Jag skrev något här i somras om (”läget i Svenska Kyrkan”) om att det vanliga församlingslivet och bönerna som bes där är mycket viktigare än allt som debatteras i media. Det låter alltid lite fromt och världsfrånvänt att säga så men det är ändå sant. Hade vi inte bönelivet så hade vi ingen kyrka heller. Det är sig likt genom tiderna.

 

På besök hos bröderna i Jonsered

Franciscusgården i Jonsered

Franciscusgården i Jonsered

Idag tänkte jag dela lite bilder och ord från lördagens församlingsresa till franciskanerbrödernas hur i Jonsered. Det var en fin resa med många höjdpunkter.

 

Men detta är i... missionskyrkan i Jonsered.

Men detta är i… missionskyrkan i Jonsered.

Dalstorps församling har samarbetat ett år med missionskyrkan i Grimsås kring en studiecirkel om Franciskus. Innehållet har Johan Engvall som är väl inläst på ämnet stått för (och detta har jag skrivit om på bloggen tidigare för den som har gott minne). Här introducerar Johan dagen i missionskyrkan bredvid i väntan på att de ska ta emot oss i brödernas hus.

Broder Stefan välkomnar oss.

Broder Stefan välkomnar oss.

Här kan man se brödernas kyrka och en skymt av den av bröderna som mötte oss och berättade om livet där. Det var en pratsam broder så utöver historien om brödernas vardagsliv fick vi en ganska ymnig beskrivning av innebörden i den katolska nattvardsteologi, helgonens roll och en hel del annat om vad det är att leva utifrån sin kallelse som kristen vare sig man är munk eller inte.

 

Koret i brödernas kyrka.

Koret i brödernas kyrka.

Kyrkan är mycket vacker med en mängd ikoner och andra utsmyckningar. Här ser vi koret där bröderna brukar vara när de firar sina böner och gudstjänster.

Franciskus.

Franciskus.

Franciskus själv fanns förstås avbildad och var nästan identiskt klädd som bröderna på platsen.

IMG_0053

 

Ett säkert kännetecken i katolska kyrkor (men också i många högkyrkliga i min egen kyrka) är bilder till ”stationerna” längs Jesu väg med korset. Såna har man att se på vid korsvägsandakter i fastan.

IMG_0062

Här är brodern som tog emot oss. En ödmjuk man med mjölkpaketet i handen och de karakteristiska tre knutarna för munklöftena om lydnad, kyskhet och fattigdom på repet runt magen.

IMG_0058Detta var kyrkans största ikon föreställande Jesus på förklaringsberget. Väldigt vackra. Jag hade gärna stannat länge och sett på ikonerna.

 

IMG_0059

Man kan ju undra hur ofta bröderna har nytta av en dopfunt men de hade i alla fall en fantastiskt fin kopia av en av Sveriges äldsta dopfuntar. I mitten tror jag att vi ser Jesu eget dop.

 

IMG_0066

Efter besöket i klostret körde bussen till Gunnebo slott som jag heller aldrig varit vid tidigare för att vi skulle kunna äta någon mat. En vacker plats med välklippta träd som du kan se.

Vad har du för relation till Franciskus eller kloster över huvud taget? Skriv gärna en kommentar!

 

Bön för den huvudlösa församlingen

 

Stor båt sjösätts. "Going". Som Kyrkan ständigt måste bli på nytt.

Stor båt sjösätts. ”Going”. Som Kyrkan ständigt måste bli på nytt.

Häromdagen hade jag en dramatisk bild här av en huvudlös kropp och skrev att det var en bra bild för kyrkans inre sekularisering. Idag är det fredag och dags för fredagsbön som vanligt på Vandra Vägen. När jag tittade i den katolska bönboken ”Oremus” blev jag glad när jag hittade en bön för den egna församlingen som jag tycker svarade an mot detta med huvudet och kroppen. Låt oss be.

Herre Jesus Kristus, du är din Kyrkas huvud. Du är också vår församlings huvud. Fyll oss med ömsesidig kärlek och aktning.

Ge oss nåden att i det rätta ögonblicket säga det rätta ordet och räcka en hjälpande hand.

Skydda de svaga, upplys de tvivlande, stärk de missmodiga, led de vacklande, väck de sovande, visa dig för de sökande, värm de kalla och de ljumma.

Hjälp oss att ge åt alla vad de bäst behöver, så att vi bär varandras bördor och så uppfyller din lag.

Amen

Tankar kring en märklig huvudlös kropp

Vad föreställer egentligen den här bilden?

Vad föreställer egentligen den här bilden?

Det är många av er som uppskattar bilderna här på bloggen. Det gör mig förstås väldigt glad. Idag har jag en riktigt märklig bild som föreställer en kropp med avhugget huvud som ligger på någon bädd men en blåklädd man bredvid som ser bestört ut. Bilden kan mycket väl föreställa Holofernes från Judits bok i apokryferna men jag har en annan tanke.

Jag tänker att det är kyrkan som ligger där på sängen.

Kyrkan är ju enligt Paulus en kropp där Kristus är huvudet och vi olika kroppsdelar. Här är uppenbarligen en kropp utan koppling till huvudet. Då är det inte mycket med den. Utifrån min läsning av Magnus Malms senaste bok om ”som om Gud inte fanns” så tänker jag att det här egentligen är en fantastiskt träffande och lite läskig bild av sekularisering.

Att försöka motverka sekularisering i kyrkan är INTE att säga att allt var bättre förr, det har jag blivit uppmärksam på flera gånger under våra samtal om boken i arbetslaget. Det är inte heller några enskilda sorters verksamheter eller så som är flummiga som är problemet utan just detta att kyrkan lufsar på utan att vänta sig eller vilja ha särskilt mycket hjälp från huvudet. När kyrkan klarar sig lika bra vare sig evangeliet skulle vara sant eller inte, då är den sekulariserad, den dricker inte från de dolda källorna längre.

Kyrkans framtid består i att sluta bete sig så huvudlöst. Helige Ande, hjälp oss.

 

Vad tänker du om detta? Skriv gärna en kommentar!