Att skryta om välgörenhet

Passing Collection Plate

Jag har idag glädjen att ha en gästbloggare på Vandra Vägen. Det är Daniel som skrivit här för några år sedan om spel och bibeln. Idag skriver han istället om välgörenhet. Saker som kanske är viktigare än på länge att ta sig en funderare på för många av oss. Ordet till dig Daniel!

Välgörenhet: Är det okej att skryta om de gåvor man ger? Förstärker det din kristna identitet?

Vad är egentligen välgörenhet? En insamlingslåda med en massa mynt i på ett gatuhörn eller kanske i en kiosk? Det kan också vara insamlingsbössa i en kyrkolokal där de trogna förväntas donera en slant? Hur pass förknippad är välgörenhet med kristendomen och religionens skrifter?

Det är väldigt vanligt att många förknippar välgörenhet med religion. Till viss del kan det stämma. Fenomenet återses i många religioner, både inom kristendomen, buddismen, islam och hos många andra. Inom vissa kristna grenar är innebörden att skänka pengar större än att exempelvis visa respekt och medkänsla för en annan människa. Ett tydligt exempel är Mormonkyrkan som aktivt kräver att samtliga medlemmar donerar en större procentsats till kyrkan. Pengarna ska bland annat användas för att finansiera missionsresor, nya kyrkobyggnader och produktion av litteratur.

Kraven kan dock skilja sig kraftigt beroende på vilken kyrka man tillhör, i vilket land man bor i och i vilken kultur man lever i. Många kändisar som anser sig vara kristna, inte minst i utlandet, tycker om att bli uppmärksammade i media när de involverar sig i välgörenhet. Handlingarna borde utan tvekan ifrågasättas ur ett bibliskt och framförallt kristet perspektiv. Är det verkligen kristet att skryta om donationer som involverar operationer, nya sjukhus och skolor?

Utifrån min tolkning av bibeln skulle svaret vara nej. Det är inte kristet att skryta om en handling, i alla fall inte om du vet att det finns andra kristna där ute som inte kan göra samma sak. Storleken eller värdet på din gåva ska och kommer aldrig göra dig till en bättre kristen.

Visserligen händer det att även grenar inom kristendomen uppmanar sina följare att ge något, men oftast bara om de kan. Tittar vi på fenomenet lite närmare och relaterar till det som står i bibeln så ligger fokus främst på att be för de som har det dåligt. Det är viktigt att man som troende har motivationen med sig.

Något annat som väldigt få är bekanta med är att bibeln faktiskt uppmanar till att vara tyst och inte prata eller skryta om de gåvor man ger. Belöningen ska alltså inte komma från samhället, utan direkt från Gud.

Välgörenhet inom kristendomen handlar inte om att skänka pengar eller materiella tillgångar. Det är inte heller ett krav, som många vill påstå att det är. Kristna tror på Guds kärlek och generositet gentemot människan. Att donera pengar eller lottovinster för välgörenhet är och förblir en individuell handling som faller utanför den kyrkliga miljön. Ännu en gång vill jag bestryka att välgörenhet enligt kristendomen är kärlek och inte materiella gåvor.

I Matteus-evangeliet kapitel 25 identifierar sig Jesus med de som är fattiga och exkluderade från samhället. Han lär oss också om det faktum att vi kommer bli dömda. Inte för materiella saker, men snarare för hur vi behandlar andra människor.

Jesus lärde människan att älska Gud och sina närmsta grannar. Och att skänka något i välgörenhet är per kristendomens definition bara en liten komponent eller beståndsdel i religionens helhet.

Är det därför betydelsefullt att vara med i välgörenhetsprojekt? Och hur ska den här hjälpen gå till? Dela gärna dina tankar och åsikter. Berätta hur du anser att världens kristna kyrkor borde se på välgörenhet.

 

En plats där skammen inte är så stor

20 Gill Mary Magdalen  London Tate Gallery

Diakonerna och prästerna i Kinds pastorat (där jag jobbar) hade en träff med Bo-Lennart från Lilleskog om olika själavårdsfrågor. Han är klok och säger mycket bra. Bland annat så talade han om hur det är när en människa går genom svårigheter i livet. Många gånger är de svåra känslorna väldigt starka och inte minst skammen över att man har det som man har det. Skammen gör det så mycket svårare genom att hindra oss från att söka hjälp utifrån. Till slut kanske vi ändå når en punkt då vi inte har något annat val. Vi behöver tala ärligt om det vi bär på för att kunna leva vidare.

IMG_1851

Då är det viktigt att vi hittar någonstans där vi kan få berätta ärligt om hur vi har det. Kanske med en präst eller en diakon (du är alltid välkommen och det kostar givetvis ingenting) eller en annan klok medmänniska. Eftersom skammen är ett så stort problem så behöver vi få vara i en miljö som sänker skammen. En accepterande miljö. En där det jag sägs godtas utan att jag möter moraliserande tillbaka.

Då tänkte jag på söndagens evangelietext. Egentligen på många andra händelser kring Jesus också men det stämde in på söndagens text med.

Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud.Några blev förargade och sade till varandra: ”Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.” Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” (mark 13:3-9)

Några blir arga över slöseriet de tycker kvinnan ägnar sig åt. Och de skäller på henne. Men Jesus står upp för henne och försvarar henne. Det är uppenbarligen så att han låter henne hållas utan att på något sätt reagera som att hon gör något opassande. Och han säger de härliga orden ”hon har gjort vad hon kunde”.

Jag tycker det är en fantastisk förebild i att normalisera och reducera skammen i en känslig situation där kvinnan vågar sig ut på djupt vatten för att göra det hon känner sig manad till.

Vi får försöka vara som han. Och vi får försöka göra att våra församlingar är gemenskaper där det här finns. Att man inte kan skämma ut sig genom att avvika lite utan där vi ser människan bakom. En som kanske ibland inte gör allt på bästa sätt men som ”gjort vad hon/han kunde”. En gemenskap som tar ner skammen och gör det lättare att både andas och att förändras.

Jag har skrivit en hel del om skam här tidigare. Sök på skam i sökfältet eller läs till exempel ”att skamma och avskamma”. Det här är otroligt viktiga grundtankar för att människor ska kunna bli upprättade och Jesus är som vanligt den store förebilden.

 

Jesus och dinosaurierna

Jesus under nosen på en stor och mjuk triceratops.

Jesus under nosen på en stor och mjuk triceratops. Foto: min fyraåriga dotter.

Min äldsta dotter har blivit väldigt fascinerad av dinosaurier. Kanske till viss del för att det, ahem, finns så mycket dinosauriefigurer och böcker hon kan ta över efter sin far. Bilden här ovan har faktiskt mellanbarnet tagit i en stund av lek med både Jesus och en dinosaurie. Denna dinosaurierenässans i hemmet har i alla fall fått mig att tänka på en sak som rör den kristna tron och min väg till den:

Det var alltså så att en tid på mellanstadiet var jag fullständigt absorberad av att lära mig allt om dinosaurier. Det fanns inte lika mycket fina och pedagogiska böcker då som nu och ofta krävde böckerna en del men det var det ju värt. Vad på jorden idag kunde väl matcha dessa otroliga varelser?

Jag minns sedan att när jag blev konfirmand hade jag en konfirmandpräst som inte trodde på evolutionsteorin. Han trodde först och främst inte på att vi härstammade från apor men frågade man mer (som jag förstås gjorde) så förstod jag att han var skeptisk mot alltihop.

I det läget var det allt en väldig tur att jag var väl hemmastadd i kyrkan sedan unga år och såg honom som ett undantag för annars hade jag nog tackat för mig och mest lärt mig att kristen tro inte är till för att kombinera med tänkande.

Det är det som är hela poängen med den här bloggposten. Jag träffade sedan ganska många kristna som i övrigt var både kloka och fromma men som inte heller trodde på evolutionen men då var det ju ingen chockerande överraskning längre att de fanns. Man får förstås tro som man vill men det är dumt att göra såna här frågor till hinder (salighetshinder) så att man ställer människor mellan att tro på vetenskap eller tro eller vad det kan göra. Lite ödmjukt undrande kring hur en ung sökare tänker är betydligt bättre.

Jag behövde till slut inte välja mellan min kärlek till dinosaurierna och till Kristus. Tur det.

Har du liknande erfarenheter?

 

Sekularisering och ingen väg tillbaka

Det var bättre förr. Här till exempel när Gud skapar djuren och inte ens kommit till människan ännu?

Det var bättre förr. Här till exempel när Gud skapar djuren och inte ens kommit till människan ännu?

”Det var bättre förr, och ju förr desto bättre”

Så säger en och annan konservativ person jag känner. I Kyrkan kan man ibland få för sig samma sak och det tänkte jag skriva om idag.

I mitt arbetslag i församlingen har vi samtalat en del om sekularisering (förvärldsligande) utifrån Magnus Malms bok ”Som om Gud inte finns”. Det säger sig själv att en del som varit med länge och arbetat i Kyrkan och har mycket erfarenhet gärna talar om hur det var längre tillbaka i tiden. Många förändringar har ju varit till det sämre vad gäller engagemang i församlingslivet och gudstjänsterna och det är något att sörja över.

Men jag har också tänkt mycket på att det verkligen inte får handla om att allt var bättre förr (och borde bli så igen). Tittar man bakåt i kyrkohistorien finns det ALLTID mängder av konstiga saker som man inte kan begripa fick förekomma. Det gäller i den nära historien och ännu tydligare när man ser på riktigt gammal historia. Hur förvärldsligad var inte Kyrkan på medeltiden när påvar intrigerade och krigade på hårresande sätt? Och hur överförandligad och kroppsföraktande har kyrkan inte varit på andra sätt.

Att Kyrkan ändå finns kvar är nästan att betrakta som ett underverk. Jag ser det som ett tecken på att Gud ändå ger den nytt liv hela tiden av sin Ande.

Historien går aldrig bakåt. Det är sorgligt men sant. Kyrkan i framtiden kommer vara på något nytt sätt som vi ännu inte sett.

Jag skrev något här i somras om (”läget i Svenska Kyrkan”) om att det vanliga församlingslivet och bönerna som bes där är mycket viktigare än allt som debatteras i media. Det låter alltid lite fromt och världsfrånvänt att säga så men det är ändå sant. Hade vi inte bönelivet så hade vi ingen kyrka heller. Det är sig likt genom tiderna.

 

På besök hos bröderna i Jonsered

Franciscusgården i Jonsered

Franciscusgården i Jonsered

Idag tänkte jag dela lite bilder och ord från lördagens församlingsresa till franciskanerbrödernas hur i Jonsered. Det var en fin resa med många höjdpunkter.

 

Men detta är i... missionskyrkan i Jonsered.

Men detta är i… missionskyrkan i Jonsered.

Dalstorps församling har samarbetat ett år med missionskyrkan i Grimsås kring en studiecirkel om Franciskus. Innehållet har Johan Engvall som är väl inläst på ämnet stått för (och detta har jag skrivit om på bloggen tidigare för den som har gott minne). Här introducerar Johan dagen i missionskyrkan bredvid i väntan på att de ska ta emot oss i brödernas hus.

Broder Stefan välkomnar oss.

Broder Stefan välkomnar oss.

Här kan man se brödernas kyrka och en skymt av den av bröderna som mötte oss och berättade om livet där. Det var en pratsam broder så utöver historien om brödernas vardagsliv fick vi en ganska ymnig beskrivning av innebörden i den katolska nattvardsteologi, helgonens roll och en hel del annat om vad det är att leva utifrån sin kallelse som kristen vare sig man är munk eller inte.

 

Koret i brödernas kyrka.

Koret i brödernas kyrka.

Kyrkan är mycket vacker med en mängd ikoner och andra utsmyckningar. Här ser vi koret där bröderna brukar vara när de firar sina böner och gudstjänster.

Franciskus.

Franciskus.

Franciskus själv fanns förstås avbildad och var nästan identiskt klädd som bröderna på platsen.

IMG_0053

 

Ett säkert kännetecken i katolska kyrkor (men också i många högkyrkliga i min egen kyrka) är bilder till ”stationerna” längs Jesu väg med korset. Såna har man att se på vid korsvägsandakter i fastan.

IMG_0062

Här är brodern som tog emot oss. En ödmjuk man med mjölkpaketet i handen och de karakteristiska tre knutarna för munklöftena om lydnad, kyskhet och fattigdom på repet runt magen.

IMG_0058Detta var kyrkans största ikon föreställande Jesus på förklaringsberget. Väldigt vackra. Jag hade gärna stannat länge och sett på ikonerna.

 

IMG_0059

Man kan ju undra hur ofta bröderna har nytta av en dopfunt men de hade i alla fall en fantastiskt fin kopia av en av Sveriges äldsta dopfuntar. I mitten tror jag att vi ser Jesu eget dop.

 

IMG_0066

Efter besöket i klostret körde bussen till Gunnebo slott som jag heller aldrig varit vid tidigare för att vi skulle kunna äta någon mat. En vacker plats med välklippta träd som du kan se.

Vad har du för relation till Franciskus eller kloster över huvud taget? Skriv gärna en kommentar!

 

Bön för den huvudlösa församlingen

 

Stor båt sjösätts. "Going". Som Kyrkan ständigt måste bli på nytt.

Stor båt sjösätts. ”Going”. Som Kyrkan ständigt måste bli på nytt.

Häromdagen hade jag en dramatisk bild här av en huvudlös kropp och skrev att det var en bra bild för kyrkans inre sekularisering. Idag är det fredag och dags för fredagsbön som vanligt på Vandra Vägen. När jag tittade i den katolska bönboken ”Oremus” blev jag glad när jag hittade en bön för den egna församlingen som jag tycker svarade an mot detta med huvudet och kroppen. Låt oss be.

Herre Jesus Kristus, du är din Kyrkas huvud. Du är också vår församlings huvud. Fyll oss med ömsesidig kärlek och aktning.

Ge oss nåden att i det rätta ögonblicket säga det rätta ordet och räcka en hjälpande hand.

Skydda de svaga, upplys de tvivlande, stärk de missmodiga, led de vacklande, väck de sovande, visa dig för de sökande, värm de kalla och de ljumma.

Hjälp oss att ge åt alla vad de bäst behöver, så att vi bär varandras bördor och så uppfyller din lag.

Amen

Tankar kring en märklig huvudlös kropp

Vad föreställer egentligen den här bilden?

Vad föreställer egentligen den här bilden?

Det är många av er som uppskattar bilderna här på bloggen. Det gör mig förstås väldigt glad. Idag har jag en riktigt märklig bild som föreställer en kropp med avhugget huvud som ligger på någon bädd men en blåklädd man bredvid som ser bestört ut. Bilden kan mycket väl föreställa Holofernes från Judits bok i apokryferna men jag har en annan tanke.

Jag tänker att det är kyrkan som ligger där på sängen.

Kyrkan är ju enligt Paulus en kropp där Kristus är huvudet och vi olika kroppsdelar. Här är uppenbarligen en kropp utan koppling till huvudet. Då är det inte mycket med den. Utifrån min läsning av Magnus Malms senaste bok om ”som om Gud inte fanns” så tänker jag att det här egentligen är en fantastiskt träffande och lite läskig bild av sekularisering.

Att försöka motverka sekularisering i kyrkan är INTE att säga att allt var bättre förr, det har jag blivit uppmärksam på flera gånger under våra samtal om boken i arbetslaget. Det är inte heller några enskilda sorters verksamheter eller så som är flummiga som är problemet utan just detta att kyrkan lufsar på utan att vänta sig eller vilja ha särskilt mycket hjälp från huvudet. När kyrkan klarar sig lika bra vare sig evangeliet skulle vara sant eller inte, då är den sekulariserad, den dricker inte från de dolda källorna längre.

Kyrkans framtid består i att sluta bete sig så huvudlöst. Helige Ande, hjälp oss.

 

Vad tänker du om detta? Skriv gärna en kommentar!

En likpredikan från Ölsremma

DSC_0287

För en tid sedan fick jag låna häftet på bilden ovan av en dopfamilj och nu har jag döpt barnet och lämnat tillbaka häftet. Det är ett lite lustigt tryck.

Det är den predikan som hölls när komministern i Ölsremma, Hollstenius, blev begravd 1937. Hollstenius är med på bilden nedan.

DSC_0280

 

För att öka värdet på häftet så tryckte de också samtidigt samme Hollstenius sista julpredikan från juldagen året innan. Kanske för att den varit extra bra? Kanske för att det var just från jul? Inte lätt att veta 80 år senare.

Det var intressant att se att begravningstalet helt och hållet var en vanlig predikan (med inledning och tre delar givetvis) för att först på slutet innehålla några korta minnesord om personen själv. Språket är märgfullt och jag bjuder på följande två klipp ur begravningstalet:

”Somliga lita till sig själva och till andra människor, de sätta sig kött till arm. Men det finnes dock i alla tider de, som nådeförlägna (…) taga sin tillflykt till Herren”

 

Det där med kött till arm betyder alltså att man litar på (armen står för kraften man litar till) är kött (det vill säga vanliga svaga människor). Men de som förstått sitt beroende av nåden söker sig till Herren istället.

Om Hollstenius som präst står det vackert:

”Nog såg han sig ringa men högt på sin tjänst”

 

Hur var det med Hollstenius julpredikan då? Jo han utlade olika delar i julevangeliet på ett slags allegoriskt/typologiskt sätt och använde stjärnan över stallet med mera som sätt att belysa vad det är som verkligen sker när Gud blir människa. Jag är själv svag för ett sådant sätt att närma sig bibeltexten så det var roligt att hitta det hos en kollega från ”min” kyrka för länge sedan. Något av det kanske jag rentav kommer använda till jul.

Nästa gång jag tjänstgör i Ölsremma kan jag ju tänka på Hollstenius som kämpat med sin vacklande hälsa med tjänstgjort där så länge han kunde. En av alla de som verkat före oss som lever nu. Gud välsigne hans själ.

Gå in i Dalstorps kyrkor online

 

Vyn från predikstolen i Dalstorp-

Vyn från predikstolen i Dalstorp-

Jag skrev något för ett tag sedan om att google skulle komma och fotografera i några av församlingens kyrkor. Nu har de gjort det materialet finns (till stor del i alla fall) online. Jag har testat att traska runt och det är riktigt roligt.

Dalstorps kyrka (här är länk till rundvandring via nätet) finns med som exempel på bilden ovan. Man kan alltså även traska upp i predikstolen och sådant. Nu har framtida brudpar eller bloggläsare som undrar hur det ser ut i Dalstorp egentligen, eller vem som helst som är nyfiken chansen att se sig om här.

Hulareds kyrka har de också varit och fotat. Ta gärna en tur!

Nittorps kyrka verkar hittills bara finnas med utvändigt men det kommer väl en insida också med tiden.

Skärmklipp

Och så kyrkan på bilden ovan. Ölsremma kyrka. Som du ser kan man även gå innanför altarringen och se hur kyrkan ser ut från prästens perspektiv. Och kanske komma närmare altardekorationerna än man annars brukar våga.

En rolig grej får jag säga. Med tiden dyker nog våra övriga kyrkor också upp här. Klart man kan vara lite skeptisk till att google ska fotografera hela världen, det hade varit bättre om vi kunnat göra det själva men nu finns i alla fall den här roliga möjligheten för digitala pilgrimer och andra intresserade.

Jim Carreys utmaning till Kyrkan

Om man bara hade en bättre urvridare skulle livet vara en dans på rosor sedan...

Om man bara hade en bättre urvridare skulle livet vara en dans på rosor sedan…

För ett tag sedan var vi på konfirmandläger och där såg vi bland annat på ”Bruce den allsmäktige” med Jim Carrey. En film som innehåller helt oväntat mycket tänkvärt för övrigt.  Efter det delade jag ett citat av Jim Carrey med konfirmanderna. Jim ska nämligen ha sagt:
”Jag tycker att alla skulle få bli rika och berömda och göra allt de någonsin drömt om så att de kan se att det inte är svaret.”
 -Jim Carrey
(Jag har talat om den i en predikan som finns här på bloggen, det kanske någon minnesgod läsare minns).
Det är klart att det är ord som berör något centralt för unga människor som funderar på vad de ska åstadkomma i livet. Men också för oss lite äldre. Minst lika mycket.
Och när jag tänkt mer på saken så tycker jag att Jim Carrey har en hel del att säga till Kyrkan. Vi kan dela en dröm om att Kyrkan ska vara rik (ha en massa resurser som vi förstås skulle använda klokt och bra), berömd (och omtyckt av alla, åtminstone etablissemanget) och vara fri att agera utan en massa ifrågasättande. Men hade vi allt det så kanske det inte skulle visa sig vara svaret? Vad är svaret?
Det som är det viktigaste i Kyrkan är nog trots allt sådant som vi redan har men inte riktigt sätter värde på. Bönens gåva. Syndernas förlåtelse. Gemenskapen med syskon i tron. Uppdraget att vara en trogen förvaltare och därmed tagen i anspråk. Som ju allt är gratis.
Stämmer det här på fler än mig själv? Skriv gärna en kommentar!