Den bästa bilden av himmelsfärden

DSC_0588 (1)

 

Glad himmelsfärdsdag! Kristi himmelsfärdsdag är den dag i kyrkoåret få vi firar ”uppstigen till himmelen, sittande på Faderns högra sida” som det står i trosbekännelsen. Den händelse när den uppståndne Jesus lämnar lärjungarna och så småningom i och med pingsten istället blir närvarande med sin heliga Ande bland oss.

Jag har samlat några fina bilder på detta till dagens bloggpost. Den första är en av de roligaste jag sett. Från Mossebo kyrka (som jag hade en stor fotobloggpost från häromdagen). Här ser man enbart Jesu fötter medan han försvinner upp i himlen!

Foto 2017-05-24 21 42 00

De här bilderna är också roliga. Jesus dansar iväg uppåt på den första och på den andra ser vi hans fotavtryck kvar på jorden. Betrakta dem lite och fundera på vad de säger dig. Ha en bra dag!

Foto 2017-05-24 21 47 41

 

 

Jag har dött som du -Guds son i dödsriket

Jesus stiger ner till dödsriket och bryter sönder dess portar.

Jesus stiger ner till dödsriket och bryter sönder dess portar.

Även idag på påskafton vill jag dela en slags dikt med dig. Påskaftonen är en dag då det inte händer något i påskfirandet. Jesus ligger i graven och väntar på att uppstå på den tredje dagen. Men detta är ändå dagen då vi ska minnas det som står i trosbekännelsen ”nedstigen till dödsriket”. Våra trossyskon runt jorden firar hur Jesus steg ner där för att befria dess fångar.

 

 Jag har dött som du

 

-Guds son? Vad gör du i dödsriket?

-Jag har dött som du.

-Min död var en svår död. Den sista tiden var bara smärta.

-Jag har dött som du.

-Och inte blev det lättare för rädslan och ångesten som gjorde det outhärdligt även de stunder då smärtan gav med sig.

-Jag har dött som du.

-Det smärtar mig också att jag aldrig fick upprättelse för det jag lidit oförtjänt för. Det är så mycket som jag fått lämna ouppklarat.

-Jag har dött som du.

-Jag stod så ensam. Ingen förstod vad jag gick igenom. Och himlen verkade tom och tyst.

-Jag har dött som du.

-Jag skäms att säga det till dig, men jag var inte tapper. Jag uthärdade inte utan förtvivlade och ropade ut min ensamhet.

-Jag har dött som du.

-Guds son. Det är gott att du är här. Nu känns det som att jag är hemma igen i min Faders hus. Stanna här och var med oss.

-Jag är alltid med dig. Jag har kommit för att söka upp det förlorade. Jag har kommit för att ta dig hem.

-Är det inte slut? Finns det något efter denna plats?

-Denna plats är verkligen slutet. Världens slut.

-Tack ändå att du kommit hit.

-Gud gör allting nytt. Ta min hand min vän. Den första dagen gryr redan.

Tas det här emot? -poesi på långfredagen

Jesus på korset. Jag tycker om att det ser så utsmyckat och vackert ut, som en dyrbar gåva.

Jesus på korset. Jag tycker om att det ser så utsmyckat och vackert ut, som en dyrbar gåva.

Lite poesi på långfredagen. Det är svårt att skriva något som man leva upp till den här dagen men de här orden kom i alla fall till mig efter skärtorsdagsmässan igår.

Tas det här emot

 

Så ofta är jag osäker

På om det jag gör blir värdesatt

Eller om det jag lagt möda på

Ändå tas emot med ett jaså

Eller till och med kritiseras

Herre, är du som jag?

Längtar du efter att det du gör av kärlek

Ska tas emot

Av mig. Oss.

Att ge och få är ibland samma

Ge mig glädjen i att ge

Och låt mig glädja dig

Med att ta emot

Vad är egentligen dyrbar äkta nardusbalsam?

 

Nardostachys jatamansi

Nardostachys jatamansi

I evangelietexten någon söndag tillbaka står det om kvinnan som bryter upp en flaska dyrbar äkta nardusbalsam för att sedan hälla den över Jesu hår. En helhjärtad kärlekshandling som stack i ögonen på de andra närvarande genom sitt överdådiga slöseri. Jesus gav henne rätt och det finns mycket att säga om detta men nu undrar du säkert som jag:

Vad ÄR egentligen nardusbalsam?

Efter lite eftersökningar på internettet har jag hittat en del spännande. Framförallt har jag förstått varför den där balsamen var så dyr.

Nardusolja var väldigt populärt i antiken och man verkar ha haft lite olika stil på oljan i olika delar av världen. Råvaran var då (som nu för den delen) rotdelen till växten Nardostachys jatamansi. Du ser den på bilden ovan. Man kan ju tänka sig att det går åt ganska många sådana rötter (de är 4-10 cm långa) och dessutom växer de på mellan 3000 och 5000 meters höjd på klippväggarna i Himalaya. Att det kom långväga ifrån borde inte behöva vara en överraskning för handeln var väldigt utvecklad och välfungerande under romartiden.

Nardusen kan ha varit så populär att även andra parfymer kan ha kallats nardus för att de skulle sälja bättre. Det sägs ju också rakt ut att den kvinnan gjuter över Jesus är äkta. Nardusen kunde fungera både som parfym, rökelse och som bedövningsmedel. Det finns också de som hävdar att den är bra mot sömnbesvär och vid barnafödsel.

Man kan alltså möjligen läsa in en del symbolik i den där nardusbalsamen i evangeliet grundat på de användningsområden den hade i vanliga fall.

I bibeln nämns nardus även på några ställen i den erotiskt laddade kärleksdikten höga visan. Det kanske är en ännu bättre ledtråd om hur vi ska förstå evangeliestycket? Att detta med att slösa med nardus har med kärlek och hängivenhet att göra?

Det är annars en enkel men vacker betraktelse att hos Jesus finns det en himmelsk doft mitt på jorden.

Vad säger du om detta med nardus? Vet du något ytterligare?

Som ett barn som sprider ljus

Jesus bärs fram i templet och träffar Symeon och Hanna!

Jesus bärs fram i templet och träffar Symeon och Hanna!

Jag lägger upp min predikan från i söndags, på kyndelsmässodagen. Jag höll den i Grimsås kyrka och på kvällen också i Länghem. Vi hade också en familjegudstjänst emellan och då fick jag förenkla något men i grund och botten var det samma poäng även där även om jag talade betydligt kortare. Hur som helst, jag hoppas detta kan vara till glädje för dig. Inget skulle glädja mig mer.

Predikan kyndelsmässodagen 2017

Jag tror att jag har kommit på att Lukasevangeliet nog är favoriten bland evangelierna ändå. Det vi hör idag på kyndelsmässodagen är nog ändå en av bibelns allra vackraste texter.

Lukasevangeliet börjar jättekonstigt. Det tar lång tid innan Jesus dyker upp. Markusevangeliet börjar med ”här börjar glädjebudet om Jesus Kristus Guds Son” och typ så med de andra också men Lukas börjar med en helt annan historia först. Om Sackarias och Elisabet som var barnlösa och till slut fick bli föräldrar till Johannes döparen, om löftet om Messias som ska komma och först sedan kommer ängeln till Maria och allt börjar på riktigt. Det är ett ganska konstigt sätt att börja berättelsen faktiskt. Jag tror att Lukas tyckte han såg något mer i det där med Sackarias och Elisabet och också i Symeon och Hanna som vi hört om nu än bara att det var så det var. Han såg en bild av hela sitt folks historia där.

De där gamla ofruktsamma som aldrig fått något barn. De påminner så väldigt mycket om Abraham och Sara som gick i år efter år i väntan på barnet som skulle komma och göra att deras folk levde kvar. En räddare kan man säga. De första kristna såg att hela gamla testamentet var fullt med längtan som ännu inte riktigt blivit verklighet. Nu har vi Symeon i templet. Han har fått ett löfte på något sätt från Gud om att han inte skulle dö förrän han sett Guds messias. Det är också bildligt samtidigt på något sätt för det är ju det hela Guds folk fått höra. Att de inte ska gå under utan Guds räddning ska till slut komma. Messias ska komma. De har väntat länge och ibland kanske tappat modet men nu förstår han att det är detta han ser. I detta barn.

Det är det som är grejen med inledningen till Lukasevangeliet. Genom de här gamla människorna får vi hjälp att koppla ihop hela Israels historia med det nya som kommer nu i och med Jesus. Sen kan man starta och liksom ha fått med hela bakgrunden på något sätt.

Det är också slående hur väldigt mänskligt det är alltihop i den här berättelsen. Allt är sådant som jag tycker jag har sett många gånger i vår egen kyrka. Föräldrar som är så glada över ett barn de fått och kommer med det till Gud, inte för att offra kanske för sånt gör vi ju inte, men för att bära barnet till Gud i dopet. Och så tänker jag på de gamla. Det är väldigt speciellt med riktigt gamla människor och riktigt unga människor tillsammans. Kanske på dopet, eller för den som fått barnbarn eller kanske barnbarnsbarn. Det är solklart att det där lilla barnet ger enormt mycket hopp. Det föds nytt liv till den här världen. Det kommer en fortsättning. Allt detta finns också med i evangeliet. Med en massa extra specialinnehåll för att det är Jesus som ju bokstavligen är framtidshoppet för hela vår värld men även han var ett barn en gång.

Och det betyder mycket att det finns människor som har förhoppningar och förväntningar på honom och tror på honom. Gud verkar vilja använda sig av människor och väldigt vanliga saker i sin stora plan så det spelar nog stor roll det som Josef och Maria skickar med honom.

Ibland vid jul tänker jag på Jesu födelse och på hur tron föds i våra hjärtan. Så kan man nog tänka lite i denna berättelse också om man vill. Maria och Josef går den väg Gud lett dem på. Och så får de bekräftelse utifrån av en som gått på vägen längre. Uppmuntran från gamle Symeon som känner igen barnet. Vi kan behöva höra också att någon känner igen att Gud verkar i oss. Det är gott att få höra för det är så lätt att tvivla på. Inte ens Josef och Maria kunde kanske vara helt säkra. Det var nog skönt att någon förstod vad det var som fanns i dem.

Symeon har förresten blivit ledd av Anden till templet. Jag funderar allt på hur det gått till. Det är lätt att tro att Gud talat till honom med mäktig röst från molnen eller gett honom en obetvinglig känsla att han ska gå till templet men jag tänker att det kanske inte behöver vara så. De gånger som jag tror Gud kan ha lett mig har jag nog fattat det efteråt. ”Det var ju märkligt att jag skulle vara här just precis nu när den här medmänniskan behövde mig till det här” och så kan man fundera på att det var ju en märklig slump att jag gick hit just idag, det var ju bara något jag fick för mig. Gud verkar i det oansenliga och vardagliga.

Kanske var förresten allt det vi hört om här ganska oansenligt. Något som ingen just lagt märke till i folkmassan i templet? Men som blev oerhört viktigt för de som var med om det. Och som gamla Hanna sedan berättade om.

Det var ett ljus de såg. Hoppets ljus tändes i hjärtat när de såg Jesus.

Jag vill inte predika om den här texten utan att hylla Hanna rejält. För Hanna är lite undanskymd. Hon har ingen talroll som Symeon men jag tror vi alla har mött henne i våra kyrkor. Vi kanske också har olika mycket av henne i oss själva? Det finns i alla fall ofta män och kvinnor, ofta kvinnor, som är så hemmastadda i kyrkan att den blivit ett hem. Man vill vara där i Guds tempel och ger av sig själv och sin tid. För att tjäna Gud. Hanna själv kanske inte skulle uttryckt det så högtidligt, det är ju Lukas som skriver att hon tjänade Gud dag och natt, men det var så i alla fall. Hon hade lärt sig glädjen i att tjäna Gud i det lilla. Fira gudstjänst och tända ljus. Le mot sina medmänniskor. Och jag vet själv att jag lärt mig väldigt mycket bara av att möta olika sådana Hannor i olika församlingar. Det har stärkt min tro. Det stärker Kristi Kyrka.

Symeons ord avslutar dagen för många bedjande människor. Be dem gärna när du går till sängs, eller efter en gudstjänst eller om du anat att nu har jag fått se att Gud gjort något.

Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid som du har lovat, ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk. Ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.

Ty mina ögon har skådat frälsningen. Och så får man dröja lite ordlöst vid om man fått några tecken under dagen. Några påminnelser om att allt ändå vilar tryggt i Guds hand. Jesu namn betyderförresten något sådant så man skulle nästan kunna säga att Symeon säger ”Ty mina ögon har skådat Jesus”. Det var det Symeon gjorde. Han är frälsningen. Han är aldrig långt borta men må Gud ge oss ögon och hjärta så att vi kan känna igen honom i det dagliga livet.

Han var ett ljus för Maria och Josef, så som ett barn är ett ljus för sina föräldrar. Det spred ljus i deras liv att leva tillsammans med honom. Han var också ett ljus för Symeon och Hanna, liksom ett barn är ljus genom att peka på framtidens alla möjligheter. Han är den som tänder hoppets ljus för oss och vår värld.

De nyväckta vise männen

15941086_1514135105280877_6571433440560662701_n

På Dalstorps församlings facebooksida har jag som jag nog tjatat om hållit på med en humoristisk (men förhoppningsvis tankeväckande) adventskalender. Den har jag sedan fortsatt med med några bilder på de vise männen. Här ser vi det som beskrivs i matt 2:14;

”I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.”

Här fick jag gestalta det som att ängeln väcker dem med en tjutande leksak vilket förstås är ett nytt grepp men faktum är att det här är ett väldigt roligt motiv i kyrklig konst som jag försökt härma. Titta på bilden nedan:

IMG_1224

 

Här ser vi på en gammal (engelsk tror jag) bild hur de tre vise lagt sig att sova. I SAMMA SÄNG, MED KRONORNA PÅ SIG. Väldigt märkligt. I mitten ser vi den tredje som tydligen har det väldigt trångt i sängen. Så kommer då ängeln med budskapet från Gud och hästarna står redo för att ta en annan väg hem.

Det är väldigt roligt med såna här motiv dels för att de måste komprimeras så att allt får plats i samma ruta och är tydligt, dels så att varje konstnär har något att utgå ifrån och slipper uppfinna motivet varje gång. Följden blir hur som helst att det finns massor av bilder där de vise männen ligger och sover i samma säng med kronorna på sig. Det är humor.

Som en liten fotnot ser de andra bilderna här på bilden spännande ut. Är det Josef som bär en liten blandning av barn och vuxenjesus till Egypten? Vad händer till höger? Så många frågor…

Dikt vid ett nytt år

Att gå in i det nya året som in i en kyrka? Här går drottningen i Bysans in i Hagia Sofia.

Att gå in i det nya året som in i en kyrka? Här går drottningen i Bysans in i Hagia Sofia.

 

Jag hittade den här dikten av Nils Bolander som jag hemskt gärna delar med dig idag. det är tänkvärda ord även om det hunnit gå några dagar på det nya året.

Sylvestertankar

Jag såg ett pappersark fullskrivet

med bokstäver och ord.

Grova stavfel och språkfel. Osköna överstrykningar.

Fula plumpar. Klumpiga staplar. Slarviga öglor.

Jag läste och upprördes i mitt innersta.

Vilken klåpare hade komponerat detta nonsens?

Vilken inbilsk narr hade skapat detta fuskverk?

Då såg jag vad det var

och rodnade av blygsel och skam:

det fullskrivna arket var mitt gångna år.

Jag själv var den klene skrivaren,

mästaren till klottret och kråkfötterna.

Och längst ner på sidan

hade en mäkta sträng lärare skrivit

med rödaste blod

ett rättvist betyg:

Underkänd.

 

I samma stund skymtade jag en hand,

som räckte mig ett nytt, bländande vitt,

oskrivet ark,

och förnam en röst som sade: Skriv!

Det vita arket var mitt nya år,

och handen och rösten var den stränge lärarens

som givit mig ännu en chans

före avgångsexamen, den sista, den ofrånkomliga.

 

Då föll jag på knä

– som en skamsen liten skolpojke –

och bad:

Herre, du stränge men rättvise lärare!

Inte en bokstav vill jag skriva

utan att du håller i pennan,

inte en mening

utan att du formar den,

inte ett skiljetecken

utan att du godkänt det.

Som dånet av ett starkt tordön

och bruset av väldiga vatten

nådde mig då hans röst:

Skrivare, skrev!

I en starkares hand har du utlämnat din penna.

Nu är du äntligen mogen

att skriva en godkänd sida.

Och fylld av en outsäglig trygghet

präntade jag de allra första stavelserna

på det nya arket:

Se, han gör allting nytt!

 

En pennfjäder i den Store Skrivarens hans

vill jag vara.

Skrivare, skriv!

Skriv snabbt, skriv hårt, skriv brinnande!

O, att han ville ta ett fast grepp om mig

och med sin levande ande

skriva en outplånlig skrift,

ett Kristus-brev, i mitt liv

för bröderna att tröstas, stärkas

och förnyas av.

Så att någon enda liten människa

kunde tacka Gud för mig.

De vise männen och kamelen från Saba

De ser lite lustiga ut men som det sägs är de väldigt visa, dessa tre stjärntydare som kommit till Jesus och Maria.

De ser lite lustiga ut men som det sägs är de väldigt visa, dessa tre stjärntydare som kommit till Jesus och Maria.

Glad fjortondag jul kära bloggläsare. Igår hade jag en späckad dag med tre gudstjänster på tre olika platser med tre olika körledare och kantorer. Predikan var däremot mer eller mindre samma. Den är lite kortare än jag brukar göra dem för att gudstjänsterna inte skulle bli alltför långa. Jag tycker själv att jag hittat något nytt i denna koppling till kamelen och drottningen av Saba, en del poänger fick jag nog fram bättre i talad form om det brukar vara men hur som helst; hoppas det här ska kunna vara till glädje för dig!

Predikan trettondag jul 2017

Jag har hittat var kamelen i julkrubban kommer ifrån! Från Saba! Det är mycket som ska med i krubban som det inte står något om. Kameler till exempel. Men det står faktiskt om drottningen av Saba att hon kom med lastade kameler. Man kan undra vad hon har med något av det här att göra men bibeln funkar så att den liksom är full med länkar och hänvisningar och dolda samband.

Drottningen kom också med 1000 frågor till Salomo eftersom hon hört att han var så vis. Och han kunde svara på dem alla. Det står då att

”han gav henne svar på alla hennes frågor”

Och om hon varit det minsta skeptisk annars till vad det var för ställe hon kommit till så blev hon nu helt övertygad. Hon såg Salomos vishet, hans hus, hans hov, hans julbord, offren i templet i Jerusalem och så blev hon så imponerad att hon gav rikeligen av de gåvor hon hade med sig på kamelerna.

Våra visa stjärntydare är som en repris av detta. Även de från fjärran land. Även de på jakt efter vishet och svar. Men det skiljer sig åt också. När de kommer till kungapalatset i Jerusalem får de INTE svar på sina frågor. Det finns ingen vishet hos Herodes. Han vet inte ens själv var Messias ska födas och när han får veta det vill han inte alls dit för att tillbe. Men så kommer de vise fram till barnet hos Maria och de förstår att de hittat rätt. De öppnar sina kistor. De har gåvor att ge. Det är inte särskilt lutherskt men så är det. Vi har alla gåvor att ge. Och jag tror man kan säga som om drottningen.

Han gav dem svaret på alla deras frågor. De kanske fick märkliga svar men de visste att de hittat honom.

Nu är alla samlade vid krubban. Himmel och jord (människor och änglar), där finns de enkla herdarna som aldrig gått i någon skola, och deras motsats de vise männen som aldrig gjort något annat än att gå i skola. Man kan tycka att det vore omöjligt och att det där barnet inte kan ha svaren för dem alla när de är så olika men han har det. Han har svaren på alla frågor.

Han kommer sedan att visa svaret med sitt sätt att leva och lära. Och med sitt sätt att dö och uppstå. Det är inte smarta svar kunde man säga. Till och med Paulus skriver att det är dåraktiga saker han skriver om. Men Guds dårskap är större än människors vishet. Här finns en annan väg.

Några pilar pekar mot sådant som ska komma också: Vi har fått höra om Jerusalem och att den staden oroar sig tillsammans med Herodes. Redan så här i början av evangeliet hamras det in i berättelsen att Jesus en dag ska dö där. Det blir inte än men det kunde det ha blivit om inte de visa männen för en gångs skull betett sig lite vist.

En pil pekar ännu längre framåt. Det är den som pekar på oss. De vise männen är hedningar från ett fjärran land och det påminner också om hur hela matteus berättelse ska sluta så småningom. Det här är för alla. Ingen är utanför. Inte folk från andra länder. Berätta det för alla folk. Till och med för barbarerna längst uppe i norr där det är snö och kallt. Han har svaren på deras frågor med så ni måste berätta det. Han vill ha deras gåvor också så ni måste berätta.

 

Herden (och inte kejsaren) har makten

Är det verkligen här vi hittar den som är större än kejsaren?

Är det verkligen här vi hittar den som är större än kejsaren?

Det har dragit ut på tiden men här är i alla fall till slut min predikan från julnattens båda gudstjänster 2016. Först vid midnatt i Dalstorps kyrka, sedan på julottan i Nittorp. Jag hoppas inte du trodde du var färdig med julen för det är man aldrig. Den kristna julen är egentligen inte heller säsongsbunden på det sättet utan värd att ständigt återvända till i tankarna. Hoppas det här kan vara dig till glädje.

Predikan

I natt får vi slå följe med herdarna.

Herdar hade vaktat får på fälten i Betlehem i alla tider. Kanske var det lite speciellt att vara herde just där för det var där den unge herdepojken David hade blivit hemkallad till sin fars hus av profeten Samuel och blivit smord till kung i hemlighet, samtidigt som Saul regerade i Jerusalem. Det var nu redan mycket länge sedan, ettusen år. Och jag tror nästan det finns herdar där än i våra dagar. Det är i alla fall inte länge sedan det gjorde det.

Även nu fanns det en som var kung. Herodes var väl en låtsaskung för den verkliga makten fanns i Rom hos kejsare Augustus. Han sade själv att han styrde över hela världen. Det fanns till och med de som sade att han var en Gud och tillbad honom i tempel. Nu hade han bestämt att alla i hans väldiga imperium skulle räknas och skrivas upp. Det där retade människorna i landet för de förstod vad han menade med det. Ni tillhör mig. Ni är min egendom.

Att vara herde var ett hårt arbete  men det var också lite ärorikt för flera av de stora från folket hade varit herdar. Mose som vaktat sin svärfars får, David, Amos och andra. Man brukade säga att kungen var som en slags herde som såg efter folket och såg till att de hade det de behövde. Och så höjde man blicken mot kvällshimlen och bad till Gud, den store herden som David skrivit psalmer om. ”Han låter mig vila på gröna ängar, för sitt namns skull, inte ens i dödsskuggans dal fruktar jag något, för han är inte långt borta med sin stav”. Skulle de vara Kejsarens egendom? Herren Gud var deras herde.

Vi kanske inte är så annorlunda? Det är många som anser att de har rätt till oss. Vi är skattskrivna i vårt land. Vi är kuggar i det stora samhällsmaskineriet. Vi har anställningar och arbetsplatser. Vi tillhör också vår släkt, våra vänner, vår bygd, det finns många som gör anspråk på oss och förhoppningsvis är det ett gott land, goda vänner och så vidare men ibland känner man sig som en ganska lite siffra i boken. En liten skattebetalare. Och VI får också höja blicken mot stjärnorna och säga som herdarna. Det finns mer i mig, jag är inte bara en kugge, ingen av mina vänner vet på riktigt vem jag är. Djupast sett är jag barn av detta märkliga kosmos som jag är en liten gåtfull del av. Bara du Gud känner mig riktigt. Jag är inte kejsarens egendom hur väl alla än räknar mig och registrerar mig, jag tillhör Guds folk. Bara han äger mitt hjärtas djupaste sång.

Fast Gud verkade också vara långt borta. Herdarna kunde nog känna Guds närhet ibland när den ljumma brisen drog över fälten och skönheten från kullarna och doften från blommorna talade rakt in i deras hjärtan men de gamla tiderna då profeter talade för Gud till folket var för länge sedan över. I 400 år hade Gud varit tyst.

Då kysste himlen jorden och Herrens ängel stod inför dem. Herrens härlighet lyste omkring dem och den vilade tungt på kullarna där de stod. Det var som att de själva var bleka skuggor bredvid ängeln. De blev alla mycket rädda. Men ängeln lugnade dem och sade att han hade ett glädjebud, ett evangelium om en frälsare som fötts i Davids stad, han är Messias, Herren. Herden för Guds hjord. Och ni ska få ett tecken. Ett nyfött barn i en krubba. Det är Herren.  Och så stod där en änglahär med dånande vingar. Det var verkligen som att himlen kommit ner på jorden, att det inte alls fanns något avstånd emellan. Ära åt Gud i höjden och frid på jorden bland människor som han älskar. Sedan lämnade de dem.

Herdarna gav sig iväg på darrande ben. Messias, den de väntat på! Många av de saker ängeln sagt dem om barnet kändes märkligt välbekanta. Och  till slut kom en av dem på det. Det var ju kejsarens titlar alltihop. Augustus som skapat fred i romarriket och segrat i strid. Han kallades både ”frälsare” och Herre och Guds son. Ett evangelium brukade kunna handla om goda saker som hände för att kejsaren vunnit en seger eller fyllde år så att han firade med att inte ta upp någon skatt. Det var märkligt men de förstod att ängeln menade att här fanns någon som överglänste kejsaren och att det som hänt var som en strålande seger.

De fann krubban och barnet. Det såg ut som vilket barn som helst men  ängeln hade ju sagt att barnet som låg i en krubba var kungen och det var inget som gick att ta fel på. Människor har funderat mycket på krubbans innebörd men allra först var det detta som var det viktiga, att det var det tecken ängeln gett så att de skulle veta vem barnet var. Att detta var barnet.

Och just då var det inte alls svårt att tro att detta barn skulle överglänsa kejsaren i Rom, för barn är ju från början bara som en enda stor möjlighet av allt som kan komma att ske genom dem. När ängeln talat var det lätt att bortse från fattigdomen och den enkla galileiska dialekt som mannen och kvinnan talade. Himmel och jord hade mötts denna natt och båda fanns i detta barn. Ett människobarn som var Guds barn. I honom skulle himmel och jord alltid vara nära varandra, Gud var för alltid nära sitt folk.

Vi har inte förstått det där med kejsaren än egentligen. Vi tror fortfarande att det är den som har mest vapen eller som kan skrämma mest som är mäktigast. I måste lära om.  Bli som barn. Mäktigast är inte den som kan förstöra mest utan den som kan skapa och ge liv. Som kan ge nytt mod när det är hopplöst. Som vågar ge nytt förtroende till den andra dömt ut. Som kan nå även förbittrade hjärtan och så frön av godhet där. Som kan förlåta och välsigna. En sådan konung är detta barn. Samma titlar som Kejsaren men inte alls samma sorts Herre.

Herdarna återvända till sina får. Länge skulle de fundera på det de sett. Undra vad detta barn nu höll på med. År efter år gick de och levde sina liv som vanligt men ändå annorlunda. För de visste i sina hjärtan att vad än de mäktiga sade så var det den här kungen de hörde till. Herren herden som fanns hos sina får och tog hand om dem.

 

Bön i slutet av Gudstjänsten

Det fanns inte plats för dig när du skulle födas. Det var fullt överallt. Tänk om värdshusvärdarna hade vetat att det var Gud som behövde ett hem. Gör dig ett rum i mitt hjärta, flytta in i min själ. Här kan du få bo. Stanna hos mig även när julen och festen är över. Amen

Att lita på kompassen och omvända sig

Omvändelse handlar om att följa Jesus. Och sen göra det igen när man tappat kursen.

Omvändelse handlar om att följa Jesus. Och sen göra det igen när man tappat kursen.

Här är den predikan jag höll på den ekumeniska gudstjänsten i Ölsremma kyrka igår. Det känns ovanligt med en predikan jag inte hållit mer än en gång, normalt sett brukar vi ju ha två gudstjänster med mer eller mindre samma innehåll varje söndag. Igår blev det istället luciakröning i Dalstorp på kvällen och då sade jag visserligen också några ord men just de här passade inte värst bra. Här är de i alla fall, jag hoppas du kan ha glädje av dem!

Predikan andra söndagen i advent 2016, Guds rike är nära

Jag håller på att övervinna min skräck för att ha med någon sorts rekvisita i predikan. Av någon anledning har jag fått för mig att det är töntigt eller nåt. Hur som helst har jag med mig något idag.

Evangelietexten idag var väldigt kort. Man kan tycka att om Jesus verkligen höll den som predikan så var det nästan lite snopet hur fort han var färdig men så tror jag inte heller att det var riktigt så. Genom tiderna är det många som förstått det som står där som en slags sammanfattning av hela Jesu budskap, det han lade ut i alla sina liknelser och tal och genom de mäktiga gärningar han gjorde.

Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet/budskapet.

Johannes döparen hade dragit stora folkmassor men nu börjar Jesus själv att träda fram. Johannes hade talat om honom som skulle komma, liksom hela raden av profeter i gamla testamentet från Mose och framåt men nu säger Jesus alltså att tiden är inne. Nu börjar något nytt. Man kan tänka sig hur Gud har bestämt tiden och nu står det på kylskåpet att det är dags. Guds tid följer sina egna lagar, det kan vi känna igen från våra egna liv. Ett plötsligt ögonblick då det verkar som att Gud stämt möte med oss kan förändra allt.

Och Guds rike har kommit nära. Guds rike är temat för dagens läsningar. Det är det riket Jesus talar om i stort sett hela tiden och kring honom gestaltar han hur livet ser ut om Gud får råda. Vi kanske tänker oss att Jesus menar att riket är nära för att det är nära i tiden men nu har han ju sagt att tiden är inne. Det är dags nu. Guds rike HAR kommit nära. Om vi vill kan vi tänka oss en kung som kommer med ett mäktigt följe och slår upp sina tältpaviljonger på maderna intill. Det betyder egentligen att ”kungen har kommit hit”, Guds välde är här. Men den de ser är förstås inte en kung utan en dammig vandrande undergörare. Det är han som kommer med riket och nu är det dags att ansluta sig till honom och erkänna honom som kung genom det som kommer härnäst.

Omvändelse. Omvänd er. Det här är ett sådant där svårt ord för en del. En del kanske tycker att det är härligt och minns hur de fick ge sina liv till Jesus och glädjen i det, och att vi alltid får lägga våra liv i Guds hand i daglig omvändelse. Andra kanske mer känner igen kravet och känslan av att man aldrig varit tillräckligt omvänd för att vara säker på att ens tro riktigt räknas. I Guds eller i kristna syskons ögon. Det är nu jag tar fram min rekvisita för jag tror den kan säga något om omvändelse.

Här är en kompass. Jag har använt den en del och orienterat men också tagit mig fram små stycken där kartan inte visar mycket att gå på. Då kan man ställa in kompassen och följa pilens riktning här och så gäller det att hålla den kursen så kommer man dit man ska.

Jag sneglar mot Ulf här för du kanske är bättre än jag på detta. Grejen med kompassen är att det visserligen är svårt att fatta hur man ska göra för att gå efter den men det är inte så lätt när man väl går där heller. För vi har rätt dåligt sinne för väderstreck. Går vi på frihand så kommer vi rätt fort gå i cirklar. Så när man tittar på kompassen så visar den åt ett håll men själv så tycker man efter ett tag att det känns fel, borde det inte vara mer åt det där hållet? Och man kan börja tro att det är något fel på kompassen, det har jag tänkt många gånger. Men sanningen är trots allt att det väldigt sällan är fel på kompassen, det är bättre att lita på den än på sin egen känsla.

Jag tänker mig det där med omvändelse som så att Gud faktiskt gett oss en riktning i livet, det är något av det stora den kristna tron har att ge oss människor, att det finns en mening med våra liv och att vi var och en har en viktig plats och en uppgift att fylla.  Att älska och tjäna Gud, vår värld och vår nästa. Det är inte självklart att man har det. Lämnad åt sig själv så kanske man inte har mycket mer mål än att jag ska lyckas med det jag håller på med men jag har ingen större bild att foga in mitt eget liv i. Och vi har en ledstjärna i Jesus Kristus. Han är den som visar Vägen. Han ger oss ett exempel att följa och han säger oss att allt i livet får sin rätta plats och blir så bra som möjligt för oss om vi lever i hans rike, där han får råda. Och vi har bibelns ord som hjälp att förstå hur Gud ser på oss och världen.

Men inuti har vi något som drar iväg åt ett annat håll. Som säger att ”har Gud verkligen sagt det här och är det verkligen sant?” Jag känner nog att det blir bra om jag gör så här i stället. Och ofta så är det för att vi skulle önska att det var något annat som var det rätta för att det skulle vara mycket bekvämare eller mer lönande för oss själva. Jag vill hemskt gärna att det på något sätt är det rätta att jag ska tänka på mitt eget först och sen (om jag har tid över) också tänker lite på andra och så kanar jag iväg i någon riktning.

Omvändelse handlar om att återvända till riktningen, återvända till det kristna sättet att förhålla sig till livet. Och det är därför det kan vara lite olika vad det betyder. Det kan vara den dagen jag för första gången kommer på att jag ska ta sikte på Jesus och ha honom som ledstjärna. Det kan också vara varje gång jag kommer på att jag kommit ur kurs, för det KOMMER vi alla att göra, oavsett hur stark den första omvändelsen var, och rikta om kursen, ta ny kurs efter det jag en gång förstått är det bästa.

Att räta upp riktningen det kräver nog att vi får ta till oss något utifrån, för i våra egna tankar kör vi lätt fast. Vi behöver få läsa eller höra bibelns ord och budskapet om Jesus, och vi behöver ha tillfälle att stanna upp och fundera på vart vi är på väg. Ett bra sätt är ju att vara här just nu. Nu kanske man gått i vardagen och glömt den här sidan av tillvaron men så kommer man hit och får sjunga psalmerna och får lite hjälp att be och så vips har man tittat på sin kompass.

Omvänd er och tro på budskapet. Tro på glädjebudet om Jesus Kristus. Lita på att vi är i hans händer. Lita på att den här vägen leder rätt. Lita på att han vill vårt väl och visat det genom att ge sitt liv för oss. Jag stannar gärna lite på de sista orden där också Tro på glädjebudet. Har vi förstått att evangeliet är goda nyheter för oss? Det är lätt att vi lägger det till listan över sådant som förväntas av oss att hålla på med och då blir förstår talet om Guds rike och omvändelse ganska jobbigt.

Den kristna tron handlar till sist inte om vad vi lyckas med utan om Jesus och hans löften till oss. Att Gud för evigt är trofast mot oss, att Anden aldrig tröttnar på att stoppa in kärlek i våra hjärtan, att vi får höra samman med den som besegrat allt ont. Att vi ska omvända oss är för vår skull. För att vi ska få ta del av Guds hjälp och tröst som vi så lätt glömmer att fråga efter. När vi är vilsna i livet så är det goda nyheter att det finns en väg och någon som leder oss på den.