En Gud mäktig nog att hjälpa

 

Jesus som "pantokrator", allhärskaren. Kokar man ner det hela så är det viktiga vad det betyder för oss av trygghet och förtröstan?

Jesus som ”pantokrator”, allhärskaren. Kokar man ner det hela så är det viktiga vad det betyder för oss av trygghet och förtröstan?

Här är en tanke jag gått med sedan jag var på prästmöte för ett tag sedan. Föreläsaren talade (med hjälp av en språklig härledning på hebreiska som jag inte alls kan göra rättvisa så ta detta för vad det är och ring Jesper Svartvik om ni vill ha bättre svar) om Guds allmakt.

Det hebreiska Gudsnamn som brukar förknippas med Guds makt är ”El-shaddai”. Detta har senare på grekiska kommit att bli ”pantokrator” som betyder ”allhärskaren” eller ”den allsmäktige”. Och när den kristna tron rörde sig ut i den grekiska omvärlden så kom man generellt att ha ett betydligt mer filosofiskt förhållningssätt till trons sanningar. Därav mängder av lärda samtal om var gränserna för Guds allmakt går och vad Gud kan och inte kan göra.

Det som var roligt med föreläsningen nu var att jag förstod att det inte var där det började. Allra först måste det ha börjat med en erfarenhet. Inte med spekulationer och smarta distinktioner utan med erfarenheten av att Gud bryr sig om och förmår gripa in. Innan det var fråga om vad Gud är förmögen till var det förundran över att ha en Gud som är mäktig nog att hjälpa oss.

Så är det nog för oss som tror på Gud idag också. Viktigare än den mer abstrakta teoretiska sidan av tron är den personliga. Kanske inte så att det behöver bli privatreligiöst och väldigt individualistiskt men trons viktigaste fråga är ändå hur den hänger ihop med våra liv.

En Gud som är mäktig, åtminstone mäktig nog att hjälpa, och engagerad, även i oss, det är grunden vi måste stå på innan tankarna för vandra vidare.

Vad säger du om detta? Skriv en kommentar!

Jag har förresten skrivit en hel del om makt här på bloggen tidigare. Titta under ämnet ”makt” eller titta på dessa mäktiga inlägg om makt.

Livet som präst förr i tiden

IMG_2067

För en tid sedan hade min församling husförhör i Ljungsarps sockenstuga. Det var inte särskilt välbesökt men gjorde starkt intryck på alla oss som var där. Det var prästen Folke Elbornsson som först berättade om husförhörens historia och sedan dramatiserade ett där han var en mycket barsk präst och vi var hukande rotebönder. Han hade i förväg delat ut små roller för oss att spela så det hela blev väldigt interaktivt och roligt.

Jag har ju redan tidigare förstått att det kanske inte var helt roligt att lära sig sin katekes (en bok som jag verkligen håller högt och gärna lär mig av) under de förutsättningarna, att man skulle bli strängt förhörd såväl på den som på sitt leverne när prästen kom till husförhör.

Vårt husförhör utspelade sig vid något tillfälle på 1800-talet och det var verkligen en dramatiskt annan tid i kyrkan än vår. Ändå sjunger vi ofta samma sånger och ber samma böner som vi gjorde då. Det är samma kyrka men ändå inte. För att samhället är ett helt annat och för att kyrkans plats i samhället förändrats.

Den förenklade sanningen vi brukar säga är att både samhället och kyrkan blivit mer sekulariserat med tiden. Det ligger ju förstås mycket i att kyrkan har mindre plats i människors liv idag men visst var kyrkan förr också ofta väldigt märkligt blandat med det sekulära samhället. Backar man lite så kom det an på prästen att inte bara vara religiös ledare utan bygdens nav och statens förlängda arm.

Prästen skötte utöver sitt ”religiösa” arbete om sin gård, ledde skola och fattigvård, skötte folkbokföringen och läste från predikstolen upp nyheter samt alla nya lagar och förordningar i riket (vilket kunde ta flera timmar efter gudstjänsten på söndagen).

Sett ur allmogens synvinkel var prästen på alla sätt en överhetsperson. Till de mer extrema uppgifterna (helt motsatt hur vi tänker oss själavårdens uppgifter) hörde att skriva ut soldater till krigstjänst och att döma ut mindre straff (såsom att sitta i stocken utanför kyrkan eller på ”horpallen” därinne om man var kvinna och dömd för äktenskapsbrott).

Det hela började förändras i samband med att de borgliga kommunerna delades ut ur församlingarna (kanske 1862?) och vårt moderna sekulära samhälle började ta form.

Som svenskkyrklig präst kan man för all del ha ganska skiftande uppgifter idag också men det känns ändå som att det hänger ihop till en något mindre motsägelsefull helhet.

Tegelstenen på mitt bord

På mitt nya skrivbord. Kobild och tegelsten.

På mitt nya skrivbord. Kobild och tegelsten.

Jag börjar så smått komma i ordning på nya arbetsplatsen. Sedan igår ser mitt skrivbord ut som på bilden. Den lilla tavlan med ”ko-minister” står där (höhö, det är ju min titel ju. Komminister, ko-minister, fattar du?) och bredvid den tegelstenen.

Om du tagit del av min avskedspredikan från Husaby vet du att jag fick tegelstenen för att ha som åskådningsmaterial i den predikan. Sedan bad jag att få ta med den och ha på mitt nya skrivbord. För mig är den en påminnelse om Babels torn (som ju var byggt av tegel) och ambitionen bakom det bygget: ”För att vårt namn ska bli stort”.

Som präst (liksom i många andra yrken förstås) finns det gott om möjligheter att arbeta på att göra sig ett stort namn. Bli populär, få anseende. Det är verkligen något att fundera på. Jesus valde en annan väg. Han fattade inte besluten som gjorde honom populär direkt utan det som behövde göras. Ibland finns det situationer då han rent bokstavligt drar sig undan folkets hyllningar.

Det ska jag försöka tänka på ibland när jag ser min tegelsten.

Manlig svaghet

Sårade kämpar. Kanske börjar deras svåraste strid nu? Få räknas fast man blivit svag?

Sårade kämpar. Kanske börjar deras svåraste strid nu? Få räknas fast man blivit svag?

Sedan jag skrev om Brene Browns TED-talk häromsistens har jag gått vidare och lyssnat på en längre intervju jag hittade med henne på iTunes. Även den var väldigt givande. Brene Brown berättade att hon hade utmanat sig själv och, typ, för en gångs skull hållit sitt föredrag på ett ganska självutlämnande sätt. Och så plötsligt spreds föredraget som vinden på nätet. När intervjun spelades in hade det setts av 6 miljoner och nu är det över 15 miljoner som sett det. Det intressanta med det är att när man ser att något gjort sådan succé tänker man givetvis att det är en fantastiskt framgångsrik och lyckad person som står bakom. I själva verket var hon mest skakad och rädd över den plötsliga spridningen. Det var ju, som hon sa, svårt för henne att inte ha saker under kontroll.

Hon sade också något specifikt om män och svaghet som jag tänkte dela. Hon berättade om en man hon mött som sa att ”hans fru och barn skulle hellre se honom död än se honom trilla ner från sin vita häst”.

Tanken var så här. I teorin tycker många kvinnor att män ska vara sårbara och kunna prata om känslor. I praktiken kan det mycket väl hända att de är oförmögna att hantera mannens svaghet när den verkligen visar sig. Någon sorts dubbel bestraffning skulle man kunna säga. Det blir fel hur man än gör.

I en kultur som har svårt att hantera svaghet så har jag ingen anledning att ifrågasätta det här egentligen. Jag tror att de flesta, både kvinnor och män, har svårigheter med svaghet. Jag tror jag kan känna igen mig i det hon sagt själv också till viss del. Som präst lever man ju ofta i den konstiga paradoxen att man bär på ett budskap om vila, frihet från prestation (prästation som det kanske borde stavas) och så vidare samtidigt som många arbetar alldeles för mycket. Det finns mycket goodwill att hämta i att tala varmt om svaghet och mjuka värden men när det kommer till kritan förväntas man kanske ändå vara svag?

Som alltid är det svårt att få ihop våra värderingar med hur vi faktiskt lever. Och i ett samhälle genompyrt av förakt för svaghet vill vi kanske gärna undvika allt som kan påminna oss om de sidorna hos oss själva?

Jag vill gärna ta del om dina tankar om det här. Skriv en kommentar, blogga om det själv och fundera på det framöver. Svaghet och styrka är nog något vi alla borde tänka mer på?

 

Att leva under en öppen himmel

Jesus har just farit upp till himlen, man ser hans fotspår!

Jesus har just farit upp till himlen, man ser hans fotspår!

Igår ledde jag min sista gudstjänst på ett bra tag. Idag ska jag röja på mitt skrivbord och fixa lite, sedan börjar en lång föräldraledighet. Bloggen kommer nog att fortsätta som vanligt även om det säkert blir svårt ibland att lyckas komma till och skriva bloggposterna. Så värst många predikningar blir det i alla fall alltså inte. Jag är ändå förvånad att det fungerat såpass bra att sätta ut predikningarna i bloggen, de är ju skrivna för muntlig framställning och har sällan sett ut exakt som texten i själva predikoögonblicket.

Bilderna till är från taket i Husaby kyrka. Lärjungarna ser mot skyn men änglar på jorden talar till dem.

Nog snackat, här är predikan från kristi himmelsfärdsdag:

Under en öppen himmel

Idag är det Kristi himmelsfärdsdag. Det tog bra lång tid innan jag förstod poängen med den här helgdagen ska jag säga. Jesus åker upp till himlen på ett moln. Det är helt klart spektakulärt men det kan vara svårt att se vad det innebär för mig? Jag tror att det är så för rätt många människor, annars skulle den nog inte få heta ”kristi flygaredag” och så.

Det är kanske också är så att när vi hör om hur Jesus far iväg på ett moln så tänker vi att lärjungarna står övergivna kvar. Nu får de klara sig själva. Jesus har gjort sin grej och nu drar han och så får vi kämpa på tills vi dör och då kan vi komma till himlen (om vi nu varit tillräckligt goda, tänker vi i värsta fall).

Jesus säger inte så. Han säger inte att de ska klara sig själva nu utan han har sagt något helt annat. Han har sagt att han måste lämna oss men vi ska få hjälparen istället. Den heliga Anden som verkar osynligt i våra liv. När lärjungarna till slut sänker blicken från himlen så talar två män i vitt till dem (änglar kan man ana) och frågar varför de står och ser mot himlen. Det är lite gåtfullt det där men man kan ju tänka sig att det är en slags hälsning om att Jesus är inte borta. Himlen finns överallt. Dess representanter står här bredvid dem på jorden.

Man kan tycka att det är lite hårt att komma och ifrågasätta att de står och tittar på himlen med tanke på vad som just har hänt men också i det ryms det en stor hemlighet. Den kristna tron handlar inte (som det ibland framställs) om att komma undan den här världen, slippa ifrån allt jobbigt och komma till himlen. Kristen andlighet ska alltid vara jordnära och jordbunden. Det är här vi lever våra liv nu, och det är i den vardagen vi ska söka Gud som finns överallt. Det handlar inte om att drömma sig bort utan om att bli alltmer närvarande i denna värld. Det finns ett uppdrag de får på en gång, att vittna om Jesus. Med sina ord och med sina liv. Att ta emot kraft från den heliga Anden. Leva utifrån de goda nyheterna, börja i det nära, Jerusalem där de befinner sig, men även i ut i det okända. Samarien där det bodde allt möjligt patrask, tyckte man, och ända till jordens yttersta gräns. Där är vi nu får man säga. Sett från deras horisont.

Vi får också titta mot himlen ibland. Söka Guds Ansikte här i kyrkan, i bönen, i avskildhet. Vägen går inåt men också utåt. Sedan får vi göra som moder Theresa sa om sina systrar. De bad till Jesus om morgonen och sedan gick de ut för att möta honom i sina lidande medmänniskor.

Vi ska pilgrimsvandra direkt efter den här gudstjänsten och vandra till Ova, välkommen om du vill hänga på i sista stund. Det är som en bild av himmelsfärdsdagens tema. Vi vandrar, vi lever våra liv under en öppen himmel. Himlen finns ju överallt. Samma himmel är lika nära i Skälvum, som i Ova, som i Paris, som i Katmandu. Jesus, som tidigare varit begränsad som vi människor är, till att vara på en plats i taget, finns nu överallt, osynligt närvarande genom sin heliga Ande. Det var något nytt för lärjungarna men för oss har det alltid varit så. Vi som inte fått se och röra vid Jesus som de. Från och med himmelsfärdsdagen och pingsten känner vi igen vår egen situation. Gud syns inte, och det är inte så lätt att ha en relation till en som inte syns, man kan lätt tvivla och man kan känna det som att Gud är avlägsen. Så kan det vara även om vi i teorin vet att Gud är densamme nu som då. Jesus säger att det inte är så. I matteusevangeliet är hans sista ord till lärjungarna (oss): Jag är med er alla dagar till tidens slut.

Jesus är borta, men ändå inte. Det är det som är poängen med dagens läsningar. Och poängen med de delar av trosbekännelsen som hör ihop med idag:

Jesus har makten

Jesus har makten.

 ”Uppstigen till himlen, sittande på Gud Faders högra sida.”

Faderns högra sida. Det är en bra plats, det hör man. I den gammaltestamentliga texten står det om en människoson som träder inför den åldrige på tronen och får makten över allting. Den som satt på kungens högra sida hade förstås, som man säger, kungens öra. I dagens evangelietext hör vi om hur Jesus ber för oss inför Fadern. Han vill oss väl, det har han bevisat på korset. I nästa rad står det att det är han som ska döma levande och döda och då är det skönt att veta att han hellre tar på sig domen själv än ser oss krossas av den.

Dagens tema är väldigt utmanande. ”Herre över allting”. På ett sätt är det inte så konstigt. ”Jorden är Herrens med allt vad den rymmer, havet och alla som bor i det” står det i psaltaren. Allt kommer ur skaparens goda händer. Men sedan har det hänt saker. Vem är det som bestämmer i världen? Vad skulle du svara på den frågan? Obama? Putin? Våldets män? Världen är lagd under tomhetens välde står det i bibeln. Destruktiva krafter härjar och ser ut att ha makten.

Paulus och Silas vållar oreda i Thessalonike i apg 17:

 ”Dessa som har vållat oro i hela världen har nu kommit hit också, och Jason har tagit emot dem hos sig. De bryter alla mot kejsarens förordningar och säger att det är en annan som är kung, en som heter Jesus.”

De där sista orden är så vackra att de griper tag i hjärtat på mig. Det är inte som det ser ut att vara. Det är en annan som är kung. Våldets makt ser stark ut men Jesus har besegrat den när den trodde den besegrade honom på korset. Jesus har makten och vi, vi är ytterst sett inte i våldets händer utan i Guds händer.

Men det är så svårt att förstå. Det är inte så det ser ut för våra ögon. Vi behöver mycket hjälp av den heliga Anden för att se på världen och livet på det sättet. Att genomskåda bluffen om man så vill. Ondskans makter är starka men vi tillhör en som är starkare än allt. Det kan leda till konflikter med det rådande i samhället. De första lärjungarna säger ju också att ”man måste lyda Gud mer än människor”. Det är väl därför det blir oroligheter kring de första kristna. Det står också

Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.”

Det är ett stillsamt motstånd mot det som är fel i världen, och den börjar i förnyelsen av våra tankar, ”ni ska få kraft när den helige ande kommer över er” som vi nyss läst.

Så sammantaget är himmelsfärdsdagens budskap så här: Jesus är alltid med oss, fast det inte syns och fast det kanske inte känns så. Det är han som egentligen har makten, vi lever under en öppen himmel.

Saurons ring, den onda makten

Japanska flickor hyllar kamikazeflygare på väg att offra sig själva och andra

Jag har till slut, till min förvåning och i vuxen ålder, blivit rejält biten av J.R.R Tolkiens författarskap och den mäktiga berättelsen om härskarringen.

Jag har förstått sett filmerna när de kom och i och med att böckerna kommit ut på svenska i ny översättning tänkte jag ge dem en chans. Jag lyckades till min lycka hitta den första delen ”the fellowship of the ring” som ljudbok på engelska och det gjorde enormt mycket större intryck på mig än den rätt utskällda gamla svenska översättningen gjort. Så har jag väl också mognat lite så att jag förmår ta till mig finesserna på ett annat sätt. Som tonåring var jag väl mest intresserad av striderna har jag för mig.

Jag har i alla fall fortsatt, först med ”de två tornen” i den nya översättningen och nu också med några böcker om Tolkiens liv och de myter som inspirerat honom. Myter är ju ett naturligt intresse för en teolog på sätt och vis (se bara på Minotaurus eller Oddysseus).

Det blir nog en del utifrån Tolkien på bloggen framöver men idag vill jag knyta an till ett gammalt välkänt tema på Vandra Vägen. Det handlar om makt (läs gärna ingen lämnar väl frivilligt makt, och mina andra inlägg om makt, de belyser dagens ämne bra).

Tolkien var noga med att påpeka att hans verk inte var någon kristen allegori, eller allegorisk över huvud taget faktiskt. Tolkien var troende katolik och spelade en avgörande roll för att C.S Lewis blev kristen men berättelsen är just en berättelse som står på egna ben.

På en punkt (egentligen många) är jag säker på att Tolkiens kristna övertygelse skiner igenom. Till skillnad från i andra myter om maktringar så är Saurons ring inte alls ett neutralt föremål. Den korrumperar den som bär den.

Man kan inte besegra Sauron med hans egen ring. Härskarringen är om något en symbol för makten att härska. Den som bär den blir allteftersom tiden går en slav under den. Även om intentionerna från början varit goda och man tänkt att ”jag ska minsann använda den makt jag fått för att göra gott” så fungerar det inte så med tvångsmetoder och maktspråk. Vi formas av våra handlingar tills vi inte känner igen oss själva. ”The media is the message” heter det. Målet helgar inte medlen.

Tolkien kunde skriva till sin son som var ute i fält under andra världskriget och förmana honom att förbli en hob i själ och hjärta även om han var omgiven av Uruk-haier.

Har du själv funderat över härskarringen? Vad tänker du?

Ingen lämnar väl frivilligt makt?

Paulus, en maktens man som blev svag för andras skull

Maktstrukturer är tröga. Det visar sig om och om igen att den som lyckats komma åt makt sedan inte gärna lämnar den ifrån sig. Feminister kämpar för privilegier som män envist håller fast vid, revolutionärer kämpar för att få diktatorer att släppa makten (och när de väl tagit makten så håller de lika hårt i den själva). Ingen verkar frivilligt släppa makt ifrån sig. Inte jag heller, när det väl kommer till kritan tycker nog många av oss att det är bra om *jag* som vet lite bättre än andra är den som bestämmer?

Att det är så med makt oss människor emellan gör också att vi tror att det är så med Gud. Den som har all makt måste väl per definition vara en som också håller väldigt hårt i den? De bilder vi har av Gud är också många gånger maktföreträdare: kung, Herre, Fader och så vidare. Det är relevanta bilder på så sätt att de uttrycker något av Guds majestät och suveränitet. Samtidigt är det lätt hänt att vi läser in maktens avigsidor också i gudsbilden, eller håller du med?

Guds allmakt måste innebära att han är verkligt fri att agera som han vill. Och som till och med kan avstå från makt för att ge oss frihet! Gud står också högt över våra jordiska maktspel. Bland oss är det den som kan möta våld med mer våld som är mäktigast men med Gud är det annorlunda. Guds makt är det goda och skapandes makt. Som kan skapa nytt liv och nya möjligheter till och med ur döden på ett kors. Vad är det väl för makt som bara kan bryta ner, inte skapa något nytt?

Texten framför alla om detta i bibeln torde vara från Filipperbrevet:

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden,och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära. (Fil 2:5-11)

Och så följer den stora utmaningen: att mästarens väg också är lärjungens väg. Vi ska också försöka ge andra frihet även om det innebär att släppa efter på egen makt och kontroll. Svårt som sjutton men nödvändigt.

Vad säger du om det här med Guds makt?

Mäktiga inlägg om makt

Jesus allhärskaren

I bloggens ringa begynnelse skrev jag en hel del bloggposter om makt från olika perspektiv. Det hade förstås varit roligt om jag haft så många läsare då som jag har nu så att de hade kunnat få ta del av dessa inlägg… Jo, det kan de förstås! För här kommer de i repris!

1, Det allra första ”riktiga” blogginlägget handlade om Gud, den allsmäktige. Det är med några långa svårstavade tyska teolognamn men låt dig inte avskräckas av det! Läs istället här om allhärskaren!

2. Var går gränsen mellan att tjäna och härska med den makt vi har tillgång till? Det handlade ett annat inlägg (jag hade visst inte så sökmotorvänliga inläggstitlar då): ”Mer om makt”

3. Har jag någon makt, och vill jag kännas vid det i så fall? Det handlar nästa post om: makthavare, jag?

4. Jo, du ÄR intresserad av makt. Läs det här och fundera: Hellre rådlös än maktlös.

5. Ett inlägg om maktspråk och hur man gärna döljer det ”fula” faktum att man använder makt. ”Vem har makten?

6. Något som ofta blir beskyllt för maktmissbruk är den kristna missionen. Hur är det med det? Här är något som talar emot! ”Långt från maktens korridorer

7. Och till slut en bloggpost om makt och tjänande.

Härskarteknik enligt Elaine Bergqvist

Jag har läst en bok igen. Denna gång ”härskarteknik” av Elaine Bergqvist. Man hör ju talas om härskartekniker lite nu och då och då kan det vara bra att försöka få ett lite vidare grepp om företeelsen.

Jag brukar ofta ta upp härskartekniker när jag pratar med konfirmander om ondska. Vi vill ju gärna tänka att vi själva är goda och framförallt är offer för det onda, ändå inser vi rätt snabbt att de flesta av oss använder oss av en massa fula knep för att trycka ner andra.

I boken presenteras en hel mängd varianter av härskarteknik. Gemensamt för dem alla är att utnyttja någon vag outtalad sanning för att tysta andra. Det kan vara alltifrån att antyda att det går illa om du inte gör som jag säger till att diskret hävda att eftersom du började på arbetsplatsen sist kan du inte förvänta dig samma rättigheter som andra. Det finns till och med ”snälla” härskartekniker (och här fick jag en del att tänka på). Till exempel kan man ge någon en komplimang för att denne i gentjänst ska känna sig tvungen att hjälpa en. Hennes tips till oss som har svårt att ta emot en komplimang utan att ”betala” för den är att det faktiskt alltid bör räcka med ett tack. Mer ska en komplimang aldrig kosta.

Annars är det en hel del intressant om att bli bemött utifrån de stereotyper man ingår i. Då tänker vi framförallt på kvinnor och människor som inte har ett typiskt svenskt utseende men jag fick också veta att även den som utgör normen kan bli rätt tråkigt bemött utifrån det. De flesta verkar associera vit och man (och medelålders) med orden mäktig och tråkig. Det är ju inte så kul att associeras med tråkighet och det blir som alla fördomar lätt självuppfyllande för hur man uppfattas. Att associeras med makt är ju inte så kul om man samtidigt uppfattar sig själv som en liten, rätt maktlös kugge. Vilket de flesta vita män nog gör.

Det där blev aktuellt när ett ”gubbgäng” med Tommy Körberg och andra vann en deltävling i melodifestivalen nyligen. Helt uppenbart var det ok att ge sig på dem för vad de symboliserade. Nu tror jag inte de led av det men för alla maktlösa män i stugorna var det kanske sådär kul att de de faktiskt kunde identifiera sig med blev så förhånade.

Att ge sig på makten från ett underläge är faktiskt också en härskarteknik på ett sätt. Det finns en oerhört makt i att dra ”rasistkortet” eller liknande och tysta någon med en antydan om att den andre är ett as och inte värd att lyssna på. Härskarteknikerna är på det sättet i grund och botten könsneutrala och oberoende av ställning i samhället, de är helt enkelt sätt vi har att ta till för att platta till varandra.

Vad ska man då göra när man blir utsatt för härskande? Bergqvist rekommenderar att man undviker att gå till motattack eller reagera med bitterhet och tårar. Bäst tar det om man helt enkelt (och gärna med ett nyfiket sätt) lyfter upp det där subtila som härskandet utgår ifrån. ”Inte menar du väl att man ska behandlas sämre för att man är ny på arbetsplatsen?” ”Tycker du verkligen att ålder och kompetens är samma sak?” ”Vad menar du när du säger X?”-eller motsvarande frågor kan vara sätt för den modige som inte vill trampas på att bemöta härskartekniker. När väl de underliggande fula trixen kommer i dagen blir det nämligen i stort sett omöjligt för den andre att fortsätta använda dem. Ingen vill ju vara ond så att det märks.

Vad har du för erfarenheter av härskartekniker?

Makt och tjänande

Jag på tronen och röda mattan. För att de ville hedra gästen. Tjänande.

Jag har inte skrivit om makt på ett bra tag nu, tidigare har det varit något av ett tema på bloggen. Titta gärna nedåt efter de inläggen.

Med rätta är många väldigt skeptiska till mycket som sägs och görs idag. Vi har lärt oss att de flesta som gör eller säger något har en egen agenda bakom handlandet. En del går så långt att de säger att alla sanningsanspråk är maktutövning, försök att få andra att tänka och handla som man själv vill. Sanningen har bytts ut mot relativa och personliga sanningar (något är sant för mig eller dig men inte nödvändigtvis allmänt sant).

Jag tror i grund och botten att det här är en väldigt sund skepsis. Man bör inte lita blint på vad som sägs. Men jag skulle inte heller hålla med om att sanningen är relativ (att hävda att all sanning är relativ är för övrigt att göra anspråk på att veta objektivt hur det ligger till, eller hur?). Då blir den springande punkten istället: vad är det för makt som utövas genom det som sägs och görs? Verkar den för gott eller ont?

Jag är ju predikant så jag gör ofta anspråk på att ha något viktigt att säga andra. Jag menar att jag kan göra det så länge jag kommer med det befriande budskapet om Jesus. Det är inget snack om att jag försöker påverka, det är ju därför vi talar! På samma sätt utövar en förälder makt över sina barn i uppfostran, en läkare utövar makt över sin patient när hon bestämmer hur denne bör äta och så vidare.

Mycket makt handlar om att härska över andra. Men öppnar vi ögonen ska vi se att det är mer än vi tror som vi gör för att tjäna andra istället. Må vi alla handla mer och mer på det sättet. Min fd lärare Margareta Westin Olsson sa flera gånger till oss att gränsen är hårfin mellan att tjäna och härska. Vilketdera gör du idag?