Hur kristen är du på en skala?

På en skala mellan 0-10, hur kristen är du?

 

På en skala mellan 0-10, hur kristen är du?

Jag tycker förstås det är ett förkastligt sätt att tänka på. Tro är inget vi ska mäta eller väga, det leder alltid fel (GÖR ALLTSÅ INTE DET, jag försökte bara väcka uppmärksamhet med den här bilden!).

På en annan nivå är det intressant att fundera på vad vi i så fall bygger en sådan gradering på. Hur frekvent gudstjänstfirande? Hur fromt utseende? Hur insatt man är i inomkyrkliga bråk? Vad säger du som läser?

Det jag egentligen ville skriva om är en sak jag stötte på under studierna, ur ett missionsperspektiv så att säga. Många av oss som läste teologi hade hört och läst en hel del om att sprida evangeliet och hjälpa människor att komma till tro. Men det där är nog över lag en ganska stor ångest också. Det finns så fantastiska berättelser men det är svårt att se att det ens har någon likhet med något jag själv gör i mitt liv.

Då var det en föreläsare som tyckte man skulle se det som en skala istället. Människor kan vara direkt negativa till kristen tro, eller fullkomligt övertygade om dess värde och villiga att omsätta den i sina liv. Vi kan se det som en skala mellan -10 via ett neutralläge till +10.

Om vi träffar någon som är stark negativ kanske vi gör en viktig insats bara genom att verka någorlunda vettiga trots att vi är kristna. Personen kanske går från -9 till -6, och det är i så fall riktigt bra även om personen fortfarande är negativ. Det är så beroende av var på skalan (resan, vägen etc) vi befinner oss. Om vi släpper tanken på att vid ett enda möte föra en människa hela vägen till ett helt nytt liv utan litar på Gud och gör vårt bästa just i den stunden så blir det mindre jobbigt för alla.

Vad tänker du om detta tänk kring ”evangelisation”? Skriv en kommentar!

 

Kan man vara kristen buddhist?

Tao Fong Shan

Tao Fong Shan, ”the Christ temple”

Jag skrev häromsistens om hur den unga kyrkan beslutade att man inte behövde bli jude för att bli kristen. Idag vill jag berätta lite om hur radikal den tanken är. Än idag.

På bilderna ser vi ”Kristustemplet” vid det andliga centret Tao Fong Shan i Hong-Kong. Jag besökte det under en studieresa 2009. Den platsen är resultatet av ett mycket märkligt missionsarbete.

Den norske missionären Karl Ludvig Reichelt verkade som missionär och var också expert på buddhismen. Han kom i konflikt med det norska missionssällskapet sedan han gjort en väldigt radikal tolkning. Han menade att precis som de första kristna inte behövde byta kultur helt och hållet och leva efter den judiska kulturen, så borde buddhister som blev kristna inte behöva bryta helt och hållet med sin egen kultur. Om vi ska se till vår egen ”hednakristna” kultur i Sverige så är det förstås så det gått till här. med. Mycket av kulturen var sig likt även om mycket också förändrades när man bytte tro. Det är förstås vanskligt att dra gränsen mellan vad som är ”religion” och vad som ”bara är kultur” men i princip, menade Reichelt, borde man lika gärna kunna vara kristen och leva med en buddhistisk kultur och med buddhistiska uttryckssätt som man kan fortsätta leva med uttryckssätt från sin nordiska kultur som man ”kristnar”.

Kors på templets tak!

Kors på templets tak!

På Reichelts tid i början av 1900talet var den rådande synen inom den kristna missionen att den som blev döpt också skulle börja klä sig i västerländska kläder och ta sig ett ”kristet” (= västerländskt) namn. Så hans idéer var väldigt radikala.

Så Reichert grundade ett nytt missionssällskap: ”Den nordiska kristna buddhistmissionen” och missionerade bland de buddhistiska munkarna utifrån sin djupa kunskap och inlevelse i deras seder och tankesätt. Och som jag förstått det gick det också ganska bra. Numera lever det inga kristna buddhistmunkar på Tao Fong Shan men det gjorde det ganska länge.

En buddhistisk kyrkklocka! Notera symbolen med korset som står i lotusblomman, planterat i den buddhistiska kulturen!

En buddhistisk kyrkklocka! Notera symbolen med korset som står i lotusblomman, planterat i den buddhistiska kulturen!

Jag hade förmodligen inte vågat göra som Reichelt och jag tycker hans idé om kristustemplet är en väldigt utmanande och uppfriskande tanke att återvända till. Problemet har ju inte direkt försvunnit. Att bli kristen handlar nog också idag ofta mycket om att börja följa andra oskrivna regler för hur man beter sig, vare sig de går att härleda till kristen tro eller inte.

Som jag förstår det är kristen tro enastående genom att den är förbluffande lätt att kombinera med snart sagt vilken kultur som helst. Ibland hör man att kristen tro skulle vara kulturimperialistisk och förstöra kulturerna där den drar fram men jag tror inte det är ett problem som ligger i den kristna tron egentligen. Det går uppenbarligen att vara kristen både utifrån en svensk miljö och utifrån en centralafrikansk. Den kristna tron är lika utmanande i båda miljöerna, den ger ris och ros åt alla kulturer. Man kan också se att det ofta är räddningen för stamkulturer när kristen tro når dem. Ofta betyder det att man får ett skriftspråk i och med bibelöversättningen och att man på det sättet kan bevara sina traditioner mycket bättre.

Ett kors sträcker sina armar över Hong-Kong i morgonljuset!

Ett kors sträcker sina armar över Hong-Kong i morgonljuset!

Desto värre är det ställt med den sekulära västerländska kulturen. Den ger sig ut för att vara så tolerant men den utplånar i rask takt lokala sedvänjor där den drar fram eftersom den har svårt att acceptera andra värderingar än de sekulära eller marknadens.

Är det här lika utmanande för dig som det är för mig? Skriv gärna en kommentar!

 

Vänner och syskon från ett annat land

Daisy och Josefine påminner oss om att vi är del i något större

I Götene pastorat har vi just nu besök av två gäster från Bukobastiftet i Tanzania. Joseline och Daisy är här sedan en knapp månad och på söndag ska vi tacka dem i en rejäl sändningsmässa innan de så småningom åker hem igen. Jag har åtminstone hunnit träffa och prata med dem lite grann även om jag hade önskat att det hade blivit mer. Den som följt bloggen ett tag vet att jag varit med i samma utbytesprogram (”Ung i den Världsvida Kyrkan”) för ett antal år sedan. I och med besöket nu har jag blivit påmind igen om en del viktiga insikter från då. Jag är mycket tacksam över samtalen med Joseline och Daisy. Må Gud välsigna dem och deras kyrka!

I vår kyrka tyngs vi ofta ner av dålig självkänsla och en känsla av att vi är så otroligt få i kyrkan. I ett samtal med Joseline och Daisy fick jag höra att i Tanzania är alla kyrkor fulla. I Daisys hemkyrka kommer det 1000 personer för att fira gudstjänst varje vecka, och 2000 vid stora högtider. Vi kan tycka att vi är få här men sammantaget är vi otroligt många i den kristna Kyrkan. Den är inte på utdöende utan lever och frodas. Det är för mig en väldigt uppmuntrande tanke att återvända till.
Det är alltid något väldigt stort som sker när människor blir vänner över nations- och kulturgränser. Nu blåser det ju kalla vindar i svensk politik och då är det viktigt att påminna sig om och om igen om att det aldrig kan vara så i Kyrkan. Kristi kyrka består av en stor mängd syskon som hör ihop oavsett kultur eller nationalitet. Det bästa sättet att mota främlingsfientlighet är nog sådana vänskaper.
En rolig detalj med Bukobastiftet är att när de fick sin första biskop 1961 så var det en svensk. Det var den då kände missionsvetaren och missionären Bengt Sundkler som blev tillfrågad att åka ner och bli biskop. När det är biskopsval i Sverige så brukar frågan om att välja någon från ett annat land alltid dyka upp men hittills har det tyvärr inte hänt. Det skulle nog vara ett nyttigt sätt att höja blicken och hitta nya vägar för vår kyrka, bara vi skulle våga (men det går ju inte, då skulle vi kanske inte kunna fortsätta som vi alltid gjort ;)

St Sigfrids dag 15e februari, grattis!

St Sigfrid vackert snidad i Husaby kyrka

Det duggar tätt mellan helgondagarna för personer med anknytning till Husaby i februari. Den första februari var sta Brigidas dag, idag är det St Sigfrids dag och snart kan man fira Anna av Novgorod/Ingegerd från Husaby, antingen den 10e eller 23e februari.

Jag har skrivit om Sigfrid tidigare både om hans dag och om bilden i Götene kyrka. En engelsk biskop som verkade som missionär i Sverige (den kristna tron spreds i vårt land från de brittiska öarna), var den som döpte Olof Skötkonung här i Husaby medan hans brorsöner Unaman, Vinaman och Vinaman (kyrkohistoriens svar på Knatte Fnatte och Tjatte efter namnet?) verkade i Växjötrakten.

När Sigfrid kom efter till Växjö var hans söner dräpta som martyrer och han fick samla ihop deras avhuggna huvuden som flöt på vattnet. Därför avbildas han med deras huvuden i ett kar. Gruvliga historier! Läs gärna mer om Sigfridslegenden.

Kanske kom han västerifrån med båt över Vänern och vandrade förbi där vi nu bor tusen år senare? Vad var han för person egentligen? Vilken drivkraft han måste haft för att ge sig på att resa hit och sprida den kristna tron!

Here I am, Lord, musik som kan få starka att gråta!


Jag har hört denna sång utomlands men aldrig i Sverige, sjungs den här? Hur som helst är detta bland det vackraste jag hört av kristna sånger, det träffar någonting djupt inom mig.
Det är vackra ord om att hörsamma Guds kallelse och ställa sig till Guds förfogande, och sammantaget med musiken blir det magiskt! 
Sången är inspirerad av Jesajas kallelse till profet som vi kan läsa om i Jesaja kapitel 6 (bibel 2000):
1Det år då kung Ussia dog såg jag Herren. Han satt på en hög och upphöjd tron, och hans mantelsläp fyllde templet. 2Serafer stod ovanför honom, var och en med sex vingar: med två vingar skylde de ansiktet, med två skylde de kroppen och med två flög de. 3Och de ropade till varandra:
Helig, helig, helig
är Herren Sebaot!
Hela jorden är full av hans härlighet.

4Ropet kom trösklarna att skaka i sina fästen, och templet fylldes av rök. 5Jag sade:
Ve mig! Jag är förlorad,
ty jag har orena läppar
och jag bor bland ett folk med orena läppar,
och mina ögon har sett
Konungen, Herren Sebaot.

6En av seraferna flög fram till mig med ett glödande kol som han hade tagit från altaret med en tång.7Med det vidrörde han min mun och sade: ”När detta vidrör dina läppar blir din skuld borttagen och din synd sonad.” 8Och jag hörde Herrens röst. Han sade: ”Vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare?” Jag svarade: ”Jag, sänd mig!”
Har du hört detta innan? Visst är det fantastiskt!

Evangeliet enligt Blues brothers

Bröderna Blues

Blues brothers är en fantastisk film. Jag kom att tänka på den när jag hörde en predikan (denna förnämliga av Tim Keller) om arbete. Den gestaltar nämligen det han säger om en kristen syn på arbete.

Det första; var och en har fått olika gåvor som vi har ansvar för att använda och sätta i arbete.
Och det andra; Använd dina gåvor så att de kommer andra än dig själv till del. Ge som gåva det du fått som gåva.

I blues brothers far bröderna Blues runt och kämpar för att rädda sitt gamla barnhem. Vart de än kommer förklarar de sig; ”We are on a mission from God”. Och det kanske låter löjligt från deras munnar men inte desto mindre är det nog just vad de är. Oavsett om de är skurkar eller inte (det är de, men det gör bara liknelsen bättre eftersom vi ju alla är syndare med själviskheten i blodet) så använder de alla sina förmågor för ett gott syfte. Gör man det arbetar man för Gud.

Vidare säger Tim Keller att om vi arbetar för Gud får vi också del av den djupa vilan hos Gud. Det lämnar jag åt oss var och en att upptäcka.

För övrigt är det lika sant att säga att vi alltid arbetar för den gud vi verkligen tror på, eller det som fungerar som gud i våra liv. Är vår Gud Mammon så arbetar vi minsann hårt åt honom. Skillnaden är att där ges ingen frid eller vila för det är en mycket hårdare Herre.

Mission med inkulturation

Matteo Ricci i kinesiska kläder, han anpassar sig…

Den västliga kristna missionen har många gånger kritiserats och ofta med rätta för att vara blind för sin egen kultur. Många gånger har att bli kristen varit synonymt med att bli någon slags nästanvästerlänning. I sydafrika kunde det till exempel hända att den som blev kristen förväntades börja gå i byxor och sluta klä sig som en ”vilde”.
Den kritiken är ofta berättigad men det finns vackra undantag i missionens historia. Några snabba nedslag i kyrkohistorien:
I den keltiska kyrkan (som jag kommer att skriva en hel del om inom kort) spreds evangeliet genom pilgrimsvandrande munkar. Dessa var kelter själva och hade arbetat ut i sina egna liv vad det innebar för dem att vara både kelt och kristen samtidigt. Den keltiska kristendomen hade därför verkligen en fot i kulturen och en i den kristna teologin.
Om man som missionär kommer från en annan kultur blir det mer komplicerat men en del har varit bättre än andra på att lyssna. Jag tänker här till exempel på den tidiga jesuitmissionen där män som Matteo Ricci och Fracis Xavier reste till Kina och Japan och levde som en i den kulturen. Med kinesisk hårpiska och mandarindräkt för Ricci till exempel. Andra jesuiter arbetade på att bygga upp små goda samhällen i latinamerika som frodades så mycket att det väckte de girigare kolonisatörernas avund. Om ni inte sett filmen ”the mission” som handlar om dessa byar så gör det! Den är ett mästerverk!
Jesuiternas mission gick under ledordet ”inkulturation”, som jag skrev i ett annat blogginlägg måste den kristna tron få fäste på olika sätt i olika kulturer.
Slutligen tänker jag på den märkliga boken ”Driven av kärlek” av Bruce Olsson. Den handlar om Bruces upplevelse av att vara kallad till Motillonfolket i regnskogen och hur han efter svåra vedermödor lyckades knyta an till dem och dela sin tro med dem. Och själv blev förändrad för livet. Det är insatsen kan man säga.

Kyrkan är på nätet

Gammal dator. Är kyrkan kvar på den här nivån?

På rikskyrklig nivå har nyss evenemanget ”världens fest” gått av stapeln nere i Malmö. Därifrån kunde man följa ett samtal om kyrkan och sociala medier på websändning via bambuser där det ligger kvar att beskåda på denna länk (ljudet glappar ibland så det är inte fel på din dator). Ännu bättre samtal om Kyrkan och sociala media hittar man på podden teoknologi nummer 25. Rekommenderas varmt för den som är intresserad.

Det är stora och viktiga frågor för kyrkans nutid och framtid. Kyrkan har ett uppdrag, att sprida och leva ut evangeliet i världen. Där ingår också internet så självklart ska kyrkan finnas där också.
Frågan är bara vad vi menar med att ”kyrkan ska vara” någonstans överhuvudtaget? Ofta menar man nog prästen eller andra anställda medarbetare, men det är lyckligtvis inte hela sanningen.

Kyrkan består av alla som är döpta och troende. Med rätt hög sannolikhet alltså dig som läser de här orden. Kristendomen är mycket bestämd på den punkten att vi är lika inför Gud. Prästen står inte Gud närmare, hon eller han har bara ett lite specialiserat uppdrag. Vi har nämligen ALLA del i Kyrkans uppdrag.

Du finns på internet. Då finns Kyrkan på internet med dig som ambassadör. Du finns på din arbetsplats/skola/var du än är. Då finns Kyrkan där förkroppsligad genom dig. Så också på de sociala medierna.

Du och jag är bemyndigade att representera den kristna tron. Du får. Du måste inte vara expert på något, du kan utgå från ditt eget liv, där är du expert på vad tron innebär. Skrid till verket med klokhet.

Nästa inlägg från mig blir några ord om mig själv och det här med sociala medier. Och så batman förstås.

Långt från maktens korridorer -missionen!

Östmarks vackra kyrka

Ett sätt att veta att man bor i glesbygden – det är när man bor så långt ut i skogen att man åker IN till Östmark (Värmland) och handlar. Östmarks kyrka är en vacker träkyrka med spånklädsel som vi åkte förbi på semestern (och nu blir det snart inte mer från resan så var lugna). Det var en kyrka där fattiga svedjebönder från finnskogarna firade sina gudstjänster. De som bodde i sådana här hus:
Enkel stuga vid Ritamäki
Det som fängslade mig mest i Östmark var ändå den här gravstenen som stod utanför kyrkan. Det står:

Missionär Anna Johansson, Skraltbråten. 

Född den 12/4 1867. Stenad till döds i Kina den 29/6 1900. Vilar i Soping, Kina på missionens gravplats.

”Var trofast intill döden så skall jag giva dig livets krona”. (upp 2)

Uppenbarligen kom missionären Anna från dessa fattiga bygder men slutade sina dagar på andra sidan jorden. Som så många andra kinamissionärer mötte hon döden under ”boxarupproret” år 1900.  
Det finns en vanlig uppfattning om att kristen mission helt igenom är något skumt; rika västerlänningar som reser ut med kristendomen som svepskäl för att få sprida västerländsk kultur och lägga nya marknader under sig. Säkert finns det mycket sådant under himlen men framförallt har det funnits många som Anna Johansson i Skraltbråten. Sådana som själva varit fattiga men offrat pengar, tid, hälsa och till slut sina liv för att dela med sig till andra fattiga i andra länder av den stora skatt man ändå hade; sin tro på Jesus. Förmodligen hade inte Anna mycket av egna vinstintressen, mission var för henne anonymt vardagsslit i ett främmande land. Mycket långt från släkten i Östmark.