Mangaevangeliet enligt Naruto

 

Ett och annat tydligt uttryck för tro förekommer...

Ett och annat tydligt uttryck för tro förekommer…

Jag har nu under ganska lång tid läst mangaserien om den unge ninjan Naruto. Jag har också mycket långt kvar att läsa för det är precis hur många pocketar som helst. Man kan för övrigt läsa hela serien på nätet här.

Jag har länge tyckt mig se en hel del paralleller mellan Naruto och Jesus och de har bara blivit tydligare allteftersom handlingen fortskrider.

Naruto är som sagt en ung ninja. Han kommer ur ett utanförskap i sin by men är fast besluten att bli ”hokage”, ledare för byns ninjor, i framtiden. Han är till att börja med inte särskilt stark man han är oerhört envis och har dessutom slumrande mäktiga krafter inom sig.

Naruto slåss förstås en hel del men trots det följer han en annan livsfilosofi än många andra ninjor. Likheterna med Jesus (och den här bloggen) går i dagen eftersom han talar om det som sin (ninja)väg. Naruto är oerhört fäst vid sina vänner och gör vad som helst för dem. Han vägrar kompromissa med sina övertygelser för kortsiktig vinning (som makt eller att uppfylla sina mål genom ”genvägar”). Han ser också det goda som finns i andra och på något märkligt sätt lyckas han bli vän med motståndare efter motståndare. Jag tänker på något som kan sägas om såväl Kristus som om Abraham Lincoln och som är tydligt i ett citat av den senare:

”Visst förgör jag väl mina fiender? Jag gör dem till vänner!” (ungefärligt citat)

 

Naruto himself

Naruto himself

I takt med att Naruto blir starkare blir det allt tydligare att han har en roll att spela när världens öde står på spel. Här kan man se likheter mellan ”världens sätt att se” som Paulus kunde kallat det, och ett annat synsätt som Naruto står för:

”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.” (Rom 12:2, som jag helt säkert citerat många gånger förut här på bloggen).

 

 Har du läst Naruto eller har andra tankar om det jag skrivit här? Skriv en kommentar så pratar vi vidare om det!

Öga för öga – och hur man tillämpat det

Korståg. Kyrkan har inte alltid varit så bra på att vända andra kinden till.

Korståg. Kyrkan har inte alltid varit så bra på att vända andra kinden till.

Åter igen skriver jag några rader utifrån vad överrabbin emeritus Morton Narrowe berättade på prästkurs i våras. Det handlar om den välkända utsagan ”öga för öga och tand för tand”.

Det här är ännu ett exempel på hur kristna gärna svartmålat den judiska tron för att framstå än bättre i kontrast mot den. Jesus säger:

”Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.” (Matt 5:38ff)

Det ligger nära till hands att säga att Jesus står för en kärleksfull väg och judarnas torah för en väldigt fyrkantig rättstillämpning. Det hänvisar till flera parallella ställen i moseböckerna där just orden om öga för öga och tand för tand återkommer (2 Mos 21:24; 3 Mos 24:20 och 5 Mos 19:21).

Det Narrowe berättade var emellertid att dessa bud i praktiken, efter att man vägt samman dem med alla andra bud i förbundet, aldrig kommit att tillämpas på detta sätt. Det har inte setts som bud om straff utan om ersättning. Att den som är skyldig till stöld eller skada ska ersätta värdet eller funktionen av det förlorade. Inte att kräva att den andre ska skadas på samma sätt! Man har inte använt budet för att försvara hämnd.

Det gör genast att de judiska lagutläggarna framstår i mycket mer sympatiskt ljus. Det sprider dessutom ljus över vad det är Jesus faktiskt vill åt i citatet ovan.

Att vända andra kinden till, ge bort sin mantel eller gå en extra mil för den som tvingat en att gå en handlar ju just om att inte kräva ut sin rättmätiga ersättning från den som gjort en ont. Istället, säger Jesus, ska man ge än mer. Förlåta den som gjort fel och på så sätt vinna den andres hjärta. Lita på att Gud sörjer för ens egna behov.

Det förminskar verkligen inte svårigheterna i att följa Jesu undervisning som ovan men bakgrunden blir lite annorlunda och då förändras också helhetsförståelsen för bibeltexten. Som det väldigt ofta är.

Vad tänker du om ”öga för öga” eller om Jesu ord om att inte värja sig för det onda? Skriv hemskt gärna en kommentar! Det här är svåra saker som vi måste prata mycket om.

Det lömska med synlighet och brådska

Här ser vi en... situation som kännetecknas av  synlighet och brådska. Så att säga.

Här ser vi en… situation som kännetecknas av synlighet och brådska. Så att säga.

I vårt samhälle ska något gärna vara nyttigt för att räknas som viktigt över huvud taget. Jag har nyligen tagit del av Magnus Malms tankar om detta och han ger två faktorer han tycker kännetecknar sånt som är nyttigt/viktigt i vårt samhälle; synlighet och brådska.

Synlighet handlar här om ”syns du inte då finns du inte” och brådska om att det är det dagsaktuella som räknas.

Kyrkan är förstås besmittad av det här nyttotänkandet även om det inte borde vara så. Det är ju just i kyrkan som även det som sker i det fördolda, eller det långsiktiga arbetet borde ha ett självklart värde.

Man skulle kunna radda upp massor av exempel på kyrkliga arbeten som hyllas för att de ”når ut” eller för att de ”hänger med sin tid”. Den här bloggen gör sig väl till exempel skyldig till att försöka åtminstone med det första (särskilt aktuella saker har det nog sällan stått om här?).

Vad tänker du? Var ska vi dra gränsen för hur mycket vi som individer eller församlingar ska tänka i nyttobanor? Vad är egentligen framgång i kristen bemärkelse? Skriv en rad eller meditera över det under dagen.

Våga vara operfekt av Brené Brown

"Våga vara operfekt" av Brené Brown

”Våga vara operfekt” av Brené Brown

Det är lika bra jag säger på en gång att jag blivit mutad att skriva den här bloggposten. Eller ja mutad och mutad, det är i alla fall så att Libris förlag skickat mig ett gratisexemplar av boken i förhoppning att jag ska skriva något snällt om den. Och det tänker jag göra också eftersom jag tycker den är mycket läsvärd, men nu vet ni i alla fall hur det ligger till.

Jag läste Brené Browns första bok (på svenska, den här nya är egentligen skriven före) ”Mod att vara sårbar” och upphöjde den till förra årets viktigaste bok och något som alla borde läsa. Läs gärna det jag skrev om den som bakgrund till Browns forskning och tankar.

”Våga vara operfekt” är skriven i samma anda. Författaren blandar sina forskningsresultat med erfarenheter från sin egen livsvandring och de konsekvenser hennes forskningsinsikter fått i hennes eget liv. Jag tänker mig att det som skiljer ut Browns böcker från självhjälpslitteraturen är att hon inte sticker under stol med att det är en smärtsam väg hon pekar ut. En återkommande sak hon skriver är sånt som

”Jag önskar så att det inte behövde fungera på det här viset och jag försökte hålla den här slutsatsen ifrån mig så gott det gick men tyvärr verkar det vara såhär”. (Ungefärligt och återkommande citat)

I gengäld beskriver hon också hur smärtsamma förändringar i hennes sätt att leva resulterat i ett mycket rikare liv med för henne och hennes omgivning.

”Våga vara operfekt” behandlar en hel hög utmaningar. Som hur man kan frigöra sig från andras åsikter eller kravet på sig själv att vara cool eller jämföra sig. Det är nog problem som alla känner igen sig i. Målet är att mer och mer leva ”helhjärtat” som Brown uttrycker det. Lustigt nog är detta med ”ett odelat hjärta” något som går mycket långt tillbaka i den kristna traditionen.  Det sammanfattar det mesta av ökenfädernas andlighet till exempel.

Över huvud taget är det intressant att se hur Brown förklarar att ”andlighet” är oerhört viktigt för ett gott liv . Då avser hon förstås inte någon specifik religion eller så utan snarare en livssyn där man ser sig själv som förenad med något större än sig själv.

Om jag ska gradera så tycker jag fortfarande att ”mod att vara sårbar” är den bok som alla borde läsa nu bums. Det där med just ”sårbarhet” sätter fingret på så oerhört mycket om var problemen i vår kultur ligger. Med det sagt så rekommenderar jag verkligen även denna bok.

Nu är nog förlaget nöjda med mig ;) ? Jag får bjuda på den helt enkelt.

Vad är ödmjukhet?

Odödlig målare. Eller dödlig? Kanske både ock? Bäst att vara ödmjuk.

Odödlig målare. Eller dödlig? Kanske både ock? Bäst att vara ödmjuk.

”Han är en ödmjuk man, som har väldigt mycket att vara ödmjuk över”

Churchill (tror jag).

Ödmjukhet är såvitt jag förstått en genuint kristen dygd som ”slog igenom” i och med att den kristna tron spred sig. Nu tycker jag det finns en hel del som tyder på att ödmjukhet håller på att gå ur modet igen, vad tror du?

En sak jag är säker på är i alla fall att väldigt få förstått vad ödmjukhet egentligen är. Föreställningen är nog oftast att den som är ödmjuk är självutplånande, inte tar emot beröm, inte kan njuta av livet, krälar i stoftet och ältar hur dålig han eller hon är och så vidare. Men det är faktiskt inte det ödmjukhet är.

I den kristna tankevärlden är ödmjukhetens motsats lasten högmod. Den får jag skriva mer om vid annat tillfälle men det är i alla fall så att man faktiskt kan vara högmodig på två olika sätt. Antingen som vi nog först tänker: genom att blåsa upp sig själv och sin betydelse och göra sig stor. Eller så kan man göra motsatsen. Man kan ägna sig åt att förstärka sin identitet som underlägsen och sämre än andra. Den som gör det beundrar knappast de som är ”bättre” utan ägnar dem snarare förakt eller hat.

Det där var ju väldigt olika saker kan man tycka men de har det gemensamt att både personerna är högmodiga genom att vara väldigt upptagna av sig själva (jo, det gäller alla människor, även mig). Med ett känt citat från C.S Lewis (som jag översätter hjälpligt men det är förstås mer elegant på engelska)

”Ödmjukhet är inte att tänka mindre om sig själv utan att se på sig själv mindre”.

C.S Lewis

Det är det som är anledningen till att den som blir alltmer ödmjuk inte kommer att märka det själv. Däremot blir hon säkert mer och mer medveten om sitt eget högmod. Att verkligen bli kvitt högmodet är nämligen inte lätt. Citatet nedan antyder att man däremot kan lura både sig själv och andra om att man kommit långt på den vägen:

”En stolt man kan lära sig att vara ödmjuk, men lär förbli stolt över det.”

Mignon McLaughlin

Jag brukar tänka att ödmjukhet är att mer och mer anta sina rätta proportioner. Att inte göra sig större än man är men inte heller göra sig mindre än man är. Eller som i den lilla barnsliga bönen som får avsluta denna bloggpost:

Jag är liten fastän stor, för i mitt hjärta Gud bor.

Amen

Svärdsprinsessan Amaltea och Guds Logos

 

Amaltea svärdsprinsessan. Vänder också upponer på saker.

Amaltea svärdsprinsessan. Vänder också upponer på saker.

Tack vare biblioteket har jag upptäckt en charmig serie i mangastil som heter ”Svärdsprinsessan Amaltea”. Det är en mustig historia med svärd, strider och kärlekshistorier men den har också en oväntad twist. Det är kvinnorna som har makten och strider och dominerar medan männen är förtryckta. Matriarkat istället för patriarkat men i övrigt är allt sig likt. Och det blir uppenbart hur märkliga könsrollerna kan vara när man ställer dem inför en sådan här skrattspegel.

Serien om Amaltea (jo, den är inspirerad av boken ”Egalias döttrar”) är ett tecken på hur mäktiga berättelser är för att påverka vårt sätt att se på livet. Man kan tala länge om jämställdhet och hålla med om det som sägs men det griper tag hårdare när man plötsligt får läsa om timida män utan självkänsla som bara förväntas behaga kvinnorna. Det blir liksom känslomässigt på ett annat sätt, och ”utan känslor ingen förändring” som Arne Naess sade.

Vad har då svärdprinsessan Amaltea med Jesus Kristus att göra?

Inte så mycket alls egentligen. Men läsningen har väckt mina tankar på att evangelierna kanske på ett sätt fungerar på ett liknande sätt. Som en slags motberättelse.

I Jesu person ser vi Guds tanke för mänskligheten. Hur skulle det se ut om någon verkligen levde ut barmhärtighet, ödmjukhet och vishet? Det kristna svaret är då ”titta på Jesus så ser du”.

I Johannesevangeliets början står det:

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud (Joh 1:1)

 

Det kanske inte är helt uppenbart men ”Ordet” som det talas om är Jesus Kristus. Jesus är det Ord Gud säger om sig själv när han talar tydligast tänkbara klarspråk.

På grekiska heter Ordet ”Logos” och vi känner igen det från retorikens värld men kanske framförallt från vårt låneord ”logik”.

Jag tänker mig att Jesus visar oss ”Guds logik”. Och den går så väldigt ofta stick i stäv med hur vi brukar tänka. Vi har ett annat tänkesätt (på teologspråk kan vi kalla det ”världens sätt”):

  • Det gäller att se om sitt eget hus
  • Man måste använda armbågarna
  • Våld kanske är obehagligt men det är ändå nödvändigt
  • Sårbarhet är svaghet

och så vidare och så vidare. Jesus lever på ett helt annat sätt. Och han är den som visar oss hur Gud tänkt sig livet som människa. Det stämmer till eftertanke. Det är förstås oerhört svårt att bryta med ”denna världens” logik men vi får öva oss. Framförallt får vi öva oss i att byta perspektiv och se vad det får för konsekvenser för våra liv. Det är nog oerhört mycket vunnet bara vi får upp ögonen för att det här inte är ”enda vägen”. Att det inte ens är ”logiskt” eller klokt att handla som vi gör utifrån ett större perspektiv.

Likheten mellan att läsa om Amaltea eller att läsa ur evangelierna är alltså att man får sin världsuppfattning rubbad. Det har vi som människor och mänsklighet mycket att vinna på.

De fallna hjältarnas bok

Nap, apornas Napoleon.

Nap, apornas Napoleon.

I funderingarna kring ett kommande blogginlägg om Noa fick jag anledning att tänka på något lite lustigt med bibelns hjältegestalter.

Noa är till exempel en rättfärdig man (här undrar man ju om det kanske står i nån gammal bibelöversättning att han är en ”hedersman” så att det kommit in i visan den vägen?) som gör en enormt viktig insats och räddar alla djurarter. Men så fort han kommer ut från arken super han sig redlös och gör sig till åtlöje. De få människor som ändå fanns på jorden då förde visst ondskan vidare trots allt.

Andra hjältar är Abraham (som ljuger om sin hustru Sara), David (som efter alla sina hjältedåd handlar orätt när han ligger med Batseba, Urias hustru), Salomo (som bygger templet men sedan plötsligt faller in i avgudadyrkan) och så vidare och så vidare.

Det är lite som om någon av våra kända sagor om en prins som räddar hela landet plötsligt skulle avslutas med att ”sedan var han en frånvarande far och blev med tiden rätt alkoholiserad”. Bibelns berättelser ”tar ner” hjältarna på ett sätt vi oftast inte gör i sagor.

Det här gäller förresten i allra högsta grad Jesu lärjungar. De exponeras skoningslöst i evangelierna med alla sina brister, helt tvärtom den omgivande världen där ödmjukhet sannerligen inte var en dygd i dylika fall. Det lär finnas ett citat ur Simpsons där Homer Simpson säger typ ”hela bibeln är full av misslyckade typer, utom den här ende killen” och syftar på Jesus. Mycket träffande.

Det är som om bibelförfatttarna vill säga ”javisst, här är en riktig troshjälte (den här David kan man till och med räkna som en slags prototyp till den messias som sedan kom) men de är också alla bristfälliga människor. Alla behöver hjälp”.

Det är skönt, samtidigt som man kanske ibland gärna hade haft kvar sina hjältar? Vad säger du?

Läs förresten om ”bibeln är skriven av förlorare”.

Fred och frid och fröjd och hopp, hopp, hopp

IMG_4907

När jag läste Amoz Oz bok ”hur man botar en fanatiker” (läs ”frågan som avslöjar en kristen fanatiker”) så skrev han något man kan fundera vidare på. Han menade att krig inte är det värsta man kan tänka sig, det är ”aggressionen”. Man kan fundera på vad han menar med det. Krig är ju den värsta tänkbara situation man kan befinna sig i, eller? Jag tror han menar att kriget börjar långt innan man tar upp vapnen. Det börjar i olika sorters aggression och lyckas man inte vända den onda spiralen kan det urarta i krig. Är det så så har man kanske inget annat val än att själv ta upp vapen men å andra sidan har man då redan missat många andra chanser att lösa konflikten.

Vårt ord fred är ganska snävt. I vardagligt tal betyder det väl ungefär samma sak som att man inte är i öppen strid med varandra. Det hebreiska begreppet schalom är betydligt vidare i sitt omfång. I den aronitiska välsignelsen brukar det uttydas ”frid” (Herren vände sitt ansikte till er och give er frid”).

Ordet ”frid” har nog också alltför snäv ram i vårt språk. Vi förknippar väl ordet med ”frid i själen” eller brist på oro och rädsla i livet.

Ur ett bibliskt perspektiv råder det inte schalom/frid/fred i ett samhälle där någon förtrycks av en annan. I gamla testamentet tar det här sig ständigt uttryck i uppmaningar från Gud att inte behandla fattiga, flyktingar eller maktlösa illa och förvägra dem rättvisa.

Freden består i grund och botten av goda relationer. Av harmoni. Freden börjar med dig och mig alltså. Och det är inte givet att freden börjar med att sopa saker under mattan för husfridens skull. Snarare börjar freden med att arbeta för det goda.

 

Långsiktighet förr och nu

Nejdå, det är inte en besvärjelse som står där, utan en välsignelse. På hebreiska.

Nejdå, det är inte en besvärjelse som står där, utan en välsignelse. På hebreiska.

Jag håller på en del med färskslöjd på lediga stunder. Det är ett spännande område av flera anledningar. En av dem är att det är så tydligt att när det kommer till hantverk och allt som hör till det så kan vi mindre och mindre för varje generation. Det är så mycket mer kunskap som går till spillo än som utvecklas. Jag har sett en uppgift om att vårt hantverkskunnande i Sverige låg på topp strax före industrialiseringen och sedan har det gått utför för att nu närmast ligga på noll.

När slöjden blev ett skolämne för hundra år sen eller så var det för att man ville avsätta tid så att barnen kunde tillverka saker de behövde för sina framtida hem, man förutsatte att de egentligen redan hade förmågan att tillverka dem för det hade alla.

I den traditionella slöjden är det bäst om man kan använda sig av ”ämnen” som passar ändamålet bra. Till ett lieorv behövde man ett ämne mer rätt böj på, till ett yxskaft behövde man extra hård ved och så vidare. Man hade dessutom olika knep för att barka av träd eller böja dem till en form som de sedan växte in i av sig själv. När det kom till slöjden var det naturligt att man tänkte 2-3 generationer framåt så att ens barn och barnbarn skulle kunna ha tillgång till de ämnen de behövde, eftersom det tog så lång tid för dem att växa till sig. Ett ännu mer extremt exempel finns på Visingsö där en ekskog som planterades för skeppsbyggen nu till slut blivit färdigvuxen.

Det här blir nästan som en skrattspegel för vår kultur. Det är nyttigt för oss att påminna oss om vi inte vet mer än våra föregångare om allting. Framförallt är det nyttigt för oss att påminna oss om att det för inte så länge sedan var det självklaraste i världen att tänka flera generationer framåt i tiden och ta hänsyn till ännu ofödda släkten. Visserligen levde de i ett mer statiskt samhälle än vi kanske ens kan föreställa oss men det ställer ändå frågor till oss. Hur kan vi återvinna en sådan långsiktighet? Vartåt kan vi rikta blicken för att inte alltid vara fast i ”ögonblickets tyranni?”

Långsamheten kanske är en av de viktigaste nycklarna. Långsamheten i att vandra som pilgrim, sticka eller vad det nu kan vara som förändrar vårt synsätt?

 

Självkontroll och disciplin, är det så bra?

Jag vet inte riktigt vad den här bilden föreställer. Men de är nog rätt lössläppta skulle jag tro?

Jag vet inte riktigt vad den här bilden föreställer. Men de är nog rätt lössläppta skulle jag tro?

Jag skrev häromdagen om vår tids motsvarighet till ”gärningsrättfärdighet” i bloggposten ”kan du rättfärdiga din existens?”. Det kan förstås ingen eftersom ingen kan skapa sig själv men ändå försöker vi nog ofta göra oss nyttiga för att ha rätt att få finnas. I samhällsdebatten kan man också ofta märka av att människor bedöms mer och mer utifrån hur mycket de kan bidra med till samhället. Det tycker jag inte om.

Nu vill jag tänka vidare tillsammans med dig som läser. Jag har funderat en del på det här med självkontroll och disciplin. Det här blir verkligen inget färdigtänkt, snarare en hög lösa tankar. Skriv gärna en rad om du själv funderat över ämnet.

Självkontroll verkar vara något väldigt viktigt i vår kultur. Man ska ha viljestyrka att ge sig upp i ottan och träna före jobbet, att avstå goda kakor eller andra liknande saker. Ofta skyller man det här på stackars gamle Luthers som ju egentligen var en ganska levnadsglad person (i alla fall längre fram i livet).

Det jag funderar på är när självkontroll blir något negativt. Klart det är bra med struktur på tillvaron och noggrannhet och så men i det extrema fallet verkar det riktigt, riktigt kontrollerade livet nästan inte som ett liv alls. Vi finns ju också här för att njuta av livet vi fått. Vi har ändå inga garantier om en morgondag?

Jag tror själv att jag är en dubbelnatur. Både notoriskt slarvig på många områden och väldigt noggrann på andra. Det händer många gånger att jag undrar varför jag så gärna är hård mot mig själv. Försöker jag kompensera osäkerheten om mitt värde genom att prestera? Hur slutar man med det? Genom att be kanske?

Gode Gud,

hjälp mig att ta vara på mina dagar.

Hjälp mig att se de möjligheter jag har,

både till att förvalta mina gåvor och till att njuta av de enkla glädjeämnena.

Hjälp mig att inte ta fel saker på för stort allvar,

och hjälp mig att inte slarva bort sånt som inte får slarvas bort.

Hjälp mig att leva utifrån mina drömmar, inte andras.

Amen