Till de kyrkliga specialordens försvar

En del i att utforska är att namnge. Förstår vi det vi inte har ord för?

En del i att utforska är att namnge. Förstår vi det vi inte har ord för?

Häromdagen skrev jag om kristen konst utifrån något jag hört på läsarpodden. Det här kommer från samma ställe (och från Joel Halldorfs mun). Vi kan gott ta och diskutera det där med kristet språkbruk lite här.

Kyrkan har en hel del specialuttryck och ord som inte används i några andra sammanhang. En del av dessa är krångliga teologiord (transubstantiationslära, inkarnation), en del är vad man brukar kalla ”storord” (nåd, synd, dom) som har så väldigt mycket inlagrade associationer att de både kan vara svåra att använda och svåra att klara sig utan. Sen finns det säkert ännu fler sorters ord.

I Svenska Kyrkan idag är vi rätt vana att försöka undvika svåra ord som kan upplevas främmande av den som inte är så kyrkvan. Frågan är bara om det är en bra idé? Joel Halldorf påpekar att så fort vi lär oss om ett nytt område så innebär det att man också lär sig nya ord. Bara en sån sak som alla ord vi fått lära oss för att få grepp om mobiltelefoni och internettjänster. Det verkar inte alls vara något svårt i att lära sig nya ord där, så varför vara så försiktig med det när det gäller kyrkan och kristen tro?

Vad säger du som läser? Vore det ett bättre sätt att Kyrkan håller huvudet högt och säger att en del ord faktiskt är nödvändiga termer som uppfunnits för att uttrycka det speciella i den kristna tron och att det bästa vore om folk som inte kan dessa får göra det så att de därmed kan förstå tron klarare? Eller finns det någon hake med det? Skriv en kommentar!

Har alla en kallelse?

 

En valkyria från någon Wagneropera. Förmodligen bunden av ett oföränderligt öde. Men så behöver vi inte se det!

En valkyria från någon Wagneropera. Förmodligen bunden av ett oföränderligt öde. Men så behöver vi inte se det!

Jag skrev häromdagen om några tankar om nyfikenhet som väcktes när jag fick lyssna på Patricia Tudor Sandahl på skärtorsdagen. Jag har faktiskt en till tanke från samma tillfälle så den tänkte jag dela med dig nu.

Patricia Tudor Sandahl talade om olika sätt att se på uppgifter. Hon verkar vara förtjust i ords betydelse så hon började med att bena ut skillnaden mellan ”jobb” (från början avses en rätt simpel avgränsad uppgift), ”arbete” (något som mer är riktat mot ett mål man vill uppnå), kanske ytterligare någon punkt emellan och sedan talade hon alltså om ”kallelse” (för länge sedan skrev jag här om ”X-men, kallelsen och Guds folk”, läs gärna det).

Man kan tycka att ”kallelse” är ett ord som bara används om kyrkliga tjänster som präst eller diakon men förr talade man oftare om (en del) yrken som ”kall”. Sjuksköterska eller lärarinna till exempel.

Som Patricia såg det, och som jag ser det, så är det betydligt mer än så i ordet. Alla människor har en kallelse. Det har inte främst att göra med yrkesval utan mer med vilka vi i grunden är.

Som kristen tänker jag att Gud lagt ner olika förmågor i olika människor. När vi rör oss mot att vara de vi är skapade till att vara och lever ut våra gåvor i den konkreta situation vi lever i kan man säga att vi gör det vi är kallade till. Att undersöka sin kallelse hänger då samman med att undersöka vem jag är som Guds barn. Och det gäller ju alla.

Kristen tro handlar så att säga inte bara om vad vi ska göra utan om att upptäcka vem vi är som skapade av Gud och fördjupas i den identiteten. I detta ingår förstås att leva ut den i våra liv.

Det här är ett perspektiv jag ser varstans i bibeln. Det är sällan vi får särskilt tydliga besked om hur man ska handla i olika situationer, däremot handlar det mycket om hur andra som handlar utifrån sin gemenskap med Gud handlar. Vi måste på något sätt bli en sådan som älskar Gud och vår nästa, vad vi sedan gör har vi stor frihet i.

Vi kan vara till hjälp för andra till att leva ut sin kallelse, eller så kan vi göra det svårare. I vårt moderna yrkesliv vill man gärna likrikta hur alla arbetsuppgifter utförs och det gör det rimligen svårare att ha med sig själv i det man gör. Vi kan också göra det lätt för andra genom att gå med på att de har en annan väg än jag själv. Vi måste inte vara lika.

Är det bra att tänka sig att det finns en färdig väg för varje människa? Det är en berättigad fråga. Säger kristen tro att vi har ett ”öde” vi måste finna oss i?

Patricia Tudor Sandahl

Patricia Tudor Sandahl

Patricia Tudor Sandahl grävde än en gång i orden och skilde mellan de engelska orden ”fate” (som från början handlar om sånt siare säger om ens öde) och ”destiny” (vilket förstås har med destination och mål att göra”.

Man kan sätta in dem i en mening av typen:

”Han var förutbestämd (destiny) till att x men hans öde (fate) blev y.”

Kristen tro märkte tidigt ut sig genom att bryta med den ganska skoningslösa ödestron. Däremot är det något helt annat att det finns ett mål med livet. Mål och mening hör ju ihop. Livet blir då mer som en skattsökarfärd än som en färdig film och det blir möjligt att få ihop livet som det är med det faktum att Gud har goda avsikter för våra liv.

Vad tror du om det här resonemanget? Stämmer det med ditt sätt att se på livsvägen? Skriv en kommentar!

”Kristen” är inget betyg

Typ såhär?

Typ såhär?

För första gången sedan tonåren läser jag nu om C.S. Lewis bok ”kan man vara kristen”.

Redan i förordet stötte jag på något tänkvärt. Lewis har tydligen fått en del kritik för hur han använder ordet ”kristen”. Folk hade reagerat på hans i deras ögon grovhuggna definition (ungefär -”den som tror enligt den kristna tron”) och menade att det inte sa så mycket om vilka som var ”riktiga” kristna. Det är väl inte så lätt att dra gränsen? En del som kallas kristna är ju riktiga rötägg och en del är praktiskt taget helgon men har svårt att stämma in i trosbekännelsen.

Lewis menar att ett sådant sätt att tänka i själva verket tömmer ordet kristen på innehåll. Det måste svara mot något konkret om det ska kunna vara en beskrivning av verkligheten. Annars betyder ordet till slut inte mer än ”någon som jag tycker är kristen”, eller i värsta fall ”någon jag tycker är en bra människa”.

Vi får vara rädda om ordet kristen. Att vara kristen är trots allt inte ett betyg. Tvärtom är ju alla kristna samtidigt syndare. Man kan vara en bättre eller sämre kristen men det är inte samma sak som att man slutar vara kristen om man är en alltför dålig människa.

"Alexandros tillber sin Gud", klotter från det gamla rom med en korsfäst åsna. Då var kristen ett öknamn.

”Alexandros tillber sin Gud”, klotter från det gamla rom med en korsfäst åsna. Då var kristen ett öknamn.

Det här är nog tyvärr aktuella frågor i vår samtid också. Mycket spaltutrymme går åt till att bestämma vem som ska få kallas vad och det är många gånger väldigt hårt klimat mot den som får en dålig stämpel på sig. Då sitter människovärdet löst samtidigt.

Fred och frid och fröjd och hopp, hopp, hopp

IMG_4907

När jag läste Amoz Oz bok ”hur man botar en fanatiker” (läs ”frågan som avslöjar en kristen fanatiker”) så skrev han något man kan fundera vidare på. Han menade att krig inte är det värsta man kan tänka sig, det är ”aggressionen”. Man kan fundera på vad han menar med det. Krig är ju den värsta tänkbara situation man kan befinna sig i, eller? Jag tror han menar att kriget börjar långt innan man tar upp vapnen. Det börjar i olika sorters aggression och lyckas man inte vända den onda spiralen kan det urarta i krig. Är det så så har man kanske inget annat val än att själv ta upp vapen men å andra sidan har man då redan missat många andra chanser att lösa konflikten.

Vårt ord fred är ganska snävt. I vardagligt tal betyder det väl ungefär samma sak som att man inte är i öppen strid med varandra. Det hebreiska begreppet schalom är betydligt vidare i sitt omfång. I den aronitiska välsignelsen brukar det uttydas ”frid” (Herren vände sitt ansikte till er och give er frid”).

Ordet ”frid” har nog också alltför snäv ram i vårt språk. Vi förknippar väl ordet med ”frid i själen” eller brist på oro och rädsla i livet.

Ur ett bibliskt perspektiv råder det inte schalom/frid/fred i ett samhälle där någon förtrycks av en annan. I gamla testamentet tar det här sig ständigt uttryck i uppmaningar från Gud att inte behandla fattiga, flyktingar eller maktlösa illa och förvägra dem rättvisa.

Freden består i grund och botten av goda relationer. Av harmoni. Freden börjar med dig och mig alltså. Och det är inte givet att freden börjar med att sopa saker under mattan för husfridens skull. Snarare börjar freden med att arbeta för det goda.

 

Normalisering pågår

Konstiga kläder, men man vänjer sig om de kommer på modet?

Konstiga kläder, men man vänjer sig om de kommer på modet?

I debatten dessa dagar hör man rätt ofta ordet ”normalisering”. Till exempel om att det tycks bli allt mer accepterat att yttra främlingsfientliga åsikter offentligt. Normalisering är när vi sakta vänjer oss vid något tills vi tycker att det är rätt normalt. Tänk bara på alla konstiga modekläder som kommer och som efter ett tag ser rätt bra ut, när ögonen vant sig (och sedan ser hur tokiga ut igen när man tittar i garderoben om 20 år). Fenomenet i sig är alltså ganska värdeneutralt. Man kan vänja sig vid dumheter och man kan vänja sig vid klokheter.

Normalisering har förstås att göra med att luckra upp synen på vad som är normalt när det blivit för snävt kring den. Jag har hört att det från början var ett medvetet strategiskt val i en krets att ”komma ut ur garderoben” som homosexuell, just för att människor skulle bli medvetna om att homosexuella inte var konstiga typer som fanns någon annanstans utan var just ens grannar och kusiner. Då framstår hela grejen snabbt som mer normal.

Jag läste även om normalisering i Brené Browns bok om sårbarhet. Att normalisera är nämligen ett otroligt viktigt motmedel för att öka motståndskraften mot skammen. Det kan vi tillämpa så fort vi möter någon i en skamfylld situation genom att ta udden av det som händer till den drabbade (”det där har hänt mig många gånger” eller ”det är inte så lätt första gången”). Genom att visa medkänsla och inte rygga tillbaka utan se det skedda som något i grund och botten ganska vanligt förekommande så kan vi göra vår nästa en stor tjänst. Känner du igen fenomenet?

Brown skriver också att eftersom skam är ett socialt fenomen så behöver vi hjälp av varandra för att komma tillrätta med den. Det ”tar” liksom inte lika bra att själv peppa sig till att tro på att man duger som man är som när man möter den attityden hos sin nästa.

Vi får ha det som uppgift du och jag, att skamma av och normalisera för varandra när vi är nedtyngda.

Stolthetens fram och baksida

Fina barn på styltor.

Fina barn på styltor.

Jag har funderat en hel del på stolthet de senaste dagarna och nu vill jag dela några funderingar med dig. Att det sker just nu beror nog på pridefestivalen som pågår i Stockholm men på det stora hela har nog mina tankar här inte så värst mycket just med pridefestivalen att göra, mer än att själva namnet på festivalen är just ”pride” -stolthet. Det här kommer mest att handla om ord. Och människor förstås.

Som jag fattat det är det likadant på engelska som på svenska att pride/stolthet kan associeras på två olika sätt. Pride kan översättas med prakt eller stolthet, eller till och med med ett av de vackraste ord man kan tänka sig; självaktning.

Stolthet kan också översättas med en hel mängd fula ord. Högmodsjälvbelåtenhet, fåfänghet eller inbilskhet. När jag sökte runt på ordet hamnade jag på det välkända uttrycket ”högmod går före fall” och fann att det kommer från ordspråksboken (16:18) i Bibeln där det står (med en klassisk biblisk parallellism):

”Övermod följs av nederlag,
högmod går före fall.”
Jag får nog forska vidare i vad det är för ord som översätts från grekiska eller hebreiska, just nu kan vi i alla fall påminna oss om att högmod/stolhet (eller superbia som det heter på latin) toppar listan över de sju dödssynderna. Högmod är att i förlängningen en önskan om att vara Gud så det är inte konstigt att den brukar hamna överst.
Tanken när man använder ordet som namn på exempelvis pridefestivalen eller black pride eller liknande är nog att stolthet är motsatsen till skam. Istället för att gömma sig i garderoben eller göra sig osynlig sträcker man på ryggen och intar sin plats i världen, sådan man är. Det är jag den förste att applådera. Det är vackert när en människa lyckas med det. Jag är också snabb att erkänna att vi nog fortfarande dras mer med jantelagen än vi vill kännas vid.
Man kan fundera mycket på om stolthet egentligen är skammens motsats. Kanske är det snarare mod som är skammens motpol?
Jag hittade några bilder på människor på styltor och tänkte att det kan vara en illustration av stolthetens mindre charmiga sidor. Jag tänker mig att stolthet överlag ändå klingar positivt men jag tänker också på sådant som att ha svårt att ta emot hjälp, eller önskan om att putsa upp fasaden. Att göra sig så stor som möjligt. Det är lätt att stolthet kan slå över i högmod. Vägen är alltså smal och dikena är leriga.
När några står på styltor kanske vi försöker komma upp till samma nivå, men visst blir det lite töntigt om alla står på styltor?
En hel massa vanligt folk på styltor?

En hel massa vanligt folk på styltor?

Jag inser att jag inom kort får återkomma med en bloggpost om den motsvarande kristna dygden till högmod. Ödmjukhet låter kanske inte så fräckt nuförtiden men det är helt klart bättre än sitt rykte i vår tid.

Det blev lite tankar hit och dit, lite som det föll sig men förhoppningsvis startar det lite tankar hos både dig och mig.

Vad tänker du om stolthet? Skriv en kommentar!

Tvehågsenheten

Inte mycket utrymme för tvekan här!

Inte mycket utrymme för tvekan här!

Ett ord jag funderat över de senaste dagarna är det ålderdomliga ”tvehågsenhet”. Att vara kluven mellan två olika tankar. Jag tror att det är ett ord som i grund och botten är detsamma som det mer vardagliga ”tvekan”. Det borde ju vara samma ord på något sätt eller hur?

Jag tror att jag är en utpräglat tvehågsen person. Det är mycket sällan jag är odelat förväntansfull inför något nytt som ska hända eller inför annat i livet. Det känns som att livet kunde vara enklare om man var mer okomplicerad. Kanske är det ändå en slags välsignelse? Förmåga att hålla flera tankar i huvudet samtidigt är ju viktigt i många lägen?

Jag är lite nyfiken på hur det är för andra människor. Dig till exempel! Känner du att tvehågsenhet är något som kännetecknar dig? Är jag vanligare eller ovanligare än jag tror? Skriv en kommentar!

 

Varför heter det skärtorsdag?

Visst ser de rätt ovilliga ut?


Idag är det skärtorsdagen. Varför heter dagen så?

Jag trodde länge att det var på grund av episoden i Getsemane trädgård då Petrus högg av ett öra på en av översteprästens tjänare men så är det inte. Det har inte heller något med färgen skär att göra.

”Skär” har istället med renhet att göra. Ren, vacker, klar, blank, etc. Det är ett fornnordiskt ord som lever kvar i ordet skärseld (=reningseld) eller i psalmen där Jesus ”föddes av en jungfru skär” (=ren).

Det var denna kväll, alltså kvällen före sin avrättning, som Jesus firade påskmåltid med sina lärjungar och instiftade nattvarden, och i samband med detta tvättar han också deras fötter. En uppgift som borde tillkommit någon mer ringa. I Bibeln hör dessa båda händelser ihop och förklarar varandra. Det Jesus säger i nattvarden pekar mot hans död på korset, och det gör fottvätten också. 

Skärtorsdagen är alltså en reningsdag. På en del håll tvättas det fötter i gudstjänster men på väldigt många ställen firas det skärtorsdagsmässa i kväll. Att gå till mässan är också alltid att låta Jesus betjäna oss och tvätta oss rena.

Dagen infördes på 300-talet och var då en försoningsdag för borgörare, vilket ju passar bra.

Hur firar du skärtorsdag? I Sverige är det ofta andra saker i förgrunden. Påskkärringar och såna grejer. Detta var natten då mörkret härskade (grunden till det var nog att Jesus var gripen och utlämnad) och då for häxorna för att fira med kalas på blåkulla. Det gällde att hålla spjällen på skorstenen stängda så de inte trillade in rent bokstavligt…

Du duger och det har du förtjänat, ord att undvika?

Välförtjänt kaffe?

Det är intressant med ord och uttryck och vad som ligger bakom dem. Idag tänker jag på ”du duger som du är” och ”det har du förtjänat”.

”Du duger som du är” låter onekligen som ett väldigt skönt budskap. Jag vet till och med församlingar som använder det som kortversion av det kristna evangeliet. Bob Hanson har skrivit en alldeles fantastisk rad som sätter fingret på mycket – ”här ligger jag och duger”. Det sätter fingret på mycket. Det är så få gånger vi klarar av att säga de orden helhjärtat. Vi känner helt enkelt sällan att vi duger.

Varje människa är ju oändligt värdefull och därför är det ju tragiskt att vi går omkring och känner oss värdelösa eller lite värda så pass mycket. Jag är ändå väldigt försiktig med ”du duger”-uttrycket för jag tror det leder in på en återvändsgränd.

Om vi funderar på om vi duger så är vi som jag ser det ändå fast i att värdera våra prestationer. Är jag bra nog? Det handlar fortfarande mer om värdet jag får genom det jag gör än om ett värde jag har i mig själv. Det är skillnad på att duga och på att ha ett egenvärde bortom vilken nytta man gör.

I en bok av Ann Heberlein har jag också blivit uppmärksammad på att vi ofta använder två tänkesätt samtidigt. Dels att vi duger som vi är, dels att man kan uppnå vad som helst. Det där med att duga som man är riskerar då att vara det man får hålla tillgodo med om man inte lyckas speciellt bra i presterandet? Det där med att ”duga som man är” innebär då i praktiken att man inte kunde förvänta sig mer av mig än så här.

I kristen tro är det klart och tydligt att våra handlingar och personligheter minst av allt ”håller måttet”, de är bristfälliga på mängder av vis. Det hindrar inte att vi samtidigt är oändligt värdefulla och älskade. När det gäller vårt värde handlar det bara om vilka vi är i Guds ögon, inte vad vi gör.

Det andra uttrycket tänker jag i stort sett likadant om. ”Det har du förtjänat” ”because I’m worth it” och så vidare. Varför ska man förtjäna vila, glädje, semester för att få ha den? Har man inte rätt till det ändå som människa? Jag tror inte glädjen blir större av att vi tänker att vi måste ha förtjänat något gott. Däremot kan det ofta vara svårt att övertyga sig själv om att man verkligen är värd det. Våra gärningar håller som sagt måttet helt.

Sluta duga. Sluta göra dig förtjänt av. Du är älskad och värd mycket mer i dig själv än vad du kan skrapa ihop med prestationer.

Så, nu kan vi gå och öva på det här i fem år och se hur lätt det är att verkligen förstå det på djupet i våra hjärtan…

Ordet "Gudsfruktan" del II, Gud är ingen gangster

Graffiti på Kinnekulle, att frukta Gud innebär inte att tro han är en otäck gangster. Gud är som Jesus är.

Via en amerikansk pastor på nätet fick jag ett nytt perspektiv på det där med gudsfruktan. Gudsfruktan är ett svårt ord för många av oss numera, jag har försökt bena ut vad det är och inte är och slå ett slag för det i ett tidigare blogginlägg.

Det jag blev påmind om är att det finns annan fruktan än fruktan för straff.

Man kan till exempel vara rädd att svika de man älskar. Min familj och mina vänner räknar med mig på olika sätt, det gör skillnad för mig att de tror på mig. Det medför också en viss bävan; kan jag leva upp till förtroendet? Kan det vara något liknande som menas med gudsfruktan? Att bäva inför att denne store Gud ändå har positiva förväntningar på mig och längtar efter gemenskap med mig. Det är en så svindlande tanke att det är rimligt om den väcker bävan i oss!

I gamla testamentet är gudsfruktan nära knutet till det förbund som israels folk lever i i förhållande till Gud. Förbundet rymmer moselagen och förväntan och ansvar på folket men det finns till helt på Guds initiativ och han håller det även när folket inte gör det.

Hur låter det här för dig? Skriv en kommentar!