Hedareds stavkyrka i bild

img_0717

För en tid sedan besökte jag Hedared tillsammans med arbetslaget för Dalstorp och Länghems församlingar. I Hedared finns Sveriges enda medeltida stavkyrka. Stavkyrkor är byggda med stående brädor (stavar) och det var så man byggde på vikingatiden. När Hedareds kyrka byggdes var byggmetoden redan omodern men av någon anledning byggde alltså så. Här ser vi koret i kyrkan.

img_0708

Jag har ett speciellt förhållande till stavkyrkor efter mina somrar på Skagagården i Tiveden där det finns en nybyggd stavkyrka. Jag har också arbetat i kyrkor där det tidigare legat en stavkyrka på samma plats. I Götene kunde jag också tänka mig att den stenkyrka som sedan byggdes fick samma form som stavkyrkan som stått där förut. Här ser vi en bild på översteprästen Aron (Mose bror) med ett rökelsekar och prästefod.

img_0706

För en tid sedan hade man upptäckt en hemlighet kyrkan bevarade, bakom altartavlan fanns en ANNAN altartavla, prydd med Marias kröning och olika helgonbilder. Ovan ser vi nog st Olof med yxa i handen, nedan har vi en större bit av tavlan.

img_0707

Jag spanade förstås efter st Helena men jag tror inte hon finns med. Däremot heliga Birgitta.

 

img_0712

Bland inventarierna finns mycket fint. Här ett gammalt rökelsekar och så ser vi här sidoaltaret tillägnat Maria. På medeltiden fanns ett sådant i varje kyrka på just detta sätt.

 

img_0702

Mariabilder var fantastisk. Jesus har en tjock bok och vackert huvud. Vecken på kläderna är mycket konstfärdiga. Vackert trähantverk talar alltid starkt till mig.

 

img_0705

Vi fick också höra om processionskorset. Där hade Jesusfiguren saknats sedan länge men så hittade man honom plötsligt i samband med att man grävde någonstans. Undrar hur många århundraden det tog innan han fick komma tillbaka till korset.

 

img_0716

I kyrkan finns också denna vackra staty av den helige Franciskus. Han visar upp sina stigmatiserade händer och hans rep runt midjan har detaljerade knopar för de tre ordenslöftena.

img_0715

Det är bara en gissning från min sida men jag tror att Franciskus en gång kanska kan ha funnits som sidoaltare som Maria fast på andra sidan. Det är ju inte otänkbart att Franciskus som snabbt blev oerhört omtalad, kan ha blivit ”skyddspatron” (helgonet kyrkan är tillägnad) i Hedared!

 

img_0718

En glad Thomas hittade jag också!

 

img_0703

Detta är ett resealtare från tiden då den kristna kyrkan kom till vårt land. I brist på att ha riktigt invigda altaren fick prästerna ha en liten altarsten med när de firade nattvard. Fantastiskt gripande att få se en sådan. Den har en präst i en helt annan tid haft med sig på sina resor.

img_0713Slutligen denna lite lustiga bild där evangelisten ser ut att ha en pannkaka eller pizza flygande bakom huvudet. Jag får aldrig nog av såna här oavsiktligt komiska detaljer.

Har du varit i Hedared? Vad minns du mest därifrån? Skriv en rad!

 

Pilgrimens åttonde nyckelord

Gammal karta av Island. Forna tiders människor rörde sig på många sätt i en magisk värld som sedan blivit "avförtrollad", hur gör vi för att ändå ha ögon för undret i naturen?

Gammal karta av Island. Forna tiders människor rörde sig på många sätt i en magisk värld som sedan blivit ”avförtrollad”, hur gör vi för att ändå ha ögon för undret i naturen?

Ingen som varit i kontakt med pilgrimsrörelsen i Sverige har kunnat missa att höra om ”pilgrimens sju nyckelord” (Frihet, Enkelhet, Tystnad, Bekymmerslöshet, Långsamhet, Andlighet och Delande) (och här på bloggen har jag därför även slagit några slag för ”pilgrimens sju norska nyckelord” och ”pilgrimens sju ledord” också för att bredda horisonten). Det där med sju punkter är ju snyggt och bra, sju är ju ett heligt tal och allt. Ändå har jag nyligen hört talas om ett åttonde nyckelord.

Det lär vara så att miljökämpen Stefan Edman har nominerat ännu ett ord till samlingen. Nämligen

FÖRUNDRAN

och det är ju en värdig kandidat på alla sätt. Förundran kommer från och leder till mycket gott. Något för pilgrimen att ägna sig åt på väg genom livet så ofta det går alltså. Frågan är kanske hur man gör men det kan nog till stor del komma av sig själv när man rör sig långsammare och betraktar livet noggrannare för en tid som pilgrim.

Jag har på sista tiden funderat på om jag ändå inte tycker att de låter lite för ”fina”, de där nyckelorden. Hur vore det om det fanns med något som lät lite skitigare och ruffigare i listan? Det andliga livet rör ju inte bara det stämningsfulla och friden utan allt som rör sig i själen. Kanske en lista med existentiella ord som ”ensamhet” (som ju är ganska tveeggat) eller ”långtråkighet” (som ju inte direkt låter andligt alls men kanske rymmer något viktigt det med?).

Hur ser du på förundran eller dessa sista skisser? Skriv en kommentar!

 

Pilgrimsvandringens form bär innehållet

Här sitter jag på "präststenen" där prästen tydligen alltid vilade på sin vandring mellan gudstjänsterna i Månstad och Dannike i forna dagar. På pilgrimsfärd häromsistens.

Här sitter jag på ”präststenen” där prästen tydligen alltid vilade på sin vandring mellan gudstjänsterna i Månstad och Dannike i forna dagar. På pilgrimsfärd häromsistens.

Jag vill dela en tanke om pilgrimsvandringar med dig idag.

Som jag ser det verkar en pilgrimsvandring kunna ”tala” till många människor även om de annars inte har ord för att uttrycka sina andliga erfarenheter på. Det är något rituellt över hela vandringen mot ett heligt mål som talar utan ord. Vill man ändå sätta ord på det så kan vi säga att det gestaltar livet som ju på så många sätt påminner om en vandring mellan födelse och död, ursprung och mål. Möten längs vägen, raster och vila, tuffare sträckor och så vidare. Allt detta tror jag kan tala till oss på något slags undermedvetet sätt.

Det spännande är att det ju väldigt likt hur det fungerar med våra sakrament i Kyrkan. Dopet som gestaltar att dö och uppstå genom vattnet och förena oss med det nya livet i Kristus, det talar starkt bortom orden bara vi har en aning om vad vi ska titta efter.

Och nattvarden, livet tillsammans med Gud gestaltat i en måltid. Att vara välkommen till bords talar starkare än aldrig så många predikningar.

Som präst brukar jag, särskilt vid nattvarden, tycka att det är väldigt vilsamt med detta. Jag måste inte berätta och ge innehåll åt nattvarden, meningen i det som sker är så inflätad i själva måltiden. Och så borde det vara också med dopet. Och kanske också med vandringen. När man leder en pilgrimsvandring kan man kanske också göra det med stor tilltro till att man inte måste förklara allt utan innebörden ligger inbyggd i själva erfarenheten man gör.

Så tänker jag idag, vad tänker du?

Pilgrim i gamla flyktingars spår

Fotspår

Fotspår

Idag har jag glädjen att presentera en gästbloggare. Anette Ljungberg är arbetskamrat till mig och arbetar som diakon i Länghems prästgård. Hon är nyligen hemkommen från en lång pilgrimsvandring och här delar hon med sig ett starkt minne från den. Om att gå i fotspåren från människor från en dramatisk tid. Ordet till Anette

 

Vi hoppar av tåget i Llanca. En liten turistort längst upp i Spanien, bara någon mil från franska gränsen. Confetti ligger utspritt på trottoaren, en rest från helgens karneval. Idag är det fettisdag den 9e februari 2016. Det är tidig morgon, luften är kall och krispig men solens strålar värmer redan. På väg ut ur byn trampar vi på ett minnesmärke. Fotspår gjutna i betong.

Fotspår från barn, kvinnor och män. Människor som en gång flydde Franco och det spanska inbördeskriget. Aldrig förut har jag tänkt på de här människorna. Jag visste inte att de fanns. Nu finns de och vi vandrar samma väg. Vi vandrar i vackert kargt landskap. Bedårande. Costa Brava, den vilda kusten. De vandrade om natten, rädda frusna, hungriga. Vi vandrar i korta ärmar och shorts. Solen trotsar vintern, vädret är vänligt mot oss. De var illa förberedda för sin vandring. Retiradan. Vi vandrar fritt över gränsen. Inga papper. Inga gränskontroller. Då fanns inga öppna gränser, inget öppet Europa. I tusental trängdes de vid gränsstationen. Frankrike, rädda att invaderas av spanska kommunister, öppnade ändå gränsen till slut. Den 28e januari 1939 öppnades gränsen. I tio dagar var den öppen. Runt 500 000 barn, kvinnor och män, tog sig över gränsen då. Idag är det den 9e februari 2016 och vi går över samma gräns. Imorgon är det askonsdag, den 10e februari. Den 10e februari 1939 kom Franco med sina trupper och gränsen stängdes. Allt detta berättar vägen för oss, fotspåren från dem som gått här. Francos minnesmärke som någon fläckat med blodröd färg. Vi går i levande historia. Och vi känner igen dem, Kvinnorna, barnen och männen. De går fortfarande över gränser. Vinden från havet smeker kinden. De tar sig över det vackra mörka medelhavet som glittrar i solen. De offrar sina liv. Den 4e februari 2016 införde Sverige gränskontroller. Mitt i detta vackra vet vi det. Nya fotspår. Nya minnesmärken.

Att pilgrimsvandra på googles kartor

I ett annat tempo

I ett annat tempo

Idag blir det bara en väldigt enkel reflektion här. När jag ska köra bil och undersöker avstånd med hjälp av digitala karttjänster så finns där ofta en knapp för hur vägen skulle se ut om man valde att gå till fots. Vilken väg vore att rekommendera och hur lång tid skulle det ta?

På bilden ovan ser du min väg till och från jobbet. Den susar jag fram på 25 minuter eller så men till fots skulle jag fått räkna med minst fem timmar nonstopknatande. För inte så många år sedan var det det som var transportmedlet som stod till buds för vanligt folk. Möjligen kunde man åka med någon kärra som skulle åt samma håll.

Tanken svindlar till när man på något sätt får se avståndet för vad det verkligen är, i människans naturliga tempo. Jag har ju vandrat en hel del och bara att klicka på den lilla vandrande gubben gör att det nästan känns i kroppen hur det skulle vara att gå de där milen istället. Hur resan skulle te sig. Hur mycket som skulle kunna hända på vägen.

Här en karta till. Så här skulle det vara att vandra hemifrån till Trondheim i Norge.

Vägen till Trondheim

Vägen till Trondheim

159 timmar nonstopvandring är förstås otroligt många fler när man behöver mat och sömn och vila och går på krokiga stigar istället för breda raka vägar. Ändå får jag en känsla av hur det skulle vara att knata på där halvvägs. Redan med bleka minnen av avfärden och målet ännu inte på länge i sikte.

Jaja, vi lägger till den här också:

Vägen till Santiago.

Vägen till Santiago.

Vad tänker du när du ser de här bilderna av avstånd i gångtempo? Känns det lockande? Skriv en kommentar!

Pilgrimens sju ledord

 

Uppbrott! Ett av ledorden!

Uppbrott! Ett av ledorden!

Häromdagen skrev jag om den norska upplagan av pilgrimens sju nyckelord. Det finns faktiskt sju ord till man kan ha som utgångspunkt för reflektioner i pilgrimsvandringar och livet i stort. De så kallade ”ledorden”. Om de norska nyckelorden hade lite annan framtoning än de svenska så känns det också som att ledorden står för ett ganska annorlunda perspektiv. Jag tycker de är väldigt tilltalande eftersom de utgår från sju väldigt påtagliga företeelser i pilgrimens liv. För mig är det lite mer direkt och påtagligt. Orden är:

Uppbrott -Varifrån kommer vi?Vad bryter vi upp ifrån och vad tar vi med oss? Sitter vi fast så att uppbrott är svåra?

Vandring -Det mesta som är viktigt i våra liv är processer. På vilka sätt har vi flyttat på oss?

Rastplats -Vandring av alla slag kräver vila. Räknar vi med det?

Måltid -Handlar om många saker. Vi hänger samman med skapelsen och lever av den. I överförd bemärkelse kan måltiden handla om alla de olika behov vi har.

Bön -Vad är bön? Kan bön se ut hur som helst? Vad händer med oss när vi ber? Vad är svårt, vad är härligt?

Möten -Vägen är oförutsägbar. Den får sin riktning och innebörd medan vi går. Genom mötena på vägen.

Mål -”När människan når målet står hon vid början” (Syrak 18:7). Vart är vi på väg? Vad längtar vi efter? Vad hoppas vi på med all vår strävan?

Hans-Erik Lindström funderar också på om man kan ha glädje av att fundera utifrån motpolerna inre – yttre liv, andligt – världsligt, öppenhet – fördjupning, bön – arbete, vila – engagemang i världen, och så vidare. Mycket tänkvärt.

En pilgrimsdikt som jag, likt det andra, hittat på bloggen ”pilgrimslivet” får avsluta:

En som ger sig ut på okända vägar och kända,
en som går mot ett okänt mål och ändå inte okänt,
en som lever sitt liv som ett provisorium,
en tillfällig vandring i en brusten värld
och ändå så ljuvlig,
en sökare efter källor för livsförståelse och mening,
en längtare efter helighet i fridlös tillvaro,
en som vill hitta den väg som kallas livets;
— en pilgrim

Vad tyckte du om ledorden? Skriv en kommentar och använd dem gärna!

 

Pilgrimens sju norska nyckelord

 

Olof den heliges död vid Stiklestad. Pilgrimsord inspirerade av honom blir nog rätt... dådkraftiga.

Olof den heliges död vid Stiklestad. Pilgrimsord inspirerade av honom blir nog rätt… dådkraftiga.

Vandra Vägen är ju en pilgrimsblogg även om det kanske inte alltid är helt uppenbart. Den som pilgrimsvandrat i Sverige har förmodligen kommit i kontakt med ”pilgrimens sju nyckelord”. Det är nu inte dem jag tänkte skriva om. I två bloggposter tänkte jag skriva om helt andra ord som passar för pilgrimen. Nyckelorden är ju, hur väl valda de än är, en enda mans verk -pilgrimsnestorn Hans-Erik Lindström – och pilgrimsperspektiven är många. I denna första bloggpost vill jag skriva om sju andra nyckelord för pilgrimen som formulerats i Trondheim och mer utgår från Norges kungahelgon st Olav: Jag kommenterar dem här lite fritt ur hjärtat. Läge att använda de här på nästa pilgrimsfärd?

De sju är:

Kraftfullhet -I kyrkans sammanhang talar vi ofta om det som är svårt eller våra brister. Nu är ju inte sårbarhet detsamma som svaghet men det är ändå intressant att tänka att vi kanske skulle prata mer om våra styrkor. Det vi kan, det vi klarar. Vad händer med oss då?

Beslutsamhet -Beslutsamhet har mycket med vilja att göra. Att bestämma vad man vill och hålla fast vid det.

Livsmod – Jag har skrivit om livsmod här tidigare. Det ligger egentligen tron väldigt nära även om det inte har så direkta kopplingar till trons innehåll. Hur stärker vi vårt livsmod? Vad får oss att misströsta?

Tjänst -Hur kan jag tjäna andra så att det blir något jag själv valt? Vad tycker jag är roligt? Viktigt? Vad finns det som måste göras? Vad för slags uppgifter tänker jag hör ihop med det kristna livet? Varför just dem?

Lyhördhet -Lyhördhet kan vi ha både för oss själva och andra. I vilka sammanhang vill vi höra och när vill vi helst stänga öronen? Ser vi det som en motsättning att lyssna till egna och andras behov?

Försoning -Borde vara det vi är bäst på som kristna. Här kan man fundera mycket på kärlekens initiativ, att ge plats för nåd och förlåtelse utan att sopa sanningen och det som skett under mattan.

Heliggörelse -Ett verkligt klassiskt begrepp för vår väg framåt som människor är att vi ska växa i helighet. På psykologspråk kunde man säga att vi behöver integrera vår personlighet så att den blir alltmer sammanhängande, man skulle också kunna tänka på de områden i våra liv som behöver helande (eller helna som Lars-Åke W Persson säger). Det kan handla om hela skapelsens upprättelse eller som man kanske oftast menar i kyrkan -det där att vi både förblir syndare hela livet och växer i vår tro. Ett gigantiskt område detta.

(Tack till bloggen pilgrimslivet där jag hittat sammanställningen)

Vad säger du om dessa norska nyckelord? Tilltalar de dig? Skriv en kommentar! Jag återkommer med ytterligare sju ”ledord” inom kort.

St:a Helena rör sig, åt fel håll

Aktuellt läge.

Aktuellt läge.

Den som läst Vandra Vägen länge vet att jag har ett geocacheprojekt kopplat till Götenes helgon st:a Helena. Det går att läsa ikapp allt om det under etiketten ”sanktahelena” i marginalen. I korthet ska en liten symbolisk geocache-”travelbug” som föreställer Helena flytta sig från gömma till gömma med hjälp av snälla människor, från Sverige till Jerusalem och tillbaka.

Man kunde ju undra i början om den här resan skulle gå väldigt mycket fortare än den Helena själv gjorde på 1100-talet. Nu kan man ju konstatera att det inte blev så. Hon har varit på väg i drygt två år, visserligen tillryggalagt imponerande 580 mil fågelvägen och träffat en massa folk på vägen. Hon har också besökt en massa platser och länge befann hon sig åtminstone i alperna. Nu fick jag häromdagen meddelande om att hon var… i Danmark. Någon har tagit henne nästan ända hem igen. Nu är hon strax nedanför gränsen till Tyskland. Jaja. Förr eller senare kommer hon väl fram…

Din väg (pilgrimspoesi)

Vart går vägen? Var börjar den?

Vart går vägen? Var börjar den?

Dagens bloggpost är en dikt. Något för dig och mig att meditera över?

Din väg

De gick sin väg

Jag går min väg

Du ska gå din väg

 

Gå ifrån

och gå till

 

Ingen har en karta åt någon annan

inte ens åt sig själv

 

Jag vet bara

att vägen börjar i hjärtat

 

Det är inte lätt

ens att komma till startplatsen

man kanske aldrig varit där

men där väntar

vår vägvisare

Pilgrimens framtid i Sverige

Vid Skara domkyrka

Vid Skara domkyrka

På uppdrag av pastoratsbladet fick jag anledning att intervjua Maria Nordström på Skara kommun. Maria har arbetat länge med pilgrimsfrågor, först i Trondheim och nu här i Sverige.

Det var ett samtal jag lärde mig väldigt mycket av och det gick för det mesta långt utanför vad jag skrivit om för tidningen. Vi pratade en hel del om pilgrimsrörelsens framtid i Sverige. Maria, som gärna vandrar själv men av naturliga skäl oftare finns bakom kulisserna och arrangerar saker, är bergsäker på att det behöver hända mycket kring underhåll och infrastruktur kring pilgrimslederna. Intresset är stort men det är ofta bökigt att ta sig till lederna, hitta någon att vandra med (de flesta vill vandra i grupp men vandrar ändå till slut ensamma), få tag i mat, logi och vatten och så vidare vilket gör att det är svårt för långväga pilgrimer att söka sig hit för sina vandringar.

Som jag förstått det arbetar man just nu på någon slags överenskommelse mellan olika samhällsaktörer (och stift och sånt) om underhåll och informationsspridning kring lederna. Det som återstår för lokala församlingar att göra är då just det vi gör helst och bäst. Bara att leda vandringar och ta emot gäster på genomresa. I mina öron låter det väldigt bra.

Hon berättade också att det troligen kommer hända mycket framöver med digitala hjälpmedel för vandrare. Lantmäteriet har släppt sina kartor fria digitalt och det ger nya möjligheter för appar och annat som underlättar logistiken för pilgrimer. Också det är mycket välkommet (även om det kanske ställer krav på en hel del nya ställen där elektronik kan laddas utefter lederna på sikt?).

Jag fick också veta att 90% av pilgrimerna vandrar lokalt och ca 10% övernattar vid vandringslederna. Den genomsnittlige pilgrimen i Sverige är än så länge en välbeställd medelålders kvinna men på kontinenten är det snarare en ung man i 25-årsåldern.

Slutligen sammanfattade hon vackert varför pilgrimsvandringar är viktiga för nutidens människor: ”Man tar ett steg i taget”.

Kommentera gärna och fundera vidare på det här med pilgrimernas nutid och framtid i Sverige!