Lösenordsbytet

 

Löser upp tvivlen.

Löser upp tvivlen.

Lösenordsbytet

 

Datorn säger

att jag ska byta lösen. Lösenord.

Ett så gammalt ord

i så ny mening

Ordet som löser

upp stängda dörrar

En kod man enats om

och förseglat ett förtroende

 

Vad är min lösen,

har jag bytt den?

 

Det är så lätt att kompromissa

längs livets väg

Ha en hög bekännelse

men underminera dess innehåll

 

Ett lösenord som jag aldrig får glömma

Och honom som har det

 

Säg bara ett ord så blir jag helad

Jag har dött som du -Guds son i dödsriket

Jesus stiger ner till dödsriket och bryter sönder dess portar.

Jesus stiger ner till dödsriket och bryter sönder dess portar.

Även idag på påskafton vill jag dela en slags dikt med dig. Påskaftonen är en dag då det inte händer något i påskfirandet. Jesus ligger i graven och väntar på att uppstå på den tredje dagen. Men detta är ändå dagen då vi ska minnas det som står i trosbekännelsen ”nedstigen till dödsriket”. Våra trossyskon runt jorden firar hur Jesus steg ner där för att befria dess fångar.

 

 Jag har dött som du

 

-Guds son? Vad gör du i dödsriket?

-Jag har dött som du.

-Min död var en svår död. Den sista tiden var bara smärta.

-Jag har dött som du.

-Och inte blev det lättare för rädslan och ångesten som gjorde det outhärdligt även de stunder då smärtan gav med sig.

-Jag har dött som du.

-Det smärtar mig också att jag aldrig fick upprättelse för det jag lidit oförtjänt för. Det är så mycket som jag fått lämna ouppklarat.

-Jag har dött som du.

-Jag stod så ensam. Ingen förstod vad jag gick igenom. Och himlen verkade tom och tyst.

-Jag har dött som du.

-Jag skäms att säga det till dig, men jag var inte tapper. Jag uthärdade inte utan förtvivlade och ropade ut min ensamhet.

-Jag har dött som du.

-Guds son. Det är gott att du är här. Nu känns det som att jag är hemma igen i min Faders hus. Stanna här och var med oss.

-Jag är alltid med dig. Jag har kommit för att söka upp det förlorade. Jag har kommit för att ta dig hem.

-Är det inte slut? Finns det något efter denna plats?

-Denna plats är verkligen slutet. Världens slut.

-Tack ändå att du kommit hit.

-Gud gör allting nytt. Ta min hand min vän. Den första dagen gryr redan.

Tas det här emot? -poesi på långfredagen

Jesus på korset. Jag tycker om att det ser så utsmyckat och vackert ut, som en dyrbar gåva.

Jesus på korset. Jag tycker om att det ser så utsmyckat och vackert ut, som en dyrbar gåva.

Lite poesi på långfredagen. Det är svårt att skriva något som man leva upp till den här dagen men de här orden kom i alla fall till mig efter skärtorsdagsmässan igår.

Tas det här emot

 

Så ofta är jag osäker

På om det jag gör blir värdesatt

Eller om det jag lagt möda på

Ändå tas emot med ett jaså

Eller till och med kritiseras

Herre, är du som jag?

Längtar du efter att det du gör av kärlek

Ska tas emot

Av mig. Oss.

Att ge och få är ibland samma

Ge mig glädjen i att ge

Och låt mig glädja dig

Med att ta emot

Dikt vid ett nytt år

Att gå in i det nya året som in i en kyrka? Här går drottningen i Bysans in i Hagia Sofia.

Att gå in i det nya året som in i en kyrka? Här går drottningen i Bysans in i Hagia Sofia.

 

Jag hittade den här dikten av Nils Bolander som jag hemskt gärna delar med dig idag. det är tänkvärda ord även om det hunnit gå några dagar på det nya året.

Sylvestertankar

Jag såg ett pappersark fullskrivet

med bokstäver och ord.

Grova stavfel och språkfel. Osköna överstrykningar.

Fula plumpar. Klumpiga staplar. Slarviga öglor.

Jag läste och upprördes i mitt innersta.

Vilken klåpare hade komponerat detta nonsens?

Vilken inbilsk narr hade skapat detta fuskverk?

Då såg jag vad det var

och rodnade av blygsel och skam:

det fullskrivna arket var mitt gångna år.

Jag själv var den klene skrivaren,

mästaren till klottret och kråkfötterna.

Och längst ner på sidan

hade en mäkta sträng lärare skrivit

med rödaste blod

ett rättvist betyg:

Underkänd.

 

I samma stund skymtade jag en hand,

som räckte mig ett nytt, bländande vitt,

oskrivet ark,

och förnam en röst som sade: Skriv!

Det vita arket var mitt nya år,

och handen och rösten var den stränge lärarens

som givit mig ännu en chans

före avgångsexamen, den sista, den ofrånkomliga.

 

Då föll jag på knä

– som en skamsen liten skolpojke –

och bad:

Herre, du stränge men rättvise lärare!

Inte en bokstav vill jag skriva

utan att du håller i pennan,

inte en mening

utan att du formar den,

inte ett skiljetecken

utan att du godkänt det.

Som dånet av ett starkt tordön

och bruset av väldiga vatten

nådde mig då hans röst:

Skrivare, skrev!

I en starkares hand har du utlämnat din penna.

Nu är du äntligen mogen

att skriva en godkänd sida.

Och fylld av en outsäglig trygghet

präntade jag de allra första stavelserna

på det nya arket:

Se, han gör allting nytt!

 

En pennfjäder i den Store Skrivarens hans

vill jag vara.

Skrivare, skriv!

Skriv snabbt, skriv hårt, skriv brinnande!

O, att han ville ta ett fast grepp om mig

och med sin levande ande

skriva en outplånlig skrift,

ett Kristus-brev, i mitt liv

för bröderna att tröstas, stärkas

och förnyas av.

Så att någon enda liten människa

kunde tacka Gud för mig.

Tyngden hos en människa

img_8256

Här är en dikt som hänger ihop med några teologiska tankar jag tänkte skriva ner här snart. Men dikter ska ju tala för sig själv så jag lägger den före.

 

Vad väger en människas liv?

Varifrån kommer tyngden?

En liten massa i ett väldigt gravitationsfält

omloppsbana kring Guds väldiga härlighet

underbar och fruktansvärd

så massiv att kosmos

liknar rök

Jag är av vikt

du gett mig

dra mig till dig

Gud, närvarande i sin frånvaro

 

Tomt på väggen

Tomt på väggen

Dagens bloggpost har sin början i bilden ovan. Jag fick se den och associationerna flödade. Den föreställer en tom plats i ett konstmuseum, Jag tror det är Mona-Lisa men det kan jag inte svära på.

Grejen med da Vincis ”Mona Lisa” är kanske hennes gåtfulla leende, men man kan också säga att det är hennes frånvaro. Tavlan blev nämligen stulen och det var i och med det den blev verkligt berömd. Mängder av människor kom för att se den tomma platsen på Louvren i Paris. Och sedan när den återbördats så hade den därmed fått sin status som världens kanske mest kända målning.

En frånvaro kan också göra något påtagligt närvarande. Jag tänker på uttrycket ”elefanten i rummet”, det som påverkar allt som sker men som ingen talar direkt om. En familjemedlems alkoholism till exempel, eller en jäsande konflikt på en arbetsplats. Väldigt påtaglig utan att egentligen få någon direkt uttalad plats.

Om man vill kan man se det som att Gud är en sådan ”elefant i rummet” i hela vår västerländska civilisation. En gång i tiden (medeltiden) var ”GUD” den tanke som genomsyrade varje aspekt av livet. Så ser det inte ut nu men under ytan finns han där ändå. Så mycket av vårt sätt att se på livet kommer ur den kristna tron även om många vägrar se det så.

Men egentligen gick mina tankar om den försvunna tavlan direkt till en dikt av Pär Lagerkvist, en stor favorit bland våra svenska poeter. Han skriver så här i en av sina dikter och jag har fetmarkerat de ord jag associerar till.

 

En främling är min vän, en som jag inte känner.
En främling långt långt borta.
För hans skull är mitt hjärta fullt av nöd.
För att han inte finns hos mig.
För att han kanske inte alls finns?
Vem är du som uppfyller mitt hjärta med din frånvaro?
Som uppfyller hela världen med din frånvaro?
Djupt som saknad
Vad är djupt som saknad.
Vad fyller våra hjärtan så som tomhet.
Vad uppfyller själen så som längtan efter något som inte finns,
som den vet inte finns.
Andra får ro hos dig.
Andra brinner i din eld, vilar i dina lågande armar.
Men vad är deras lycka
mot min tomhet,
deras glödande förening med dig
mot min ensamhet.

Det finns för mig något väldigt gripande i den här dikten. Gudstro var ingen enkel sak för Lagerkvist men tanken på Gud lämnade honom heller ingen ro. Han var närvarande i sin frånvaro. På ett smärtsamt sätt.

Jag får också snudda vid mina egna tvivel när jag läser. Finns Gud? Är det bara önsketänkande som jag inte kan mogna ifrån eller är det tvärtom så att Gud lagt ner en längtan efter sig själv i mitt hjärta? Varför ger sig inte Gud mer tillkänna?

Vad tänker du om tavlan och dikten och det jag skrivit? Skriv gärna en rad för jag vill gärna höra!

 

 

Adventspartituret

En brusande kör tar upp kungapsalmen och bryter sina kvistar.

En brusande kör tar upp kungapsalmen och bryter sina kvistar.

 

Predikanten är nära att drunkna

i textläsningarna

Jesu intåg i Jerusalem

är som ett partitur

med ett sådant myller

av viskande, ropande, klagande, triumferande röster

att jag inte förmår sammanfatta

till en enda stämma

en enda röst

Årtusenden av historia

samlas som strålar i brännglaset

Kungen ingen kung förmått vara

förväntan ingen ankomst kunnat leva upp till

Uråldriga dörrar öppnas

in träder

Din Stora Överraskning

Livet andas dig -poesi på Vandra Vägen

Flyger på vindarna.

Flyger på vindarna.

För ett tag sedan besökte Timmelekören Dalstorp med sång och ukulelespel. Det blev en fin stund med musik och mänsklig värme. Och även en del poesi. Lilian Skattberg berättade historier och läste också några egna dikter. En av dessa fick jag lov att publicera på Vandra Vägen. Här finns något stort att tänka på, att även om det ser ut som att vi andas livet så är det egentligen tvärtom. Tack Lilian!
Livet andas dig
Allt i livet, allt är ett,
vad vi andas, dricker, ser.
Allt som Gud till oss här ger
tillhör samma evighet.
Energi, som  kärlek stark,
finns som värme, ljus i världen.
Ta emot den, sköt den, bär den,
ge den prima odlingsmark.
Som en väv som omger mig
känslotrådar oss förenar
genom tider, männskogrenar –
känn hur livet andas dig!

Dina ord och mina

Samspel. Ingen får dricka för fort.

Samspel. Ingen får dricka för fort.

 

För en dryg vecka sedan hade jag en bön av Lena P som fredagsbön här på Vandra Vägen. Jag gör gärna om det. Här är en dikt i bönform som jag läst och som stannade kvar i mina tankar. Kanske talar den till dig också?

Dina ord och mina

Våra ord möts på mitten, Herre.

Jag läser dina,

och jag berörs djupt.

Jag skriver mina ord

från djupet av mitt hjärta.

Våra ord möts på mitten,

och de färgar av sig på varann.

Ibland lånar jag ett ord av dig,

men du får alltid minst ett tillbaka av mig.

Våra ord möts på mitten

och färgar av sig på varann.

Mina ord är inte längre mina.