Rösten utifrån och rösten inifrån

 

Gammal illustration av hur Gud handlar från himlen. Kanske lite naiv men också väldigt rolig!

Gammal illustration av hur Gud handlar från himlen. Kanske lite naiv men också väldigt rolig!

Här är min predikan från igår på sexagesima. Det var tre mycket olika gudstjänster som var för sig var väldigt fina. Jag tror kanske att jag predikade väl länge men nu får ju du i alla fall läsa hur fort eller långsamt du vill. Här är vad jag har att säga om ”det levande Ordet” utifrån söndagens texter.

Sexagesima 2017

Det finns döda ord och det finns levande ord. Man brukar inte säga så men vi tänker så ändå. Om musik kan man tala om levande musik, det är sådan som spelas här och nu, den klingar här i rummet och sedan är den borta. Ord kan också bli levande i stunden. När det liksom inte bara är ord utan man kan se den som talar avspeglas i dem och man känner vad den personen vill och så.

Bibelns ord kan också tala starkt. Orden på pappret kan tala rakt in i mitt liv just nu. Det blir ett tilltal. Vi kan höra Guds röst bakom.  De ord vi hörde hos profeten Jeremia var verkligen levande på alla sätt från början. Det är ord som talades av en profet, med anspråk om att vara direkt från Gud: så säger Herren. Sedan är de nedskrivna och bevarade och eftersom de kanske är rätt svårbegripliga om man inte har hela bilden kan man tycka de är ganska livlösa men de har faktiskt skrivits ner för att detta var ord från Gud själv. Såna sparar man.

Jeremia börjar med att säga något klurigt som vi har att fundera på också. Är jag bara Gud nära, och inte Gud långt borta?

Det första jag tänker är att de flesta idag kanske tänker tvärtom. Att Gud BARA är långt borta någonstans. Man kanske på ett mer filosofiskt plan kan fundera på om det kanske existerar något vi kallar Gud men det hänger liksom inte riktigt ihop med hur jag lever mitt liv.

Men motsatsen finns idag den också. Det här är min tro. Den är sann för mig och den ger mig tröst och trygghet. Det blir helt och hållet känslomässigt och vad Gud skulle ha med resten av världen att göra blir ganska oklart.

Det här är två olika diken och oavsett vilket man halkar i så blir Gud mindre. Eller rättare sagt blir Gud mindre verklig för oss. Antingen blir Gud en princip, eller en känsla men det är inte så Jeremia säger att det är med Gud.

Det Jeremia vill åt är att Gud verkar på riktigt just nu. Med sitt ord, eftersom han nu står och säger saker från Gud, men Guds Ord så kan man också tänka på när Gud sa ”varde ljus” och skapade världen. Gud är verksam och gör saker. Redan på Jeremias tid fanns det folk som klarade sig bra med sin lilla egna tro oavsett om det så att säga var sant eller inte det man trodde på, han kritiserar profeter som talar om sina drömmar och använder religionen för att tjäna sina egna syften. Men Jeremia säger att mitt bland de rösterna så finns det också en verklig Guds röst som man kan höra. Som man känner igen på att den är som en eld eller som en slägga.

Det är nog samma sak som hebreerbrevets författare far efter när han skriver att ordet är levande och är som ett tveeggat svärd som kan tränga igenom alla fasader och lögner och avslöja vad som finns i hjärtat. Gud är på riktigt och allt han ser i oss är inte vackert.

I evangeliet är det också lite samma. En del har fått vad de tål. Det Jesus säger om sig själv är för magstarkt och en del väljer att gå hem och sluta följa honom. Varför står inte så klart. Jag tänker mig själv att vi luriga människor ofta säger ett skäl och har ett annat. Vi kanske menar att vi har alla möjliga skäl att inte följa Jesus men i själva verket kanske det är något mindre smickrande. Vi tycker det blir för jobbigt. Jag har ju alla möjliga egna mål som jag kan tycka är viktigare. Och så faller man ifrån.

Men Petrus och de andra blir kvar. Till vem skulle vi annars gå? Vi kanske är avslöjade av Gud men vi har också sett att hos honom finns livet. De känner Jesus väl och har också sett hans omsorg om de han möter, de djupa glädjen han har att ge, befrielsen från mycket annat man får genom att följa honom.

Gud kan nog tala på många olika sätt. En sak med det jag pratat om nu, de ord vi har från Gud genom profeterna, eller genom Jesus och sedan i bibeln är att det är ord som kommer till mig utifrån. Den kristna tron säger att om vi ska lära känna Gud så är det genom att han kommer till oss, vi kan inte lista ut hur allt hänger ihop utan Gud måste visa sig. Och på ett mer personligt plan är det lätt att vi kör fast i våra egna tankebanor, då kan vi behöva ett ord utifrån som vidgar vyerna. Eller så hittar vi alla möjliga skäl till att få vara lite småtaskiga mot de vi inte tycker om tills vi plötsligt läser att ”älska dina fiender och be för de som förföljer dig”. Och så får vi tänka om. Vi behöver hjälp utifrån. En måttstock utanför oss själva.

Att ”lyssna till sitt hjärta” är inget som står i bibeln för vårt hjärta är inte riktigt att lita på. Vi ska ta det som det säger med en nypa salt men vi ska lyssna noga ändå.

Vi måste lära känna vår egen röst. Vad vill jag? Vad är min innersta längtan? Vad är jag rädd för? Mycket av det vi gör beror helt säkert på att vi letar efter rätt sak på fel sätt.

Gud talar inte heller bara från himlen utan i vårt hjärta. Det måste vi lita på. Han lockar och drar i oss och vill leda oss rätt. Augustinus sa mycket bra om detta. ”Mitt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig” och mitt andra favoritcitat ”sök det du söker, men inte där du söker det”, det du egentligen söker när du shoppar för att hitta lite vila eller vad det nu kan vara.

När båda rösterna ljuder, när vi förstår något om oss själva, och när vi hör Guds ord, det är då Gud kan verka i våra liv. Ordet blir levande för att det finns en klangbotten, ett instrument att spela på.

Det är lite det som är grejen med Luther förresten, det fina i att han utgick från sin egen nöd när han läste bibeln. Då öppnade den upp sig. Och så det knepiga i att han sedan tänkte att det var precis likadant för alla andra och att det som var det bästa sättet för honom var det för alla.

Slutligen är Jesus själv det levande ordet. Det låter konstigt för en människa är ju inget ord. Men budskap då? Jesus är ett med sina ord. Det var ju redan profeterna på sitt sätt genom att leva ut sitt budskap i märkliga symbolhandlingar. Handlingar talar starkare än ord. Petrus och de andra stannar för de har inte bara hört Jesu stora anspråk och ibland hårda ord utan känner honom. De vet att han bryr sig om dem, märker hjärtat som slår för varje människa han möter,

Till slut handlar det levande ordet om dig och mig nu. Gud är Gud både nära och långt borta. Gud talar. Vi måste lyssna. På vårt hjärta. På bibelns ord. Men båda två går att missförstå så allt blir helt på tok. Vi måste ha tolkningsnyckeln också. Det är han här framme. Hans liv, ord, död och uppståndelse.

Som ett barn som sprider ljus

Jesus bärs fram i templet och träffar Symeon och Hanna!

Jesus bärs fram i templet och träffar Symeon och Hanna!

Jag lägger upp min predikan från i söndags, på kyndelsmässodagen. Jag höll den i Grimsås kyrka och på kvällen också i Länghem. Vi hade också en familjegudstjänst emellan och då fick jag förenkla något men i grund och botten var det samma poäng även där även om jag talade betydligt kortare. Hur som helst, jag hoppas detta kan vara till glädje för dig. Inget skulle glädja mig mer.

Predikan kyndelsmässodagen 2017

Jag tror att jag har kommit på att Lukasevangeliet nog är favoriten bland evangelierna ändå. Det vi hör idag på kyndelsmässodagen är nog ändå en av bibelns allra vackraste texter.

Lukasevangeliet börjar jättekonstigt. Det tar lång tid innan Jesus dyker upp. Markusevangeliet börjar med ”här börjar glädjebudet om Jesus Kristus Guds Son” och typ så med de andra också men Lukas börjar med en helt annan historia först. Om Sackarias och Elisabet som var barnlösa och till slut fick bli föräldrar till Johannes döparen, om löftet om Messias som ska komma och först sedan kommer ängeln till Maria och allt börjar på riktigt. Det är ett ganska konstigt sätt att börja berättelsen faktiskt. Jag tror att Lukas tyckte han såg något mer i det där med Sackarias och Elisabet och också i Symeon och Hanna som vi hört om nu än bara att det var så det var. Han såg en bild av hela sitt folks historia där.

De där gamla ofruktsamma som aldrig fått något barn. De påminner så väldigt mycket om Abraham och Sara som gick i år efter år i väntan på barnet som skulle komma och göra att deras folk levde kvar. En räddare kan man säga. De första kristna såg att hela gamla testamentet var fullt med längtan som ännu inte riktigt blivit verklighet. Nu har vi Symeon i templet. Han har fått ett löfte på något sätt från Gud om att han inte skulle dö förrän han sett Guds messias. Det är också bildligt samtidigt på något sätt för det är ju det hela Guds folk fått höra. Att de inte ska gå under utan Guds räddning ska till slut komma. Messias ska komma. De har väntat länge och ibland kanske tappat modet men nu förstår han att det är detta han ser. I detta barn.

Det är det som är grejen med inledningen till Lukasevangeliet. Genom de här gamla människorna får vi hjälp att koppla ihop hela Israels historia med det nya som kommer nu i och med Jesus. Sen kan man starta och liksom ha fått med hela bakgrunden på något sätt.

Det är också slående hur väldigt mänskligt det är alltihop i den här berättelsen. Allt är sådant som jag tycker jag har sett många gånger i vår egen kyrka. Föräldrar som är så glada över ett barn de fått och kommer med det till Gud, inte för att offra kanske för sånt gör vi ju inte, men för att bära barnet till Gud i dopet. Och så tänker jag på de gamla. Det är väldigt speciellt med riktigt gamla människor och riktigt unga människor tillsammans. Kanske på dopet, eller för den som fått barnbarn eller kanske barnbarnsbarn. Det är solklart att det där lilla barnet ger enormt mycket hopp. Det föds nytt liv till den här världen. Det kommer en fortsättning. Allt detta finns också med i evangeliet. Med en massa extra specialinnehåll för att det är Jesus som ju bokstavligen är framtidshoppet för hela vår värld men även han var ett barn en gång.

Och det betyder mycket att det finns människor som har förhoppningar och förväntningar på honom och tror på honom. Gud verkar vilja använda sig av människor och väldigt vanliga saker i sin stora plan så det spelar nog stor roll det som Josef och Maria skickar med honom.

Ibland vid jul tänker jag på Jesu födelse och på hur tron föds i våra hjärtan. Så kan man nog tänka lite i denna berättelse också om man vill. Maria och Josef går den väg Gud lett dem på. Och så får de bekräftelse utifrån av en som gått på vägen längre. Uppmuntran från gamle Symeon som känner igen barnet. Vi kan behöva höra också att någon känner igen att Gud verkar i oss. Det är gott att få höra för det är så lätt att tvivla på. Inte ens Josef och Maria kunde kanske vara helt säkra. Det var nog skönt att någon förstod vad det var som fanns i dem.

Symeon har förresten blivit ledd av Anden till templet. Jag funderar allt på hur det gått till. Det är lätt att tro att Gud talat till honom med mäktig röst från molnen eller gett honom en obetvinglig känsla att han ska gå till templet men jag tänker att det kanske inte behöver vara så. De gånger som jag tror Gud kan ha lett mig har jag nog fattat det efteråt. ”Det var ju märkligt att jag skulle vara här just precis nu när den här medmänniskan behövde mig till det här” och så kan man fundera på att det var ju en märklig slump att jag gick hit just idag, det var ju bara något jag fick för mig. Gud verkar i det oansenliga och vardagliga.

Kanske var förresten allt det vi hört om här ganska oansenligt. Något som ingen just lagt märke till i folkmassan i templet? Men som blev oerhört viktigt för de som var med om det. Och som gamla Hanna sedan berättade om.

Det var ett ljus de såg. Hoppets ljus tändes i hjärtat när de såg Jesus.

Jag vill inte predika om den här texten utan att hylla Hanna rejält. För Hanna är lite undanskymd. Hon har ingen talroll som Symeon men jag tror vi alla har mött henne i våra kyrkor. Vi kanske också har olika mycket av henne i oss själva? Det finns i alla fall ofta män och kvinnor, ofta kvinnor, som är så hemmastadda i kyrkan att den blivit ett hem. Man vill vara där i Guds tempel och ger av sig själv och sin tid. För att tjäna Gud. Hanna själv kanske inte skulle uttryckt det så högtidligt, det är ju Lukas som skriver att hon tjänade Gud dag och natt, men det var så i alla fall. Hon hade lärt sig glädjen i att tjäna Gud i det lilla. Fira gudstjänst och tända ljus. Le mot sina medmänniskor. Och jag vet själv att jag lärt mig väldigt mycket bara av att möta olika sådana Hannor i olika församlingar. Det har stärkt min tro. Det stärker Kristi Kyrka.

Symeons ord avslutar dagen för många bedjande människor. Be dem gärna när du går till sängs, eller efter en gudstjänst eller om du anat att nu har jag fått se att Gud gjort något.

Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid som du har lovat, ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk. Ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.

Ty mina ögon har skådat frälsningen. Och så får man dröja lite ordlöst vid om man fått några tecken under dagen. Några påminnelser om att allt ändå vilar tryggt i Guds hand. Jesu namn betyderförresten något sådant så man skulle nästan kunna säga att Symeon säger ”Ty mina ögon har skådat Jesus”. Det var det Symeon gjorde. Han är frälsningen. Han är aldrig långt borta men må Gud ge oss ögon och hjärta så att vi kan känna igen honom i det dagliga livet.

Han var ett ljus för Maria och Josef, så som ett barn är ett ljus för sina föräldrar. Det spred ljus i deras liv att leva tillsammans med honom. Han var också ett ljus för Symeon och Hanna, liksom ett barn är ljus genom att peka på framtidens alla möjligheter. Han är den som tänder hoppets ljus för oss och vår värld.

Att tro är som att gå på dalstorpasjön

 

Det är bottenfruset. Till och med i dödsriket kan Jesus komma och rädda.

Det är bottenfruset. Till och med i dödsriket kan Jesus komma och rädda.

Här är min predikan från i söndags. Jag måste berätta en rolig sak först. Det har varit enormt mycket folk i Ulricehamn (där jag bor) i helgen för att världskuppen i skidor haft en tävling här. Roligt på alla sätt även om jag inte varit där och sett på plats. På lördagskvällen kom så ett besked om att ”I MORGON KOMMER KUNGEN och ser på tävlingen. Han anländer klockan 11″. Så (tack Martin Landgren för inspiration) när vi sedan inledde mässan i Dalstorps kyrka klockan 11 kunde jag ju inleda med det. ”Det gick ett rykte igår att kungen skulle komma i morgon klockan 11, och här är vi nu och får möta honom i vår gudstjänst”. Det tyckte jag var väldigt roligt.

Så. Här är de ord jag sade i Hulared och i Dalstorp. Hoppas de kan vara till glädje för dig!

Tredje efter trettondagen 2017, Jesus skapar tro

Det är Gud som skapar tro. Det vill jag slå fast innan jag säger en massa annat, så har jag i alla fall fått med det viktigaste. Det är bra på många sätt att påminna sig om det.

Det finns alltid en risk att vi är upptagna med fel saker när det gäller vår tro. Kanske att försöka uppskatta hur stor och stark eller liten och svag den är (och då blir man ofta modfälld). Den som sagt det bästa jag vet om att fundera på sin egen tro var gamle Schartau. Han sa att ”du ska inte tro på din tro, du ska tro på din frälsare”. Om du över huvud taget bekymrar dig över din tro så ska du veta att det är ett tecken på att Gud verkar i dig. All tro som är tillräckligt stor för att få oss att vända oss till Gud med våra liv är tillräckligt stor. För Gud förmår allt.

Det finns också mycket tröst och vila i det i förhållande till vår nästa. Vi ska ju inte gömma vår tro utan stå för den i ord och handling. Men vi kan inte göra någon till troende, det kan bara Gud göra. Vi kanske kan hjälpa till att röja bort ett eller annat hinder på vägen, och vi kan se till att det finns någon att gå till för den som Gud kallar på. Så är det ju i våra bibeltexter idag. Både han som kommer till Jesus om sin son, och den mäktige Naaman, det är allt tur att det finns någon de kan gå till med de bördor de har. Om någon plötsligt känner att de behöver Gud, då behöver det också finnas någonstans att vända sig. En medmänniska som man vet har en tro och som verkar någorlunda vettig. Det är vår uppgift allihop att vara den personen när stunden för det kommer. Och det är viktigt att det finns en församling, även en liten grupp går bra men det måste gå att hitta kristna där man finns så att man kan få höra ihop med andra som är på samma väg.

Det är ju vinter nu och jag har tänkt på en sak. När jag kommer till församlingshemmet i Dalstorp på morgonen och det har varit minsta lilla minusgrad så kan man vara säker på att det ligger is på sjön. Inte mycket men det börjar liksom lägga sig på en gång. Sen kan det vara lite plus och då är isen borta lika fort igen. Och så kommer den tillbaka och så håller det på. Jag har också hört att isen kan vara riktigt stark där så man kan fiska och åka bil och allt vad det är. Jag pratar om is här i början av predikan för att detta att ge sig ut på isen är en bra bild av vad det är att tro. Man får lita på att det håller. Det kan knaka och så och man kan vara rädd men man vågar sig ut ändå. Utmaningen när det kommer till tro är att våga sig lite grann ut på isen och se om den håller. Lita på att Gud har hand om oss. Jesus säger oss att det i själva verket är bottenfruset. Vi är trygga hos honom i både liv och död men vi måste tro på det löftet och leva efter det.  Våga vända oss till honom med våra böner om sånt som verkligen betyder något för oss. Våga leva efter det sätt att leva som han visar oss. Det kan vara lite eller mycket läskigt men han kallar oss till det. Så beroende på hur långt vi kommit på vägen får vi hela tiden våga oss lite längre ut på isen. Att vi ens tänker på det betyder som sagt att vi redan är ute på den så låt oss bara fortsätta i tillit till honom.

Det är ett märkligt samtal mellan Jesus och ämbetsmannen med den sjuke sonen. Man kan tycka att Jesus inte alls pratar om samma sak. ”Detta släkte som inte vill tro utan ha tecken hela tiden” säger han. Den stackars pappan vill ju bara att hans son ska få bli bra så jag tror egentligen att de orden är riktade till oss som hör evangeliet nu. Underverken i Johannesevangeliet kallas för ”tecken” och det är en tanke att det Jesus gör i sina tecken gör han för att skapa tro. Jag tror att han liksom ”hör fel” med flit här för att kunna göra en poäng om tro av detta som sker.  En del av oss kanske gjort just det som Jesus säger. Begärt tecken och under för att kunna tro. Jag vet i alla fall att jag ibland bett sådana böner, ”Gud, om du bara kunde göra det här, då skulle jag ta det som ett tecken att jag kan tro på dig”. Jesus verkar inte särskilt förtjust i att bli behandlad på det sättet.

Jag vet inte hur mannen med den sjuke sonen kände sig då. Han kanske mest ville vända och gå hem, men hans nöd var stor och så blev det istället så att han fick komma med sin önskan till Jesus en gång till, ännu tydligare. Jesus, jag vill att du gör min son frisk. Inte för att sätta dig på prov men för att det är väldigt viktigt för mig. Jag tänker mig att det är som att han får flytta sig lite längre ut på isen, våga visa sig lite mer för Jesus. Visa sina behov och sin sårbarhet. Och Jesus skickar hem honom. Han går hem och barnet är friskt och så står det att han och hela hans familj kom till tro på Jesus. Kanske är vandringen hem också en slags prövning. Han har att tro på det han ännu inte sett. Talade Jesus sanning? Lite längre ut på isen.

Jag är väldigt förtjust i berättelsen om Naaman. Den är nerkortad här så gå gärna hem och läs alltihop. Det är så många detaljer som är värda att säga något om men det ska jag försöka låta bli. Själva storyn är i alla fall att Naaman som är från fjärran land hört om Israels Gud och chansar på att han kan hjälpa honom med hans spetälska. Han blir också lite konstigt bemött av Elisha. Inte så som en viktig man förtjänar. En tjänare ger en hälsning bara. Om att han ska bada i Jordan. Dopets flod för övrigt, eller hur? Naaman blir förnärmad och vägrar göra som han sagt. Det är ett väldigt spännande samtal han för med sin tjänare. Han har en bild av hur det borde gå till, profeten borde göra lite magiska gester och höga rop så skulle det liksom kännas som att det går rätt till. Och så verkar det för lätt att bara bada. Precis så kan man känna om ett och annat i den kristna tron. Ska det räcka att jag får vara med för att jag blivit döpt med lite vatten innan jag ens visste nåt? Att Jesus gjort allt i mitt ställe? Och man kan ha alla möjliga slag förväntningar om tro. Hur man tror att det borde vara med mig om jag var en riktig kristen. Hur man borde känna sig och så. Det där med fel förväntningar är en dålig grej överlag i livet och i trons värld också. Jesus säger inget om att man ska känna sig på något särskilt vis för att man är med honom. Det är lite som att det blir problem förr eller senare om vi träffar en ny kärlek och tror att det är något fel den dagen vi inte känner oss jättebubbliga i magen längre.

Naaman får liksom också våga sig längre ut på isen för att trons landskap ser lite annorlunda ut än han tror. Det slutar bra för både honom och mannen i evangeliet. Det de är med om gör att de ”kommer till tro” som det står. Naaman har ju rent tekniskt gått samma väg som Israels folk genom att bada i Jordan så man kan tänka att han blir en av dem som tillhör samma Gud. Ämbetsmannen omvänder sig med hela sin familj. Det är många olika innebörder av tro som är med i allt detta. Först och främst att ha tilltro så att man vänder sig till Jesus med sina bekymmer. Sedan att våga gå djupare in i trons landskap som inte riktigt ser ut som vi tror. Och så slutligen att höra ihop med Jesus.

 

 

Jesu dop och vårt dop

 

Jesu dop i Jordan av Johannes döparen. Änglarna står redo att torka.

Jesu dop i Jordan av Johannes döparen. Änglarna står redo att torka. Anden kommer ner från höjden.

Söndagen som varit, den första efter trettondag jul, har ”Jesu dop” som tema. Nu är Jesus vuxen och döps i Jordan av Johannes. Jag har som du ser försökt återskapa detta klassiska ikonmotiv, som jag älskar högt, med hjälp av barnens leksakslåda. Anden kommer ner som en duva över Jesus och en röst talar från himlen och säger ”Du är min älskade Son, du är min utvalde”.

Jesu dop i klassisk ikonkonst.

Jesu dop i klassisk ikonkonst.

En predikan kan se ut på olika sätt. Det här kanske inte är något stilistiskt mästerverk men jag är ändå glad för jag tycker jag fått med några viktiga saker. Denna höll jag igår i Nittorp och i Ölsremma missionskyrka. Två väldigt olika gudstjänster men fina på varsina sätt. Hoppas nu att orden kan vara till glädje för dig som läser!

Jesu dop och vårt dop

Jesus blir döpt i Jordan av Johannes döparen. Markusevangeliet som vi hört från nu har den allra kortaste skildringen av det, det är verkligen bara några få ord. Vi får nog anta att det här var välkända berättelser i den första kyrkan och att Markus inte tyckte han behövde ge fler detaljer. Sedan prövas Jesus i öknen och sedan börjar hans offentliga tjänst. I andra evangelier protesterar Johannes mot att döpa Jesus för han tycker att det borde vara tvärtom, han borde döpas av Jesus istället. Hans dop var ju ett sätt att omvända sig, erkänna att man var en del i ett Guds folk som inte hade klarat av att vara vad det borde vara och därför ville man på allvar börja om nu. I Jordan. Det var ju där som Israeliterna hade vandrat in i landet när de kom från fångenskapen i Egypten. Sånt hade de koll på förstås, alla som sökte sig till Johannes. Nu börjar vi om och försöker på allvar att vara Guds folk.

Jesus är ju annorlunda för att han inte alls behöver omvända sig, han är ett med den himmelske Fadern, men han gör det ändå. Kanske för att visa oss en ödmjuk väg och gå in under våra förutsättningar. Det finns mycket i evangelierna som visar på att Jesus själv är det sanna Israel, efter dopet förs han ut i öknen i 40 dagar, precis som Israeliterna vandrade i öknen i 40 år efter att ha ”döpts” i röda havet och blivit Guds folk.

Johannes säger förresten något väldigt vackert i johannesevangeliet när hans lärjungar börjar följa Jesus istället. Han säger att ”det är som det ska, jag ska bli mindre, och han ska bli större”. Det får vi ha att fundera över så ofta vi kan för det finns mycket vishet där. Det låter tvärtemot hur vi ser på saker överlag. Men det är ett gott sätt att leva. Inte sträva efter att bli stor själv utan för att Gud ska få ta plats i mitt liv och i andras. Det säger sig självt att jag själv verkligen kommit långt på den vägen. Inte. Här har vi det inte lätt någon av oss men det är sant ändå.

Det hör förstås ihop med våra dop också allt detta, fast det är ett annat slags dop johannesdopet.  Det kristna dopet handlar framförallt om att våra liv förenas med Kristus, att vi doppas i vattnet och kommer upp igen precis som Jesus dog, begravdes och uppstod den tredje dagen. Likt men ändå olikt, framförallt för att det för oss har med Jesus egen person att göra. Den kristna tron säger oss att vi inte kan förändras på djupet utom genom att ta till oss försoningen genom Jesu blod och med hjälp av den heliga Andens kraft.

Med det sagt så tycker jag det finns mycket vackert att säga om våra dop utifrån det som står i vår gammaltestamentliga text. Den handlar ju om Guds folk men det kan vara fint att ta till sig det som en sanning om oss, eller om dig och mig personligen. Skapad av Gud. Friköpt genom Jesu kärlekshandling, kallad vid namn –namnet har att göra med vem man är i bibeln, Gud är den som ger oss vårt namn, vår identitet. Och så något om att gå genom vatten. Det gjorde Israels folk först genom röda havet, sedan genom Jordan in i det land där de skulle leva. I vårt dop öppnas en väg för oss i dopvattnet med ett löfte om att vårt hem är hos Gud, att han är vår Gud och vi är hans folk.

När Jesus blir döpt öppnar sig himlen och den heliga Anden kommer ner som en duva och en röst talar och säger att ”detta är min älskade son, min utvalde”. Det är en samling bibelord som Gud talar från himlen. Bland annat från psalm 2 i psaltaren där de orden finns i en slags tronbestigning för kungen som ska tjäna Gud.

Det här är också väldigt intressant för sedan är det inte många som förstår vem Jesus är i markusevangeliet. Man kallar det för ”messiashemligheten”. Det är som en stor gåta för människorna vem Jesus verkligen är. De som förstår det är kanske en och annan demon som Jesus driver ut som säger att ”vi vet nog vem du är, Guds son!” men då förbjuder Jesus dem att säga något. Och han försöker också stoppa människor som vill berätta om honom vitt och brett för andra. Det här är väldigt märkligt och har nog förbryllat många bibelläsare. Det är så konstigt att han inte bara säger vem han är?

Men sen kommer det annat. Nu ska ju Jesus börja sin verksamhet. Senare ska han avsluta den på sitt kors. Där fullbordar han sitt verk för världen. Och när han gör det står det såhär i markusevangeliet kapitel 15:

37Med ett högt rop slutade Jesus att andas. 38Och då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner. 39När officeren som stod vänd mot honom såg honom ge upp andan på det sättet sade han: ”Den mannen måste ha varit Guds son.

Det är lätt att missa det men här är det faktiskt väldigt likt. Nu är det förhänget i templet som öppnas och inte himlen men orden är snarlika, och det är inte en röst från himlen men den romerske soldaten säger nästan detsamma. ”den mannen måste ha varit Guds son”.

Jag tror att det var så väldigt hemligt vem Jesus var för att det är så lätt för oss att missförstå. Vi har så många ideer om Gud och egentligen är det först nu, efter korsfästelsen som vi verkligen kan förstå Jesus. Vem han är och vad han gör för oss. Att han kommer för att ge sitt liv för att försona allt med sig. Se, sådan är Gud! Han kunde väl sagt att det var han innan men ingen kunde på riktigt ha förstått vad det innebar. Detta är Gud som gör sig mindre för att lyfta upp oss. Orden som sades vid vattnet i Jordan har fått mening och innehåll nu när vi hört hela berättelsen.

Och för oss och våra dop säger det oss det viktigaste av allt. Vem det är vi tillhör genom dopet. Vi får del i Jesu död och uppståndelse, hans seger över synd och ondska. Vad vi än möter så är han vår Herre och vi får vara hans.

De vise männen och kamelen från Saba

De ser lite lustiga ut men som det sägs är de väldigt visa, dessa tre stjärntydare som kommit till Jesus och Maria.

De ser lite lustiga ut men som det sägs är de väldigt visa, dessa tre stjärntydare som kommit till Jesus och Maria.

Glad fjortondag jul kära bloggläsare. Igår hade jag en späckad dag med tre gudstjänster på tre olika platser med tre olika körledare och kantorer. Predikan var däremot mer eller mindre samma. Den är lite kortare än jag brukar göra dem för att gudstjänsterna inte skulle bli alltför långa. Jag tycker själv att jag hittat något nytt i denna koppling till kamelen och drottningen av Saba, en del poänger fick jag nog fram bättre i talad form om det brukar vara men hur som helst; hoppas det här ska kunna vara till glädje för dig!

Predikan trettondag jul 2017

Jag har hittat var kamelen i julkrubban kommer ifrån! Från Saba! Det är mycket som ska med i krubban som det inte står något om. Kameler till exempel. Men det står faktiskt om drottningen av Saba att hon kom med lastade kameler. Man kan undra vad hon har med något av det här att göra men bibeln funkar så att den liksom är full med länkar och hänvisningar och dolda samband.

Drottningen kom också med 1000 frågor till Salomo eftersom hon hört att han var så vis. Och han kunde svara på dem alla. Det står då att

”han gav henne svar på alla hennes frågor”

Och om hon varit det minsta skeptisk annars till vad det var för ställe hon kommit till så blev hon nu helt övertygad. Hon såg Salomos vishet, hans hus, hans hov, hans julbord, offren i templet i Jerusalem och så blev hon så imponerad att hon gav rikeligen av de gåvor hon hade med sig på kamelerna.

Våra visa stjärntydare är som en repris av detta. Även de från fjärran land. Även de på jakt efter vishet och svar. Men det skiljer sig åt också. När de kommer till kungapalatset i Jerusalem får de INTE svar på sina frågor. Det finns ingen vishet hos Herodes. Han vet inte ens själv var Messias ska födas och när han får veta det vill han inte alls dit för att tillbe. Men så kommer de vise fram till barnet hos Maria och de förstår att de hittat rätt. De öppnar sina kistor. De har gåvor att ge. Det är inte särskilt lutherskt men så är det. Vi har alla gåvor att ge. Och jag tror man kan säga som om drottningen.

Han gav dem svaret på alla deras frågor. De kanske fick märkliga svar men de visste att de hittat honom.

Nu är alla samlade vid krubban. Himmel och jord (människor och änglar), där finns de enkla herdarna som aldrig gått i någon skola, och deras motsats de vise männen som aldrig gjort något annat än att gå i skola. Man kan tycka att det vore omöjligt och att det där barnet inte kan ha svaren för dem alla när de är så olika men han har det. Han har svaren på alla frågor.

Han kommer sedan att visa svaret med sitt sätt att leva och lära. Och med sitt sätt att dö och uppstå. Det är inte smarta svar kunde man säga. Till och med Paulus skriver att det är dåraktiga saker han skriver om. Men Guds dårskap är större än människors vishet. Här finns en annan väg.

Några pilar pekar mot sådant som ska komma också: Vi har fått höra om Jerusalem och att den staden oroar sig tillsammans med Herodes. Redan så här i början av evangeliet hamras det in i berättelsen att Jesus en dag ska dö där. Det blir inte än men det kunde det ha blivit om inte de visa männen för en gångs skull betett sig lite vist.

En pil pekar ännu längre framåt. Det är den som pekar på oss. De vise männen är hedningar från ett fjärran land och det påminner också om hur hela matteus berättelse ska sluta så småningom. Det här är för alla. Ingen är utanför. Inte folk från andra länder. Berätta det för alla folk. Till och med för barbarerna längst uppe i norr där det är snö och kallt. Han har svaren på deras frågor med så ni måste berätta det. Han vill ha deras gåvor också så ni måste berätta.

 

Herden (och inte kejsaren) har makten

Är det verkligen här vi hittar den som är större än kejsaren?

Är det verkligen här vi hittar den som är större än kejsaren?

Det har dragit ut på tiden men här är i alla fall till slut min predikan från julnattens båda gudstjänster 2016. Först vid midnatt i Dalstorps kyrka, sedan på julottan i Nittorp. Jag hoppas inte du trodde du var färdig med julen för det är man aldrig. Den kristna julen är egentligen inte heller säsongsbunden på det sättet utan värd att ständigt återvända till i tankarna. Hoppas det här kan vara dig till glädje.

Predikan

I natt får vi slå följe med herdarna.

Herdar hade vaktat får på fälten i Betlehem i alla tider. Kanske var det lite speciellt att vara herde just där för det var där den unge herdepojken David hade blivit hemkallad till sin fars hus av profeten Samuel och blivit smord till kung i hemlighet, samtidigt som Saul regerade i Jerusalem. Det var nu redan mycket länge sedan, ettusen år. Och jag tror nästan det finns herdar där än i våra dagar. Det är i alla fall inte länge sedan det gjorde det.

Även nu fanns det en som var kung. Herodes var väl en låtsaskung för den verkliga makten fanns i Rom hos kejsare Augustus. Han sade själv att han styrde över hela världen. Det fanns till och med de som sade att han var en Gud och tillbad honom i tempel. Nu hade han bestämt att alla i hans väldiga imperium skulle räknas och skrivas upp. Det där retade människorna i landet för de förstod vad han menade med det. Ni tillhör mig. Ni är min egendom.

Att vara herde var ett hårt arbete  men det var också lite ärorikt för flera av de stora från folket hade varit herdar. Mose som vaktat sin svärfars får, David, Amos och andra. Man brukade säga att kungen var som en slags herde som såg efter folket och såg till att de hade det de behövde. Och så höjde man blicken mot kvällshimlen och bad till Gud, den store herden som David skrivit psalmer om. ”Han låter mig vila på gröna ängar, för sitt namns skull, inte ens i dödsskuggans dal fruktar jag något, för han är inte långt borta med sin stav”. Skulle de vara Kejsarens egendom? Herren Gud var deras herde.

Vi kanske inte är så annorlunda? Det är många som anser att de har rätt till oss. Vi är skattskrivna i vårt land. Vi är kuggar i det stora samhällsmaskineriet. Vi har anställningar och arbetsplatser. Vi tillhör också vår släkt, våra vänner, vår bygd, det finns många som gör anspråk på oss och förhoppningsvis är det ett gott land, goda vänner och så vidare men ibland känner man sig som en ganska lite siffra i boken. En liten skattebetalare. Och VI får också höja blicken mot stjärnorna och säga som herdarna. Det finns mer i mig, jag är inte bara en kugge, ingen av mina vänner vet på riktigt vem jag är. Djupast sett är jag barn av detta märkliga kosmos som jag är en liten gåtfull del av. Bara du Gud känner mig riktigt. Jag är inte kejsarens egendom hur väl alla än räknar mig och registrerar mig, jag tillhör Guds folk. Bara han äger mitt hjärtas djupaste sång.

Fast Gud verkade också vara långt borta. Herdarna kunde nog känna Guds närhet ibland när den ljumma brisen drog över fälten och skönheten från kullarna och doften från blommorna talade rakt in i deras hjärtan men de gamla tiderna då profeter talade för Gud till folket var för länge sedan över. I 400 år hade Gud varit tyst.

Då kysste himlen jorden och Herrens ängel stod inför dem. Herrens härlighet lyste omkring dem och den vilade tungt på kullarna där de stod. Det var som att de själva var bleka skuggor bredvid ängeln. De blev alla mycket rädda. Men ängeln lugnade dem och sade att han hade ett glädjebud, ett evangelium om en frälsare som fötts i Davids stad, han är Messias, Herren. Herden för Guds hjord. Och ni ska få ett tecken. Ett nyfött barn i en krubba. Det är Herren.  Och så stod där en änglahär med dånande vingar. Det var verkligen som att himlen kommit ner på jorden, att det inte alls fanns något avstånd emellan. Ära åt Gud i höjden och frid på jorden bland människor som han älskar. Sedan lämnade de dem.

Herdarna gav sig iväg på darrande ben. Messias, den de väntat på! Många av de saker ängeln sagt dem om barnet kändes märkligt välbekanta. Och  till slut kom en av dem på det. Det var ju kejsarens titlar alltihop. Augustus som skapat fred i romarriket och segrat i strid. Han kallades både ”frälsare” och Herre och Guds son. Ett evangelium brukade kunna handla om goda saker som hände för att kejsaren vunnit en seger eller fyllde år så att han firade med att inte ta upp någon skatt. Det var märkligt men de förstod att ängeln menade att här fanns någon som överglänste kejsaren och att det som hänt var som en strålande seger.

De fann krubban och barnet. Det såg ut som vilket barn som helst men  ängeln hade ju sagt att barnet som låg i en krubba var kungen och det var inget som gick att ta fel på. Människor har funderat mycket på krubbans innebörd men allra först var det detta som var det viktiga, att det var det tecken ängeln gett så att de skulle veta vem barnet var. Att detta var barnet.

Och just då var det inte alls svårt att tro att detta barn skulle överglänsa kejsaren i Rom, för barn är ju från början bara som en enda stor möjlighet av allt som kan komma att ske genom dem. När ängeln talat var det lätt att bortse från fattigdomen och den enkla galileiska dialekt som mannen och kvinnan talade. Himmel och jord hade mötts denna natt och båda fanns i detta barn. Ett människobarn som var Guds barn. I honom skulle himmel och jord alltid vara nära varandra, Gud var för alltid nära sitt folk.

Vi har inte förstått det där med kejsaren än egentligen. Vi tror fortfarande att det är den som har mest vapen eller som kan skrämma mest som är mäktigast. I måste lära om.  Bli som barn. Mäktigast är inte den som kan förstöra mest utan den som kan skapa och ge liv. Som kan ge nytt mod när det är hopplöst. Som vågar ge nytt förtroende till den andra dömt ut. Som kan nå även förbittrade hjärtan och så frön av godhet där. Som kan förlåta och välsigna. En sådan konung är detta barn. Samma titlar som Kejsaren men inte alls samma sorts Herre.

Herdarna återvända till sina får. Länge skulle de fundera på det de sett. Undra vad detta barn nu höll på med. År efter år gick de och levde sina liv som vanligt men ändå annorlunda. För de visste i sina hjärtan att vad än de mäktiga sade så var det den här kungen de hörde till. Herren herden som fanns hos sina får och tog hand om dem.

 

Bön i slutet av Gudstjänsten

Det fanns inte plats för dig när du skulle födas. Det var fullt överallt. Tänk om värdshusvärdarna hade vetat att det var Gud som behövde ett hem. Gör dig ett rum i mitt hjärta, flytta in i min själ. Här kan du få bo. Stanna hos mig även när julen och festen är över. Amen

Att lita på kompassen och omvända sig

Omvändelse handlar om att följa Jesus. Och sen göra det igen när man tappat kursen.

Omvändelse handlar om att följa Jesus. Och sen göra det igen när man tappat kursen.

Här är den predikan jag höll på den ekumeniska gudstjänsten i Ölsremma kyrka igår. Det känns ovanligt med en predikan jag inte hållit mer än en gång, normalt sett brukar vi ju ha två gudstjänster med mer eller mindre samma innehåll varje söndag. Igår blev det istället luciakröning i Dalstorp på kvällen och då sade jag visserligen också några ord men just de här passade inte värst bra. Här är de i alla fall, jag hoppas du kan ha glädje av dem!

Predikan andra söndagen i advent 2016, Guds rike är nära

Jag håller på att övervinna min skräck för att ha med någon sorts rekvisita i predikan. Av någon anledning har jag fått för mig att det är töntigt eller nåt. Hur som helst har jag med mig något idag.

Evangelietexten idag var väldigt kort. Man kan tycka att om Jesus verkligen höll den som predikan så var det nästan lite snopet hur fort han var färdig men så tror jag inte heller att det var riktigt så. Genom tiderna är det många som förstått det som står där som en slags sammanfattning av hela Jesu budskap, det han lade ut i alla sina liknelser och tal och genom de mäktiga gärningar han gjorde.

Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet/budskapet.

Johannes döparen hade dragit stora folkmassor men nu börjar Jesus själv att träda fram. Johannes hade talat om honom som skulle komma, liksom hela raden av profeter i gamla testamentet från Mose och framåt men nu säger Jesus alltså att tiden är inne. Nu börjar något nytt. Man kan tänka sig hur Gud har bestämt tiden och nu står det på kylskåpet att det är dags. Guds tid följer sina egna lagar, det kan vi känna igen från våra egna liv. Ett plötsligt ögonblick då det verkar som att Gud stämt möte med oss kan förändra allt.

Och Guds rike har kommit nära. Guds rike är temat för dagens läsningar. Det är det riket Jesus talar om i stort sett hela tiden och kring honom gestaltar han hur livet ser ut om Gud får råda. Vi kanske tänker oss att Jesus menar att riket är nära för att det är nära i tiden men nu har han ju sagt att tiden är inne. Det är dags nu. Guds rike HAR kommit nära. Om vi vill kan vi tänka oss en kung som kommer med ett mäktigt följe och slår upp sina tältpaviljonger på maderna intill. Det betyder egentligen att ”kungen har kommit hit”, Guds välde är här. Men den de ser är förstås inte en kung utan en dammig vandrande undergörare. Det är han som kommer med riket och nu är det dags att ansluta sig till honom och erkänna honom som kung genom det som kommer härnäst.

Omvändelse. Omvänd er. Det här är ett sådant där svårt ord för en del. En del kanske tycker att det är härligt och minns hur de fick ge sina liv till Jesus och glädjen i det, och att vi alltid får lägga våra liv i Guds hand i daglig omvändelse. Andra kanske mer känner igen kravet och känslan av att man aldrig varit tillräckligt omvänd för att vara säker på att ens tro riktigt räknas. I Guds eller i kristna syskons ögon. Det är nu jag tar fram min rekvisita för jag tror den kan säga något om omvändelse.

Här är en kompass. Jag har använt den en del och orienterat men också tagit mig fram små stycken där kartan inte visar mycket att gå på. Då kan man ställa in kompassen och följa pilens riktning här och så gäller det att hålla den kursen så kommer man dit man ska.

Jag sneglar mot Ulf här för du kanske är bättre än jag på detta. Grejen med kompassen är att det visserligen är svårt att fatta hur man ska göra för att gå efter den men det är inte så lätt när man väl går där heller. För vi har rätt dåligt sinne för väderstreck. Går vi på frihand så kommer vi rätt fort gå i cirklar. Så när man tittar på kompassen så visar den åt ett håll men själv så tycker man efter ett tag att det känns fel, borde det inte vara mer åt det där hållet? Och man kan börja tro att det är något fel på kompassen, det har jag tänkt många gånger. Men sanningen är trots allt att det väldigt sällan är fel på kompassen, det är bättre att lita på den än på sin egen känsla.

Jag tänker mig det där med omvändelse som så att Gud faktiskt gett oss en riktning i livet, det är något av det stora den kristna tron har att ge oss människor, att det finns en mening med våra liv och att vi var och en har en viktig plats och en uppgift att fylla.  Att älska och tjäna Gud, vår värld och vår nästa. Det är inte självklart att man har det. Lämnad åt sig själv så kanske man inte har mycket mer mål än att jag ska lyckas med det jag håller på med men jag har ingen större bild att foga in mitt eget liv i. Och vi har en ledstjärna i Jesus Kristus. Han är den som visar Vägen. Han ger oss ett exempel att följa och han säger oss att allt i livet får sin rätta plats och blir så bra som möjligt för oss om vi lever i hans rike, där han får råda. Och vi har bibelns ord som hjälp att förstå hur Gud ser på oss och världen.

Men inuti har vi något som drar iväg åt ett annat håll. Som säger att ”har Gud verkligen sagt det här och är det verkligen sant?” Jag känner nog att det blir bra om jag gör så här i stället. Och ofta så är det för att vi skulle önska att det var något annat som var det rätta för att det skulle vara mycket bekvämare eller mer lönande för oss själva. Jag vill hemskt gärna att det på något sätt är det rätta att jag ska tänka på mitt eget först och sen (om jag har tid över) också tänker lite på andra och så kanar jag iväg i någon riktning.

Omvändelse handlar om att återvända till riktningen, återvända till det kristna sättet att förhålla sig till livet. Och det är därför det kan vara lite olika vad det betyder. Det kan vara den dagen jag för första gången kommer på att jag ska ta sikte på Jesus och ha honom som ledstjärna. Det kan också vara varje gång jag kommer på att jag kommit ur kurs, för det KOMMER vi alla att göra, oavsett hur stark den första omvändelsen var, och rikta om kursen, ta ny kurs efter det jag en gång förstått är det bästa.

Att räta upp riktningen det kräver nog att vi får ta till oss något utifrån, för i våra egna tankar kör vi lätt fast. Vi behöver få läsa eller höra bibelns ord och budskapet om Jesus, och vi behöver ha tillfälle att stanna upp och fundera på vart vi är på väg. Ett bra sätt är ju att vara här just nu. Nu kanske man gått i vardagen och glömt den här sidan av tillvaron men så kommer man hit och får sjunga psalmerna och får lite hjälp att be och så vips har man tittat på sin kompass.

Omvänd er och tro på budskapet. Tro på glädjebudet om Jesus Kristus. Lita på att vi är i hans händer. Lita på att den här vägen leder rätt. Lita på att han vill vårt väl och visat det genom att ge sitt liv för oss. Jag stannar gärna lite på de sista orden där också Tro på glädjebudet. Har vi förstått att evangeliet är goda nyheter för oss? Det är lätt att vi lägger det till listan över sådant som förväntas av oss att hålla på med och då blir förstår talet om Guds rike och omvändelse ganska jobbigt.

Den kristna tron handlar till sist inte om vad vi lyckas med utan om Jesus och hans löften till oss. Att Gud för evigt är trofast mot oss, att Anden aldrig tröttnar på att stoppa in kärlek i våra hjärtan, att vi får höra samman med den som besegrat allt ont. Att vi ska omvända oss är för vår skull. För att vi ska få ta del av Guds hjälp och tröst som vi så lätt glömmer att fråga efter. När vi är vilsna i livet så är det goda nyheter att det finns en väg och någon som leder oss på den.

Otto von Habsburgs sista resa

Sista resan?

Sista resan?

Jag har predikat på sex stycken minnesgudstjänster i församlingens kyrkor de senaste dagarna. Det betyder att de ord som står nedan kan jag nog utantill vid det här laget. Jag tycker det är väldigt läsvärt det här. Inte för att jag predikat så fantastiskt utan för att jag refererar en fascinerande berättelse som jag tycker många borde reflektera över. Hoppas de här orden kan vara till glädje och välsignelse för dig.

Betraktelser minnesgudstjänsterna 2016

Vi har alla människor vi sörjer och saknar. Det kan vara längre eller kortare tid sedan. Till en början finns det inga ord. Bara smärta. Längre fram kanske det inte heller finns några ord, bara tomhet. I kyrkan finns det så mycket att säga om Guds trofasthet och nåd men man ska inte vara för snabb med det. Bibeltexten från Job får hjälpa oss att stanna kvar i det smärtsamma ett ögonblick.

Vad har jag då för hopp,

vem kan skönja någon lycka för mig?

Går hopp och lycka med mig till dödsriket,

skall de följa mig ner i mullen?

 

När Otto Von Habsburg dött var det en strålande begravningsgudstjänst i katedralen i Wien. Den gästades av mängder av biskopar och hedersgäster, oratoriekören som sjöng och mycket ståt och extra hedersbetygelser för denne store man. Det är ju alltid så att begravningen är ger möjlighet att uttrycka sin kärlek till den döde så vi vet från begravningar vi själva varit på att det är viktigt att det blir fint.

Därefter bars Otto von Habsburgs kista till Kappucinerklostret där den kejserliga kryptan finns. Under denna anspråkslösa gula byggnad fanns Otto von Habsburgs mäktiga förfäder begravda.

Ceremonimästaren knackade på dörren tre gånger. Efter en stund svarar en röst där inifrån. ”Vem önskar komma in?”

”Otto von Habsburg, Son till den Välsignade Karl, Österrikes sista kejsare, apostolisk kung över Ungern. Otto av Österrike, en gång kronprins över Österrike-Ungern, Kunglig prins av Ungern och Böhmen, Dalmatien, Croatien, Slavonien, Galicien, Lodomeria och Illyrien. Storhertig över Toscana och Krakow, hertig över Lorraine, Salzburg, Styrien, Carinthien, Carniola och Bukowina. Storprins av Transylvanien, markgreve över Moravien, hertig över övre och lägre Silesien, Modena, Parma, Piacenza, Guastalla, Oswiecim och Zator, Teschen, Friaulien, Dubrovnik och Zadar. Prinslig greve av Habsburg och Tyrolen, Kyburg, Gorizien och Gradisca. Prins av Trient och Brixen, markgreve över övre och undre Lusatien och Istrien, greve av Hohenems, Feldkirsch, Bregenz, Sonnenburg etc. Lord över Trieste, Kotor och Vindiska marken, över Serbien. Etc. Etc.”

Rösten inifrån svarade: Honom känner vi inte.

Ceremonimästaren knackade än en gång tre gånger. Och rösten frågade efter ett tag återigen vem som önskade komma in.

”Doktor Otto von Habsburg, president och hederspresident över den paneuropeiska unionen, medlem och tidvis president över det europeiska parlamentet, hedersdoktor på många universitet, hedersmedborgare i många centraleuropeiska städer, medlem i otaliga vördnadsbjudande akademier och institut, mottagare av de högsta civila och kyrkliga hedersbetygelser, ordnar och medaljer, vilka givits honom i erkännande av hans i decennier förda kamp för människors frihet och rättvisa.

Rösten svarade igen. Honom känner vi inte.

Ceremonimästaren knackade tre gånger för tredje gången. Rösten inifrån svarade igen. ”Vem önskar komma in”.

”Otto, en dödlig och syndfull man”.

”Han är välkommen här”.

(musik)

Del II

Det är en märklig ritual vi fått höra om och man får gärna tycka olika om den, om det är makabert eller tänkvärt. Jag har funderat mycket på den och vad den säger oss om döden. Men också om livet. Det är märkligt nog så att det är när döden gjort sig påmind som vi extra mycket talar om livet. De psalmer vi sjunger på begravningar: blott en dag, vart jag går i skogar berg och dalar, härlig är jorden, bred dina vida vingar, många av dem handlar framförallt om Guds närvaro här och nu i våra liv. Det är förstås också så att det är när vi skakas om som vi måste påminna oss om vad vi vet om Guds trofasthet,

I gammal tradition sade man att döden är den stora läraren som gör att vi får rätt perspektiv på -rätt och fel, viktigt och mindre viktigt. Jag tänker på Otto von Habsburg som först blev presenterad med sina titlar. Sina anor och sin härkomst. Men i döden kan vi inte ta det med oss. Sedan blev han presenterad med de hedersutmärkelser och den respekt han fått för det han utfört. Men vid kryptans port var inte heller det något som vägde tungt. Kyrkogårdarna är fulla av människor som lagt alldeles för mycket tid på att vårda sitt anseende eller vinna status och rikedom och det får vi kanske mest av allt ta varning av. Du kan ingenting ta med dig dit du går. Det är till och med så att vi borde börja öva oss redan nu i att inte fästa oss alltför mycket vid sådant som liksom hänger på utsidan av vår person. Det är andra saker som betyder något egentligen.  Vem man är. Vad som händer när ens liv rör vid andras liv. När vi dör kan vi inte ta med oss något vi fått men det vi gett finns kvar för andra.

Det kan tyckas vara hårda ord om Otto som gör att han får komma in till slut. En dödlig och syndfull man. Men också sanna ord. Så är det med oss allihop. Vi har anförtrotts med ansvar för våra liv och vad vi gör med dem. Sen lever vi tyvärr inte ens upp till våra egna ideal om hur vi skulle leva våra liv. Med Guds ögon är det klart att vi inte levt en enda dag eller timme då vi älskat vår Gud och vår nästa som oss själv. Därav syndare.

Ingen sörjer ”direktören” eller ”världsmästaren” eller vad det kan vara vi vill uppnå. Men en människa. En som kunde visa omtanke. En vän, en make, det är sådant som verkligen lämnar spår i hjärtat på andra, sånt vi sörjer. Det är på sätt och vis inte alls förminskande att Otto blir av med sina titlar och sina hedersbetygelser. Jag tänker att vi alla ytterst sett är mysterier, och detta att vara människa är nog det största vi kan vara. En människa skapad till Guds avbild med ett heligt uppdrag att bidra till det goda här i världen.

Det där är vi kloka om vi övar oss i att se redan nu när vi lever. Fundera igenom våra mål i livet, vad som är viktigt. Vem är jag, inte i andras ögon utan i Guds blick.

DEL III

Nu kommer ett stort och härligt löfte från Kristus:

Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.” Joh 6

Otto von Habsburg blev till slut insläppt i kryptan till att vila med sina anfäder. Han släpptes in som människa beroende av Guds barmhärtiget.

De glada nyheterna när vi erkänner att vi är syndare som felar i mycket är att det finns en frälsare för vår skull.

Mina tankar går till Jesu mest berömda liknelse där den förlorade sonen återvänder från främmande land med orden ”jag är inte värdig att kallas ditt barn” ”en dödlig och syndfull man”. Men innan han ens hunnit få fram orden är han i faderns famn. ”Välkommen hem. Mitt. Barn.” Det säger han inte om någon mörk gravkrypta utan om hans gudomliga rike.

Är det på det sättet himlen står öppen så är det så också för dig och mig. Den är öppen just för oss som inte levt upp till våra ideal och Guds vilja, för Jesu Kristi skull. Och han visar inte bort någon som kommer till honom.

Psalm 630 (slå gärna upp den kära läsare).

 

Trygga innanför Guds mur

Trygga bakom murarna föds lovsången på nytt och livet kan fortsätta.

Trygga bakom murarna föds lovsången på nytt och livet kan fortsätta.

I söndags fick jag predika om Nehemja (känd för en bibelbok med samma namn i gamla testamentet). I samtal med kyrkvärdarna före så kom det fram att de tyckte det var en ovanligt obegriplig text att läsa i gudstjänsten men efter gudstjänsten när alla hade sammanhanget klart för sig så blev också berättelsen väldigt gripande. Vare sig du nu är bevandrad i Nehemja eller inte så tror jag att det här kan ha något att säga både dig och mig.

Predikan 22a efter trefaldighet 2016, Grimsås

Nehemja bok är en av de böcker som få har särskilt mycket koll på. Men snart har i alla fall alla vi här bra koll, det ska jag se till. Israels folk hade blivit besegrat av babylonerna och förda bort i exil i främmande land (och där utspelar sig Daniels bok och Esters bok och så). En liten stackars spillra av folket hade blivit kvar i hemlandet men alla som var någon sorts ledare var borta. Nu har små gruppen ändå fått börja återvända hem, en som heter Esra och är präst har fått resa hem och börja bygga upp templet igen och så. Och nu har några kommit från Juda till Babylon och de talar med Nehemja, som är munskänk hos kungen Artaxerxes. De berättar om vilket eländigt skick staden Jerusalem fortfarande är i efter kriget och hur stadens skyddande murar är helt förstörda.

Kungen ser att Nehemja är ledsen och frågar vad som hänt. Nehemja ber en snabb bön om hjälp och vågar sig sedan på att berätta om sin sorg. Och han vågar sig på att be att få resa hem och bygga upp staden. Och han får det. Själv tycker han närmast att det är ett mirakel, ett tecken på att Gud är med dem.

Nehemja är ute på natten och ser  hur raserade murarna är.

Nehemja är ute på natten och ser hur raserade murarna är.

Så far Nehemja dit, får med sig folket och bygger upp muren. Hela folket får förstås hjälpas åt med olika mursektioner. Ledarna för de andra folkgrupperna som finns i området blir jättearga och gör allt de kan för att med våld eller list eller skrämsel få israeliterna att avbryta bygget. De känner att deras maktövertag försvinner om israeliterna plötsligt kan ha en trygg mur att söka skydd bakom. Men Nehemja vägrar ge sig. Han står själv med på byggnadsställningen så gott som dag och natt och skriver:

”varken jag eller mina närmaste eller mina tjänare eller min livvakt var ur kläderna på hela tiden och alla hade vi våra vapen i handen.”

Och muren blir klar. Sedan bygger Nehemja och Esra också upp folket därinnanför. Rättar till orättvisor, läser upp moselagen och tar till sig Guds löften till folket och lovsjunger Gud för allt han gjort i deras historia och för att de själva fått uppleva Guds trofasthet.

Nu vet ni i stora drag vad Nehemjaboken handlar om. Det skulle lika gärna kunna utspela sig idag. Allt detta med krigsdrabbade folk som har en till synes hopplös situation kan vi lätt känna igen. Då behöver man först och främst trygghet. De där murarna står för det. Sedan kan man fortsätta med sitt liv och liksom börja om. Jag tänker mig att var och en som arbetar för samma sak idag också utför Guds verk, kanske utan att veta det. Nehemja hade känt Guds maning och han behövde nog be många böner om hjälp på vägen. All hans vilja och allt hans mod behövdes. Jag tänker också på små barn. De behöver först och främst trygghet, det går före allt annat. Ett barn kan vara hur hungrigt som helst, det behöver i alla fall först hitta sin mamma eller pappa, det går före allt. Sen när det är i trygghet så kan det fortsätta med att äta och lära sig saker och allt sådant.

Jesus ger en liknelse om en man som sått utsäde och sedan går nätter och dagar och skörden växer av sig själv. Plötsligt kommer det upp strån och med tiden blir det färdig skörd. Av sig själv. Det är en bild av Guds rike som växer i världen. Kanske utan att man kan se det alls för det går så sakta och gör så lite väsen av sig men det är en väldig kraft som verkar i det fördolda. Och liknelsen talar om att det ska bli skörd, det ska liksom bli färdigt. Guds rike ska bli fullbordat en dag. Guds vilja sker i världen.

Ibland så får vi vara med och hjälpa till. Folket i Jerusalem fick ju vara med och bygga upp muren tillsammans, och hjälpa varandra att inte ge upp när det var svårt. Och bidrar vi till det goda så arbetar vi tillsammans med Gud. När människor får skydd och trygghet till exempel.

Ett symboliskt sätt att tänka om Nehemja kan vara att tänka att han är en förebild för Jesus. Hur Gud ser det bedrövliga tillståndet människorna var i och bad för dem och kom till dem för att hjälpa dem till trygghet. Vi får söka skydd hos honom och vända oss till honom.

Stadsmurarna återkommer i slutet av bibeln. Där kommer det himmelska Jerusalem ner från himlen, från framtiden. Murarna är 144 alnar höga. Lika långa som stadens lånsidor.
Det är en konstig bild på många sätt men poängen måste vara att ”här kan ingen fiende komma in” –här finns Guds beskydd. Det får vi lita på i våra liv nu men det går än så länge aldrig riktigt att komma ifrån det onda och farliga. Men en dag ska Gud bli allt i alla. Det får vi lita på.

 

När Jesus genomskådade både Sackaios och folket

Kom ner därifrån Sackaios!

Kom ner därifrån Sackaios!

Här är som utlovat min predikan från i söndags. Framförallt utifrån evangelietexten med Sackaios som klättrar upp i trädet för att se Jesus. Jag tycker själv att det här var en ganska svår predikan att få till och ibland är det så att det är då det blivit riktigt bra. Ibland motsatsen. Det får du bedöma, jag dröjer hur som helst kvar i tankarna kring en del av det jag sagt och funderar vidare på det. Hoppas det här blir till glädje för dig.

 

Predikan 21 efter tref 2016, samhällsansvar. Mässa i Nittorps kyrka

Det här är en väldigt välbekant berättelse som man kanske lärt sig i söndagsskolan och så och då får man ibland vara lite extra på sin vakt så att man inte gör det för lätt för sig utan även försöker vara en vuxen när vi hör i Sackaios.

Sackaios har ett namn som människorna i staden måste uppfattat som ren ironi. Det betyder ”rättfärdig” –en som har ett liv enligt Guds vilja. Och så var det verkligen inte med Sackaios. Han var nog på alla sätt personen som de andra i Jeriko älskade att hata. I och för sig var det nog också så att man kunde vara hemligt avundsjuk på honom för hans rikedoms skull men det var också så att han var någon att se ner på. Dels för att han var en dålig människa. Han var någon slags chef över tullindrivarna i Jeriko och som det varit i många länder i större delen av människans historia så förstår man att den som sitter på en sådan position är en korrupt person. Som gör sig rik på sin position. Och så fick man också se ner på Sackaios för att han var så kort. Det här tänker jag mig tog fram några av de mindre goda egenskaperna hos folket i staden. Här var någon som man hade anledning att se ner på moraliskt och känna sig bättre själv i jämförelse, och att han sedan också hade en rikedom att vara avundsjuk på gjorde nog att det var ännu roligare. Då kan man ju se ner på någon och låtsas att det är av moraliska skäl och dölja de där lite mindre smickrande anledningarna som avund och så. Och att han var kort var ju perfekt för alla som ville se honom som en löjlig figur. Nu var nog verkligen inte Sackaios Guds bästa barn heller och han förtjänade nog en hel del kritik. Om någon hade sagt till stadsborna att ”om 2000 år kommer miljarder människor känna till en person från den här staden, gissa vem?” Då hade noll röstat på Sackaios. De hade nog också blivit väldigt arga och tyckt att det var orättvist om de hade vetat.

Sackaios själv. Tyckte nog inte heller så mycket om Sackaios misstänker jag. För han tar faktiskt ganska stora risker för att förändra sitt liv. Han vill se Jesus. Rika människor tänker ju i regel en hel del på sin värdighet och Sackaios gör ju något rätt ovärdigt. Han klättrar i träd för att se Jesus. Kom nu ihåg att en sådan som Sackaios, om vi ska vara ärliga, nästan inte kan göra något rätt. Vad han än gör så är det något folk kan vrida och vända på och kritisera honom för, helt enkelt för att de inte vill tycka om något han gör. Självklart riskerar han att bli hånad om han blir upptäckt. Och sedan kommer folk aldrig glömma utan fortsätta häckla honom. Men han gör det han gör ändå.

Sackaios måste vara nyfiken på Jesus. Vad han hört om Jesus vet vi inte men vi kan gissa att han hört ett och annat just om Jesus och tullindrivare. Det har hänt flera gånger tidigare i evangeliet att Jesus får kritik för att han är i ”dåligt sällskap” av tullare. Han har visst en gammal tullindrivare bland sina lärjungar till och med. Och han har berättat liknelser där en tullindrivare kunde bli rättfärdig inför Gud. Sackaios var ett hopplöst fall i de flestas ögon. Kanske också i sina egna för det är inte lätt att leva med att vara avskydd av så många. Jag tänker mig att han till slut tyckte han hade mer att vinna än han hade att förlora på att försöka lära känna denne Jesus.

20-illustrated-bible-jesus-in-the-home-of-zac

Vi vet inte om det är folkhopen eller Jesus som ser honom först däruppe. Det vi kan vara säkra på är att Jesus ser mycket. Han genomskådar Sackaios, ser vad som ligger bakom det han gjort. På något sätt vet han vad Sackaios heter så någon har nog viskat till honom. Jesus genomskådar också folkhopen. Han vet att de inte kommer tycka om det här, de tycker ju inte om Sackaios. De vil nog ärligt talat inte ens veta av att han bättrar sig, då har de ju inte rätt att hata honom lika mycket sedan.

Och Jesus bjuder in sig till Sackaios. Och det händer underliga saker.

Inte långt före det här i lukas evangelium står det en annan berättelse om en annan rik person som kommer till Jesus. Den andre är en ung man som skijer sig från Sackaios på så sätt att han är en mycket bättre människa efter vad man kan se. Han följer Guds bud i allt. Jesus säger till honom att det fattas en sak. Han ska sälja allt han äger och ge till de fattiga och sedan följa Jesus. Och då står det att den rike ynglingen går bort bedrövad för han ägde mycket.

Sackaios är någon slags motsats till honom för han går motsatt väg. Han har gjort så mycket ont i livet men mötet med Jesus får honom att helt självmant ge hälften av allt han äger till de fattiga och ge igen fyrdubbelt till de som han lurat på pengar. Jag funderar fritt igen här men jag tänker mig att Sackaios är mycket äldre och har hunnit genomskåda sin egen rikedom. Han har ägnat många år åt att klättra uppåt och bli rikare för att få ett gott liv men till slut har han märkt att stegen han klättrat på står mot fel vägg. Det han verkligen vill ha och behöver finns inte att hämta i rikodomen och makten. Han behöver klättra ner. Få ett annat sätt att leva. Och Jesus är den som visar oss vägen.

Det där med att ge fyrdubbelt igen finns på ett ställe i Toran, moselagen. Om man kommit över något på orätt sätt ska man ge tillbaka det plus 50% av värdet i ”böter” eller vad man ska säga. Men om man stulit boskap så ska man ge igen fyr eller femdubbelt. Sackaios visar att han nu betraktar det han gjort tidigare som stöld. Jesus talar ju också och säger att :

”Idag har räddningen kommit till detta hus. Han är också en son till Abraham och människosonen har kommit för att söka det förlorade och rädda det.”

Sackaios har omvänt sig. Han följer Guds vilja igen. Inte för att alla folkets försök att få honom att skämmas fungerade utan för att han mötte Jesus. Mötte en som ville honom väl. Han har fått sin verkliga värdighet som människa återupprättad.

Det här är förstås en berättelse om Sackaios behov av att omvända sig och vända åter till ett sätt att leva som är gott och rättfärdigt. Det finns nog många av oss som kan känna igen sig i det. Att vi måste klättra ner från olika höga hästar, sluta sträva efter sådant som vi tror vi ska få lyckliga och meningsfulla liv av men som inte funkar och istället sträva efter att visa generositet och omtanke och tilltro och gästfrihet mot alla. Omvända oss till Jesu väg och tro att vi möter honom därnere snarare än någonstans uppe.

Men den här gången när jag återvänt till Sackaios för vem vet hur mångte gången så tänker jag ovanligt mycket på den där folkhopen. Den som inte ville väl egentligen. Där står vi också ofta många av oss och hittar fel hos andra och tycker det är mysigt att känna sig åtminstone bättre än någon. Och det är inte något bra. Hade inte Jesus kommit dit hade sackaios aldrig förändrats eftersom ingen egentligen brydde sig om honom. Även till oss i folkhopen går det ett skarpt ord om att vi måste omvända oss och ta Jesus som följeslagare och förebild. Sluta hålla varandra nere. Börja hålla varandra uppe.

Episteln idag handlar om att inte göra skillnad på människor. Men att det där inte är någon teoretisk grej om vilka ”värderingar” vi har eller så utan handlar om hur vi faktiskt gör mot varandra. I gammaltestamentliga läsningen stod det om att inte glömma de fattigaste utan påminna sig om att ”mina förfäder var ju faktiskt slavar i Egypten” eller om man säger så: det kunde lika gärna varit jag.

Omtanke om de svaga går som ett rött garn genom hela bibeln. Jesus påminner oss om att det finns många sorters människor som behöver en chans. Det blir svårare om det är någon vi inte alls tycker om eller kan önska välgång åt men Jesus släpper oss inte av kroken så lätt. Han säger att även skurken Sackaios är barn till Abraham. Även han är älskad och viktig och behöver upprättas.

Dagens rubrik är ”samhällsansvar”. Frågan om vad som är den kristna kyrkans uppgift i samhället är stor och svår men visst måste det hänga ihop med att ta Jesus som föredöme. Se värdet i varje människa. Och för vår del misslyckas med det, sätta oss på höga hästar, komma ner igen när Jesus kallar oss till att äta med honom. Vid nattvardsbordet alldeles snart möts alla människor som jämlikar. Bordsgäster  som alla är lika efterlängtade. Där, i gemenskapen med Jesus, finns den kraft kyrkan kan ha att bidra till det goda i vår trakt, vårt land och vår värld. Där fick syndaren Sackaios namn tillbaka sitt rätta innehåll. Genom det Jesus gjort blev han en rättfärdig. Det blir vi också. Vi står i rätt relation till Gud.  Sen får vi försöka leva efter det.