Generationernas krig i kyrkan

Många generationer på en bild. Josef och Maria och Jesusbarnet hälsar på hos mormor och morfar Anna och Joakim.

Många generationer på en bild. Josef och Maria och Jesusbarnet hälsar på hos mormor och morfar Anna och Joakim.

På bilden ovan ser du Jesus med föräldragenerationen (Josef och Maria) och dessutom en generation bakåt, morfar och mormor Anna och Joakim. Tydligen hälsar den heliga familjen på där på denna roliga och vackra bild.

På bilden nedan ser du en bok jag precis läst. ”Du är din generation” av Elaine Eksvärd (dåförtiden Bergqvist). Den handlar om vad som kännetecknar olika generationer i samhället utifrån ifall vi är födda på 30, 40, 50, 60, 70 eller 80-talet. Ibland kan det vara svårt att förstå varandra när man är uppvuxen i olika tider som präglats av olika händelser eller samhällstrender. När jag läst den har jag funderat en hel del på generationerna i kyrkan.

Du är din generation av Elaine Bergqvist, numera Elaine Eksvärd

Du är din generation av Elaine Bergqvist, numera Elaine Eksvärd

Det är väldigt tillspetsat att kalla det för ”generationernas krig” som jag gjorde men en del problem kan helt klart uppstå. Nu provtänker jag lite så får du gärna kommentera efteråt!

Kyrkan är på ett sätt en unik miljö i vårt samhälle eftersom vi eftersträvar att vara en plats där olika generationer samlas tillsammans. I praktiken går det kanske inte alltid lika bra. Någon har sagt (i en församlingsmiljö som dominerades mycket av äldre människor) att ”jaså, ni gör gudstjänster för alla åldrar säger ni? Titta på vilka som kommer så märker ni nog vilka som omedvetet är målgruppen”. Tanken är att det är bättre att satsa tydligare mot en viss målgrupp för det är omöjligt att nå alla samtidigt. Det där får var och en fundera vidare på.

Jag tänker också på en präst jag arbetade med som beundrade förre ärkebiskopen KG Hammar mycket för att han var så ickeauktoritär fast han var ärkebiskop. Han vågade säga saker som att han inte hade sanningen utan sökte den och så vidare. Själv tyckte jag inte det var särskilt imponerande. Från mitt perspektiv hade det varit betydligt mycket mer imponerande med någon som kunde ge en ny vision istället för att bära hacka på gamla och redan ganska slitna bilder av kyrkan.

Jag hittade förresten en väldigt intressant artikel som du borde läsa i ämnet: ”Revolution framför frälsning för 68-kyrkan”.

Mer omedelbara problem kan till exempel vara att det förmodligen skiljer en hel del mellan generationerna i en församling i hur man ser på varför vi finns till, vad som är våra problem och hur vi ska hantera dem. Inga småsaker alltså. Äldre generationer kan ibland lätt fastna i att det var bättre förr medan min egen generation eller ännu yngre har svårt att förstå det. Vi har inte upplevt de fornstora dagarna och när vi tänker noga efter undrar vi också om allt verkligen var särskilt bra då.

Som predikant kan jag tycka att det är svårt att leva mig in riktigt i vad människor från andra generationer kämpar med och vad som kan tala mest till dem i evangeliet. På en mer banal nivå kan det vara svårt att veta hur man till exempel ska arbeta med humor i en predikan eller vad man kan ta för exempel från populärkulturen som funkar. Många gånger gör jag nog bättre i att prata om Snoddas än om Game of Thrones (om jag nu kunde hitta nån bra liknelse utifrån Snoddas)?

Det var några tankar från mig. Vad har du för erfarenheter av när det fungerat väldigt bra eller väldigt dåligt mellan olika generationer i kyrkans värld, eller i samhället för den delen? Skriv hemskt gärna en kommentar!

En plats där skammen inte är så stor

20 Gill Mary Magdalen  London Tate Gallery

Diakonerna och prästerna i Kinds pastorat (där jag jobbar) hade en träff med Bo-Lennart från Lilleskog om olika själavårdsfrågor. Han är klok och säger mycket bra. Bland annat så talade han om hur det är när en människa går genom svårigheter i livet. Många gånger är de svåra känslorna väldigt starka och inte minst skammen över att man har det som man har det. Skammen gör det så mycket svårare genom att hindra oss från att söka hjälp utifrån. Till slut kanske vi ändå når en punkt då vi inte har något annat val. Vi behöver tala ärligt om det vi bär på för att kunna leva vidare.

IMG_1851

Då är det viktigt att vi hittar någonstans där vi kan få berätta ärligt om hur vi har det. Kanske med en präst eller en diakon (du är alltid välkommen och det kostar givetvis ingenting) eller en annan klok medmänniska. Eftersom skammen är ett så stort problem så behöver vi få vara i en miljö som sänker skammen. En accepterande miljö. En där det jag sägs godtas utan att jag möter moraliserande tillbaka.

Då tänkte jag på söndagens evangelietext. Egentligen på många andra händelser kring Jesus också men det stämde in på söndagens text med.

Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud.Några blev förargade och sade till varandra: ”Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.” Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” (mark 13:3-9)

Några blir arga över slöseriet de tycker kvinnan ägnar sig åt. Och de skäller på henne. Men Jesus står upp för henne och försvarar henne. Det är uppenbarligen så att han låter henne hållas utan att på något sätt reagera som att hon gör något opassande. Och han säger de härliga orden ”hon har gjort vad hon kunde”.

Jag tycker det är en fantastisk förebild i att normalisera och reducera skammen i en känslig situation där kvinnan vågar sig ut på djupt vatten för att göra det hon känner sig manad till.

Vi får försöka vara som han. Och vi får försöka göra att våra församlingar är gemenskaper där det här finns. Att man inte kan skämma ut sig genom att avvika lite utan där vi ser människan bakom. En som kanske ibland inte gör allt på bästa sätt men som ”gjort vad hon/han kunde”. En gemenskap som tar ner skammen och gör det lättare att både andas och att förändras.

Jag har skrivit en hel del om skam här tidigare. Sök på skam i sökfältet eller läs till exempel ”att skamma och avskamma”. Det här är otroligt viktiga grundtankar för att människor ska kunna bli upprättade och Jesus är som vanligt den store förebilden.

 

Försoningens två ingredienser

Ordet blev kött (här enligt konstnären Ulrich Leive). Fylld av nåd och sanning.

Ordet blev kött (här enligt konstnären Ulrich Leive). Fylld av nåd och sanning.

 

Jag skrev här om ”att förlåta utan att ursäkta” för några dagar sedan. Det blev en hel del kommentarer här och mycket att tänka vidare kring i största allmänhet. Nu vill jag följa upp med mina huvudtankar om försoning.

För ett antal år sedan var jag med på det svenskkyrkliga arrangemanget ”världens fest” och där gick jag på en vandrande workshop uppför  åreskutan. Det handlade om försoning och vi talade utifrån ett antal bibelord.

Den som ledde samtalet berättade om olika försoningsprocesser i internationella konflikter och annat och vad man kunde se för viktiga beståndsdelar. Framförallt minns jag två. Ett starkt par som vi även kan förknippa med Jesus.

”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.” (Joh 1:14)

Om verklig försoning ska kunna ske så krävs de beståndsdelarna.

Nåd: en vilja att lägga det som skett bakom sig och släppa greppet om oförätterna.

Sanning: Det onda som gjorts måste erkännas så att man inte sopar något under mattan. Detta är oerhört viktigt för att offer ska få upprättelse.

Ett exempel är försoningsarbetet i Sydafrika där brottslingar fick amnesti men deras brott lades i dagen i offentliga vittnesmål. Nåd och sanning.

Att Jesus var full av nåd och sanning innebär något liknande. Han är god och vill alla väl  men han står också för sanningen och rättvisan. Att lyckas förena det fullt ut är sannerligen gudomligt.

I stort och smått i våra mellanmänskliga konflikter tror jag att det är något av detta som behövs. En tredje väg bortom att bara anklaga och vilja hålla fast vid sitt agg eller att bara mesigt säga att ”det gjorde inte så mycket”. Jesus pekar på den vägen.

Vad säger du? Skriv gärna något eller fundera vidare på egen hand.

Vad trohet egentligen är

Hur ska det bli med troheten? En lång rad sjömän kysser sina flickvänner och tar avsked för att gå till sjöss.

Hur ska det bli med troheten? En lång rad sjömän kysser sina flickvänner och tar avsked för att gå till sjöss.

I ”kärleksboken” som jag hänvisar mycket till på bloggen just nu stod det något mycket intressant som jag är glad att någon nu satt fingret på åt mig. Om trohet.

Roberth Solomon skriver att ordet ”trohet” (och därmed vad vi menar med otrohet) i vår kultur närmast betyder ”att ha sexuell ensamrätt” till en person. Med att vara otrogen brukar vi i regel mena att ligga med någon utanför ens egentliga parförhållande. Men det är egentligen ett väldigt ytligt sätt att se det.

Jag drar några citat från ”kärlek i vår tid” för att belysa vad Solomon menar:

”Många äkta par som oavbrutet hugger varandra i ryggen föreställer sig paradoxalt nog att de är varandra trogna bara för att de inte älskar någon annan”. (sid 255)

 

”Att begränsa begreppet ”otrohet” till att enbart innebära att man ligger med någon annan – vare sig det är tillfälligt eller med stark känsla – är att göra troheten till ett förbud istället för ett uttryck för kärlek och hängivenhet” (också sid 255)

Istället bör vi tänka att trohet är förknippat med sådant som lojalitet med den man älskar, omsorg om den andres väl och så vidare. Ordet ”commitment” som jag skrev om igår passar nog väldigt bra för att fånga kärnan i troheten skulle jag säga.

Mest intressant är att om vi får en bättre förståelse för vad trohet är så flyttas tonvikten samtidigt från att otrohet är ett förbud (något man av oklar anledning inte ”får göra”) till att framträda som en hjärtpunkt som rör allt i en relation. Något proaktivt, inte bara något jag ska försöka låta bli att göra utan ett aktivt val om hur jag vill se på den relation jag lever i.

Här kan man om man vill fortsätta att tänka vidare kring andra trohetslöften som klosterlöften och prästlöften och sådant och även, tänker jag, om de bibelställen där Gud själv framstår som svartsjuk. I kärleksboken drar författaren en skarp gräns mellan det sunda i att man vill ”äga” den andre och känna att ”det är vi” och mer osunda avarter. I bibeln framställs hela tiden problemen mellan Gud och människa som ett trohetsproblem. Gud är trofast men människorna ger åt andra det Gud skulle fått.

Vad tänker du om allt detta? Skriv en kommentar!

Det magiska ordet ”commitment”

Commitad partisan som kämpar på för sin sak i med och motvind.

Commitad partisan som kämpar på för sin sak i med och motvind.

I takt med att min och min frus gemensamma blogg fallit ur bruk har jag återpostat några blogginlägg här på Vandra Vägen (som ”introvert versus extrovert” och ”fyra nyanser av skam”). Nu kommer en till sak som till min förvåning inte fanns publicerad på den här bloggen. Det handlar om ett nyckelord när det kommer till relationer -”commitment”. Så här skrev vi 2013:

Vi läste om en undersökning av kairos future en dag för inte så länge sedan om att vår generation har börjat värna om familjen. Det sågs som eftersträvansvärt att hålla ihop ett äktenskap och det man var mest stolt över var att kunna hålla ihop en familj över tid. Familjen börjar återigen samla poäng! Anledningen till detta skulle vara att man själv hade upplevt en skilsmässa som barn och inte ville upprepa detta.

Det är väl inte i och för sig något nytt. Sådant har sagts tidigare samtidigt som böcker om den lyckliga skilsmässan kommit ut. Man kan ju fråga sig hur det egentligen ligger till och sanningen är väl att det i vår tid finns en uppsjö av olika tankar kring detta med relationer och familjeliv.

Vi blev glada i alla fall! För det här med relationer är något vi tycker är mycket viktigt. Löftet som avges i vigseln är något beständigt och innebär något mycket mer än bara i den stunden. Det är inte tills livet skiljer oss åt utan ett livslångt löfte.

Dagens inlägg ska handla om det lilla ordet ”commitment”. Ett ord vi lärde oss under en kurs om PREP under utbildningen på Johannelund. (PREP är en relationskurs som syftar till att ge verktyg för  en sund och stabil relation). Vi utgår från äktenskapet då det har den juridiska ramen som gör att begreppet ”commitment” kommer till sin fulla rätt men naturligtvis är det också giltigt för till exempel samborelationer.
”Commitment” samlar på ett bra sätt det som vi tänker är bärande element för en god livslång relation. 

Vad innebär det då? De svenska ord vi kom att tänka på är:

Förbindelse, åtagande, överlåtelse. Helt enkelt att ”stänga bakdörren”. Det betyder att man inte behöver prestera inför varandra hela tiden för behålla den andra.

Men det rymmer också engagemang och förpliktelse. Två kanske svåra ord, särskilt det sista av dem, men det äktenskapliga löftet innebär också att man har ett ansvar inför den andra att ta hand om relationen på olika sätt.

Det bör leda till trygghet och ömsesidighet, att man uppvärderar oss:et. Vi är viktiga för varandra och du är viktigast för mig och vi är tillsammans viktigast för vår familj.

Ett mycket viktigt ord helt enkelt!

Jo, kärleken vill bestå för alltid

my_tombstone Jag läste om en annan spännande sak i kärleksboken. Någonstans skrev författaren om den vanliga uppfattningen att kärlek i regel inte kan bestå över tid. Det är något paradoxalt över det eftersom det ofta innebär att man samtidigt håller kärleken väldigt högt som något av det viktigaste i livet och samtidigt egentligen inte tror att den finns på riktigt mer än som en tillfällig känslodusch som är dömd att klinga av.

En sida är förstås att vi blandar ihop kärlek med förälskelse. Endorfinerna och nyhetens behag kommer förstås klinga av men å andra sidan måste vi också kunna tänka oss att förälskelsen faktiskt finns där för att få till stånd en permanent relation som består.

Efter läsningen av boken tänker jag nu att kärleken i sig vill bestå. Den syftar till att föra oss samman och fortsätta att binda oss samman. Kärleken är på det sättet att betrakta som en process, ett ständigt pågående utbyte mellan de älskande. Inget kommer förstås någonsin förbli precis som det är men vi kan följas åt genom det omväxlande livet genom att hela tiden fortsätta att relatera till varandra (det måste ju vara det som en relation består i, eller hur?).

Författaren menar också att det ofta är helt andra saker som ställer till det för oss och gör det svårt för kärleken att bestå. Vi kan tappa sugen av många olika anledningar, eller kanske bli för bekväma. Att fastna i olika roller är förstås en sådan sak. Gör man det så kommer man kanske framförallt i grund och botten att tröttna på sig själv, den man är genom relationen till en annan. Och så ser man ingen annan råd än att avsluta relationen. Ser man det som ett rollproblem så går det förstås att försöka prata sig ur det istället, själva eller med hjälp utifrån, och försöka hitta en väg framåt då man är mer fri att utvecklas och växa.

Lätt sagt men svårare gjort gäller alltid när det handlar om kärleksrelationer. Vad tänker du om det jag skrivit? Stämmer det med din erfarenhet? Skriv en kommentar!

Att uppfinna kärleken på nytt

Kärleksdryck.

Kärleksdryck.

Jag har som sagt nyligen läst en bok om kärlek och nu ska jag börja mjölka bloggtankar ur den.

Boken satte fingret på att i våra föreställningar är kärlek något vi förknippar med ungdom. Vi romantiserar kring den första kärleken och alla avbildade kärlekspar i böcker och film är unga. Det leder till en del problem eftersom det stämmer dåligt med verkligheten. Det är ju så otroligt många som träffas på äldre dagar, kanske med ganska många relationer bakom sig. Då stämmer plötsligt inte den ”karta” vi fått om hur kärlek ska se ut med verkligheten vi befinner oss i.

Då måste man på något sätt uppfinna kärleken på nytt. Komma fram till att ”så här kan det också vara, det är vi som bestämmer om vi vill ha det så”. Fast det är inte säkert att det är så lätt för vi behöver som så ofta bekräftelse om att vår kärlek är som det ska vara utifrån.

Jag tänkte på ett citat från den fina boken ”Igelkottens elegans” där en portvakt blir uppvaktad av en japansk gentleman. När han märker att hon värjer sig för att det inte stämmer med hennes bild av hur kärlek ska se ut så säger han ungefär:

”Vi kan vara vänner, och vad vi än själva vill vara”

Det är en tanke som andas frihet. Vi kan göra som vi vill. Det är vi som bestämmer över vår relation, och det är som det ska.

Har du tankar om detta? Skriv gärna en rad! Själv har jag knappast egen erfarenhet av det här på grund av min ringa ålder.

Till den romantiska kärlekens försvar

DSC_0825

På något underligt sätt har jag fått den här boken för ganska länge sedan. Nu har jag läst den och blivit förvånad över hur mycket tänkvärt det stod i den. Boken heter ”kärlek i vår tid” och är skriven av Robert C Solomon som är någon sorts filosof. Han har inte särskilt mycket gott att säga om kristendomens synsätt på kärlek genom tiderna, vilket ju är lite utmanande och roligt. Hans främsta kritik går ut på att kristna ofta har en orealistisk syn på kärlek eftersom vi är mer måna om att älska osjälviskt än om att se kärlek som något ömsesidigt.

Jag lär återkomma till några av Solomons tankar i kommande bloggposter. Han skriver om allt från några historiska tillbakablickar och utfärder till andra kulturer till varför skönhet är viktig i vårt sätt att se på kärlek och till var gränsen går mellan en sund vilja att ”äga” den andre och ”härsklystnad”.
Jag har skrivit tidigare här på bloggen om den livsfarliga romantiken. Jag tror att Solomon skulle vara den förste att ifrågasätta många av föreställningarna i romantikgenren men han har också fått mig att inta en väldigt mycket mer positiv hållning till idén om romantisk kärlek som sådan.
Det är nämligen helt klart något enastående och historiskt sett ganska nytt med romantisk kärlek såsom vi ser den idag. Man kan också hävda att den, via romantiken och de medeltida riddaridealen, har djupa rötter i den kristna tron.
Den romantiska kärleken är i hög grad beroende av en jämställd relation och ett fritt val att bestämma vem man ska ingå i ett par med. Om så inte är fallet har vi svårt att se det som kärlek. Det är faktiskt inte några självklarheter sett över hela världen och genom tiderna. Nu ÄR jag ju modern västerlänning och allt men för mig låter det som en rimlig konsekvens av den kristna tron att ha en sådan syn på kärleksrelationer. Den tidiga kyrkan utmärkte sig genom att inte se parlivet som den enda vägen till lycka (=fritt val om) och jämställdheten där alla människor är lika i värde såsom skapade av Gud är en följd av skapelseteologin. Om du tycker det där med jämställdheten låter konstigt så ska jag be att få återkomma till det.
Vad tänker du själv om ”romantisk kärlek”? Skriv en kommentar!

När en kvinna blir en son

I en kvinnas hjärna som det sades. Inför Gud skiljer hur som helst inget väsentligt.

I en kvinnas hjärna som det sades. Inför Gud skiljer hur som helst inget väsentligt.

Jag snappade upp något väldigt fascinerande häromdagen. I nya testamentet använder man ibland bilden av en adoption för att förklara vår status som Guds barn. För att vara exakt står det att vi blir ”söner”, får ”söners rätt” eller liknande. Det där kan man tycka är lite gammalt och mögigt och patriarkalt men då ska man också tänka på följande.

Adoption var delvis något annat i antiken än i våra dagar. Det Paulus syftar på i sina brev är seden att den som var gammal och barnlös ofta adopterade en vuxen man, förslagsvis en betrodd trotjänare, så att denne sedan räknades som hans son. I ett slag förändrades deras relation från att vara formell till att vara en privat familjerelation med allt det innebär. Den adopterade fick även förstås del i hela sin nya pappas rikedom och nätverk.

Så långt intressant och så men här kommer det bästa.
Tim Keller (som jag fått det här ifrån) berättar att han mött en kvinna från en traditionell kultur (som mer liknade den Paulus levde i) som såg något i detta som han inte såg. Kvinnan var van från födseln att hennes bröder räknades mer än hon själv, att de skulle få mer mat, plats i skolan i första hand och så vidare. Hennes uppgift som flicka var mycket att se efter de manliga familjemedlemmarna.
Men så blev hon kristen och läste Paulus och såg att i Guds familj så räknades hon som en son, det vill säga: hon räknades lika högt som alla andra. Gud adopterar in både män och kvinnor och gör den till arvingar och ger dem söners rätt!
Visst är det fint? Skriv gärna en kommentar!

Finns det villkorslös kärlek?

Hårda villkor för kärleken?

Hårda villkor för kärleken?

Jag läser just nu en väldigt intressant bok om olika aspekter kring detta med kärlek (som ju är ett stort ämne helt klart). Jag återkommer nog om hela boken en dag men idag vill jag skriva om något jag tycker är tänkvärt för alla och för kristna inte minst.

Författaren menade att frågan i min rubrik, ”finns det villkorslös kärlek”, är felställd. Vi är enligt honom alltför snabba att dela in kärlek i sådan med själviska motiv bakom och mer ”ädel” och självuppoffrande, villkorslös kärlek. Men funkar kärlek så?

Svaret är nog att det inte är ”själviskheten” som är den avgörande punkten egentligen. I praktiken finns vi nog alla mer eller mindre mitt på den skalan. Det som däremot verkligen krävs för en kärleksrelation (och kanske i någon mån andra sorters relationer) är ömsesidighet. Annars är risken att fokus flyttar från själva relationen till att bara handla om personerna i den.

För den som älskar någon ingår det som en viktig del att man längtar efter gensvar. Vi vill bli älskade av den vi älskar, Det vi vill ”ha tillbaka” i en kärleksrelation är egentligen inte rättvist fördelade gentjänster utan engagemang, att vara viktiga för den andre.

Om det är så här med Gud så innebär det att Guds kärlek till oss (bland annat typ) yttrar sig som en längtan efter att bli älskad tillbaka. Det är inte egentligen att betraktas som själviskt utan som ett uttryck för vad kärlek är; ett starkt ömsesidigt band.

Svaret på frågan om det finns villkorslös kärlek borde alltså vara att det det ligger i kärlekens natur att vilja upprätta en relation med den man älskar.

Jag vet inte om du kanske tycker det här var självklarheter? Själv har jag i alla fall fått mig några tankeställare. Skriv en kommentar med dina tankar kring kärleken!