Hjältarnas seriebibel

Mose med lagtavlorna, ur hjältarnas seriebibel

Mose med lagtavlorna, ur hjältarnas seriebibel

Man håller ju liksom lite koll på både bibelutgivningen och serieutgivningen i landet. Så när det kommer nya seriebiblar vill jag gärna ta en titt på dem. Nu nyligen har libris förlag gett ut ”hjältarnas seriebibel” och den har jag läst.

Gamla seriebiblar är ofta rätt tråkigt tecknade men den här flörtar, som namnet antyder, en hel del med superhjälteestetiken. Det är dramatiska bilder och ofta mörka färger och kanske har det gått lite överstyr när de bibliska personerna fått olika superhjältenamn på engelska (Jesus heter ”the Son” och Mose ”Law man”) men det kan man ju leva med.

Bibeln är en tjock bok och det är nog lätt hänt att det blir så att en del bibelberättelser blir riktigt bra återgivna, andra kanske mindre bra och en tredje grupp snabbsplolar man förbi lite pliktskyldigt. Det är också intressant att fundera över den stora skillnaden i stil när vi kommer fram till Jesus och nya testamentet. Som helhet tycker jag ändå att det här är en bra seriebibel. Den jag håller allra högst är Madsens ”Människosonen” som verkligen är en fantastisk skildring av framförallt johannesevangeliet. Sen kom det en riktigt bra mangaseriebibel som heter Messias, med fortsättning i apostlagärningarna. Men sedan kanske hjältarnas seriebibel kommer trea.

 

Att läsa bibeln som man läser serier

Riktigt humorlös och eländig syn på kristen tro. I serieform. Ur "Chick tracts"

Riktigt humorlös och eländig syn på kristen tro. I serieform. Ur ”Chick tracts”

Jag lyssnar en del på Kalle Linds pod ”Snedtänkt” om allehanda obskyra ämnen. Nyligen hörde jag honom tala om superhjältar i ett gammalt avsnitt. Som du som följt Vandra Vägen ett tag vet så är det ett ämne som alltid engagerar mig så det var förstås roligt att höra. Kalle själv var ganska skeptisk mot superhjälteserier och hade aldrig läst några som barn så han fiskade många gånger efter om hans samtalspartner Jimmy Wallin VERKLIGEN tyckte serier var roligt och häftigt eller om även han kunde inse att det ibland var ganska larvigt och töntigt.

Jimmy svarade då att han givetvis också kunde se att det var rätt märkliga och löjliga saker som försiggick i seriernas värld men att han ändå älskade dem högt. Det gjorde liksom inget, hans kärlek till serierna var för stark och grundmurad så den tålde att han blev lite töntig som serieläsare.

Plötsligt drämde han till med en liknelse vid bibeln. Han sa något i stil med att han kanske läste serier ungefär som en troende läste bibeln. Han höll dem så högt att han kunde bortse från mycket underligheter. Typ så. Jag tyckte det var en intressant bild för det sätter fingret på några saker kring bibelläsande.

1. Även inbitna bibelläsare kan (tvärtemot vad många kanske tror?) ha förmåga att se hur märkliga och underliga många saker är i bibelns värld. Ser man det inte som något hot så kan det hända att det bara blir roligare att läsa bibeln tack vare dem.

2. Många som är mer skeptiska till bibeln kan nog anta att mer inbitna bibelläsare missat att tänka på en hel massa problematiska saker som rör motsägelser i bibeltexten, omöjligheter i berättelserna eller vad det nu kan vara men jag tror det brukar vara tvärtom. Att ju mer man fördjupat sig, desto fler stenar har man vänt på. I alla fall om man vågar ha en öppen och ärlig inställning till sin bibelläsning.

2. Man skulle kanske kunna säga att man kan älska bibeln, tolka sitt liv utifrån den och hålla den väldigt högt men ändå ha ett avslappnat förhållande till den. Kanske rentav skämta om den personerna i den. Och kanske är det över huvud taget inte ens någon motsägelse i det. Det kanske snarare är en del av att älska den?

Så tänker jag. Hur tänker du?

Stålflickan och julens budskap

 

Jobbigt för Stålflickan.

Jobbigt för Stålflickan.

Jag tycker det här är en intressant bild från ett gammalt nummer från supergirl. Jag vet inte så mycket om seriens innehåll men vi ser ju helt klart att hon har kärleksproblem . ”Vad är det för bra att vara stålkvinnan om man inte ens kan få en träff”. Ur feministisk synvinkel finns det nog mycket att vara tveksam till här. Själv tänker jag på en sann historia som Tim Keller brukar berätta.

Det var en tonårstjej som pratade med honom och sa nåt i den här stilen.

”Jag vet att jag är Guds älskade barn och att han gett sitt liv för att vinna mig för sig och så men vad tjänar det till när jag inte ens kan få nån date med någon kille?”

 

Teologiskt sett är julen vi just firar ett viktigt svar på våra mänskliga frågor om vi är älskade och viktiga eller inte. Svaret är att vi är så älskade att Gud steg ner till jorden för att förklara sin kärlek till oss och reparera relationen mellan sig och oss. Sen kanske det ändå är svårt att ta till sig det så att det blir verkligt för oss.

Jag undrar om en medeltida människa hade kunnat säga som tonårstjejen? Som jag förstått det var religionen i högsta grad något verkligt och påtagligt för mindre sekulariserade människor än vi. Nu kan det lätt bli att religion kanske i och för sig är bra men det är ändå något som ligger vid sidan av det riktiga livet och det som är viktigt på riktigt.

Jag vet inte vad jag ska säga om det här mer än att det är tankar som bilden drog igång. Vad tänker du om det jag skrivit? Fundera lite och skriv sedan en kommentar!

Mangaevangeliet enligt Naruto

 

Ett och annat tydligt uttryck för tro förekommer...

Ett och annat tydligt uttryck för tro förekommer…

Jag har nu under ganska lång tid läst mangaserien om den unge ninjan Naruto. Jag har också mycket långt kvar att läsa för det är precis hur många pocketar som helst. Man kan för övrigt läsa hela serien på nätet här.

Jag har länge tyckt mig se en hel del paralleller mellan Naruto och Jesus och de har bara blivit tydligare allteftersom handlingen fortskrider.

Naruto är som sagt en ung ninja. Han kommer ur ett utanförskap i sin by men är fast besluten att bli ”hokage”, ledare för byns ninjor, i framtiden. Han är till att börja med inte särskilt stark man han är oerhört envis och har dessutom slumrande mäktiga krafter inom sig.

Naruto slåss förstås en hel del men trots det följer han en annan livsfilosofi än många andra ninjor. Likheterna med Jesus (och den här bloggen) går i dagen eftersom han talar om det som sin (ninja)väg. Naruto är oerhört fäst vid sina vänner och gör vad som helst för dem. Han vägrar kompromissa med sina övertygelser för kortsiktig vinning (som makt eller att uppfylla sina mål genom ”genvägar”). Han ser också det goda som finns i andra och på något märkligt sätt lyckas han bli vän med motståndare efter motståndare. Jag tänker på något som kan sägas om såväl Kristus som om Abraham Lincoln och som är tydligt i ett citat av den senare:

”Visst förgör jag väl mina fiender? Jag gör dem till vänner!” (ungefärligt citat)

 

Naruto himself

Naruto himself

I takt med att Naruto blir starkare blir det allt tydligare att han har en roll att spela när världens öde står på spel. Här kan man se likheter mellan ”världens sätt att se” som Paulus kunde kallat det, och ett annat synsätt som Naruto står för:

”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.” (Rom 12:2, som jag helt säkert citerat många gånger förut här på bloggen).

 

 Har du läst Naruto eller har andra tankar om det jag skrivit här? Skriv en kommentar så pratar vi vidare om det!

Öga mot öga med en rom

Serietidning som hjälper.

Serietidning som hjälper.

Precis som på många andra håll i landet finns det numera tiggare i Götene. De är romer och brukar sitta och tigga utanför mataffärerna. Jag har pratat lite med dem och fått höra en del om det hårda livet i ett vintrigt Sverige. Mest upprörd är jag ändå över att det uppenbarligen finns ganska många som tycker det är legitimt att bete sig illa mot dem eller till och med ta till våld mot dem vilket har hänt flera gånger. Läs gärna ”där är ju en människa” för mer tankar av samma slag. Väldigt många romska tiggare är även kristna trossyskon. Vi hör ihop djupare än vi kan förstå.

Jag blev hursomhelst glad den dagen jag såg en av dem stå och sälja tidningar istället. Plötsligt kunde man mötas stående öga mot öga, vilket kändes sympatiskt.Jag trodde först att det var nån variant på de hemlösas tidning ”situation” men det var det inte. Det var istället ett seriealbum, ”Sofia z-4515″ (som jag faktiskt redan läst eftersom det finns utgivet tidigare och jag ju är en serienörd) om några romer under förintelsen.

Inuti.

Inuti.

Det var (som kanske alltför få vet?) många romer som hamnade i nazisternas läger, tillsammans med judar, homosexuella, jehovas vittnen, handikappade och andra. Av dessa grupper kanske det är romerna som fortfarande har svårast att bli accepterade i samhället.

Köp alltså gärna tidningen om du ser någon sälja den. Det är bra på flera sätt, du får hjälpa en fattig tidningssäljare och en berättelse om romernas historia får spridning.

Och vill du förresten läsa mer om tiggare så ta en titt på min dikt ”tiggarens älskade ansikte”.

Har du sett någon sälja tidningen?

Dryga kristna som avskräcker

Varde ljus, en Herman Hedningserie.

Varde ljus, en Herman Hedningserie.

Jodåsåatt. Ibland förenas mina intressen för serier och teologi. Häromsistens hittade jag det här lilla seriealbumet på biblioteket ”varde ljus, den mörka sanningen om Skapelsen”. Jag har läst en del Herman Hedningserier tidigare så den skäggige svävande Guden där är bekant sen innan. Serien driver rätt friskt med Gud som en snarstucken och grinig gubbe som egentligen inte är mycket att lita på alls.

Själv så tycker jag kanske att det är lite väl grovhugget som religionskritik betraktat och det är ju heller inte dess främsta syfte men allting är ju intressant på sitt sätt. Jag får nog skylla på mina alltför analytiska glasögon att jag har svårt att läsa serien som bara humor. Tecknaren Jonas Darnell skriver i slutet hursomhelst om sin egen syn på religion som något ofta förtryckande och fördummande.

På instinkt vill jag ju säga emot. Jag tycker inte att hans syn på religion i allmänhet och  kristen tro i synnerhet stämmer särskilt bra och då kan man uppleva parodin som ett skott i ribban.

Sen tänker jag en gång till. Jag tänker också på en radiointervju jag hörde med en naturvetare som på senare år allt oftare blev öppet ifrågasatt och kritiserad på märkliga och respektlösa sätt just från kristna. Vetenskapskritiken lever och frodas uppenbarligen. Den sorgliga sanningen är att det nog ligger mycket i den bild av kristna man kan möta hos Dawkins och föreningen Humanisterna. Givetvis handlar det inte om att alla kristna beter sig illa men det räcker att de högljuddaste gör det.

Jag har inte svårt att se framför mig hur det hade varit för mig själv om livet varit annorlunda och jag hållit på med naturvetenskap istället (vilket mycket väl kunde ha hänt). Min kristna tro till trots hade jag förmodligen blivit mer och mer avig mot religion om jag hela tiden blev attackerad på oinsatta sätt.

Så jag får läsa Herman Hedning som en läxa i ödmjukhet istället. Vi kanske fått de ateister vi förtjänar?

(Det blev inte att jag lade upp kyndelsmässodagens predikan trots allt. Ta en titt på kyndelsmässodagens ikon istället om du vill.)

 

 

Watchmen och ett gudsbevis utifrån motrörelse

Den tecknade serien watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons är en av tidernas mest hyllade. För några år sedan kom den också i filmformat, väldigt likt originalserien och mycket sevärt. Det som kommer nu kan innehålla spoilers för någon, läs gärna serien först. Du kan låna den av mig.
Jag tycker själv mycket om serien och vill gärna rekommendera den till dig. Där finns en känsla av hopplöshet som jag tycker kan bli jobbigt berörande, alla huvudpersonerna är ju föredettingar som fått ge upp sina drömmar och sina självbilder av sig själva som hjältar. Utifrån det kan man fundera mycket på sitt liv och vad man förväntar sig av det.
I serien finns en enda supervarelse som är verkligt mäktig; Doktor Manhattan. Han fick sina egenskaper i en strålningsolycka (jodå, det är en drift med superhjältegenren så varför vara originell?). Det verkligt oroande med honom är att tid och rum saknar betydelse för honom, han lever djupt in i den fysiska verklighetens mysterier (vilket också gör det allt svårare att leva med andra människor). När värden är hotad ser han i grund och botten ingen anledning att rädda den, vad spelar det förr roll i det verkligt stora perspektivet? Civilisationer, ja till och med arter, planeter och galaxer kommer och går i detta stora kosmos. Till slut försvinner de utan spår.
I sista sekunden blir han motbevisad. Det finns något verkligt speciellt med människorna, de är inte ödesbundna eller begränsade till att handla utifrån förutsättningarna. De kan också förlåta. Älska. De kan vända något ont i något gott. Något sådant har för honom ingen motsvarighet i hela tillvaron, det måste bevaras från undergång.
Jag hörde den förre anglikanske ärkebiskopen tala med Richard Dawkins om vetenskapen. Han sade att det unika med människan är att i henne har materien blivit medveten om sig själv. Och kan i någon mening handla fritt. Jag tänker också på den jesuitiske naturvetaren Teilhard de Chardin som är inne på samma spår; i människan kan kosmos slutligen lovsjunga sin skapare. Om hon vill.
Inom fysiken talas det om entropins andra lag. Den går ut på att allt ständigt bryts ner och faller sönder. Kaosnivån, oordningen, i universum ökar ständigt. 
Då tycker jag det är fascinerande att det motsatta också verkar gälla. Av någon anledning ordnas världen också ständigt. På jorden har det framträtt allt mer komplexa system och varelser tills vi är där vi är nu. När jag gräver med en spade bryts spaden ner genom slitningen men min kropp kompenserar och bygger upp istället. Musklerna stärks, huden i handen tjocknar. 
Livet strävar obönhörligt på och håller de nedbrytande krafterna i schack, dag för dag. Människan har i det lilla en begränsad, men ändock, frihet att forma sitt eget öde.
För mig blir det något som väcker förundran. Ett slags gudsbevis utifrån watchmen om man så vill, lite oväntat för i watchmens värld verkar Gud inte direkt närvarande annars.
Jag har även tidigare skrivit om gudsbevis:
och sist men inte minst:

Superhjältarna på Vandra Vägen

Att blogga på Vandra Vägen har bland mycket annat inneburit att jag kommit ut som serieälskare. Dessutom har jag försökt använda mig av olika superhjältar för att förklara saker i den kristna tron. Här är de blggposter du ska titta på för att läsa mer!
Batman
 -Inte mindre än tre bloggposter som förklarar vad Batman kan lära oss om vandringen på Vägen.

Stålmannen
-Stålmannen och Jesus liknar varandra, eller gör de det?

Avengers
-Superhjätegruppen Avengers som en bild av Kyrkan!?

X-men
Mutanthjältarna i X-men förklarar kallelsen och vad det innebär att vara Guds folk

Och en till som kanske inte riktigt räknas som superhjälte (eller vad vet jag?)

Buffy vampyrdödaren
Kampen mot det onda och magi, men finns Gud i Buffys värld?

Det tredje testamentet

Återigen lite serier på Vandra Vägen. Senast på Lidköpings bibliotek hittade jag den här fyrdelade serien ”Det tredje testamentet”. Dramatiska omslag som du ser och över huvud taget väldigt vältecknat!
Författare och tecknare har fått råd av medeltidshistoriker vilket gör att mycket av miljöerna och tankegodset är väldigt övertygande. Andra delar är… mer fritt skapade så att säga.
Läs den om du kommer över den!

"Preacher", en serie om en pastor

Serien ”Preacher” av Garth Ennis och Steve Dillon är en av de mest hyllade serierna genom tiderna. Eftersom huvudpersonen är en pastor och handlingen knyter an till kyrkan tänker jag att den är värd att nämnas här på bloggen. Handlingen är också inflätad i stora övernaturliga skeenden.
Jag tyckte hela tiden att serien var otroligt välgjord. Det var fina personteckningar, spännande handling, hemliga sällskap och så vidare. 

För att säga något kort om handlingen så liknar den i mycket ”Da vincikoden” och liknande konspirationsteorier. Det känns i sig inte som något jättefräscht grepp. Gud är inte någon god gud direkt, inte heller hans hantlangare på jorden. Huvudpersonen Jesse Custer har under mycket dramatiska former lämnat sin tjänst och försöker sedan genom märkliga krafter han fått ställa Gud mot väggen.

Som så mycket annat som utger sig för det har ”preacher” inte mycket med kristen tro att göra, bara med dess vrångbilder. Kristen teologi säger inte att Gud är någon kärlekstörstande egocentriker i himlen, tror vi det har vi en gudsbild som är alltför mycket människans avbild. Det hindrar förstås inte att serien är av väldigt hög kvalité men som kritik av kristendomen träffar den inte riktigt rätt. Åtminstone inte för mer renläriga sammanhang. Den kristna tron är inte på en ensam gud som skapar för att bli älskad utan av en treenig gud som redan har relation och skapar för att GE kärlek.

I serien figurerar också en mycket intressant vampyr (jag har ju tidigare bloggat om serieversionen av vampyrdräparen Buffy och där uppstod en intressant liten diskussion om förhållandet mellan den magiska världen och kristen tro), Cassidy. Cassidy är på något sätt vampyr till sin personlighet på ett sätt som väcker funderingar. Han är en som utnyttjar sina vänner utan att vara medveten om det och förstör livet för de han stöter på.

Serien består av en rad tjocka album. De är väl värda att leta upp och läsa!