Pandora, Zeus och bibelns Gud

dsc_0561

Jag skrev nyligen en bloggpost om ”När Aton skapade himmel och jord” där jag jämförde en Egyptisk skapelsemyt med bibelns skapelseberättelse. Faktum är att jag sitter på en till liknande bloggpost. Även den utifrån en barnbok som väckt associationer. Denna gång en serieversion av myten om ”Pandoras ask”. På vilket sätt liknar den/skiljer den sig från de kristna tankarna?

Man kan säga att berättelsen börjar i paradiset. Människorna var odödliga, hade inga sjukdomar eller plågor och levde gott tillsammans. Männen alltså. Några kvinnor fanns inte då enligt myten.

Saker förändras när Prometeus stjäl gudarnas eld och ger åt människorna. Zeus blir vrålarg och hämnas på olika sätt. Det där är en historia för sig. När Prometeus slipper ur hans första fälla gillrar han en andra mot människorna.

Han skapar kvinnan. Den första kvinnan Pandora.

Och han ser till att de andra gudarna ger Pandora en massa fantastiska egenskaper som gör henne oemotståndlig för män. Han ser också till att hon blir väldigt, väldigt nyfiken. Och så får hon en man och livet är alltjämt perfekt, även för det första äkta paret.

Men så är det den där asken. Zeus har sett till att hon får en ask mot löfte att hon aldrig, aldrig ska öppna den. Det är förbjudet. Pandora blir förstås nyfiken på innehållet och hon kan också höra röster inifrån (eller inifrån sitt huvud?) som ber henne öppna den. Men hon står emot, hon sätter stora kedjor på den för säkerhets skull och gräver ner den.

Den lämnar henne ändå ingen ro och till slut faller hon för frestelsen att öppna asken. Och så slår Zeus fälla igen! Ut kommer alla möjliga plågor över världen. Hat och krig och sjukdom som förpestar livet för människorna. Som tur är kommer till slut även något gott ut ur lådan. Hoppet.

 

dsc_0563

 

Och hoppet gör att människorna trots allt kan uthärda sina lidanden och leva ett ganska gott liv.

Så långt den grekiska myten. Det jag har tänkt på under läsningen är att det finns en hel del likheter även här med den bibliska berättelsen om Adam och Eva. Eva blir frestad av en orm till att äta frukten från trädet som ger kunskap om gott och ont. Visst är det lite likt hur Pandora frestas att öppna den förbjudna lådan? Ett förbud blir brutet och ondskan kommer lös i världen på grund av den första kvinnan.

Jag lade in en bild på Zeus ur serien här ovan. Den stora frågan är egentligen hur lika Zeus och bibelns Gud är? Min tanke är att vi (och definitivt många amerikaner) lätt tänker oss en gud som Zeus när vi läser bibeln. Zeus är mäktig men också labil och lättstött och snabb att ta till blixtarna. Han gör allt detta med Pandora för att ställa till det för människorna. Sån tror jag att många tänker sig Gud även nu. Som en som inte vill oss väl utan kanske snarare gillrar fällor för oss och gärna sätter dit oss. Ser man det så är det verkligen väldigt lite skillnad på Pandora och Eva.

Men det står inte så om Eva. Vi kanske läser in sånt som inte står där? Tänk om frukten på trädet inte är en fälla som Gud ser fram emot att straffa när Adam och Eva ätit av den? Tänk om Eva inte alls är som Pandora att hon är förutbestämd till att inte kunna stå emot sin nyfikenhet?

Jesus säger oss att Gud är på ett annat sätt och i så fall är det Gud den kärleksfulle föräldern vi ska leta efter bakom kulisserna istället för den grinige Zeus. Berättelsen blir kanske inte mindre konstig för det för vi vet ju ändå inte var den där ormen kommer ifrån och hur det onda egentligen kom in i världen från början men vi får tro på en Gud som gör allt för att hjälpa Adam och Eva, även efter ”syndafallet” och visst är det en stor skillnad i att tro på en sådan Gud?

Vad säger du om detta med Eva och Pandora? Skriv en rad med synpunkter!

 

crumb

När Aton skapade himmel och jord

Aton skapar och grejar!

Aton skapar och grejar!

Om jag inte får på nöten för synkretism och att vara flummig svenskkyrklig präst efter den här rubriken får jag det väl aldrig. Men vad gör man inte för att klickbeta lite? Här kommer i alla fall något som verkligen är både renlärigt och intressant.

Det där med källor är knepigt i det här fallet så ta gärna allt jag skriver med en nypa salt. Källan är nämligen en barnbok jag hittat på biblioteket (samma titel som bloggposten, skriven av Hofmeyr och Daly). Men den utger sig i alla fall för att återge en skapelsemyt från det gamla Egypten, som ska ha återfunnits på pyramidväggar, på mumiers sarkofager och innanför deras lindor. Från 2500 fKr och framåt som senast kring 1070 f Kr. 1500 år är ingen liten tidsrymd får man säga.

Jag misstänker att det här är en lite hopjämkad version av berättelser som säkert skiljer sig åt i detaljer. Eller något sådant. Jag tror jag fått lära mig att kulten till Aton var en slags monoteistisk strömning i konflikt med det gamla systemet men vad vet jag. Man kan också tänka sig att den här berättelsen som den står i boken påverkats av den bibliska för att bli mer tydlig för nutida läsare, att titeln är så lik början på den bibliska skapelseberättelsen antyder väl det? Jag vill i alla fall dela med mig av berättelsen.

Det börjar i mörkret över stora vatten. Sedan kommer en lotusblomma upp och knoppen öppnar sig. Ut kommer ”gudabarnet Aton” och sprider ljus över vattnet. Men blomman sluter sig ibland så hans ljus försvinner. Sedan låter han vindar blåsa över havet, och regn falla. Dessa blir gudarna Shu (visst är det spännande att det namnet låter som någon som blåser?) och Tefnut.

Shu och Tefnut får i sin tur sonen Geb, jordens gud och dottern Nut, himlens gud. Dessa tycker så mycket om varandra att de vill vara nära varandra hela tiden (VÄLDIGT nära för att vara syskon) och till slut beordrar Aton Shu att ställa sig och hålla upp himlen över jorden vilket ger plats för berg och floder och allt liv på jorden. Aton fäste som tröst för Geb stjärnor på himlavalvet Nut så att hon kunde synas också i mörkret.

Sen skapade Aton fler gudar och Efter en märklig episod där vishetens gud Thot spelar brädspel med månguden skapas ytterligare några gudar. Uppräknade på olika dagar som kanske ska förklara varför månader har olika många dagar eller nåt.

Till slut drar sig Nut tillbaka från det aktiva regerandet och är sedan helt enkelt solskivan på himlen.

Vad är så roligt med det här då, du som är kristen?

Kom ihåg att det här är en mer eller mindre samtida skapelseberättelse med de vi har i bibeln. Det gör att det är väldigt intressant var de liknar varandra eller skiljer sig åt. Likheterna:

1. Världsbilden verkar vara ganska lik med ett himlavalv som spänns upp över en jordskiva och med stjärnor som är ”fästa” på himlafästet. Att skilja himmel och jord åt är en av huvudhändelserna både i denna skapelseberättelse och den bibliska.

2. Båda berättelserna börjar i mörker över vatten och det första som händer är att en gud kommer med ljus. Aton är dock mer en del av systemet eftersom han dyker upp i den där lotusen och inte verkar ha helt kontroll. Det fortsätter också med vinden. Det motsvaras kanske av ”en gudsvind svepte fram över vattnet” i bibeln?

3. Kanske lite likt Guds vila på slutet i skapelseberättelsen att Aton blir en sol på slutet?

Så skillnaderna då.

1. Alla dessa gudar. Det är det mest uppenbara att det här verkligen är en polyteistisk världsbild där olika naturfenomen eller annat tolkas som olika gudar. Den bibliska skapelseberättelsen sticker av tvärt med att tro på en enda och betydligt mycket mer suverän gud.

2. Människorna är ju inte ens med. Världen men framförallt de olika gudarna är stjärnorna i den här skapelseberättelsen. Den bibliska mynnar ju först ut i att människan skapas till Guds avbild och att Gud sedan vilar. Människan har en väldigt central roll i den berättelsen.

När jag tänker på det här så ser jag det inte alls som att de bibliska författarna skulle ha gjort en ganska lik kopia av berättelsen de hade i stormakten intill. Snarare att det visar på att den världsbild som ges uttryck för var ganska allmänt erkänt (himlavalvet över jorden) och att vi just därför desto tydligare kan få syn på vad som var unikt med just det hebreiska sättet att förstå Guds vilja med världen. En suverän Gud som är den ende i sitt slag, och människan som en viktig motpart till Gud. Inga småsaker alltså.

Vad tänker du om detta kära läsare? Skriv gärna en kommentar om du orkat igenom denna långa bloggpost!

 

kan

Världen Gud skapade var inte perfekt

Gud (som vanligt misstänkt likt Jesus på avbildningen) skapar världen.

Gud (som vanligt misstänkt likt Jesus på avbildningen) skapar världen.

Idag vill jag skriva om en viktig teologisk insikt. Jag har spetsat till rubriken medvetet och jag står för den men kanske inte på det sätt som det ser ut vid första anblicken. Jag tänker inte skriva något som står i motsats till bibelns teologi här, snarare skulle jag våga säga att det blir ett förtydligande av vad bibelns säger och inte säger.

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Så börjar våra biblar. Gud skapar alla möjliga saker i skapelsen och varje gång något är färdigt står det att ”Gud såg att det var gott”.

I en barnbibel jag läser ur hemma står det något annat. Det står ”Gud hade skapat en perfekt värld”.

Fundera lite på skillnaden mellan de båda. Jag har själv fått lära mig att Gud skapade världen perfekt och det har säkert du också fått med dig. Men det står ju inte så i bibeln och det spelar nog större roll än man kan tro.

Jag har skrivit en del bloggposter om hur den kristna tron ju föddes ur den judiska men tidigt utmanades av mötet med den grekiska tankevärld som rådde i stora delar av den då kända världen. I det här fallet kan man känna igen tanken om det perfekta i till exempel Platons tanke om idévärlden där det finns perfekta förebilder till allt som här på jorden är fult av olika sorters brister. Jag har letat frenetiskt runt på bloggen efter en gammal bloggpost som borde finnas någonstans. Hursomhelt handlade den om att vi lätt kan läsa om Platons ”himmelrike” och tänka att ”är inte det där väldigt likt den kristna synen på saken? Vad spännande!” när det egentligen är tvärtom. Att vår bild av det kristna synsättet på världen blivit så färgat av grekisk filosofi att vi inte ens märker att vi läser in det i vad vi läser i bibeln.

Jag har också skrivit om liknande saker när jag skrivit om ”lycka eller glädje som mål i livet”. En av mina bättre bloggposter så läs gärna den.

 Vad spelar det för roll då, om världen är skapad god eller perfekt från början? Det kan väl gå på ett ut? Konsekvenserna blir stora, inte minst för vår syn på oss själva.
Om skapelsen var perfekt från början går det egentligen inte att göra något med den utan att den blir sämre av det. Det går inte att förbättra det perfekta, bara förstöra. Och det rimmar egentligen väldigt dåligt med att människan får som uppdrag från Gud att råda över skapelsen. Vad finns det att göra om allt är perfekt?

Istället får vi tänka oss en annan bild. Där Gud skapat en värld som är god men också rymmer en massa potential för sådant som kan bli. Och Gud vill ha med människan som medskapare för att utveckla livet här tillsammans. Sedan går det visserligen åt skogen i och med att människorna lyssnar på ormen istället för på Gud men målet med människan har hela tiden varit att vi ska använda vår kreativitet och bidra till denna värld. (Läs också gärna den här gamla bloggposten om att ”det börjar med en trädgård och slutar med en stad” om bibelns början och slut.

Tankar, frågor eller synpunkter på det?

Två engelska argument för att tro

Smart kille som räknar ut hur det funkar med tron.

Smart kille som räknar ut hur det funkar med tron.

Det har förekommit ganska många gånger här på bloggen att jag ger mig in på de filosofiska argumenten kring Guds existens och liknande. Idag har jag hittat två videor som jag rekommenderar. Den första är gjord av Justin Brierley som för övrigt leder den fantastiska brittiska radioshowen/podcasten ”unbelievable” med samtal mellan troende och icketroende. Där har han en moderatorroll så det är nytt för mig att se honom ta ställning så här.

Här är vad man skulle kunna kalla ett argument för att det finns en skapare utifrån den finkalibrerade naturkonstanterna. Och med pedagogisk hjälp av en tärning.

 

Den andra filmen tycker jag också har mycket att ge även om jag själv tycker att tonen i den är sämre. Lite mer von Oben. Peter Kreeft är hur som helst katolsk religionsfilosof full av bra oneliners och genomtänkta argument. Här handlar det om fördelarna med att tro på Gud vare sig det är sant eller inte.

I slutet nämner han ”skeptikerns bön” som jag tycker var intressant så jag översätter den här.

Gud, om du finns måste du veta att jag inte är en troende. Så snälla Gud, ge mig trons gåva, när och hur du finner det för gott. Jag vill tro allt som är sant. Amen

 

Vetenskapen och världen som gåva

Luther gläder sig över Guds gåvor.

Luther gläder sig över Guds gåvor.

Idag vill jag bara dela med mig av ett kort men belysande citat. Det handlar om skillnaden mellan vetenskapens perspektiv på världen och sådant som den inte kan säga, men som teologin kan. Citat av Terry Eagleton:

”Skillnaden mellan vetenskap och teologi handlar, som jag förstår det om huruvida du kan se världen som gåva eller inte. Och den frågan kan inte besvaras genom att du undersöker själva saken, lika lite som du genom att granska en porslinsvas kan komma fram till att det är en bröllopspresent

(Magnus Malm ”som om Gud inte fanns” s151)

Luther på bilden får illustrera detta. Han har hittat en massa lakrits och för honom är det självklart att allt gott ytterst sett är gåvor från Gud.

Ett flytande jag (och en stadig Gud)

 

Allt flyter?

Allt flyter?

Kastar mig på rätt luriga tankar lite sådär på en höft som jag gör ibland.

Ibland stöter jag på tankar om att det är svårt att veta vad som verkligen är ”ditt riktiga jag”. Vi är så olika i olika tider i livet och efter situationen vi står i. Vi spelar våra olika roller men vem är vi egentligen? Utan masken? Ett begrepp för detta är att man kan tala om ”flytande jag” -att vi egentligen saknar kärna utan bara är de vi för stunden är, i morgon kan vi vara en annan. Vi blir till i det sociala samspelet med andra.

I kyrkans värld talar vi ganska mycket om att ”vara sig själv” och eftersom vi är skapade av Gud ser vi det som självklart att vi har någon sorts kärna som är vårt sanna jag. Samtidigt är detta autentiska jag något vi måste bli. Bli de vi är skapade att vara men inte är (på grund av synden som fördärvat oss).

Det är paradoxalt men sant att det inte är så lätt att veta hur man ska vara för att vara sig själv.

En intressant sak att ta fasta på är just detta med hur mycket vi hänger samman med andra människor. Man kanske till och med skulle kunna säga att vårt jag består i alla våra relationer. På ett sätt är det långt ifrån hur vi brukar tänka inom kristen tro men på ett sätt inte. Vi brukar ju faktiskt säga att det är just en relation som definierar vilka vi är, närmare bestämt relationen till Gud.

Det krävs inte att vi tänker oss att det mänskliga subjektet är stadigt och håller ihop över tid för att få den kristna tron att gå ihop. Det har vi aldrig sagt. Det är Gud som är den yttersta verkligheten och allt skapat är i grund och botten ganska flyktigt. Vår sanna personlighet har vi inte i oss själva utan ”i Kristus” -det är den vi blir tillsammans med honom som verkligen är oss själva. I varje situation. I varje ”delperson” som vi kan tänkas ge uttryck för. Identiteten i Kristus kommer så att säga från framtiden, det är snarare den vi är på väg att bli som definierar vilka vi är, inte var vi kommer ifrån.

Detta med att det mänskliga subjektet är så väldigt stabilt och viktigt tror jag snarast borde härstamma ur Descartes och upplysningstiden och så? Rätta mig om jag har fel.

Så: Det är omöjligt att vara sig själv. Om man inte är det i relation till Kristus. Plötsligt blev det ju faktiskt riktigt kristet det här!

Det var förhoppningsvis helt begripliga tankar. Vad säger du om dem? Skriv en kommentar!

Hur Gud handlar i världen

 

Vem påverkar vem mest? Handlar Gud genom hur människor påverkar varandra?

Vem påverkar vem mest? Handlar Gud genom hur människor påverkar varandra?

Det här går delvis i det jag skrev igår om ”Vad gör Gud i Ruts bok” och de kopplingar till nätverskvetenskap jag talade om i den predikan. Häng med, det här är en sån där stund då trådar knyts ihop från gamla fina bloggposter.

I min predikan i söndags fick jag alltså tillfälle att återvända till det jag skrivit om då jag läste boken ”connected” (som jag också bloggade om under ”nätverket och frälsningen”). Jag har också kommit att tänka på något annat jag skrev om för ganska länge sedan.

I bloggposten ”Gud talar i min hjärna” skrev jag om olika sätt att utifrån en naturvetenskapligt präglad världsbild ändå fundera på vilka möjligheter Gud har att påverka händelseförlopp genom sådant som ser slumpartat ut.

Utifrån fysiken har jag förstått att på en mycket grundläggande partikel och strålningsnivå så ter sig materia och energi väldigt kaotiskt. Man skulle kunna tänka sig att Gud handlar genom att göra väldigt små förskjutningar i kaoset som i slutänden kan få stora konsekvenser på mer synliga nivåer. Om vi tänker oss att Gud har möjlighet att förutse precis vad en sådan liten, icke för oss spårbar, manipulation skulle få för konsekvenser så har Gud möjlighet att verka även inom fysiken som vi känner den.

Jag fick samma tanke när jag läste om hjärnan. Hjärnan är också ett svåröverblickat virrvarr av signaler som skickas hit och dit. Av allt som försiggår i hjärnan är det en bråkdel som når vår medvetna nivå i form av tankar eller medvetna sinnesförnimmelser. Elektriska signaler stoppas på vägen eller förstärks av andra så att de till slut kan nå vårt medvetande. I bloggposten om hur Gud kan tala till oss spekulerade jag i att det skulle kunna vara så att Gud med mycket små förstärkningar av signaler kan se till att tankar ”går fram” till oss vid rätt tillfälle. Återigen är det då omöjligt att se en yttre agent mitt i allt kaos i hjärnans elcentraler.

Slutligen då detta som jag skrivit om utifrån nätverkstänkande. Mänskliga nätverk kan också beskrivas som extremt komplexa system där vi hela tiden påverkar varandra på olika sätt. Vi smittas av glädje och ilska, av slarv och osjälviskhet. Hela tiden är mänskligheten som ett böljande hav av påverkan oss emellan. På samma sätt som i mina två andra punkter kan vi mycket väl tänka oss att Gud kan handla fördolt i förlopp i den mänskliga historien genom att ytterst diskret förstärka eller försvaga något steg i den mänskliga interaktionen. Till exempel låta en tanke få spridning snabbt i stora grupper.

Jag vet inte riktigt hur hållbart det här är eller riktigt vilka slutsatser man ska dra om det ligger något i att Gud handlar i atomkärnorna, hjärnornas virrvarr eller i folkvimlet. Jag tycker bara det är en väldigt fascinerade tanke. Och i alla fall så långt jag kan se nu så rimmar den bra med kristen teologi om att Gud är verksam och engagerad i sin skapelse och i vår historia och talar och leder människor på olika sätt.

Vad tänker du? Skriv en kommentar!

Skapelseteolog och klimatforskare

 

I harmoni med naturen. Måste vi lära oss leva.

I harmoni med naturen. Måste vi lära oss leva.

Igår hörde jag på sommar i p1 med Johan Rockström, ledande klimatforskare. Det tycker jag att du också ska göra. Jag tycker att det var ett djupt inspirerande program. Han började visserligen med att beklaga att han skulle komma dragande med den obehagliga sanningen om hur illa läget är med världen, hur nära kollapsen vi är. Programmet slutar ändå hoppfullt. Med att engagerade minoriteter faktiskt förändrat historiens gång förr och med en rad hoppfulla tecken.

Jag har ju skrivit en del skapelseteologi och saker kopplade till klimatfrågan här på Vandra Vägen (kolla etiketten ”skapelseteologi” i marginalen) men Rockström är ju en expert på klimatområdet med specialkunskaper vi nog alla behöver få koll på.

Jag fick en lustig känsla av att Johan Rockström talade precis i såna termer som kristna teologer ofta använder, som att se oss människor som förvaltare (eller kanske faddrar) till skapelsen. På ett sätt talar han väldigt starkt om människans unika plats i världen även om den nu lett oss till katastrofens rand. Vi befinner oss i ”antropocen”, människans tid i jordens utveckling. Den mäktigaste kraften i förändringen av världen är inte väder och vind utan vi. Han talar också väldigt vackert om moder jord som tåligt tagit så mycket stryk och varit så god mot oss men som nu kräver vår omvårdnad.

Allra roligast var kanske att han använde precis samma bild som jag använt här på bloggen, Valet vi står inför nu är vilken värld vi vill leva i. Mordor eller alvernas vattnadal. MIljövänner (och här är likheterna stora med kristna tänker jag mig) får ofta representera ett självplågande liv i majoritetens ögon men i själva verket är det tvärtom. Det är de (vi) som pekar och letar efter vägen till en annan värld, ett annat sätt att leva. Ett bättre, rikare sätt på alla sätt. Den rådande världsordningen har visat sig bankrutt på så många nivåer. Den har helt uppenbart inte kunnat ge oss det vi behöver för ett gott liv för alla.

Rockström talar också om visionernas roll. Att styras av drömmen om vad det är för värld vi vill ha. Där är han också nästan teolog. Hoppets drivkraft är alltid framtiden. Som kristen får vi lita på att vi är i goda händer när vi arbetar för ett annat sätt att leva här och nu.

Vi måste hjälpas åt att hålla klimatfrågan vid liv. Det känns som att det ljusnar på många fronter nu och att det händer mycket. När det väl lossnar kanske utvecklingen går mycket fort. Alla har allt att vinna på det.

Jag andas förorenad luft

Förnedring. Om det är någon vi älskar som lider den så lider vi också.

Förnedring. Om det är någon vi älskar som lider den så lider vi också.

 

Jag andas förorenad luft

men märker det inte

det är ju så lite men

Inget på jorden är oberört

av människan

Även längst ute

i polarisarna

finns små bitar

av människans avskräde

För hennes skull

lagd under tomhetens välde

är jorden.

Du måste hjälpa oss

märka

hennes förnedring.

Hon är dock vår mor.

Gud talar i min hjärna

Första gången de hör på en radiosändning. Obegripligt för dem hur det fungerar?

Första gången de hör på en radiosändning. Obegripligt för dem hur det fungerar?

 

Dagens rubrik är minst sagt märklig men kanske är det sant? Häng med i följande:

För ett bra tag sedan läste jag i den här boken om skapelseteologi där det stod om ett teologiskt försök att förklara hur Gud kan handla i skapelsen utan att bryta mot naturlagarna.

Tanken var att om man går ner på tillräckligt basal nivå i partiklarnas och strålningens värld så ser till slut allt kaotiskt ut. Allt som händer ter sig slumpartat men summan av alla dessa små, små händelser är ändå grunden till det som syns högre upp i kemiska processer och fysiska lagar. Nu har jag glömt vad teologen som tänkt ut det hette men poängen var i alla fall att om man bara tänker sig att Gud är så oändlig (och här når min hjärna definitivt gränsen för vad som går att fatta för det är vansinnigt komplext) att Gud i varje stund kan förutse vad summan av dessa små kaotiska händelser skulle leda till i långa loppet så skulle Gud kunna agera ”under radarn” och styra händelseförlopp utan att det ens är möjligt att iaktta att någon gör något.

Jag har nyligen läst Johan Norbergs bok ”hjärnrevolutionen” och häpnat över de rådande rönen kring hur hjärnan fungerar. Där läste jag om att hjärnan också är ett oerhört komplext system. Miljarder kopplingar och synapser och allt vad det är samverkar i ögonblicket för att avgöra vilka signaler som ska ”gå fram” till medvetandet och vilka som inte är värda att notera. Ofta är det hela tiden små övervikter i vad som verkar vara ett kaotiskt flöde av impulser som avgör slutresultatet. Då tänkte jag att det liknade tankarna från boken om skapelseteologi.

Hjärnan är på samma sätt som den fysiska världen ett obegripligt komplext system och på samma sätt finns det en basal nivå där allt ter sig kaotiskt.

När vi tänker oss att Gud kan tala till människor och leda oss på olika sätt, kanske plantera tankar i våra huvuden så ligger det förmodligen för alltid bortom vad man kan bevisa eller avvisa med naturvetenskapens hjälp. Ändå kanske vi kan se en möjlighet att förklara det på motsvarande sätt som skapelseteologen gjorde. Om Gud bara vet precis hur allt hänger ihop skulle det kunna räcka med oerhört små puffar i rätt riktning i hjärnan för att tankebanorna ska ta helt nya riktningar och nya tankar födas.

Jag vet inte om det är viktigt att förankra kristen tro i hjärnforskningen såhär men jag tycker i alla fall att det är en spännande tanke. Vad tycker du? Skriv en kommentar!