Watchmen och ett gudsbevis utifrån motrörelse

Den tecknade serien watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons är en av tidernas mest hyllade. För några år sedan kom den också i filmformat, väldigt likt originalserien och mycket sevärt. Det som kommer nu kan innehålla spoilers för någon, läs gärna serien först. Du kan låna den av mig.
Jag tycker själv mycket om serien och vill gärna rekommendera den till dig. Där finns en känsla av hopplöshet som jag tycker kan bli jobbigt berörande, alla huvudpersonerna är ju föredettingar som fått ge upp sina drömmar och sina självbilder av sig själva som hjältar. Utifrån det kan man fundera mycket på sitt liv och vad man förväntar sig av det.
I serien finns en enda supervarelse som är verkligt mäktig; Doktor Manhattan. Han fick sina egenskaper i en strålningsolycka (jodå, det är en drift med superhjältegenren så varför vara originell?). Det verkligt oroande med honom är att tid och rum saknar betydelse för honom, han lever djupt in i den fysiska verklighetens mysterier (vilket också gör det allt svårare att leva med andra människor). När värden är hotad ser han i grund och botten ingen anledning att rädda den, vad spelar det förr roll i det verkligt stora perspektivet? Civilisationer, ja till och med arter, planeter och galaxer kommer och går i detta stora kosmos. Till slut försvinner de utan spår.
I sista sekunden blir han motbevisad. Det finns något verkligt speciellt med människorna, de är inte ödesbundna eller begränsade till att handla utifrån förutsättningarna. De kan också förlåta. Älska. De kan vända något ont i något gott. Något sådant har för honom ingen motsvarighet i hela tillvaron, det måste bevaras från undergång.
Jag hörde den förre anglikanske ärkebiskopen tala med Richard Dawkins om vetenskapen. Han sade att det unika med människan är att i henne har materien blivit medveten om sig själv. Och kan i någon mening handla fritt. Jag tänker också på den jesuitiske naturvetaren Teilhard de Chardin som är inne på samma spår; i människan kan kosmos slutligen lovsjunga sin skapare. Om hon vill.
Inom fysiken talas det om entropins andra lag. Den går ut på att allt ständigt bryts ner och faller sönder. Kaosnivån, oordningen, i universum ökar ständigt. 
Då tycker jag det är fascinerande att det motsatta också verkar gälla. Av någon anledning ordnas världen också ständigt. På jorden har det framträtt allt mer komplexa system och varelser tills vi är där vi är nu. När jag gräver med en spade bryts spaden ner genom slitningen men min kropp kompenserar och bygger upp istället. Musklerna stärks, huden i handen tjocknar. 
Livet strävar obönhörligt på och håller de nedbrytande krafterna i schack, dag för dag. Människan har i det lilla en begränsad, men ändock, frihet att forma sitt eget öde.
För mig blir det något som väcker förundran. Ett slags gudsbevis utifrån watchmen om man så vill, lite oväntat för i watchmens värld verkar Gud inte direkt närvarande annars.
Jag har även tidigare skrivit om gudsbevis:
och sist men inte minst:

Superhjältarna på Vandra Vägen

Att blogga på Vandra Vägen har bland mycket annat inneburit att jag kommit ut som serieälskare. Dessutom har jag försökt använda mig av olika superhjältar för att förklara saker i den kristna tron. Här är de blggposter du ska titta på för att läsa mer!
Batman
 -Inte mindre än tre bloggposter som förklarar vad Batman kan lära oss om vandringen på Vägen.

Stålmannen
-Stålmannen och Jesus liknar varandra, eller gör de det?

Avengers
-Superhjätegruppen Avengers som en bild av Kyrkan!?

X-men
Mutanthjältarna i X-men förklarar kallelsen och vad det innebär att vara Guds folk

Och en till som kanske inte riktigt räknas som superhjälte (eller vad vet jag?)

Buffy vampyrdödaren
Kampen mot det onda och magi, men finns Gud i Buffys värld?

Buffy the vampire slayer och kristen tro

En stack vampyrserier
En fin sak med att bo tillfälligt utanför Uppsala är att man har tillgång till det fina stadsbiblioteket igen. Sist jag var dit hittade jag en hel driva med serier som såg intressanta ut och i paniken över att snart åka härifrån för gott så lånade jag rubbet. Och lyckades till slut släpa hem det också. 
Bland lånen fanns en hel hög med album om ”Buffy, the vampire slayer”, mest känd som tv-serie förstås. I serien har Buffy lyckats överföra sin slayerkraft till en massa andra tjejer också och striderna mot det onda har lyft till en helt ny skala.
Serierna är bra och snygga även om det kanske är lite väl mycket tonårstilltal för en gamling som jag. Jag tänkte istället nämna något om vad jag som präst tänker på efter läsningen. Låt mig genast säga att jag tycker det är rätt ofarligt att läsa om monster och magi i sig utan jag tänkte mer kring vad det är för slags värld Buffy verkar i men det är intressant att fundera på varför den ser ut som den gör.
Den värld som vampyrerna och dråparna (översätt coolare själva om ni kan) befolkar är en värld där magi är närvarande men inte någon gud. I alla fall inte så vitt jag kunnat se. Buffy har hjälp av sina vänner med såväl magi som med profetiorna ur gamla luntor (Giles). Buffy är också den tydligaste frälsaregestalten som dräper de onda och envist kämpar vidare mot alla odds. Och på ett mer existentialistiskt plan är hon både en av människorna och hela tiden ensam och utanför på grund av sitt uppdrag. Det här är kanske det mest intressanta draget i serien, ytterst sett står hon, som vi alla gör på ett sätt, ensam med det uppdrag hon fått.
På andra sätt är skillnaderna mot kristen tro desto större.
Om jag fattat rätt så bygger kampen mellan gott och ont på att det finns en balans som ständigt måste upprätthållas. En slags yin och yang-dualism om man så vill. 
Det är alltid intressant att fundera på hur ”andliga” verkligheter skildras i populärkulturen. I en postmodern och individualistisk tid är individen universums centrum. 
Har du sett tv-serien eller läst serien?

Vandra Vägens batmantrilogi!

Bloggstjärna

Om du har följt bloggen ett tag har du säkert märkt att superhjältar i allmänhet och Batman i synnerhet förekommit vid ett antal tillfällen här. Om du inte har följt bloggen länge så har du gått miste om några av mina mest sägenomspunna blogginlägg. Oavsett så gör jag likt den stora George Lucas och släpper en samlingsvolym. Här har du batmantrilogin en gång till, för att minnas nostalgiskt eller möta för första gången.

Först ut: Batman versus Jesus!

Sedan uppföljaren: Batman och svagheten

Och slutligen trean: Batman och Fader Tomas

Alla mina vänner är superhjältar, av Andrew Kaufman

Finns kanske på ditt bibliotek också, eller annorstädes

Den uppmärksamme läsaren har märkt att det förekommer en och annan superhjälte på bloggen. Senast jag skrev om Batman fick jag en kommentar med ett boktips från signaturen Rosa. Boken Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman.

Småbarnspappa som man är är det bra med ljudböcker och den här fanns faktiskt på biblioteket. Kanske finns den på ditt också. Jag vill hursomhelst tacka för tipset och rekommendera boken. Den är rolig.

Nu kan man ju undra vad den här boken har med att Vandra Vägen att göra? Kaufman använder sig av bokens superhjältar för att fundera kring olika människotyper och mänskliga egenskaper. Ungefär som jag brukar försöka göra med Batman och de andra, så vi är på sätt och vis lite lika att läsa. Fast inte riktigt.

Avengers assemble!

Avengers, kämpar tillsammans!

Det har nyligen kommit en storfilm om superhjältarna i gruppen ”the Avengers”. Jag har inte sett filmen och frågan är väl om det någonsin sker, det brukar tyvärr sällan bli av att jag ser filmer som min fru inte vill vara med på (men som den som följt bloggen vet har både batman och stålmannen funnit med här tidigare). För ett tag sedan hörde jag också talas om någon amerikansk pastor som utgått från Avengers i sin predikan. Den predikan har jag inte läst eller hört men om JAG hade predikat kring Avengers hade det varit som en bild av den kristna Kyrkan.

Nu består ju knappast kyrkan av några superhjältar direkt, snarare mest av gamla syndare som behöver Guds nåd. Däremot finns det en annan intressant likhet, nämligen olikheten. Att alla i Avengers är olika varandra. Där finns bågskytten Hawkeye, åskguden Thor, den bepansrade Iron Man, Ant man som rider på myror och så vidare. Alla olika, och alla bidrar till helheten med det de har att bidra med. Så är det också med den kristna Kyrkan. Paulus beskriver Kyrkan som en kropp bestående av olika delar där varje kristen är en kroppsdel. Precis som det är meningslöst för kroppsdelarna att tävla och jämföra sig med varandra (de är ju inte jämförbara på något meningsfullt sätt) så är det också med kristna. Vi finns inte till för att konkurrera utan för att hjälpa varandra och arbeta tillsammans. De där superhjältarna känner ju sitt värde var och en. Captain America går knappast och surar för att han inte kan flyga och Iron man undrar inte om han eller Thor är viktigast för gruppen, huvudsaken är att man är med i samma team. Vad skönt det vore om vi kunde se mer så på varandra!

För övrigt har Avengers precis som den här bloggen (Vandra Vägen) också ett tufft allittererande stridsrop; ”Avengers assemble”! Ska det vara något med Kyrkan måste vi också sträva efter enhet. Den enhet som kommer av att vi alla hör till samma Herre, Jesus.

Batman och svagheten

Svag?

När jag skrev om Batman för ett tag sedan så kom jag att tänka på ett och annat om styrka och svaghet. Jag utgår här rätt mycket från tankar från Tommy Hellsten, den bästa författare jag vet till att skriva om styrka och svaghet, läs till exempel ”barn av livet”.

Man kan ju lätt tro att Batman är hur stark som helst men den styrkan kanske egentligen är ungefär som rustningen han bär. Den sitter utanpå. En gång som barn blev Bruce Wayne så illa sårad att han bestämde sig för att bli stark, mycket stark, och aldrig bli sårad igen. Han förberedde sig minutiöst och tränade sig till att bli starkare än någon annan. Han tog på sig en dräkt och en mask och satte i sin tur skräck i andra. Han blev en hämnare.

Och vi kan tycka att han är tuff och stark men hur är det egentligen? All denna styrka kompenserar kanske bara för hans stora inre svaghet. Dessutom är det ett liv som gör honom ensam. Livet som stark och orubblig går nämligen dåligt att få ihop med att leva nära och öppet med andra människor.

Med detta vill jag egentligen inte försöka ge sken av att kunna analysera och psykologisera speciellt bra, jag vill bara än en gång peka på hur olämpligt det är att ha batman som någon sorts manlig förebild (och det törs jag säga att vi är många som ändå någonstans har). Bäst är den styrka som kommer inifrån, inte från skalet. Som kommer från att vårda sina sår och lära känna sin svaghet, inte från att låtsas vara stark och hoppas att man på så sätt också ska bli det.

Stålmannen vs Jesus

Detta är inte Jesus

Jag har tidigare skrivit om Batman vs Jesus och hur olika de är varandra. Det finns dock en superhjälte som ligger närmare till hands för de flesta när man tänker på den stora GODHETEN personifierad. det är förstås mannen på bilden, Stålmannen.

Stålmannen är otroligt mäktig, har fantastiska krafter och är dessutom närmast orubblig i sin moral. Är inte det en rätt bra liknelse för en Frälsare?

Nja. Det kunde man ju tro. Och det har också varit populärt genom hela kyrkans historia att se på Jesus på det sättet. Framförallt tänker jag på de tidiga gnostikerna som såg Jesus som en ”theos aner”, en gudamänniska. Gud som stigit ner ibland oss.

Och det är ju så nära sanningen om Jesus att man kan tycka jag är petig nu. Det finns dock en viktig skillnad. Jesus Kristus är Gud som kommer till jorden SOM MÄNNISKA.

Stålmannen är ju osårbar men evangeliet om Jesus är berättelsen om att Gud gick med på att bli sårbar och gå in i det mänskliga lidandet. Det är en av de stora sakerna med den kristna tron, att Gud själv vet hur vi har det för han har själv upplevt det. Stålis vet ju inte hur det är att ha ont eller vara bristfällig men det vet Jesus. det gör det lättare att vända sig till honom med sina bekymmer. Visst händer det mycket under där Jesus går fram men det är för att han är den enda människan sedan Adam som står i en hel relation till Gud. Hans och Faderns vilja är ett  genom den heliga Anden. Jesus har inga superkrafter utan är helt och hållet människa. Samtidigt är han (obegripligt nog) helt och hållet Gud mitt i det enkla.

Det är för övrigt intressant att Stålmannens skapare (Shiegel och Shuster som var judar) var inspirerade av den judiska legenden om beskyddargestalten golem (גולם) , en gudomlig väktare som hjälper det judiska folket.