Vad är faran med att göra goda gärningar?

Extra svårt att vara ödmjuk om man är felfri som Jesus?  Här räddar han ett bortsprunget får men kommer ändå ihåg att han lever av Guds nåd.

Extra svårt att vara ödmjuk om man är felfri som Jesus? Här räddar han ett bortsprunget får men kommer ändå ihåg att han lever av Guds nåd.

Som fortsättning på tankar jag fått med mig från präst och diakonmötet vill jag idag skriva om varför det egentligen är så hemskt med goda gärningar i luthersk tradition. Kanske går det också in i sådant som det stått om i media senaste tiden där det kommit kritik mot ”pk-eliten” som ”tror de är så goda”?

Det är givetvis på ett sätt så att det alltid varit något väldigt gott och viktigt att göra goda och kärleksfulla gärningar även som lutheran men det har också ofta funnits en tvekan. Det finns ju alltid en risk att jag använder mig av dessa goda eller fromma saker jag gör för att försöka göra mig förtjänt av frälsningen. Och gör vi det så ratar vi förmodligen nåden och det Jesus gjort för oss för att vi tycker vi klarar oss bra ändå. Så ungefär ser logiken ut.

Jag tänkte försöka skriva om scenariot till lite modernare språk (med lite hjälp av Jesper Svartvik) så får vi se om det blir samma sak:

Problemet med att göra goda gärningar är att vi blir alldeles för fästa vid dem. Vi kan bli självcentrerade av att fundera för mycket på goda saker vi gör. Blir vi det stängs vi in i oss själva och blicken för att vi trots allt ändå bara ger av sådant Gud i förlängningen gett oss försvinner. Luther talar ju också om detta med att bli ”inkrökt i sig själv” och att det är problemet med oss människor. Att bli ”fascinerad av sin egen godhet” är en sådan risk.

Man kan bli fast i sin egen lilla värld av ganska olika skäl. Det är en väldigt annorlunda upplevelse att vara inkrökt i sig själv på grund av stark skam eller skuld som har grepp om oss. Att vara stolt och berusad av sin egen godhet är förstås en mycket angenämare känsla men ur ett kristet perspektiv kanske det ändå är ungefär samma sak som händer med oss. Dörren till Gud stängs. Vi fastnar i oss själva, mig och mitt, och ser inte att vi lever av gåvor.

En lärare jag haft uttryckte det så att ”lagen är på något sätt roligare än nåden”. Det är väldigt lockande att fastna i att värdera sin egen godhet eller fromhet (man kan vara skeptisk på samma grunder till goda som till fromma gärningar). Att leva av Guds nåd tilltalar inte vårt ego. Över huvud taget hänger detta med att påminna sig om Guds nåd väldigt mycket ihop med att vara ödmjuk tänker jag mig.

Man kan nog säga att faran med goda gärningar inte är gärningarna i sig utan att vi blir alldeles för fästa vid tanken på vår egen godhet. Om man kunde göra gott och samtidigt komma ihåg sina brister och sitt beroende av Guds nåd är det ingen fara på taket.

Vad säger du som läser om detta? Hur klingar det i vår samtid? Skriv en kommentar!

Vad är egentligen Guds nåd?

Nåd i psaltarpsalm 23.

Nåd i psaltarpsalm 23.

”Nåd” var temat för präst och diakonmötet jag var på nyligen. Det kom fram att ordet nåd till stor del är att ord som används bara i kyrkliga sammanhang. Undantaget är att många talar om nåd när de upplever brist på den. ”Finns det ingen nåd?” kan man säga när man tycker att det är grymt när det inte går att få någon ytterligare chans eller man möter hårdhet och obarmhärtighet på ett eller annat sätt.

Annars förknippas nåd mycket med att ha gjort något fel och bli förlåten för det. Att bli benådad om man så vill. Det där är en betydelse som säkert kommit in mycket från kyrkligt håll (även om det ju också är så i rättsväsendet där fångar kan be om benådning). I kyrkan har man ofta starkt betonat syndernas förlåtelse och då är ju nåd att Gud förlåter fast vi inte förtjänat det.

Det där är nog bra många gånger men det innebär att ”nåd” förknippas med något negativt. Man behöver bara nåd om man misslyckats. Och DET är verkligen inget bibliskt sätt att se på nåden.

”Den nåd som bar mig intill nu”

 

Citatet är från psalmen ”amazing grace”. Det sammanfattar mycket. Nåd handlar om Guds upprättande och nyskapande verk här i världen. Som pågår hela tiden. Att jorden ger sin gröda eller att vi får vara friska är ju inget vi har rätt till utan en gåva. Strängt taget även detta att vi finns till. Det är också nåd. Något vi fått oförtjänt.

Och att Gud leder oss med sin nådiga hand märker vi inte alls bara i de härliga glada stunderna. I gammal tradition talar man om ”nådens ordning” och säger då att även detta att man drabbas av dåligt samvete så att man så småningom kanske förändras till det bättre och vänder sig till Jesus för att förändras, det är också ett tecken på Guds nåd. Att Gud verkar i våra liv, även om det inte känns gott just då så är det ju gott för oss i längden.

I bibeln talas det också om ”Nådegåvor” och det handlar också om detta. Att man kanske är extra bra på något för att Gud så att säga låtit sin nåd överflöda hos oss på något visst område.

Glömde jag något viktigt nu? Eller har du någon fråga? Skriv en kommentar!

Istället för ”Carpe Diem” -Vanitas!

 

Foto 2017-03-01 23 03 13

Tavlan ovan föreställer en stor mängd rikedomar samlade på hög. Ägaren syns inte till. Kanske är han eller hon redan död och kan inte längre glädjas över sakerna? Den här sortens motiv inom konsten kallas för ”vanitas” och har faktiskt fått sitt namn efter ett bibelord från predikaren:

”Tomhet, idel tomhet,
säger Predikaren,
tomhet, idel tomhet,
allt är tomhet.” (Pred 1:2)

Andra populära inslag i genren är vissnade blommor eller dödskallar.

I gamla översättningen står det det märgfulla ordet ”fåfänglighet” istället för tomhet och på latin heter alltså samma sak vanitas. Tanken är enkelt sagt att mycket här i livet ser ut att vara fast och pålitligt men i själva verket är det som rök som skingras i intet. Vi är kortlivade och vi strävar med stor möda efter olika saker som också inte har något bestående värde.

Jag roade mig med att göra en liten bild lite i samma stil som det kan se ut på ”inspirationsbilder” eller liknande. På sådana eller på väggar i heminredningen kan man ofta hitta orden ”Carpe Diem” -fånga dagen. Hur skulle det se ut om det istället stod ”vanitas” där? Detta är tomhet och skall förgå?

Vanitas

Vanitas

Carpe Diem och Vanitas står liksom i stark kontrast till varandra som sätt att förhålla sig till tillvaron. Jag tror det finns mycket gott i budskapet om att fånga dagen. Det är många gånger svårt att vara närvarande i nuet och det måste vi kanske alla öva oss i. Samtidigt finns det något slags bismak i detta med ”carpe diem” som säger att vi ska leva för stunden för det är det enda som finns.

Ett förhållningssätt till livet som går mer utifrån ”vanitas” skulle snarare gå ut på att man försöker att leva för evigheten. Göra goda gärningar som lämnar spår och verkligen betyder något. Och att man söker Gud som håller både tid och evighet i sin hand. Ett bibelord från psaltaren kan illustrera detta:

”Äger jag dig i himmelen saknar jag ingenting på jorden”

 

Denna tid på året, fastan, utgår i väldigt hög grad från detta vanitas. Orden under den nedersta bilden sägs i askonsdagsgudstjänsten när man får aska i pannan. ”Kom ihåg människa att du är stoft (omvänd dig och tro evangelium)”.

Det här är långt ifrån något jag själv tänkt färdigt på. Vi får väl tänka tillsammans! Vad skulle du säga är bra med att tänka utifrån ”vanitas” respektive utifrån att snarare försöka ”fånga dagen”? Skriv en kommentar!

Foto 2017-03-08 22 13 02

Luther inför Guds domstol

Luther fri från bojorna.

Luther fri från bojorna.

Här ser vi Luther med lossade bojor, friad och släppt från straff för sina synder. Sitt gamla bagage i form av ryggsäcken har han också fått lägga av sig eftersom han för Jesu Kristi skull blivit fullständigt benådad.

Jag har nog inte tidigare skrivit om de viktiga lutherska begreppen ”LAG OCH EVANGELIUM”. Så det är väl på tiden nu.

Luther hade tidigt i livet svårt att se någon barmhärtig sida hos Gud. Han fick höra om Guds vilja med våra liv och att vi ska vara heliga eftersom Gud själv är helig. Den samtida synen på nåd kan enkelt beskrivas så att om människan gör sitt allra yttersta för att bli rättfärdig så skjuter Gud till resten. Nåden var på det sättet inte villkorslös utan krävde att man verkligen ansträngde sig.

I lutherska sammanhang brukar ”LAG” just beteckna Guds krav på oss. Den hittar vi förstås tydligt i den gammaltestamentliga ”lagen”, Toran som till exempel de tio budorden, men också i Jesu undervisning om att vi ska ”älska vår nästa som oss själv” och andra såna bud (där ju Jesus faktiskt utgår helt från toran).

Evangeliet å andra sidan består i att eftersom vi människor aldrig förmår leva upp till Guds vilja eftersom synden finns med i allt i våra liv så skänker Jesus oss istället rättfärdigheten (det goda förhållandet till Gud) som en gåva och förlåter våra synder, inte för att vi förtjänar det utan av barmhärtighet.

Som Luther tänkte det så står vi inför Guds domstol och förtjänar de hårdaste straff men i Jesus tar Gud på sig dem själv istället. Jesus tar vår synd och ger oss sin rättfärdighet i utbyte. Lagen är, förutom att den ger oss kunskap om Guds goda vilja och hur vi bäst kan leva tillsammans i världen, till för att vi (om vi är ärliga och om vi verkligen försöker följa den) förr eller senare ska komma på att vi inte klarar av att uppfylla den själva, utan behöver Jesus som frälsare. Syftet är att vi alltmer ska förlita oss på Guds nåd istället för på oss själva.

Det här är gott och själavårdande på många sätt. Det är då som nu väldigt lätt att försöka prestera för sitt värde som människa. Nu för tiden när vi inte på samma sätt tänker på Gud och att vi lever under hans blick har det kanske för många ersatts av hur vi är i andras ögon. Andras gillande är nog på många sätt en obarmhärtigare Gud att tillfredsställa än vår gudomlige far så vi gör bäst i att vända oss till honom istället när det gäller vårt värde och ställning som människor.

Jag tycker också det finns en del problem med det här med Lag och evangelium. Mest att hela begreppet ”synd” blir ganska teoretiskt och abstrakt när vi tänker oss perspektivet med Guds domstol. Det Luther far efter är att man ska få känna sig trygg i sin frälsning inför Gud och det är ju något gott men risken är att synden mer eller mindre kan bli losskopplad från vår vardagliga verklighet. Nåden kan, som Bonhoeffer sagt, lätt bli betraktad som billig. Synen på lagen är också knepig mest för att jag inte tror de bibliska författarna skulle hållit med själva, och att som jag skrivit tidigare, judarna till exempel har en betydligt positivare syn på lagen.

Det var en kort genomgång av lag och evangelium. Är det välkända begrepp för dig eller talas det ganska lite om dem numera? Skriv hemskt gärna en kommentar med dina erfarenheter av detta.

Den onde Luther

Bilden av Luther rymmer en del svärta också. Inte riktigt såhär dock.

Bilden av Luther rymmer en del svärta också. Inte riktigt såhär dock.

Jag har tagit några nya bilder av Luthers liv inför kommande föreläsningar. Här är en, jag kallar den ”den onde Luther”.

Det är starka ord att använda och jag har spetsat till dem för poängens skull. Luther skulle förstås själv villigt medgett att han var en syndare som alla andra och beroende av Guds barmhärtighet. Att han hade ett hett temperament är inte heller att ta fel på och mycket av de hårda ord som finns bevarade från honom har han nog sagt och gjort i vredesmod. Jag skulle alltså inte säga att Luther var en ond människa mer än du och jag är det men det finns några saker som jag måste nämna här för att bilden av Luther sammantaget ska bli mer rättvisande.

Antisemiten

Det är ett välkänt faktum att Luther var antisemit. Nu kan man förstås hävda att väldigt många kristna i hans samtid var hätska mot judar men det är ju inte mycket till försvar egentligen. Det var inte heller så att Luther höll sina tankar för sig själv utan han predikade gärna om judarnas och deras förkastliga tro. Hans allra sista predikan i livet var en sådan. Och det finns en sen skrift av Luther (”Om judarna och deras lögner”) som handlar om alla möjliga illdåd han tycker det kan vara rätt och lagom åt judarna att utsättas för. Långt senare plockade Adolf Hitler upp den boken och använde den för att legitimera sitt antisemistiska program.

Jag har hört det sägas att Luther hade vissa förhoppningar om att judarna skulle bli kristna när de nu fick höra evangeliet rent och klart tack vare honom. Inte konstigt att de inte tog till sig det förvanskade budskapet som påven stod bakom tänkte han. Men någon stor tillströmning av judar som ville döpas blev det aldrig och då ska Luther ha blivit vred över detta. I själva verket var nog Luther antisemit hela livet. Det har ibland framställts som det men det var inte någon kamp för religionsfrihet i vår mening som han förde.

Inbyggt i teologin?

Det som bekymrar mest med detta är att Luther i sin tolkning av Paulus förmedlat en väldigt negativ syn på judendomen genom hela sin teologi. Han hyser inte direkt några varma känslor för sånt han nedsättande kallar ”gärningsfromhet” eller ”laggärningar” och allt som i hans ögon syftar till att med sina handlingar bli rättfärdig inför Gud. Det är en syn som man som lutheran lätt får med sig omedvetet även om judarna inte skulle hålla med om den själva. De följer visserligen Toran men är också beroende av Guds nåd och de löften han gett då han slöt förbund med folket.

Jag kan själv tycka att det är väldigt svårt att sortera ut hur mycket i det lutherska som egentligen hänger ihop med sådan ”ersättningsteologi”. Det här handlar ju om väldigt centrala frågor i teologin. Som ni sett här på bloggen har jag skrivit en hel del om att förstå Jesus i sitt judiska sammanhang. Till exempel ”Jesus med judiska ögon” för några år sedan.

Vad säger du om de här osympatiska sidorna hos Luther, hur ska vi tänka om dem? Skriv en kommentar!

Nattvard med min ovän

Detalj från altarbrunet i Nittorps kyrka.

Detalj från altarbrunet i Nittorps kyrka.

Än en gång har jag glädjen att få ha Anette Ljungberg som gästbloggare här på Vandra Vägen. Förra gången skrev hon denna väldigt fina bloggpost om att vara pilgrim i gamla flyktingars spår. Idag handlar det om nattvarden. På ett annat sätt än man kanske kan förvänta sig. Stort tack Anette, ordet över till dig!

Nattvard med min ovän

Jag kliver in i kyrkorummet, altarbordet är dukat till nattvard. Jag sätter mig i bänken och upptäcker att Daniel sitter där några bänkar snett bakom mig. Daniel, det hugger till i bröstet, han som gjort mig så illa. Kinderna hettar, ilskan bubblar upp. Allt jag ville ha fått sagt… Så får jag syn på Anna-Karin lite längre fram i kyrkan. Minns hur jag avslutade vårt senaste samtal. Ont i magen. Hur jag svek när hon behövde mig. Hur jag lämnade henne åt sig själv. Jag skäms. Sitter där i bänken med ilskan i bröstet och skammen i magen. Då bryts brödet.

För dig utgivet. Går sakta gången fram. Bakom mig Daniel, framför mig Anna-Karin, mitt emellan jag, både sviken och svikare, ofärdig, misslyckad, arg och skamsen. Just där och då får jag ta emot vinet och det brutna brödet. Gud som älskar mig. Gud som inte väntar tills jag ordnat upp mitt liv, rett ut mina relationer. Gud som möter mig här och nu, som vill dela bröd och vin, kropp och blod, dela liv med oss. Efter mässan lunch i församlingshemmet. Jag, Daniel och Anna-Karin vid samma bord. Vi fortsätter dela, bröd, vin, liv…

Bara fyra ställen om himlen i bibeln

 

En sorgsen begravning för en mäktig person sker på jorden. I himlen har alla blickarna på Jesus och ingen sorg ska vara mer.

En sorgsen begravning för en mäktig person sker på jorden. I himlen har alla blickarna på Jesus och ingen sorg ska vara mer.

Här är något häftigt jag nyligen upptäckt!

Det finns en vanlig uppfattning om att den kristna tron mest av allt handlar om att komma till himlen när man dör. För många är det nog så att man inte ägnar så väldigt mycket tanke åt Gud under livet men när döden gör sig påmind blir vi rådvilla och hoppas på en fortsättning.

Inget konstigt med det. Och det ÄR verkligen en av de verkligt stora sakerna med den kristna tron att den ger ett hopp om liv bortom döden tillsammans med Kristus.

Men läser man bibeln så handlar den tvärtemot vad många tror inte alls särskilt mycket om döden utan om livet med Gud här och nu. Till och med vid de tillfällen då det verkligen står om ”himlen”, eller ”himmelriket” eller ”Guds rike” så avses i regel inte det vi kanske tänker på, platsen dit man kommer när man dör. ”Himlen” är snarare en omskrivning för Guds domän som ju finns bortom det vi kan se och ta på men som ibland bryter in i vår värld (läs mer om detta under ”panteism, naturalism och en kristen världsbild” (inte så krångligt som rubriken låter)). Templet i Jerusalem är exempel på en sådan plats där man tänkte att himmel och jord möttes. Jesus Kristus som person är förstås i kristen tro den som förenar himmel och jord. Gud och människa. ”Himmelriket” eller ”Guds rike” är en förlängning av det. Det är det välde som Gud får på jorden när hans vilja sker. Jesus talar massor om himmelriket och då menar han den nya ordning som han upprättar i världen.

Och vid tidens slut så talar bibeln också om ”nya himlar och en ny jord”. Visionen är av en fysiskt tillvaro där vi ska få ha ”uppståndelsekroppar” precis som Jesus hade någon sorts kropp efter uppståndelsen. Men där är vi ju inte än.

Gänget på ”the bible project” (som ni alla ska följa noga) har listat upp endast fyra ställen i bibeln som verkligen talar om himlen som platsen där de som dött finns i väntan på den kommande världen.

Endast 4 bibelord om ”himlen” som många brukar tänka sig den. Inte många. Men ändå är det några.

 

1. Rövaren på korset 

Det mest berömda stället är förstås vid Jesu korsfästelse. Han korsfästs mellan två rövare och det står så här:

Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade: ”Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss.”  Men då tillrättavisade honom den andre: ”Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff?  Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont.”  Och han sade: ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike.”  Jesus svarade: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.”

Det här är väldigt konkret. Jesus säger ju faktiskt att rövaren ska vara tillsammans med honom samma dag. Inte vid tidens slut. Och i paradiset. Inför Guds ansikte.

 

2. Paulus vet vad som väntar

Paulus skriver i andra korintierbrevet om ”en man som blev uppryckt till den tredje himlen”. Man har antagit att han talar om sig själv men inte vill förhäva sig. Så här står det:

Jag är tvungen att skryta, visserligen till ingen nytta, men jag kommer nu till syner och uppenbarelser från Herren.  Jag vet en man som lever i Kristus och som för fjorton år sedan – om det nu var med kroppen eller utan den vet jag inte, men Gud vet det – han blev i alla fall uppryckt till den tredje himlen.  Och jag vet att den mannen – om med kroppen eller utan, det vet bara Gud –  blev uppryckt till paradiset och fick höra ord som ingen människa kan eller får uttalaDen mannen vill jag skryta med; med mig själv vill jag inte skryta, bara med min svaghet. (2 kor 12:2-4)

Paulus har sett in i himlen och är överväldigad över det som väntar honom där när livet tar slut. Det står också så här i Filipperbrevet:

Jag slits åt båda hållen: jag längtar efter att bryta upp och vara hos Kristus, det vore ju det allra bästa.  Men för er skull är det viktigare att jag lever kvar här. (Fil 1:23-24)

Uppenbarligen fruktar han inte döden utan har klart för sig att den innebär att man får vara hos Kristus och att då är allt väl.

3. Mer detaljer hos Paulus

Det finns ytterligare verser om detta i andra korintierbrevet. I femte kapitlet står det:

Vi vet att då det tält som är vår jordiska boning rivs ner har Gud en byggnad åt oss i himlen, en evig boning som inte är gjord av människohand.  Medan vi är här ropar vi av längtan efter att få ikläda oss vår himmelska boning.  Ty har vi väl klätt oss i den skall vi inte stå där nakna.  Vi som ännu bor i tältet ropar i vårt betryck; vi vill ju inte bli avklädda, vi vill bli påklädda, så att det som är dödligt uppslukas av livet.  Gud har själv skapat oss just för detta, och som en borgen har han gett oss Anden.

 

Därför är vi alltid vid gott mod, även om vi vet att så länge vi har vårt hem i kroppen är vi borta från Herren –  vi lever i tro, utan att se.  Vi är vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort från kroppen och få vårt hem hos Herren.  Därför är vi så angelägna om att vara honom till behag, vare sig vi är borta eller hemma.  Ty alla skall vi stå inför Kristi domstol, sådana vi är, och där skall var och en få igen för vad han har gjort under sitt jordiska liv, gott som ont.

 

Livet på jorden jämförs med att tälta jämfört med att bo i Guds himmelska tempelnärvaro. Att dö är inte att bli avklädd livet utan att träda in i det större livet. Hoppet om detta håller dem uppe i många svårigheter. Det finns mer än det vi ser just nu.

 

4. Gömda under altaret

Det fjärde stället finns i uppenbarelseboken. Där får vi ju i märkliga bilder se in i himlen och tillvaron hos Gud. Där finns det plötsligt själar under altaret! Det står:

 

Och när Lammet bröt det femte sigillet såg jag under altaret själarna av dem som hade blivit slaktade för Guds ord och sitt vittnesbörd.  Och de ropade med hög röst: ”Hur länge, du helige och sannfärdige härskare, skall du dröja med att hålla dom och utkräva hämnd för vårt blod på jordens invånare?”  Och åt var och en gavs en vit klädnad, och de blev tillsagda att vara stilla ännu en liten tid, tills deras medtjänare och bröder, som skulle dödas liksom de själva, hade nått sitt fulla antal.(Upp 6:9-11)

Egentligen samma sak som vi redan hört. De som trott på Kristus finns i Guds närvaro i det himmelska templet i väntan på vad som ska ske vid tidens slut. Det står lite mer lite senare i boken:

Och en av de äldste sade till mig: ”Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de?”  Jag svarade: ”Du vet det, herre.” Han sade till mig: ”Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. 

Sedan tar den nya skapelsen vid och livets krafter ska för alltid råda över kosmos sedan allt ont besegrats. Det kristna svaret på vad som händer när man dör är alltså helt enkelt att för Jesu Kristi skull kan man få vara hos Jesus. Det ges inte så väldigt många detaljer men vi får höra att det är något gott.
Se där, det blev ett litet minibibelstudium av det här! Vad säger du som läser, startade det några tankar? Kan du komma på ytterligare något bibelställe som gör anspråk på att säga något om vad som händer efter döden? Skriv gärna en kommentar!

Jesus i Egypten, kopterna och Jesaja med rumpan bar

 

Josef och Maria och det (ganska stora) Jesusbarnet har fått fly till Egypten för att komma undan Herodes!

Josef och Maria och det (ganska stora) Jesusbarnet har fått fly till Egypten för att komma undan Herodes!

Maria, Josef och barnet Jesus fick enligt Matteus fly till Egypten för att komma undan kung Herodes som ville döda alla småbarn för att ingen blivande kung skulle växa upp. Jag fick en ny inblick i detta för en tid sedan då vi hade besök av den koptiske (egyptiska kristna) prästen fader Shenouda i församlingen.

Bibelmaterialet om Jesu tid i Egypten som flykting är väldigt magert. Det står bara att de gick dit för en tid och man kan förstå att evangelisten ser det som ett viktigt sammanträffande att Jesus historia liknar hela folkets historia eftersom han liksom de varit i Egypten.

För de koptiska kristna finns det desto mer traditioner om detta. Shenouda visade en karta med mängder av pilgrimsvägar och heliga platser där man menade att den heliga familjen varit på sin vandring. De hade en detaljerad tradition om hur hela Jesu tid i Egypten sett ut. Som man kan förstå av ikonen nedan så var de också där ganska länge. Här är det inte någon bebis utan ett litet barn som rider på Josefs axlar:

Härlig ikonbild av den heliga familjen på vandring i Egypten. Jesus har hunnit bli ganska stor och rider på Josefs axlar. De har också någon tjänare med sig.

Härlig ikonbild av den heliga familjen på vandring i Egypten. Jesus har hunnit bli ganska stor och rider på Josefs axlar. Efter vad det står bredvid verkar mannen med knytet på pinnen vara Jesu bror Jakob? I så fall får man anta att han är barn till Josef från tidigare äktenskap.

Anledningen till att detta var viktigt för kopterna är inte svår att se. Jesus, Herren, hade varit i deras eget land, trampat deras jord. Varit en av dem. Precis samma poäng som vi alla kan se utifrån att Gud blev en människa som vi i Kristus, men mer nära och påtagligt eftersom de kan koppla samman honom med sina egna trakter och vägar!

Det visade sig också att ett kapitel ur Jesaja har största betydelse för kopterna. Ett som vi förmodligen inte alls lägger märke till där det står instoppat bland kapitel om Guds kommande dom över alla möjliga fiendenationer. Så här står det hur som helst i Jesaja 19:

Den dagen skall det i Egypten finnas fem städer där man talar Kanaans språk och där man svär vid Herren Sebaot. En av dem skall heta Ir Haheres.

Den dagen skall det finnas ett altare åt Herren mitt inne i Egypten och en stod åt Herren vid landets gräns. Detta skall i Egypten vara tecken och vittnesbörd om Herren Sebaot. När de ropar till Herren och klagar över sina förtryckare skall han sända en befriare som kämpar för dem och räddar dem. Herren skall göra sig känd för egypterna, och egypterna skall lära känna Herren den dagen. De skall frambära slaktoffer och matoffer, de skall avge löften till Herren som de också skall få infria. Herren skall slå egypterna, slå men också bota. När de omvänder sig till Herren skall han bönhöra dem och bota dem.

Jag fetmarkerade de viktigaste bitarna. Min koptiske vän såg dem som förebud om Jesu tid i Egypten. Det fanns en särskilt helig plats mitt i landet som barnet Jesus besökt och där det nu finns ett altare, precis som Jesaja förutsett. Detta att egypterna ska få lära känna Herren kan man också se som ett förebud om att Jesus skulle komma dit så att de fick se Guds mänskliga ansikte.

En viktig twist på Jesajatexten är förstås också detta att Egypterna var en hotande fiendestormakt. En dag skulle Gud bli erkänd även där.

I början av nästa kapitel står det en annan sak jag vill uppmärksamma. Jesaja får göra en symbolhandling (sånt gör ofta gamla testamentets profeter) för att visa hur Egypterna en gång ska stå med skam. Detta genom att han bokstavligen får gå med rumpan bar. I tre år! Så här står det.

Det år då den assyriske kungen Sargon sände sin överbefälhavare till Ashdod och han angrep och intog staden, då talade Herren genom Jesaja, Amos son. Han sade: ”Lägg av säcktyget du bär om livet och ta av sandalerna du har på fötterna.” Jesaja gjorde så och gick naken och barfota.

Herren sade: ”Liksom min tjänare Jesaja har gått naken och barfota i tre år som ett tecken och förebud om Egypten och Kush, 4så skall både unga och gamla gå nakna och barfota när den assyriske kungen för egypterna i fångenskap och driver kushiterna i landsflykt. De skall få gå med baken bar, Egypten är blottat. Då skall alla stå där förkrossade och besvikna på det Kush de satte sitt hopp till och det Egypten de var så stolta över.”

 

De gamla proverna kunde verkligen tala starkt utan att använda några ord. Det må man säga.

Om du vet något eller funderar på något om Jesus i Egypten så skriv gärna en rad!

Det snabba hoppet

 

Det här ser inte bra ut. Hoppet är ute. I alla fall i det närmaste.

Det här ser inte bra ut. Hoppet är ute. I alla fall i det närmaste.

Dietrich Bonhoeffer myntade begreppet ”billig nåd” som träffande beskriver hur man som kristen kan ta lätt på synden eftersom man ju ändå får förlåtelse. Då behandlar man Guds nåd som billig och det är den inte. Den är visserligen helt gratis för oss men för Jesus har den kostat allt.

Jag har tänkt på en motsvarighet till ett annat ”storord” (såna är begrepp vi kör med i kyrkan), nämligen hopp. Hoppet kanske inte riskerar att bli billigt men jag tror att det kan vara för snabbt. Så härmed myntar jag nu begreppet ”det snabba hoppet”, kom ihåg var du hörde det först.

Med ”snabbt hopp” menar jag när man egentligen värjer sig för den fulla vidden i något som hänt genom att till exempel utbrista i ett ”men Jesus har allt i sin hand, halleluja” genast efter att katastrofen drabbat. Man kanske griper tag i något bibelord om Guds löften och tänker att det är en garant för att Gud tänker lösa det här jag är med om nu genast. Det snabba hoppet är egentligen en slags flykt undan smärtan och sorgen som man inte vill gå alltför djupt in i.

Det kristna hoppet är verkligen grundat i Guds löften om att allt ligger i Guds händer och att Gud en dag ska föra rätten och godheten till fullkomlig seger. Men hoppet hänger också ihop med att Jesus delat vårt lidande och vår smärta. Det långsamma hoppet är när vi orkar känna och tänka och ta in det som drabbat oss, vara vilsna omtumlade och arga och inse att vi kanske inte alls kommer se någon snabb lösning utan behöva leva med situationen som uppkommit lång tid framöver, kanske livet ut. Men att vi ändå vänder oss till Gud med det vi bär på, hittar tröst i att han delat vårt lidande och vet hur vi har det och utifrån det ändå till slut kan komma ut på andra sidan katastrofen i en bevarad tillit till att vi är i Guds hand.

Det finns gott om bibliska exempel på hur Guds folk mött katastrofer av olika slag trots löftena om Guds trofasthet. Jag tänker mig att Guds löften också många gånger är väldigt långsamma. Drar man det långt så vet vi ju också att även om jag skulle bli frisk nu så ska jag ändå dö en annan dag. Jag behöver ett djupare hopp än det att saker ska lösa sig på det sätt jag skulle önska just nu.

Gud är nog ofta långsam men det kanske delvis är för att vi är långsamma inombords. Tankar och känslor behöver tid för att bearbetas. Jag tänker på ett citat från en av Marianne Fredrikssons böcker när en romanfigur säger att:

”Det går inte att trösta någon”

Det är ju sant för man kan inte trolla bort det onda som hänt. Det som hänt har hänt, den som har dött är död. Samtidigt är det inte hela sanningen för viss kan man trösta? Jag har skrivit om det för några år sedan i en (enligt mig) läsvärd bloggpostGår det att trösta?”. Läs den.

I det stora hela är det ändå så att vårt yttersta hopp måste ligga i att det på något sätt alltid finns en framtid om allt ligger i Guds händer.

Vad säger du som läser om detta med det snabba hoppet? Skriv gärna en kommentar!

Augustus folkräkning som uppror mot Gud

Maria pekar på den som är den verkligen kungen. Och visst ser man det på hans hållning?

Maria pekar på den som är den verkligen kungen. Och visst ser man det på hans hållning?

Jag har hittat något nytt i julevangeliet! I alla fall nytt för mig, och ganska sannolikt för dig också! Det handlar om den där skattskrivningen och att kejsare Augustus ”befallde att hela världen skulle skattskrivas”. Häng med nu.

Vi kan börja med att konstatera det jag nämnt i årets julpredikan, att det är ett starkt inslag i julevangeliet att Jesus står i kontrast mot den mäktige (?) kejsaren i Rom. Skillnaden i makt kunde inte vara större än den mellan Augustus som tror sig råda över hela världen och det lilla barnet i krubban. Ändå talar ängeln till herdarna och använder kejserliga titlar om barnet de ska se (som ”frälsare” och ”Herre”, vilket man kallade kejsaren).

Jag fick tack vara en bok upp ögonen för att det faktiskt finns lite biblisk bakgrund till detta med att skattskriva människor i gamla testamentet. I 2 mos 30:12 (sedan Gud nyligen slutit förbund med folket och gett dem budorden) blir folket faktiskt mönstrat och skattskrivet (de fick alla skänka lite av sin egendom i samband med detta) till Herren Gud. Alltså: de tillhör redan någon. De är Guds. Kejsaren har inte rätt att räkna dem som sina.

Det finns sedan ytterligare ett ställe som är intressant. I 2 sam 24 ska kung David kriga och han ger sig då på ett jätteprojekt (någon får resa runt i ett år eller så och räkna) för att räkna sitt folk och se hur många kämpar han kan räkna med i strid. Davids rådgivare säger till honom att det är en dålig idé men han gör det ändå. Han vill se ”hur mycket folk jag har”.

Detta är en synd i Guds ögon i bibeltexten och som jag förstår det beror det på att David inte alls borde lita på antalet kämpar han har utan lita på att de är trygga eftersom Gud är med dem. David har fallit för frestelsen att tänka som de omgivande folken gör och inte som Gud lärt dem. Denna folkräkning leder också till svidande konsekvenser för David och folket. Detta att räkna folket framstår som ett sätt att ta Guds plats.

Åter nu till Augustus folkräkning. De bibelsprängda judar som hörde julevangeliet tänkte säkert på dessa händelser och ryste över tanken på att en hedning till kejsare dels gjorde anspråk på det som var Guds egendom, dels gjorde det på ett sätt som vittnade om högmod och att vilja ta den plats som rätteligen var Guds. Detta intryck stärktes säkert av att det i texten påminns om kung David, det är ju till ”Davids stad Betlehem” de går. Vi på samma gång påminns om hur det egentligen borde vara ställt med kungamakten i landet, och om att inte ens David levde upp till att vara den gode kungen. Det får vara något att förvänta sig av denne nye kung istället.

Så. Det var mina tankar om skattskrivning och folkräkning i bibeln. Har du stött på detta förut? Skriv gärna en kommentar med dina tankar!