Den opolitiske Jesus

Jesus. Alldeles för lik en vanlig kung på den här bilden om du frågar mig.

Jesus. Alldeles för lik en vanlig kung på den här bilden om du frågar mig.

 

Ok, här kommer det närmaste kyrkopolitik man kan komma på den här bloggen.

Det är ofta högljudd debatt kring svenska kyrkan och på vilket sätt den ska vara politisk. En del tycker att kyrkan är vänstervriden, andra att den i de flesta tider varit högervriden. Det ligger mycket i båda delar. Åter andra käbblar om om och när och hur kyrkan gör rätt i att ta ställning i politiska frågor. Många gånger ligger det nära till hands att man vill framhäva Jesus som om han hade tillhört ens eget parti. Jag har skrivit om detta för länge sedan under ”saker alla vet om kristen tro del VII: Kristna är höger/kristna är vänster”.

Nu till vad Jesus faktiskt gjorde.

Jesus stod i den långa judiska traditionen och med stöd i lagen och profeterna var det självklart för honom att värna samhällets utsatta grupper. Invandrare, änkor och faderlösa, barnen och så vidare. Detta var helt teologiskt motiverat; eftersom vi alla är skapade av Gud och hela tiden lever av hans gåvor så har vi alla ett okränkbart värde i oss själva.

Det Jesus inte gjorde var att försöka uppnå politisk makt. Det var förmodligen vad många hade förväntat sig av honom. Att han skulle göra sig till kung och styra landet. Så hade det alltid varit. Härskare följde på härskare och ockupationsmakt på ockupationsmakt. De tider när folket inte själva var ockuperade så visade det sig otrevligt nog att de lika gärna kunde vara slavdrivare själva och utnyttja de andra folkgrupperna i landet precis som de själva hade varit slavar. När de var fria från Babylon visade det sig att de själva blev Babylon. Problemet med människan ligger djupare än att just våra fiender är onda men själva är vi ok. Det var därför de fått lagen att hålla sig till, för att hålla människans dåliga sidor i schack.

när Jesus predikar och verkar så är det inte kejsaren som är hans fiende. Han driver ut demoner och botar sjuka. Han står emot djävulen i öknen. Han behandlar Pontius Pilatus som någon ganska obetydlig (”du skulle inte ha någon makt om den inte givits till dig”) för det han strider mot är hela ondskans välde. Och han besegrar det på ett väldigt motsägelsefullt och mystiskt sätt på korset.

Det här är svårt för oss moderna människor att förhålla oss till. Vi behöver hur som helst inte tänka på demoner med högafflar. Bättre att tänka att det är något slags destruktiva krafter som verkar i världen men som Jesus betvingat.

Det är ofta så (läs gärna Jesus med kejsarens titlar) att Jesus framställs i kontrast mot kejsaren i Rom men då står Rom för vad man på teologiskt språk kan kalla ”världen”. En synlig representant för de krafter i och bland oss som inte vill erkänna Gud utan själva vill ha Guds plats.

Jesus genomskådade allt vårt maktspel. Han vägrade vara med på de premisserna. Den som strävar efter makt är i ett farligt läge även om vi förstås alla menar att just vi ska använda makten för det goda. Det är bara med den heliga Andens hjälp vi verkligen kan använda makt för att tjäna. Och det blir svårare att höra Andens röst ju mer strävan efter makt fått grepp om oss. Jesus valde på många sätt att avstå från makt över andra.

Många rättfärdigar de politiska ideologiernas plats i svenska kyrkan med att till exempel säga att ”Jesus var politisk, han stod upp för de svaga” men som jag ser det blandar man bort korten då. Jesus värnade de svaga av helt religiösa skäl. I övrigt varnade han oss för att sträva efter makt över andra. Och den kristna tron borde ha lärt oss att förstå tillräckligt klart att ondskan aldrig bara finns hos våra politiska motståndare. Vår verkliga fiende är en annan och den har en allierad i var och en av oss.

Vad säger du om detta? Skriv en kommentar!

Nådens ordning för den som inte är värdefull

 

Känner du dig någonsin som den här krokodilen? Inte så uppskattad och värdefull?

Känner du dig någonsin som den här krokodilen? Inte så uppskattad och värdefull?

Ibland när man sjunger med konfirmanderna är det nån som försöker vara rolig och sjunga ”du vet väl om att du är värdelös” istället för ”värdefull”. Problemet med det är ju mest att det inte är så kul. För att vi nog känner oss värdelösa lite för ofta?

Det här är ännu en bloggpost på temat ”nåd” i spåren av prästmötet i göteborg för nu ett bra tag sedan. En sak som avhandlades där var det man brukar kalla ”nådens ordning”. Nådens ordning är ett slags schema över hur det brukar gå till när människor kommer till tro och växer i tro och har stark historisk förankring i stiftet. Den fick en hel del kritik i mötesboken eftersom det ansågs att den inte riktigt går att tillämpa på den situation de flesta som söker en tro är i idag. Man kanske inte alls upplever sig plågad av skuld och i första hand i behov av förlåtelse utan tänker i andra termer. Då blir det väldigt bakvänt att predika för att göra människor medvetna om att de är syndare. Det främsta skälet att vara skeptisk är nog att den som till exempel lider av skam och mindervärdeskänslor inte alls blir hjälpt av klassisk förkunnelse efter nådens ordning. Allt det där tyckte jag var väldigt intressant.

Sedan på ett annat prästmöte kommenterade en kollega detta med att författaren nog hade missförstått nådens ordning. Han sade att nådens ordning givetvis bygger på den grundläggande insikten att människan är skapad av Gud och oändligt värdefull. Vårt värde är liksom ett grundvillkor som alltihop utgår ifrån. Det är i grunden så att det är värdefulla människor som kan fördjupas i tron genom att höra om Guds moraliska krav på oss och försöka bemöta dem för att sen till slut inse sitt djupa beroende av Jesus.

Det gjorde verkligen det hela mer begripligt för mig. Men det tog ändå inte udden av kritiken mot nådens ordning. Jag tänker nämligen att folk förr var ganska lika hur folk är nu.

Det var nog ändå väldigt många av de som satt i kyrkbänkarna i gamla tider också som brottades med skam och värdelöshetskänslor. Det har aldrig funnits en tid då alla varit fullt övertygade om sitt gudagivna värde så att de tålde de tuffa tongångarna från predikstolen utan att bli uppgivna om sig själva.

För väldigt många är det nog så att detta med att ständigt påminna om vårt stora värde och värdighet som människor inte alls bara är bakgrund till evangeliet utan del av det. Det är verkligen stor nåd att vi är förbehållslöst älskade av Gud eftersom vi är skapade av honom. Skapelsens nåd måste förkunnas. Och den hänger ju också väldigt mycket samman med Jesu försoningsverk. Den är beviset på hur värdefulla vi är för Gud.

Vad tänker du om allt detta? Skriv en kommentar!

Gud är en erfarenhet

 

När det vi tror är verkligt hettar det till. När det är verkligt inte bara i allmänhet utan inte minst för just mig. (möte med den uppståndne)

När det vi tror är verkligt hettar det till. När det är verkligt inte bara i allmänhet utan inte minst för just mig. (möte med den uppståndne)

Jag utgår nu från en kommentar jag fick för ett tag sedan på bloggposten ”En Gud mäktig nog att hjälpa”. Bloggens trogne följare Markku skrev att jag var rätt ute eftersom ”Gud är en upplevelse”

Det är något som vrider sig i mig vid de orden. Det låter liksom flummigt och antyder kanske att Gud inte finns egentligen, utan bara är en upplevelse jag haft. Ibland hör man att religion är en känsla och då reagerar jag likadant. ”Är Gud BARA en känsla? Då lägger jag av”.

Men idag vill jag ifrågasätta mitt eget tänkande. Givetvis är det så att Gud är en upplevelse på så sätt att Gud gett sig tillkänna för oss och visar sig på olika sätt. Det är vad vi i teologin kallar att Gud uppenbarar sig för oss. Och tänker man vidare så inser man att precis som jag skrev om Gud som är mäktig nog att hjälpa så vore kristen tro helt irrelevant om den inte var en verklig kraft i våra liv.

I resterna av modernismen är jag nog alltför van att tänka att i valet mellan objektivt och subjektivt så är det alltid det objektiva, det som är som det är oss förutan, som är det viktiga och verkliga. Ju objektivare desto bättre liksom. Jag tror det ligger för mig sedan tonåren att leta efter den objektiva grunden till tron för att den på något sätt ska vara oantastlig och intellektuellt hederlig. Inget fel med det men det gäller att hålla sig på vägen och inte ramla i dikena.

Den subjektiva sidan av tron är nog så viktig. Man kommer till tro och förblir i tron, inte för att den går ihop på något abstrakt filosofiskt sätt utan för att den berör mig på djupet. Sedan vill jag gärna minnas något jag läste någonstans (kanske tidskriften pilgrim?) om att det är betydligt bättre att tala om andlig ”erfarenhet” än av ”upplevelser”. Erfarenhet är något betydligt bredare, som en slags sammansatt bild av det man har med sig genom livet. Kanske lite som i ett äktenskap där man älskar varandra och har ett helt liv av saker man mött tillsammans men man kanske inte på samma sätt som när man var nyförälskade kan definiera sin relation utifrån den flyktiga känslan av kärlek. Typ. Om ni förstår vad jag menar.

Tron måste nog ha både och. Man får inte slarva med det intellektuella men inte heller med det som har med hjärtat att göra. Eller med att leva ut tron i praktiken för att nu blanda in en tredje sak. Inte bara en känsla. Inte bara en tankekonstruktion. Inte bara ett sätt att leva.

Vad säger du om detta? Skriv gärna en kommentar!

 

En Gud mäktig nog att hjälpa

 

Jesus som "pantokrator", allhärskaren. Kokar man ner det hela så är det viktiga vad det betyder för oss av trygghet och förtröstan?

Jesus som ”pantokrator”, allhärskaren. Kokar man ner det hela så är det viktiga vad det betyder för oss av trygghet och förtröstan?

Här är en tanke jag gått med sedan jag var på prästmöte för ett tag sedan. Föreläsaren talade (med hjälp av en språklig härledning på hebreiska som jag inte alls kan göra rättvisa så ta detta för vad det är och ring Jesper Svartvik om ni vill ha bättre svar) om Guds allmakt.

Det hebreiska Gudsnamn som brukar förknippas med Guds makt är ”El-shaddai”. Detta har senare på grekiska kommit att bli ”pantokrator” som betyder ”allhärskaren” eller ”den allsmäktige”. Och när den kristna tron rörde sig ut i den grekiska omvärlden så kom man generellt att ha ett betydligt mer filosofiskt förhållningssätt till trons sanningar. Därav mängder av lärda samtal om var gränserna för Guds allmakt går och vad Gud kan och inte kan göra.

Det som var roligt med föreläsningen nu var att jag förstod att det inte var där det började. Allra först måste det ha börjat med en erfarenhet. Inte med spekulationer och smarta distinktioner utan med erfarenheten av att Gud bryr sig om och förmår gripa in. Innan det var fråga om vad Gud är förmögen till var det förundran över att ha en Gud som är mäktig nog att hjälpa oss.

Så är det nog för oss som tror på Gud idag också. Viktigare än den mer abstrakta teoretiska sidan av tron är den personliga. Kanske inte så att det behöver bli privatreligiöst och väldigt individualistiskt men trons viktigaste fråga är ändå hur den hänger ihop med våra liv.

En Gud som är mäktig, åtminstone mäktig nog att hjälpa, och engagerad, även i oss, det är grunden vi måste stå på innan tankarna för vandra vidare.

Vad säger du om detta? Skriv en kommentar!

Jag har förresten skrivit en hel del om makt här på bloggen tidigare. Titta under ämnet ”makt” eller titta på dessa mäktiga inlägg om makt.

Bor vi alla i Djursholm? Nåd för nutidssvensken

Denne person bor absolut inte i Djursholm. Ett enklare liv där man lättare ser livet som gåva?

Denne person bor absolut inte i Djursholm. Ett enklare liv där man lättare ser livet som gåva?

Jag fortsätter att skriva tankar utifrån präst och diakonmötet om nåd för ett tag sedan. Pekka Mellergård skrev i sin del av prästmötesboken om något som jag tror är väldigt relevant för kyrkan idag.

Tydligen finns det en undersökning om livet i Djursholm där en del av landets toppskikt lever sina liv. Det kräver visst en del att bo där för det gäller att vara framgångsrik på i stort sett alla livets områden för att duga. Karriär, träning, smak och skötsamma barn och så vidare. Och dessutom skriver Pekka att resten av Sverige strävar mot att bli som Djursholm.

Utifrån detta skriver han följande citat om nåden att inte behöva vara perfekt:

”Hur många längtar inte efter befrielse från krav på att vara perfekt? Att bara få vara? Att vara accepterad och kanske till och med älskad. Helt utan motprestation? Är det vad Nåd handlar om i Sverige på 2010-talet?” (nåd i realtid s70)

Detta hänger förstås mycket ihop med en tro på Gud. I alla fall för mig. Att vi har vårt värde utifrån att vi är skapade och älskade av Gud.

Vad säger du? Skriv en kommentar!

Nåden finns överallt (men man hittar den i kyrkan?)

 

Något att sätta på väggen!

Något att sätta på väggen!

Häromdagen fortsatte de stiftsledda samtalen för diakoner och präster om begreppet nåd. Det finns mycket klokt och tänkvärt som kommit upp om det och ett exempel är det fina visdomsordet på dagens bild som min kollega Peter Nordén står bakom. Elegant sammanfattning av det kristna livet. ”Bada i nåden, läck barmhärtighet”. Det vill säga, att leva av Guds gåvor och ge vidare till andra av det man fått.

Jag skrev ju om nåd här nyligen. Som kristen tror vi som sagt att allt gott kommer från Gud och att vi får del av det som en gratis gåva. Varje ny dag, varje vacker vy, varje skratt med andra, allt sådant skulle man som kristen med fog kunna kalla för nåd. Bakom allt detta står den generöse givaren Gud.

Men det jag funderar på nu (och jag behöver nog din hjälp för att veta om jag är rätt ute) är om det kanske är en typiskt kristen (eller åtminstone religiös) grej att se på världen med ”gåvoglasögon” på? En gåva förutsätter ju en givare?

Mer exakt funderar jag på om man först måste få lära känna och höra om Guds nåd i kyrkan innan man kan upptäcka den överallt omkring sig (livet som gåva alltså), är det så, eller är det ett förminskande sätt av mig att tänka på mina icketroende syskon?

Skriv gärna en rad om hur du ser på det. Jag inser ju att de flesta som läser detta redan är rätt hemmastadda i kyrkan men var och en har säkert mycket klokt att bidra med i detta!

 

Vad är faran med att göra goda gärningar?

Extra svårt att vara ödmjuk om man är felfri som Jesus?  Här räddar han ett bortsprunget får men kommer ändå ihåg att han lever av Guds nåd.

Extra svårt att vara ödmjuk om man är felfri som Jesus? Här räddar han ett bortsprunget får men kommer ändå ihåg att han lever av Guds nåd.

Som fortsättning på tankar jag fått med mig från präst och diakonmötet vill jag idag skriva om varför det egentligen är så hemskt med goda gärningar i luthersk tradition. Kanske går det också in i sådant som det stått om i media senaste tiden där det kommit kritik mot ”pk-eliten” som ”tror de är så goda”?

Det är givetvis på ett sätt så att det alltid varit något väldigt gott och viktigt att göra goda och kärleksfulla gärningar även som lutheran men det har också ofta funnits en tvekan. Det finns ju alltid en risk att jag använder mig av dessa goda eller fromma saker jag gör för att försöka göra mig förtjänt av frälsningen. Och gör vi det så ratar vi förmodligen nåden och det Jesus gjort för oss för att vi tycker vi klarar oss bra ändå. Så ungefär ser logiken ut.

Jag tänkte försöka skriva om scenariot till lite modernare språk (med lite hjälp av Jesper Svartvik) så får vi se om det blir samma sak:

Problemet med att göra goda gärningar är att vi blir alldeles för fästa vid dem. Vi kan bli självcentrerade av att fundera för mycket på goda saker vi gör. Blir vi det stängs vi in i oss själva och blicken för att vi trots allt ändå bara ger av sådant Gud i förlängningen gett oss försvinner. Luther talar ju också om detta med att bli ”inkrökt i sig själv” och att det är problemet med oss människor. Att bli ”fascinerad av sin egen godhet” är en sådan risk.

Man kan bli fast i sin egen lilla värld av ganska olika skäl. Det är en väldigt annorlunda upplevelse att vara inkrökt i sig själv på grund av stark skam eller skuld som har grepp om oss. Att vara stolt och berusad av sin egen godhet är förstås en mycket angenämare känsla men ur ett kristet perspektiv kanske det ändå är ungefär samma sak som händer med oss. Dörren till Gud stängs. Vi fastnar i oss själva, mig och mitt, och ser inte att vi lever av gåvor.

En lärare jag haft uttryckte det så att ”lagen är på något sätt roligare än nåden”. Det är väldigt lockande att fastna i att värdera sin egen godhet eller fromhet (man kan vara skeptisk på samma grunder till goda som till fromma gärningar). Att leva av Guds nåd tilltalar inte vårt ego. Över huvud taget hänger detta med att påminna sig om Guds nåd väldigt mycket ihop med att vara ödmjuk tänker jag mig.

Man kan nog säga att faran med goda gärningar inte är gärningarna i sig utan att vi blir alldeles för fästa vid tanken på vår egen godhet. Om man kunde göra gott och samtidigt komma ihåg sina brister och sitt beroende av Guds nåd är det ingen fara på taket.

Vad säger du som läser om detta? Hur klingar det i vår samtid? Skriv en kommentar!

Vad är egentligen Guds nåd?

Nåd i psaltarpsalm 23.

Nåd i psaltarpsalm 23.

”Nåd” var temat för präst och diakonmötet jag var på nyligen. Det kom fram att ordet nåd till stor del är att ord som används bara i kyrkliga sammanhang. Undantaget är att många talar om nåd när de upplever brist på den. ”Finns det ingen nåd?” kan man säga när man tycker att det är grymt när det inte går att få någon ytterligare chans eller man möter hårdhet och obarmhärtighet på ett eller annat sätt.

Annars förknippas nåd mycket med att ha gjort något fel och bli förlåten för det. Att bli benådad om man så vill. Det där är en betydelse som säkert kommit in mycket från kyrkligt håll (även om det ju också är så i rättsväsendet där fångar kan be om benådning). I kyrkan har man ofta starkt betonat syndernas förlåtelse och då är ju nåd att Gud förlåter fast vi inte förtjänat det.

Det där är nog bra många gånger men det innebär att ”nåd” förknippas med något negativt. Man behöver bara nåd om man misslyckats. Och DET är verkligen inget bibliskt sätt att se på nåden.

”Den nåd som bar mig intill nu”

 

Citatet är från psalmen ”amazing grace”. Det sammanfattar mycket. Nåd handlar om Guds upprättande och nyskapande verk här i världen. Som pågår hela tiden. Att jorden ger sin gröda eller att vi får vara friska är ju inget vi har rätt till utan en gåva. Strängt taget även detta att vi finns till. Det är också nåd. Något vi fått oförtjänt.

Och att Gud leder oss med sin nådiga hand märker vi inte alls bara i de härliga glada stunderna. I gammal tradition talar man om ”nådens ordning” och säger då att även detta att man drabbas av dåligt samvete så att man så småningom kanske förändras till det bättre och vänder sig till Jesus för att förändras, det är också ett tecken på Guds nåd. Att Gud verkar i våra liv, även om det inte känns gott just då så är det ju gott för oss i längden.

I bibeln talas det också om ”Nådegåvor” och det handlar också om detta. Att man kanske är extra bra på något för att Gud så att säga låtit sin nåd överflöda hos oss på något visst område.

Glömde jag något viktigt nu? Eller har du någon fråga? Skriv en kommentar!

Istället för ”Carpe Diem” -Vanitas!

 

Foto 2017-03-01 23 03 13

Tavlan ovan föreställer en stor mängd rikedomar samlade på hög. Ägaren syns inte till. Kanske är han eller hon redan död och kan inte längre glädjas över sakerna? Den här sortens motiv inom konsten kallas för ”vanitas” och har faktiskt fått sitt namn efter ett bibelord från predikaren:

”Tomhet, idel tomhet,
säger Predikaren,
tomhet, idel tomhet,
allt är tomhet.” (Pred 1:2)

Andra populära inslag i genren är vissnade blommor eller dödskallar.

I gamla översättningen står det det märgfulla ordet ”fåfänglighet” istället för tomhet och på latin heter alltså samma sak vanitas. Tanken är enkelt sagt att mycket här i livet ser ut att vara fast och pålitligt men i själva verket är det som rök som skingras i intet. Vi är kortlivade och vi strävar med stor möda efter olika saker som också inte har något bestående värde.

Jag roade mig med att göra en liten bild lite i samma stil som det kan se ut på ”inspirationsbilder” eller liknande. På sådana eller på väggar i heminredningen kan man ofta hitta orden ”Carpe Diem” -fånga dagen. Hur skulle det se ut om det istället stod ”vanitas” där? Detta är tomhet och skall förgå?

Vanitas

Vanitas

Carpe Diem och Vanitas står liksom i stark kontrast till varandra som sätt att förhålla sig till tillvaron. Jag tror det finns mycket gott i budskapet om att fånga dagen. Det är många gånger svårt att vara närvarande i nuet och det måste vi kanske alla öva oss i. Samtidigt finns det något slags bismak i detta med ”carpe diem” som säger att vi ska leva för stunden för det är det enda som finns.

Ett förhållningssätt till livet som går mer utifrån ”vanitas” skulle snarare gå ut på att man försöker att leva för evigheten. Göra goda gärningar som lämnar spår och verkligen betyder något. Och att man söker Gud som håller både tid och evighet i sin hand. Ett bibelord från psaltaren kan illustrera detta:

”Äger jag dig i himmelen saknar jag ingenting på jorden”

 

Denna tid på året, fastan, utgår i väldigt hög grad från detta vanitas. Orden under den nedersta bilden sägs i askonsdagsgudstjänsten när man får aska i pannan. ”Kom ihåg människa att du är stoft (omvänd dig och tro evangelium)”.

Det här är långt ifrån något jag själv tänkt färdigt på. Vi får väl tänka tillsammans! Vad skulle du säga är bra med att tänka utifrån ”vanitas” respektive utifrån att snarare försöka ”fånga dagen”? Skriv en kommentar!

Foto 2017-03-08 22 13 02

Luther inför Guds domstol

Luther fri från bojorna.

Luther fri från bojorna.

Här ser vi Luther med lossade bojor, friad och släppt från straff för sina synder. Sitt gamla bagage i form av ryggsäcken har han också fått lägga av sig eftersom han för Jesu Kristi skull blivit fullständigt benådad.

Jag har nog inte tidigare skrivit om de viktiga lutherska begreppen ”LAG OCH EVANGELIUM”. Så det är väl på tiden nu.

Luther hade tidigt i livet svårt att se någon barmhärtig sida hos Gud. Han fick höra om Guds vilja med våra liv och att vi ska vara heliga eftersom Gud själv är helig. Den samtida synen på nåd kan enkelt beskrivas så att om människan gör sitt allra yttersta för att bli rättfärdig så skjuter Gud till resten. Nåden var på det sättet inte villkorslös utan krävde att man verkligen ansträngde sig.

I lutherska sammanhang brukar ”LAG” just beteckna Guds krav på oss. Den hittar vi förstås tydligt i den gammaltestamentliga ”lagen”, Toran som till exempel de tio budorden, men också i Jesu undervisning om att vi ska ”älska vår nästa som oss själv” och andra såna bud (där ju Jesus faktiskt utgår helt från toran).

Evangeliet å andra sidan består i att eftersom vi människor aldrig förmår leva upp till Guds vilja eftersom synden finns med i allt i våra liv så skänker Jesus oss istället rättfärdigheten (det goda förhållandet till Gud) som en gåva och förlåter våra synder, inte för att vi förtjänar det utan av barmhärtighet.

Som Luther tänkte det så står vi inför Guds domstol och förtjänar de hårdaste straff men i Jesus tar Gud på sig dem själv istället. Jesus tar vår synd och ger oss sin rättfärdighet i utbyte. Lagen är, förutom att den ger oss kunskap om Guds goda vilja och hur vi bäst kan leva tillsammans i världen, till för att vi (om vi är ärliga och om vi verkligen försöker följa den) förr eller senare ska komma på att vi inte klarar av att uppfylla den själva, utan behöver Jesus som frälsare. Syftet är att vi alltmer ska förlita oss på Guds nåd istället för på oss själva.

Det här är gott och själavårdande på många sätt. Det är då som nu väldigt lätt att försöka prestera för sitt värde som människa. Nu för tiden när vi inte på samma sätt tänker på Gud och att vi lever under hans blick har det kanske för många ersatts av hur vi är i andras ögon. Andras gillande är nog på många sätt en obarmhärtigare Gud att tillfredsställa än vår gudomlige far så vi gör bäst i att vända oss till honom istället när det gäller vårt värde och ställning som människor.

Jag tycker också det finns en del problem med det här med Lag och evangelium. Mest att hela begreppet ”synd” blir ganska teoretiskt och abstrakt när vi tänker oss perspektivet med Guds domstol. Det Luther far efter är att man ska få känna sig trygg i sin frälsning inför Gud och det är ju något gott men risken är att synden mer eller mindre kan bli losskopplad från vår vardagliga verklighet. Nåden kan, som Bonhoeffer sagt, lätt bli betraktad som billig. Synen på lagen är också knepig mest för att jag inte tror de bibliska författarna skulle hållit med själva, och att som jag skrivit tidigare, judarna till exempel har en betydligt positivare syn på lagen.

Det var en kort genomgång av lag och evangelium. Är det välkända begrepp för dig eller talas det ganska lite om dem numera? Skriv hemskt gärna en kommentar med dina erfarenheter av detta.