En plats där skammen inte är så stor

20 Gill Mary Magdalen  London Tate Gallery

Diakonerna och prästerna i Kinds pastorat (där jag jobbar) hade en träff med Bo-Lennart från Lilleskog om olika själavårdsfrågor. Han är klok och säger mycket bra. Bland annat så talade han om hur det är när en människa går genom svårigheter i livet. Många gånger är de svåra känslorna väldigt starka och inte minst skammen över att man har det som man har det. Skammen gör det så mycket svårare genom att hindra oss från att söka hjälp utifrån. Till slut kanske vi ändå når en punkt då vi inte har något annat val. Vi behöver tala ärligt om det vi bär på för att kunna leva vidare.

IMG_1851

Då är det viktigt att vi hittar någonstans där vi kan få berätta ärligt om hur vi har det. Kanske med en präst eller en diakon (du är alltid välkommen och det kostar givetvis ingenting) eller en annan klok medmänniska. Eftersom skammen är ett så stort problem så behöver vi få vara i en miljö som sänker skammen. En accepterande miljö. En där det jag sägs godtas utan att jag möter moraliserande tillbaka.

Då tänkte jag på söndagens evangelietext. Egentligen på många andra händelser kring Jesus också men det stämde in på söndagens text med.

Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud.Några blev förargade och sade till varandra: ”Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.” Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” (mark 13:3-9)

Några blir arga över slöseriet de tycker kvinnan ägnar sig åt. Och de skäller på henne. Men Jesus står upp för henne och försvarar henne. Det är uppenbarligen så att han låter henne hållas utan att på något sätt reagera som att hon gör något opassande. Och han säger de härliga orden ”hon har gjort vad hon kunde”.

Jag tycker det är en fantastisk förebild i att normalisera och reducera skammen i en känslig situation där kvinnan vågar sig ut på djupt vatten för att göra det hon känner sig manad till.

Vi får försöka vara som han. Och vi får försöka göra att våra församlingar är gemenskaper där det här finns. Att man inte kan skämma ut sig genom att avvika lite utan där vi ser människan bakom. En som kanske ibland inte gör allt på bästa sätt men som ”gjort vad hon/han kunde”. En gemenskap som tar ner skammen och gör det lättare att både andas och att förändras.

Jag har skrivit en hel del om skam här tidigare. Sök på skam i sökfältet eller läs till exempel ”att skamma och avskamma”. Det här är otroligt viktiga grundtankar för att människor ska kunna bli upprättade och Jesus är som vanligt den store förebilden.

 

Sommaren är som livet

Noa (mycket gammal) offrar till Gud sedan han gått ur arken. Var även hans liv kort i backspegeln?

Noa (mycket gammal) offrar till Gud sedan han gått ur arken. Var även hans liv kort i backspegeln?

Jag skrev texten nedan till vårt församlingsblad och jag var helt säker på att jag skrivit om detta någon gång på bloggen också men det hade jag tydligen inte. Så nu gör jag det. Håll till godo.

Möte på ett tåg

Jag åkte tåg mellan Herrljunga och Vårgårda en sommardag 2009. Jag gjorde sommarpraktik som präst i Vårgårda men hade fått en tillfällig bostad över sommaren i Herrljunga och tog därför tåget varje dag. Det är inte mer än knappt tio minuters resa men den här dagen hann jag i alla fall tala lite med en man som satt bredvid. Det var en äldre herre som såg livserfaren ut. Jag berättade något om att jag skulle ha sommarmusikgudstjänst på kvällen och då sade han de här orden som jag aldrig glömmer:

”Ja, sommaren är som livet. Den verkar så oändligt lång när man står i början av den men när den nått slutet så känns det som att den varit så kort.”

Sedan gick jag av tåget och jag har sedan aldrig sett mannen mer men jag tänker på honom varje gång sommaren övergår i höst. Tacksamheten över det goda och vemodet över att det går så fort förbi, sådant är livet många gånger. Och kanske finns det fler likheter mellan livet och den svenska sommaren? Man har sina förväntningar men hur sommarvädret verkligen blir går inte att förutse, lika lite som vilka vändningar livet tar.

Något annat att tänka på i sommarens slut är att det också är fruktens och skördens tid. Så här står det in en av psalmerna i psaltaren:

”Jorden har gett sin gröda. Gud, vår Gud, välsignar oss.” (Ps 67:7)

Gud bär allt. Även oss och även nu. Och vi får se en glimt av Guds trofasthet i detta att jorden ständigt ger nytt liv. Vi får också ana en skymt av Guds trofasthet i våra liv när vi förstår att vi också burit frukt på olika sätt. Vare sig det är barn vi uppfostrat, medmänniskor vi hjälpt, hus vi byggt, sånger vi sjungit, en egen livshistoria som vi brottats med eller vad det än är vi gjort. I backspegeln får vi se på våra liv med Guds ögon, det kan vara lättare än när vi är mitt uppe i vardagen.

Livet är ömtåligt men Gud är trofast. En riktigt god höst önskar jag dig!

Kristen tro och mänskliga rättigheter

En man som tiggde för länge sedan.

En man som tiggde för länge sedan.

Igår var jag som jag tidigare berättat på mitt första stiftsarrangemang i Göteborgs stift. Det var ”teologdag” med olika föreläsningar kring mänskliga rättigheter. Jag tog något foto på Ola Sigurdsson när han föreläste men han stod så långt bort att han knappt syntes på kort så det kunde kvitta.

I förbigående vill jag passa på att klaga lite på akademikers sätt att föreläsa. Jag vet ju att det är en lång tradition men många borde tänka till lite om det där med att förmedla sitt budskap så enkelt och tydligt som möjligt om man säger så.

Ämnet ”mänskliga rättigheter” är intressant. Jag har tidigare varit lite avogt inställt till det eftersom jag inte uppfattat det som något särskilt kristet sätt att tala om världen. Nu tror jag mer att det är det som är det geniala med de mänskliga rättigheterna -att det liksom inte är någon särskild religion eller ideologi som äger orden från början men att människor av väldigt olika livssyn kan ställa sig bakom rättigheterna. Det både är och inte är sprunget ur den kristna tron för sättet att tänka verkar ha rötter på många håll.

En intressant sak med talet om mänskliga rättigheter är att det faller om man inte kan grunda dem i en syn på människan som en varelse med värde och värdighet. Som kristen är det lätt att hitta en sådan grund i att vi är skapade till Guds avbild och värda att Jesus dött för oss. Samtidigt väcker det till ödmjukhet att kristen tro verkligen inte alls alltid lett till slutsatsen att jämlikhet och respekt för individen är självklart i alla lägen. När det gäller de mänskliga rättigheterna är det tydligen mycket som blivit bättre av att många tänkt tillsammans.

Sigurdsson sa att ur ett kristet perspektiv kanske mänskliga rättigheter alltid ter sig som ett futtigt mål jämfört med talet om den gudomliga kärleken som Gud vill ska råda, men i en syndafallen värld får man nog tänka att det är betydligt mycket mer realistiskt att uppnå, och därför kanske ändå visar sig vara vårt viktigaste mål. Det kommer jag fortsätta fundera på.

Vad tänker du på om mänskliga rättigheter? Skriv gärna en kommentar!

Att lyssna och att älska

Första mobila telefonin när det begav sig. Det är bra att lyssna på varandra.

Första mobila telefonin när det begav sig. Det är bra att lyssna på varandra.

Idag vill jag dela ett tänkvärt citat med dig. Här är det:

Being heard
is so close to being loved
that for the average person,
they are almost indistinguishable.

~ David Augsburger

Översatt till svenska alltså: ”Att bli lyssnad på är så när att bli älskad att den det nästan är omöjligt för folk i allmänhet att märka skillnaden”

I Svenska Kyrkan brukar vi tala mer om att ”bli sedd” och det kanske på sätt och vis är samma sak som menas men det öppnar i alla fall för nya tankar hos mig detta. Jag tror det stämmer. Att bli lyssnad på är att bli tagen på allvar är att vara viktig är att vara… älskad. Min ständiga käpphäst är ju att kärlek mer är vad vi gör än vad vi känner så man kan nog egentligen säga att bli lyssnad på ÄR att bli älskad. Att lyssna är en kärlekshandling.

Det är också många gånger väldigt tydligt om man blir lyssnad på eller inte. Att vara ”sedd” är lite mer bildligt tal och inte så konkret påtagligt tänker jag mig.

Så. Idag får vi försöka lyssna på varandra. Det är att älska.

Lingon och döden

Den rike dåren. Han glömde det man måste minnas mitt i rikedomen.

Den rike dåren. Han glömde det man måste minnas mitt i rikedomen.

Tidigare i somras var jag i blåbärsskogen och kom hem med många blåbär och en dikt om girighet. Jag hade tänkt mycket på hur svårt det är att lämna alla dessa bär kvar i skogen och skrev om det. Sen fick jag en kommentar här som jag tänkt mycket på. Det handlade om ifall det verkligen är så bra att hålla på att göra såna kopplingar till den kristna tron hela tiden utifrån sådant man möter i livet. Det kan väl verka ganska depressivt att hela tiden gå och fundera över människans syndfulla tillstånd får man verkligen säga.

Och jag håller med förstås. Det är nog betydligt viktigare att glädja sig över skapelsens skönhet och rikedom än att nagelfara sin egen dålighet.

Nu har jag i alla fall varit i skogen igen och återvänt med lingon som ligger i mina lador… i min frys menar jag förstås. Men mina tankar när jag frös in dem och kände mig rik gick ändå till Jesu liknelse i Lukasevangeliets 12e kapitel. Om mannen som bygger sig större lador och känner att han har koll på livet när han i själva verket inte kan veta om han lever i morgon. Och så muttrade jag något till mig själv om ”din dåre, allt detta kan så snabbt tas ifrån dig, minns det när du fryser in dina bär.

Och man kan tycka att det är deprimerande att tänka så men ändå inte. Jag tänker ändå att det är var just så Jesus tänkte sig att vi skulle göra. Med sin lilla berättelse om mannen med ladorna tror jag att han ville göra en koppling mellan känslan av rikedom och att livet är något omtåligt vi inte kan ta för givet. Så att varje gång vi tänker glädjer oss över det goda ska vi också påminnas om vår sårbarhet.

Lite som det sägs om forna romerska krigsherrar som rullade genom rom på segerparad men som samtidigt hade en slav som stod bredvid och viskade i deras öra ”kom ihåg att du är dödlig”.

Med oss människor är det en gång för alla så att vi är både stora och små på samma gång och det är när vi lyckas komma ihåg det som det goda också kan vändas i tacksamhet och lovsång till Gud.

Så tänker jag. Hur tänker du?

 

 

Vaxproppar i mitt liv

Himlen öppen. Raka motsatsen till vad jag skriver om idag?

Himlen öppen. Raka motsatsen till vad jag skriver om idag?

 

Jag har inte väldigt många vaxproppar att berätta om utan här följer en fullständig redogörelse av dem inklusive teologisk tolkning ur ett existentiellt perspektiv ;o)

När jag var ganska nyprästvigd fick jag för första gången en rejäl propp så att jag helt tappade hörseln på ett av öronen, eller kanske att det var två det minns jag inte. Nybakad predikant som jag var så tog jag givetvis med vaxproppen som exempel i en predikan under temat ”kampen mot ondskan”. Det jag sade var ungefär såhär:

”Är det något vi människor är bra på så är det väl att anpassa oss, och vänja oss. Jag har nu haft en vaxpropp nu i snart två veckor och jag hör rätt dåligt, speciellt på vänster öra. Alla ljud låter dessutom rätt konstigt inne i huvet men ändå har det gått skrämmande fort att vänja sig, jag kan inte föreställa mig hur det skulle låta om jag hade min fulla hörsel. Ungefär så kanske det är med det onda och trasiga i tillvaron, det gör livet torftigare för oss, i mitt fall så får jag inte ut så mycket av musik nu, det finns säkert paralleller. Gud vill inte att det ska vara så, det är tydligt i bibeln. Han vill att vi ska ha liv i överflöd, njuta av hans skapelse och av god gemenskap med varandra, och att vi ska leva nära honom själv som är källan till allt gott och njuta av hans omsorg om oss. Den världen Gud tänkte sig när han skapade oss, den kan vi knappt föreställa oss. Den är ju så långt från vår verklighet.”

 

Inte så illa av en nybörjare tycker jag.

Nu har jag alltså haft ännu en rejäl propp, (och en liten kvar i det andra örat) och känt av tillvaron med hörselnedsättning en kort tid. Denna gång har jag dock valt att skriva någon slags diktpekoral av det som symbolisk analog utläggning. Håll tillgodo.

En bjälke i mitt eget öra

min röst låter inne

i mitt huvud mer än i yttervärlden

avskuren från att verkligen lyssna till

min nästa

och skapelsens ljud

en så liten sak

i mitt öra

så stor befrielse

jag är med igen

till att höra fåglarnas sång

och barnens skrik

så mycket mer

 

Nu finns det tillfälle för dig att dela dina egna vaxproppshistorier nedan. Det här är ju sådant man sällan talar om så det kanske finns ett behov, vad vet jag? Skriv en kommentar om du vill!

En andra naiv gudstro

Väldigt komplicerat. Men det går att spela "lilla snigel" här också!

Väldigt komplicerat. Men det går att spela ”lilla snigel” här också!

Jag skrev en bloggpost igår som väckte en hel del igenkänning. Det var detta med ”att färdas långt in i en annan människas liv” om hur svårt det kan vara att beskriva det som blivit riktigt välbekant. Hur man än säger så känns det förenklat. Något som förstås har mycket bäring också på trons område.
Det slutar dock inte där kom jag på. Det finns en fortsättning. Man kan säga det på lite olika nivå beroende på hur filosofisk man vill vara. Filosofen Paul Ricoeur myntade uttrycket ”en andra naivitet” för tillståndet då man just har väldigt mycket kunskap men ändå återigen kan börja hålla fast vid enkla utsagor om ”hur det är”. Man kommer på något sätt fram till att man har tillräckligt mycket kunskap och har bildat sig en tillräckligt grundad uppfattning för att göra bra förenklingar som håller skapligt. Man skulle visserligen kunna hålla på att vända och vrida på orden i all evighet och problematisera och hålla på men den vägen tar aldrig riktigt slut.
Om jag nu alltså skulle beskriva en kär vän så kan jag helt enkelt köra på och säga det som dyker upp i huvudet och lita på mig själv att det jag säger på något sätt är min samlade erfarenhet. Att ”Kalle är en lite sorgsen person” kanske inte är sant alltid och i alla lägen men det säger ändå något viktigt om Kalle som jag förstått av att lära känna honom. I brist på att kunna säga den slutgiltiga sanningen så kan jag i alla fall alltid säga något, och det är gott nog.
Likheten med tron på Gud är nog uppenbar. Jag har fördjupat mig i kristen tro en hel del och bibelns gudsbilder och kyrkohistorien och filosofin och allt vad det är gör att man skulle kunna få tunghäfta helt och inte kunna säga något bestämt alls om Gud MEN så kan man göra som ovan och tänka att i brist på att säga något uttömmande kan jag ändå säga det jag faktiskt tror och har förstått.
Man kan ju aldrig säga något uttömmande om Gud, man man kan säga något sant ändå. 
Tron på Gud är inte heller en intellektuell övning. Den rör inte bara hjärnan utan hela människan. Den erfarenhet vi har av Guds tilltal och Guds närvaro i våra liv får vi faktiskt se som giltiga delar av vår kunskap om Gud.
Och så får vi fördjupa oss samtidigt som vi inte alls behöver vara rädda för att säga barnsligt förenklade saker om Gud. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? De viktigaste sakerna är ju hela tiden de mest grundläggande.

Att färdas långt in i en annan människas liv

Freuds divan. Till slut vet man så mycket om sig själv att man inte fattar nåt längre?

Freuds divan. Till slut vet man så mycket om sig själv att man inte fattar nåt längre?

Här är en reflektion jag gjort efter mötet med en del sörjande människor. När jag träffar sorgehus inför begravningar brukar jag förstås fråga om vad den som dött var för person. Det kan vara en väldigt svår fråga att hitta rätt ord till att svara på. Då brukar jag tänka på ett uttryck jag hört av några gamla missionärer:

Har man varit i ett land en vecka kan man skriva en bok om det

har man varit där någon månad kan man skriva en artikel

och har man bott i landet flera år kan man till slut bara rycka på axlarna.

 

Det kan mycket väl vara så att det är svårare att beskriva det som är välkänt för en. Man har liksom fått så mycket material att utgå från att det känns som att man generaliserar alltför mycket när man säger något bestämt. För visst är det så men å andra sidan är det lite si också. Så är det med länder och kulturer, men minst lika mycket med en människa man kanske delat halva sitt liv med på nära håll.

Ju mer man vet, desto svårare är det att säga något helt entydigt. Det kan man också se på trons område. Ju längre tid man tillbringat i trons landskap, desto mer detaljer har man sett. Man har en större mängd erfarenheter, och därtill har man tagit del av andras resa i samma landskap. Jesus Kristus är ett bra exempel på någon man kan tillbringa hela livet på att lära känna och förstå sig på men kanske samtidigt finna att man tycker man vet mindre och mindre.

Någon har beskrivit fenomenet som att ju mer man vet på ett område, desto större blir också kontaktytan med det man INTE vet. Man blir alltså också mer medveten om sin okunskap i takt med att nya frågor väcks.

I många (även religiösa förstås) sammanhang vill man inte riktigt gå med på det här. Det tvetydiga och komplexa kan vara svårt att hantera för det känns inte som att marken är lika fast under fötterna då. Men det finns nog ingen annan väg att gå. Alternativet skulle vara att sluta fördjupa sig och det är ju ingen bra grej om man tycker något är viktigt.

Vad säger du om det här? Stämmer det med hur du ser på nära anhöriga? På Bibeln? På Kristus? Skriv gärna en kommentar!

Ännu en hård dag ute på arenan

IMG_7280

Bilden ovan är ett tidigt exempel på likes-kultur där livet står på spel genom hur andra bedömer en? Riktigt så dramatiskt är det inte idag men visst är det en bra bild för vår samtid?

Jag har länge velat använda den bilden och då har jag alltid tänkt på det citat Brené Brown utgår från i en av sina böcker. Vare sig du läst Brown eller inte (jo, gör det annars) så är det ord som är värda att återvända till flera gånger. Sen tar vi ett djupt andetag och går ut på arenan idag också, eller hur? Vare sig det är i skolan eller arbetet eller utmanande sociala sammanhang eller vad det kan vara. Ännu en dag för att stå upp för sig själv och för andra.

 

”Det är inte kritikern som räknas, inte mannen som kan visa på vilket sätt den starke mannen misslyckas eller vad den som utför en gärning hade kunnat göra bättre. Äran tillhör den man som faktiskt befinner sig inne på arenan; han var ansikte vanpryds av damm och svett och blod; han som strider tappert, som misslyckas, som gång på gång kommer till korta eftersom varje ansträngning är förbunden med misslyckanden och brister; men som verkligen bemödar sig om att utföra uppdraget; han som känner stor iver och hängivenhet; han som tröttar ut sig i ett vällovligt syfte; han som till slut, i bästa fall, får smaka den segersötma som det innebär att ha åstadkommit något stort och som i sämsta fall, om han misslyckas, åtminstone gör det samtidigt som han visar prov på stort mod…

 

Tre äsch att säga ofta

 

Saulus pekar finger. Bra för ödmjukheten med motgångar?

Saulus pekar finger. Bra för ödmjukheten med motgångar?

Tre saker jag tror det kan vara bra för många av oss att tänka ofta när vi drabbas av olika motgångar.

”Äsch, det är inte så noga” -Perfektionism förstör mycket glädje i livet. Bra nog är ofta bra nog. Jag har på sista tiden funderat en del på hur mycket jag kan gå och gräma mig i efterskott över någon liten felsägning medan de som hört den redan glömt den sedan länge.

”Äsch det är bara pengar” -Lite knepigare för det är inte alltid så bara med pengar, det beror ju helt på hur mycket man har. Men ändå. Jag begravde en gång en bonde som alltid kommenterade maskinhaverier (som ju kan bli väääldigt dyra i jordbruket) med ”vi får vara glada att ingen kom till skada”.

”Äsch, det är i alla fall bra för ödmjukheten” -Det värsta i många motgångar kan vara att de går vår stolthet förnär. Som kristen kan man då vända på steken och tänka att det kanske är nyttigt med sådant som kan göra oss ödmjukare, men gränsen mellan ödmjukande och FÖRödmjukande kanske många gånger är fin?

 

Vad säger du om dessa? Och har du fler såna ”äsch”`att tipsa om? Skriv en kommentar!