Sorg och tro i sociala medier

Kan man visa lite av vad som finns på insidan?

Kan man visa lite av vad som finns på insidan?

Det har uppmärksammats på många håll att vi visar vår sorg offentligt på ett nytt sätt i och med att vi använder sociala medier. Till exempel ”sociala medier ny arena för sorg” i DN. Jag har också själv sett många sorgeyttringar åtminstone på Facebook och på twitter. Ofta rör det sig om kända människor som dör men det är också vackert att se människor dela med sig av årsdagar efter en avliden familjemedlems bortgång eller annat som gör sorgen synlig. Jag tror att det i regel är av godo att vi på egna villkor kan dela våra erfarenheter med varandra på det sättet. Sen kan det förstås alltid bli konstigt på olika sätt men så är det ju med allt.

Det intressanta är på något sätt att det uppenbarligen fungerar annorlunda på nätet än i vanliga samtal, även om det ju på ett sätt är just samtal det är fråga om alltihop. Det finns sånt vi har svårt att tala om när vi springer på varandra på ica men som är lättare när man får förmedla sig i text och kan väga sina ord. Som sådant som har med sorg och andra djupa känslor att göra.

Jag funderar på om det kan vara så att det är likadant med tro som med sorg. Det sägs ju att vi svenskar har väldigt svårt för att tala om tro och det håller jag med om. Frågan är om det är svårt att tala om det på samma sätt som det är svårt att tala om sorg. För att det skulle kunna bli pinsamt och fel i många situationer och att man är rädd om sig när det gäller sådant som är viktigt för en.

Sociala medier ger onekligen möjligheter att ge alltifrån diskreta hintar om att man har en tro, brukar gå i gudstjänst eller vad det nu kan vara, till rena vittnesbörd om trons plats i ens liv. Och man kan väga sina ord och på ett sätt vara mindre sårbar än i ett vanligt möte. Det där är förstås på gott och ont för det gör ju också kraften i det som sägs lite mindre än om det sker i stunden och öga mot öga men det ger ju möjlighet för fler att vara modiga.

Den som delar om sin sorg möts ju av idel respekt och sympati. Risken är att den som berättar mycket om sin tro får utstå en del mer negativ återkoppling?

Det här var inga avancerade tankar men jag är mest nyfiken på dina erfarenheter. Delar du med dig av sådant som rör din tro i dina kanaler på sociala medier? Hur brukar du göra? Hur brukar det gå då? Skriv gärna för jag undrar så!

En överlevare som ger hopp

 

Brigitta Klasson och jag. Foto Bengt Larsson

Brigitta Klasson och jag. Foto Bengt Larsson

Idag vill jag dela med mig av något som hände i min församling igår. Vi hade besök av Brigitta Klasson från Lerum som först träffade våra konfirmander med föräldrar och sedan allmänheten för att berätta om sina erfarenheter av att överleva koncentrationsläger och sedan ändå leva ett gott liv och vara till glädje för många andra tack vare sina erfarenheter.

Brigitta bär sina 85 år väl och är en fantastisk historieberättare som vet att knyta ihop trådarna i sin berättelse på ett suveränt sätt. Historien är också fantastisk. Från mörkaste mörker då hon berättade om de övergrepp hon och andra fått utstå i ryssarnas koncentrationsläger, till hur hon fick livet åter och vad hennes tro spelat för roll i hennes liv.

Mitt emellan föreläsningarna ledde jag annandagsmässa i Dalstorps kyrka och predikade om lärjungarna som fick se Jesus. Det var starkt att få ha Brigittas föredrag just i påsken. Det är ju en berättelse om hur det goda segrar i en fullkomligt hopplös situation. En sådan berättelse som inte viker för det mörka men som ändå kan ge hopp. Finns det något viktigare?

Bono och Jesus

Detta är inte Bono. Bono ska ha fått sitt namn för sin vackra röst. Den här mannen skulle kanske kunnat få samma namn för sin mustasch.

Detta är inte Bono. Bono ska ha fått sitt namn för sin vackra röst. Den här mannen skulle kanske kunnat få samma namn för sin mustasch.

Just när jag satt lite tight med tid att blogga på så hittade jag den här fina filmen där Bono från U2 blir intervjuad om sin kristna tro. Han klarar sig fint skulle jag säga. Ta gärna en titt.

 

Ljuger du mer än Jan Guillou?

Krigspropaganda. Hur mycket är det ok att överdriva i sådan? Hur nödvändigt är det?

Krigspropaganda. Hur mycket är det ok att överdriva i sådan? Hur nödvändigt är det?

I samma avsnitt av 60 minuter som jag skrev om igår fick jag också höra ett citat av Jan Guillou:

”Man ska bara ljuga om man måste” (Jan Guillou)

Och det är faktiskt en väldigt intressant utsaga. Vid första anblicken ser det kanske rätt slappt ut. När det gäller moraliska frågor är det lätt hänt att vi imponeras av den som sätter ribban högst. I praktiken är det dock bara en som Jesus som kan klara att stå bakom något sådant som ”Älska din nästa som dig själv”. För oss vanliga syndare så gäller att ”snacka går ju” men vad hjälper det att orden är vackra när vi inte kan leva upp till dem? Jämför valfri skribent i media eller nån politisk ideolog som gärna strör vackra tankar omkring som om hur saker borde göras.

Om man å andra sidan tar Guillous föga poetiska ord på allvar så inser man ändå att vi faktiskt inte ens brukar leva upp till det. Vi ljuger bra mycket mer än vi måste. Det är lätt att värja sig mot en absolut utsaga som ”du ska inte ljuga nånsin” med att hävda att ibland måste man men de där gångerna man måste tenderar att bli så många att regeln sätts ur spel. Eller vad säger du?

Mitt möte med en kristen martyr

Illa behandlade människor ur ett ursprungsfolk, Bani står till vänster om mig i bilden

Jag går fortfarande och tuggar på det där med den kämpande tron. Det har väckt ett starkt minne till liv i mig. Om mitt möte med en martyr.

Våren 2006 var jag med i ett utbytesprogram (”Ung i den Världsvida Kyrkan”) och besökte vår systerkyrka IFI på Filippinerna. Där fick jag resa runt och träffa många olika människor på olika platser.

I stiftet Rizal-Pampanga utanför Manila besökte jag en samling människor som vi ser på bilden ovan De tillhör en av många illa behandlade grupper med ursprungsfolk i landet.

Till vänster om mig står en vänlig man med mustasch, han hette Bani och var djupt engagerad i arbetet för mänskliga rättigheter. Han var inte medlem i ”min” kyrka men tillhörde den stora katolska kyrkan.

Att höja röster för mänskliga rättigheter är farligt på Filippinerna. Landet är mycket korrupt styrt och våld och hot används ofta för att tysta obekväma röster. När jag pratade med Bani berättade han att han flera gånger hade blivit skuggad så att han tog olika vägar hem på kvällen.

Och så sade han det starkaste jag hört i mitt liv, han sade:
”…men vi är kristna, vi fruktar inte döden”.

Så sade han faktiskt. Jo, visst var han rädd men hans inre drivkraft tvingade honom att fortsätta arbeta för det han såg behövde göras.

Jag återsåg senare min följeslagare Jonnah i Sverige under nästa fas av utbytesprogrammet. När jag frågade om Bani berättade hon att han blivit dödad.

Kamp på liv och död med den kristna tron som drivkraft är kanske abstrakt för oss i Sverige men på alltför många håll är det skrämmande verkligt. Jag är mycket tacksam över mitt korta möte med Bani och är stolt att få dela det med dig så här.

4 personliga berättelser om tro

Ibland kan man inte hålla inne vad man bär inombords…

Jag har samlat på mig några länkar igen. De innehåller olika personers personliga berättelser om sin tro. Det gör dem till sprängstoff, våra ”vittnesbörd” (som det heter sen gammalt i kyrkan när man berättar om sin tro) är det starkaste vi kan berätta.

Det livsbejakande lockar”, en artikel DN där Stefan Johansson berättar om glädjen i kristen tro.

Min väg till Gud”, Elaine Tall Wenlöf berättar om sin livsvandring på ett mycket vackert sätt!

Himlen tänker han sig så”, Martin Lönnebo (förrförre biskopen i Linköping) berättar om hur han tänker om vad som händer efter döden.

40 things I like about Christianity”, Ben Myers listar 40 saker han tycker om med den kristna tron.

Vad tyckte du om de här?

Ihopsamlade vittnesbörd

Vägen är krokig

Den här bloggposten har visst blivit liggande ett tag. Plötsligt var det flera av de jag följer på nätet på olika sätt som delade med sig av hur de kommit till den kristna tron. Egentligen är det enda rätta sättet för oss att tala om Gud att göra det som vittnen, att berätta om vad tron betyder i just mitt liv. Jag blev inspirerad av dessa och hoppas du blir det också!

1, Torbjörn Lindkvist gick från slagskämpe i våldsamma gäng till ett helt annat liv. Han berättade om det i tidningen Dagen. Fascinerande!

2, Thérèse Eriksson skrev en hel rad inlägg på sin blogg om sin vandring mot kyrka och tro. Del I, del II, del III, del IV och del V. Mycket intressant!

3, Som jag förstod det hade Thérèse blivit inspirerad av bloggposten ”att älska sig vuxen” från Emelies hörna. Bli det du också!

4, Och i samma veva stötte jag på katoliken Bengt Malmgrens personliga bloggpost om vägen till tro.

5, Som grädde på moset, ett möte (på engelska) med en kinesisk buddhist som blev ortodox munk på berget Athos. Som buddhist är man ensam säger han, vi behöver någon att vända oss till…

Tack så mycket alla för fin läsning. Jag tror mycket på vittnesbördets kraft och jag blir själv väldigt uppmuntrad av sådana här berättelser. Roligt om jag kan bidra med att sprida dem till fler.

Har du en berättelse om din väg till tro som du skulle vilja dela? Hör av dig till tomas.jarvid@svenskakyrkan.se så blir det en fin gästbloggpost.

Växtvärk -om att bli vuxen utan att förlora tron

För många är vägen från barnatro till en egen, vuxen, tro krokig och svår. Det är ett ämne jag tänkt skriva om här på Vandra Vägen någon gång i framtiden och om du som läser vill bidra med några tankar får du hemskt gärna höra av dig.
Den 20 april (på min födelsedag för övrigt) kommer Carl-Henric Jaktlund och Michael Johnsson att framföra sin musik-och-pratföreställing ”Växtvärk” i Mariestads pingstkyrka. Växtvärk handlar just om det svåra i att  hitta en vuxen tro. Den har framförts på många ställen och såvitt jag förstår fått fantastiskt mycket lovord. Om du är i de sena tonåren eller de tidiga 20-åren är det troligt att de här frågorna är brännande (det var de för mig) och bor man i Götene är det här den närmaste platsen att se den. 
Jag skulle gärna se den själv hoppas fler tar chansen. Gratis är det också.
Se på filmen ovan och titta på länkarna nedan för mer info.

http://www.facebook.com/events/416152731814879/

http://lindstromfunderingar.wordpress.com/2012/10/09/vaxtvark/

http://mariestadpingst.se/blogg/vaxtvark-20-april-i-mariestad/

Jesu uppståndelse trendade, evangeliet som rykte…

En av Vandra Vägens läsare tog initativ till att försöka få ”kristusropet” från påsknatten att trenda (det vill säga rankas som största samtalsämne) på twitter. Jag var själv glatt engagerad i att sprida inlägg med hashtaggen #Kristusäruppstånden (Ja, han är sannerligen uppstånden).

Det verkar också ha funkat. Taggen låg på trendlistan ett bra tag. Här ser listan bara ut som små fluglortar men den ligger där i toppen i alla fall!

Det såg till och med ut såhär med tiden:

Det var vackert att se detta koncentrerade kristna budskap spridas på facebook och twitter och gillas och delas och kommenteras. Det påminner om hur många vi faktiskt är som hittar kraft i det.

Dessutom ger det i all sin enkelhet en bild av vad evangeliet, det kristna budskapet, i grund och botten är.

Det är ett rykte. Ordet rykte brukar inte vara så positivt men i det här fallet menar jag på ett neutralt sätt, något som sprids.

Ända sedan kvinnorna hittade graven tom på påskdagsmorgonen har evangeliet spridits från mun till mun. Ibland har makten försökt använda evangeliet för sina syften men där det verkligen fått fart och spridits är det nog ändå för att det gått från mun till mun på människor som blivit gripna av budskapet. Så gripna och fascinerade att de inte kunnat låta bli att tala om vad de fått erfara.

Gästpost av Nathalie, Götenes nyaste präst



Idag har Vandra Vägen glädjen att få en gästbloggpost av Nathalie Aronsson, en av stiftets nyaste präster. Dessutom gör Nathalie sitt första år som präst i Götene vilket är extra roligt.

Nathalie har valt att bidra med ett personligt svar på frågan ”varför är jag kristen?”



”Jag är kristen för att jag mer och mer har upptäckt hur mycket jag behöver Gud i mitt liv. Han är den som bär. Han är den som aldrig sviker eller överger mig oavsett hur stormigt det är runt om kring. Det är så gott att veta att jag får ha gud vid min sida. Det är tillsammans med honom som jag vet att jag har kraft och förmåga att ta mig ann saker i livet som jag kanske inte annars hade vågat. Som att bli präst tillexempel!”