8 blandade tankar på söndagen

Lurig leopard från gammal mosaik.

Lurig leopard från gammal mosaik.

1. Glad söndag kära läsare!

2. Idag ska jag leda gudstjänst i Grimsås (9.00) och i Dalstorp (11.00, mässa). det känns som länge mellan varven nu i halvföräldraledigheten. Kom dit så ses vi där!

3. Det är inte något aprilskämt att jag sprang igår. Det gör jag som ni vet med jämna mellanrum. Varje år eller så. Det som var nytt var att min fru sade åt mig att ta det försiktigt. ”Tänk på hjärtat”. Så nu känner jag mig gammal nog att fylla 35 om några veckor.

4. Söndagens tema är ”försonaren” och det är ju ett så stort ämne att man knappt vet var man ska börja. Hur det nu än blir har jag i alla fall fått ihop en predikan och den kommer upp här snart. Sen är det ju alltid så att vi ber och läser bibeln och firar nattvard och sjunger psalmer så gudstjänst blir det även om inte predikanten är på topp.

5. ”Insidan ut” är nog den bästa film jag vet just nu. Se den! Det är en animerad barnfilm men den säger oerhört mycket om hur känslor fungerar.

6. Jag har förresten återvänt till rötterna och mitt stora barndomsintresse och läser en bok om de första dinosaurieletarna. Väldigt roligt måste jag säga!

7. Det sägs vara många tusen tranor vid hornborgasjön men nu har vi också något tusental på väggarna i matsalen hemma. På tapeterna. Mycket fint ändå, och västgötskt förstås.

8. Vad gör du idag? Skriv gärna en rad om din dag!

 

Nåden finns överallt (men man hittar den i kyrkan?)

 

Något att sätta på väggen!

Något att sätta på väggen!

Häromdagen fortsatte de stiftsledda samtalen för diakoner och präster om begreppet nåd. Det finns mycket klokt och tänkvärt som kommit upp om det och ett exempel är det fina visdomsordet på dagens bild som min kollega Peter Nordén står bakom. Elegant sammanfattning av det kristna livet. ”Bada i nåden, läck barmhärtighet”. Det vill säga, att leva av Guds gåvor och ge vidare till andra av det man fått.

Jag skrev ju om nåd här nyligen. Som kristen tror vi som sagt att allt gott kommer från Gud och att vi får del av det som en gratis gåva. Varje ny dag, varje vacker vy, varje skratt med andra, allt sådant skulle man som kristen med fog kunna kalla för nåd. Bakom allt detta står den generöse givaren Gud.

Men det jag funderar på nu (och jag behöver nog din hjälp för att veta om jag är rätt ute) är om det kanske är en typiskt kristen (eller åtminstone religiös) grej att se på världen med ”gåvoglasögon” på? En gåva förutsätter ju en givare?

Mer exakt funderar jag på om man först måste få lära känna och höra om Guds nåd i kyrkan innan man kan upptäcka den överallt omkring sig (livet som gåva alltså), är det så, eller är det ett förminskande sätt av mig att tänka på mina icketroende syskon?

Skriv gärna en rad om hur du ser på det. Jag inser ju att de flesta som läser detta redan är rätt hemmastadda i kyrkan men var och en har säkert mycket klokt att bidra med i detta!

 

Generationernas krig i kyrkan

Många generationer på en bild. Josef och Maria och Jesusbarnet hälsar på hos mormor och morfar Anna och Joakim.

Många generationer på en bild. Josef och Maria och Jesusbarnet hälsar på hos mormor och morfar Anna och Joakim.

På bilden ovan ser du Jesus med föräldragenerationen (Josef och Maria) och dessutom en generation bakåt, morfar och mormor Anna och Joakim. Tydligen hälsar den heliga familjen på där på denna roliga och vackra bild.

På bilden nedan ser du en bok jag precis läst. ”Du är din generation” av Elaine Eksvärd (dåförtiden Bergqvist). Den handlar om vad som kännetecknar olika generationer i samhället utifrån ifall vi är födda på 30, 40, 50, 60, 70 eller 80-talet. Ibland kan det vara svårt att förstå varandra när man är uppvuxen i olika tider som präglats av olika händelser eller samhällstrender. När jag läst den har jag funderat en hel del på generationerna i kyrkan.

Du är din generation av Elaine Bergqvist, numera Elaine Eksvärd

Du är din generation av Elaine Bergqvist, numera Elaine Eksvärd

Det är väldigt tillspetsat att kalla det för ”generationernas krig” som jag gjorde men en del problem kan helt klart uppstå. Nu provtänker jag lite så får du gärna kommentera efteråt!

Kyrkan är på ett sätt en unik miljö i vårt samhälle eftersom vi eftersträvar att vara en plats där olika generationer samlas tillsammans. I praktiken går det kanske inte alltid lika bra. Någon har sagt (i en församlingsmiljö som dominerades mycket av äldre människor) att ”jaså, ni gör gudstjänster för alla åldrar säger ni? Titta på vilka som kommer så märker ni nog vilka som omedvetet är målgruppen”. Tanken är att det är bättre att satsa tydligare mot en viss målgrupp för det är omöjligt att nå alla samtidigt. Det där får var och en fundera vidare på.

Jag tänker också på en präst jag arbetade med som beundrade förre ärkebiskopen KG Hammar mycket för att han var så ickeauktoritär fast han var ärkebiskop. Han vågade säga saker som att han inte hade sanningen utan sökte den och så vidare. Själv tyckte jag inte det var särskilt imponerande. Från mitt perspektiv hade det varit betydligt mycket mer imponerande med någon som kunde ge en ny vision istället för att bära hacka på gamla och redan ganska slitna bilder av kyrkan.

Jag hittade förresten en väldigt intressant artikel som du borde läsa i ämnet: ”Revolution framför frälsning för 68-kyrkan”.

Mer omedelbara problem kan till exempel vara att det förmodligen skiljer en hel del mellan generationerna i en församling i hur man ser på varför vi finns till, vad som är våra problem och hur vi ska hantera dem. Inga småsaker alltså. Äldre generationer kan ibland lätt fastna i att det var bättre förr medan min egen generation eller ännu yngre har svårt att förstå det. Vi har inte upplevt de fornstora dagarna och när vi tänker noga efter undrar vi också om allt verkligen var särskilt bra då.

Som predikant kan jag tycka att det är svårt att leva mig in riktigt i vad människor från andra generationer kämpar med och vad som kan tala mest till dem i evangeliet. På en mer banal nivå kan det vara svårt att veta hur man till exempel ska arbeta med humor i en predikan eller vad man kan ta för exempel från populärkulturen som funkar. Många gånger gör jag nog bättre i att prata om Snoddas än om Game of Thrones (om jag nu kunde hitta nån bra liknelse utifrån Snoddas)?

Det var några tankar från mig. Vad har du för erfarenheter av när det fungerat väldigt bra eller väldigt dåligt mellan olika generationer i kyrkans värld, eller i samhället för den delen? Skriv hemskt gärna en kommentar!

11 blandade tankar på söndagen

 

Ängeln kommer till Maria!

Ängeln kommer till Maria!

1. Glad söndag kära läsare!

2. Idag (egentligen igår för då var det 25 mars och precis 9 månader till jul) är det jungfru Marie bebådelsedag, en stor dag i Kyrkans år. Jag tjänstgör inte men ska till Timmele kyrka för att hämta min yngsta dotters dopängel. Fint det!

3. Våfflor får man också. Det är verkligen inte illa.

4. Och så är det idag man måste ställa fram utemöblerna av någon anledning. Det där skämtet har jag nog dragit varje år på bloggen?

5. En rolig sak jag lärt mig om sommartid är att den tydligen infördes på försök 1916. Det gick väl ok men bönderna tyckte inte om det och bestämde sig till slut för att det fick vara nog. Och så gick de helt sonika tillbaka på normaltid ett bra tag innan det var dags för det. Svenska bönder kör man inte med hur som helst.

6. Det är annars härligt att våren verkar ha kommit för att stanna. Önskar bara att jag inte tappat bort min hatt nu när solen plötsligt skiner.

7. Jag har läst flera böcker de senaste dagarna. Det känns märkligt välbekant samtidigt som det varit väldigt lite av det en tid. Säger väl något om att det är lite körigt med småbarnen ändå.

8. Låna böcker har jag däremot inte slutat med i samma utsträckning. Inte så hållbart egentligen.

9. Jag har gjort en annan ny sak. Jag har för första gången skruvat upp datorn själv och lagt in mer arbetsminne. Känner mig stolt men vet inte om det hjälpt helt och hållet än.

10. På onsdag ska jag vara med om mitt livs första husförhör. Det blir grejer det. Tror jag.

11. Vad gör du idag? Skriv en kommentar!

Vad är faran med att göra goda gärningar?

Extra svårt att vara ödmjuk om man är felfri som Jesus?  Här räddar han ett bortsprunget får men kommer ändå ihåg att han lever av Guds nåd.

Extra svårt att vara ödmjuk om man är felfri som Jesus? Här räddar han ett bortsprunget får men kommer ändå ihåg att han lever av Guds nåd.

Som fortsättning på tankar jag fått med mig från präst och diakonmötet vill jag idag skriva om varför det egentligen är så hemskt med goda gärningar i luthersk tradition. Kanske går det också in i sådant som det stått om i media senaste tiden där det kommit kritik mot ”pk-eliten” som ”tror de är så goda”?

Det är givetvis på ett sätt så att det alltid varit något väldigt gott och viktigt att göra goda och kärleksfulla gärningar även som lutheran men det har också ofta funnits en tvekan. Det finns ju alltid en risk att jag använder mig av dessa goda eller fromma saker jag gör för att försöka göra mig förtjänt av frälsningen. Och gör vi det så ratar vi förmodligen nåden och det Jesus gjort för oss för att vi tycker vi klarar oss bra ändå. Så ungefär ser logiken ut.

Jag tänkte försöka skriva om scenariot till lite modernare språk (med lite hjälp av Jesper Svartvik) så får vi se om det blir samma sak:

Problemet med att göra goda gärningar är att vi blir alldeles för fästa vid dem. Vi kan bli självcentrerade av att fundera för mycket på goda saker vi gör. Blir vi det stängs vi in i oss själva och blicken för att vi trots allt ändå bara ger av sådant Gud i förlängningen gett oss försvinner. Luther talar ju också om detta med att bli ”inkrökt i sig själv” och att det är problemet med oss människor. Att bli ”fascinerad av sin egen godhet” är en sådan risk.

Man kan bli fast i sin egen lilla värld av ganska olika skäl. Det är en väldigt annorlunda upplevelse att vara inkrökt i sig själv på grund av stark skam eller skuld som har grepp om oss. Att vara stolt och berusad av sin egen godhet är förstås en mycket angenämare känsla men ur ett kristet perspektiv kanske det ändå är ungefär samma sak som händer med oss. Dörren till Gud stängs. Vi fastnar i oss själva, mig och mitt, och ser inte att vi lever av gåvor.

En lärare jag haft uttryckte det så att ”lagen är på något sätt roligare än nåden”. Det är väldigt lockande att fastna i att värdera sin egen godhet eller fromhet (man kan vara skeptisk på samma grunder till goda som till fromma gärningar). Att leva av Guds nåd tilltalar inte vårt ego. Över huvud taget hänger detta med att påminna sig om Guds nåd väldigt mycket ihop med att vara ödmjuk tänker jag mig.

Man kan nog säga att faran med goda gärningar inte är gärningarna i sig utan att vi blir alldeles för fästa vid tanken på vår egen godhet. Om man kunde göra gott och samtidigt komma ihåg sina brister och sitt beroende av Guds nåd är det ingen fara på taket.

Vad säger du som läser om detta? Hur klingar det i vår samtid? Skriv en kommentar!

Vad är egentligen Guds nåd?

Nåd i psaltarpsalm 23.

Nåd i psaltarpsalm 23.

”Nåd” var temat för präst och diakonmötet jag var på nyligen. Det kom fram att ordet nåd till stor del är att ord som används bara i kyrkliga sammanhang. Undantaget är att många talar om nåd när de upplever brist på den. ”Finns det ingen nåd?” kan man säga när man tycker att det är grymt när det inte går att få någon ytterligare chans eller man möter hårdhet och obarmhärtighet på ett eller annat sätt.

Annars förknippas nåd mycket med att ha gjort något fel och bli förlåten för det. Att bli benådad om man så vill. Det där är en betydelse som säkert kommit in mycket från kyrkligt håll (även om det ju också är så i rättsväsendet där fångar kan be om benådning). I kyrkan har man ofta starkt betonat syndernas förlåtelse och då är ju nåd att Gud förlåter fast vi inte förtjänat det.

Det där är nog bra många gånger men det innebär att ”nåd” förknippas med något negativt. Man behöver bara nåd om man misslyckats. Och DET är verkligen inget bibliskt sätt att se på nåden.

”Den nåd som bar mig intill nu”

 

Citatet är från psalmen ”amazing grace”. Det sammanfattar mycket. Nåd handlar om Guds upprättande och nyskapande verk här i världen. Som pågår hela tiden. Att jorden ger sin gröda eller att vi får vara friska är ju inget vi har rätt till utan en gåva. Strängt taget även detta att vi finns till. Det är också nåd. Något vi fått oförtjänt.

Och att Gud leder oss med sin nådiga hand märker vi inte alls bara i de härliga glada stunderna. I gammal tradition talar man om ”nådens ordning” och säger då att även detta att man drabbas av dåligt samvete så att man så småningom kanske förändras till det bättre och vänder sig till Jesus för att förändras, det är också ett tecken på Guds nåd. Att Gud verkar i våra liv, även om det inte känns gott just då så är det ju gott för oss i längden.

I bibeln talas det också om ”Nådegåvor” och det handlar också om detta. Att man kanske är extra bra på något för att Gud så att säga låtit sin nåd överflöda hos oss på något visst område.

Glömde jag något viktigt nu? Eller har du någon fråga? Skriv en kommentar!

Vad är egentligen dyrbar äkta nardusbalsam?

 

Nardostachys jatamansi

Nardostachys jatamansi

I evangelietexten någon söndag tillbaka står det om kvinnan som bryter upp en flaska dyrbar äkta nardusbalsam för att sedan hälla den över Jesu hår. En helhjärtad kärlekshandling som stack i ögonen på de andra närvarande genom sitt överdådiga slöseri. Jesus gav henne rätt och det finns mycket att säga om detta men nu undrar du säkert som jag:

Vad ÄR egentligen nardusbalsam?

Efter lite eftersökningar på internettet har jag hittat en del spännande. Framförallt har jag förstått varför den där balsamen var så dyr.

Nardusolja var väldigt populärt i antiken och man verkar ha haft lite olika stil på oljan i olika delar av världen. Råvaran var då (som nu för den delen) rotdelen till växten Nardostachys jatamansi. Du ser den på bilden ovan. Man kan ju tänka sig att det går åt ganska många sådana rötter (de är 4-10 cm långa) och dessutom växer de på mellan 3000 och 5000 meters höjd på klippväggarna i Himalaya. Att det kom långväga ifrån borde inte behöva vara en överraskning för handeln var väldigt utvecklad och välfungerande under romartiden.

Nardusen kan ha varit så populär att även andra parfymer kan ha kallats nardus för att de skulle sälja bättre. Det sägs ju också rakt ut att den kvinnan gjuter över Jesus är äkta. Nardusen kunde fungera både som parfym, rökelse och som bedövningsmedel. Det finns också de som hävdar att den är bra mot sömnbesvär och vid barnafödsel.

Man kan alltså möjligen läsa in en del symbolik i den där nardusbalsamen i evangeliet grundat på de användningsområden den hade i vanliga fall.

I bibeln nämns nardus även på några ställen i den erotiskt laddade kärleksdikten höga visan. Det kanske är en ännu bättre ledtråd om hur vi ska förstå evangeliestycket? Att detta med att slösa med nardus har med kärlek och hängivenhet att göra?

Det är annars en enkel men vacker betraktelse att hos Jesus finns det en himmelsk doft mitt på jorden.

Vad säger du om detta med nardus? Vet du något ytterligare?

11 blandade tankar efter präst och diakonmötet

Vet inte om det här har hänt någon gång men Om det har det är det såna här grejer man kanske berättar för de andra om på präst och diakonmöte?

Vet inte om det här har hänt någon gång men Om det har det är det såna här grejer man kanske berättar för de andra om på präst och diakonmöte?

 

1. Det fick bli en blandade tankar-bloggpost idag fast det inte alls är söndag. Jag har tillbringat några dagar i Göteborg på präst och diakonmöte så jag har en del tankar som jag gärna ger luft åt.

2. På väg till Göteborg greps jag plötsligt av en misstanke. Stiftskansliet i Göteborgs stift är inrymt i det höga rödvita hus som kallas ”läppstiftet” efter sedvanligt vitsigt Göteborgsmönster. Nu gick det upp för mig att det kanske är ett enda stort göteborgsskämt att de lagt kontoret där. ”Klart att ett stiftskansli ska ligga i läppSTIFTET, haha”. Det är verkligen att driva ett skämt långt det….

3. Detta med präst och diakonmöten (förr träffades prästerna för sig) är en lång tradition som nog hållit i sig ända sedan landet kristnades mer eller mindre. På medeltiden blev prästerna också kallade till biskopen med några års mellanrum för att få lite fortbildning om vad som gällde framöver och så. Det fanns ju inte så mycket annan kommunikation så lite briefing varannat år eller så var nog välkommet.

4. Det finns ett roligt citat av någon gammal skarabiskop (kanske Helge Brattgård?). Han ska ha sagt ungefär att

Präster är som skit, samlas det för mycket på samma ställe så stinker det men om man sprider ut det noga över jorden så kan det göra god nytta”

En drastisk bild får man säga. Och folklig på landsbygden. Kanske lite hård men han tyckte visst att det var bättre präster var ute i församlingarna än intrigerade och bråkade på något möte.

5. Det var i alla fall väldigt roligt att träffa på en del gamla studiebekanta och andra. Eftersom jag är ny i stiftet så kände jag annars just inte så många men det ska väl ändras över tid.

6. Det är lite kluvet det där med att samla så många präster och diakoner på en och samma plats. Det är ju mäktigt och fint och pampig psalmsång blir det onekligen men lite lätt overkligt blir det också. Det känns lätt som att gudstjänsterna inte riktigt är på riktigt när det inte är någon vanlig församling med. En god påminnelse om att präster och diakoner nog är viktiga för kyrkan men vi ÄR sannerligen inte Kyrkan. Den är vi alla tillsammans.

7. Jag hälsade också på minst två personer som jag bara känt från twitter tidigare. Det var roligt att se att de finns på riktigt. Däremot har jag inte träffat dig Rosa om du läser detta. Det hade varit roligt att träffa min bästa göteborgska bloggföljeslagare men det kommer kanske bättre tillfällen.

8. Vi hade också ett tema för föredrag och annat. Det handlade om det väldigt centrala kristna begreppet ”nåd”. Det var ett bra tema och mycket tänkvärt sades. Jag ska försöka klämma fram några bloggposter med tankar i dagarna (men ni vet ju att det inte alltid har så lätt att bli av nuförtiden).

9. Till slut, efter hemkomsten igår så nåddes jag av budet att Torgny Lindgren har dött. Vi har faktiskt läst en rätt stor del av det han skrivit och hans språk har smugit sig in i en del uttryck i min familj. Läs Torgny Lindgren om du inte gjort det. Gärna ”pölsan” eller ”Ormens väg på hälleberget”. Det är också en fördel att vara hemmastadd i bibeln när man läser honom och det gör det ju ännu roligare.

10. Apropå döden så har jag nåtts av flera ovanligt tråkiga dödsbud den senaste tiden. Ta du och gör som jag brukar göra varje gång jag haft en begravning. Krama om dina närmaste och berätta att de betyder mycket för dig.

11. Frågor på det?

Att skryta om välgörenhet

Passing Collection Plate

Jag har idag glädjen att ha en gästbloggare på Vandra Vägen. Det är Daniel som skrivit här för några år sedan om spel och bibeln. Idag skriver han istället om välgörenhet. Saker som kanske är viktigare än på länge att ta sig en funderare på för många av oss. Ordet till dig Daniel!

Välgörenhet: Är det okej att skryta om de gåvor man ger? Förstärker det din kristna identitet?

Vad är egentligen välgörenhet? En insamlingslåda med en massa mynt i på ett gatuhörn eller kanske i en kiosk? Det kan också vara insamlingsbössa i en kyrkolokal där de trogna förväntas donera en slant? Hur pass förknippad är välgörenhet med kristendomen och religionens skrifter?

Det är väldigt vanligt att många förknippar välgörenhet med religion. Till viss del kan det stämma. Fenomenet återses i många religioner, både inom kristendomen, buddismen, islam och hos många andra. Inom vissa kristna grenar är innebörden att skänka pengar större än att exempelvis visa respekt och medkänsla för en annan människa. Ett tydligt exempel är Mormonkyrkan som aktivt kräver att samtliga medlemmar donerar en större procentsats till kyrkan. Pengarna ska bland annat användas för att finansiera missionsresor, nya kyrkobyggnader och produktion av litteratur.

Kraven kan dock skilja sig kraftigt beroende på vilken kyrka man tillhör, i vilket land man bor i och i vilken kultur man lever i. Många kändisar som anser sig vara kristna, inte minst i utlandet, tycker om att bli uppmärksammade i media när de involverar sig i välgörenhet. Handlingarna borde utan tvekan ifrågasättas ur ett bibliskt och framförallt kristet perspektiv. Är det verkligen kristet att skryta om donationer som involverar operationer, nya sjukhus och skolor?

Utifrån min tolkning av bibeln skulle svaret vara nej. Det är inte kristet att skryta om en handling, i alla fall inte om du vet att det finns andra kristna där ute som inte kan göra samma sak. Storleken eller värdet på din gåva ska och kommer aldrig göra dig till en bättre kristen.

Visserligen händer det att även grenar inom kristendomen uppmanar sina följare att ge något, men oftast bara om de kan. Tittar vi på fenomenet lite närmare och relaterar till det som står i bibeln så ligger fokus främst på att be för de som har det dåligt. Det är viktigt att man som troende har motivationen med sig.

Något annat som väldigt få är bekanta med är att bibeln faktiskt uppmanar till att vara tyst och inte prata eller skryta om de gåvor man ger. Belöningen ska alltså inte komma från samhället, utan direkt från Gud.

Välgörenhet inom kristendomen handlar inte om att skänka pengar eller materiella tillgångar. Det är inte heller ett krav, som många vill påstå att det är. Kristna tror på Guds kärlek och generositet gentemot människan. Att donera pengar eller lottovinster för välgörenhet är och förblir en individuell handling som faller utanför den kyrkliga miljön. Ännu en gång vill jag bestryka att välgörenhet enligt kristendomen är kärlek och inte materiella gåvor.

I Matteus-evangeliet kapitel 25 identifierar sig Jesus med de som är fattiga och exkluderade från samhället. Han lär oss också om det faktum att vi kommer bli dömda. Inte för materiella saker, men snarare för hur vi behandlar andra människor.

Jesus lärde människan att älska Gud och sina närmsta grannar. Och att skänka något i välgörenhet är per kristendomens definition bara en liten komponent eller beståndsdel i religionens helhet.

Är det därför betydelsefullt att vara med i välgörenhetsprojekt? Och hur ska den här hjälpen gå till? Dela gärna dina tankar och åsikter. Berätta hur du anser att världens kristna kyrkor borde se på välgörenhet.

 

En plats där skammen inte är så stor

20 Gill Mary Magdalen  London Tate Gallery

Diakonerna och prästerna i Kinds pastorat (där jag jobbar) hade en träff med Bo-Lennart från Lilleskog om olika själavårdsfrågor. Han är klok och säger mycket bra. Bland annat så talade han om hur det är när en människa går genom svårigheter i livet. Många gånger är de svåra känslorna väldigt starka och inte minst skammen över att man har det som man har det. Skammen gör det så mycket svårare genom att hindra oss från att söka hjälp utifrån. Till slut kanske vi ändå når en punkt då vi inte har något annat val. Vi behöver tala ärligt om det vi bär på för att kunna leva vidare.

IMG_1851

Då är det viktigt att vi hittar någonstans där vi kan få berätta ärligt om hur vi har det. Kanske med en präst eller en diakon (du är alltid välkommen och det kostar givetvis ingenting) eller en annan klok medmänniska. Eftersom skammen är ett så stort problem så behöver vi få vara i en miljö som sänker skammen. En accepterande miljö. En där det jag sägs godtas utan att jag möter moraliserande tillbaka.

Då tänkte jag på söndagens evangelietext. Egentligen på många andra händelser kring Jesus också men det stämde in på söndagens text med.

Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud.Några blev förargade och sade till varandra: ”Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.” Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” (mark 13:3-9)

Några blir arga över slöseriet de tycker kvinnan ägnar sig åt. Och de skäller på henne. Men Jesus står upp för henne och försvarar henne. Det är uppenbarligen så att han låter henne hållas utan att på något sätt reagera som att hon gör något opassande. Och han säger de härliga orden ”hon har gjort vad hon kunde”.

Jag tycker det är en fantastisk förebild i att normalisera och reducera skammen i en känslig situation där kvinnan vågar sig ut på djupt vatten för att göra det hon känner sig manad till.

Vi får försöka vara som han. Och vi får försöka göra att våra församlingar är gemenskaper där det här finns. Att man inte kan skämma ut sig genom att avvika lite utan där vi ser människan bakom. En som kanske ibland inte gör allt på bästa sätt men som ”gjort vad hon/han kunde”. En gemenskap som tar ner skammen och gör det lättare att både andas och att förändras.

Jag har skrivit en hel del om skam här tidigare. Sök på skam i sökfältet eller läs till exempel ”att skamma och avskamma”. Det här är otroligt viktiga grundtankar för att människor ska kunna bli upprättade och Jesus är som vanligt den store förebilden.