Apr 5

Att leva skyddslös inför Gud

 

Foto Magnus Aronson-IKON_DSC0060

Nyfallen snö gör tillvaron bländande vit. Det känns lite märkligt att gå med kisande ögon på byns gator när solen inte skiner. Överväger att ta på mig skyddande solglasögon.

Minns bilderna jag såg på en utställning för några år sedan. Den dunkla kryptan, utställningslokalen, inbjöd till reflektion och tysta samtal. En av bilderna var målad i klara färger och med enkla linjer. Bilden föreställde den man vars skugga är ljus – Jesus.

Min tanke går till Psaltarens ord: ”Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.” (Psalt 139:11-12)

Funderar över påskens mysterium och drama som nyss återupplevts. Slås av tanken att inte ens den mörkaste av dagar, långfredagen, förmår vara mörk i sitt djupaste väsen. Långfredagens ljus bländar. Gudsljuset bryter fram i sin fulla kraft på korset. Är det därför vi klär oss själva och våra kyrkor i svart på långfredagen? För att låta det svarta mildra ljuset, låta smärtan avta för en stund. Min blick vilar på den mörka gatan under promenaden. Jag tar inte på mig solglasögon. Vill leva skyddslös inför Guds bländande kärlek.

Ann-Sofie Näslund, kyrkoherde

 

 

Jan 20

En evighet mitt i tiden

 

_MG_8599-2399916995-O

(Foto: Josefin Castenryd/IKON)

Skottade snö häromdagen. Lätt snö hade fallit i kylan, men mängden gjorde att den kändes tung. Enkla monotona rörelser, en meditation av det mer fysiska slaget. Ett mjukt landskap, inga skarpa kanter, inga vassa ljud. Ser spår som fåglar, rävar, ekorrar och rådjur lämnat efter sig. Upptrampade stigar. Vingslag. Livsmärken.

Vänder blicken uppåt och ser nya snöflingor sakta singla ner.

Funderar mellan skyffeltagen över Guds evighet. Evigheten, är den statisk eller är den en rörelse? Allt som lever rör på sig. Gud är en Gud för levande. Gud är en Gud i rörelse. Gud är alltid med sitt folk på livets vandring. Gud är bortom tid och rum, utan förändring – statisk. ”Jag är den jag är.” Gud som ett ständigt både och. Vilar i tanken. Vilar i rörelsen. Vilar i andetaget.

Solen har sänkt sig. Dagsljuset har gått över i en blå timme. Blir det stjärnklart och månljus kommer landskapet att sakna skuggor. Det blir som en klarhet utan gräns, en evighet mitt i tiden och rummet.

Ann-Sofie Näslund, kyrkoherde i Idre-Särna församling

 

Okt 14

Flykten kom till Idre

I förra veckan kom krigets konsekvenser till Idre i fysisk form.

Samma kväll som galan ”Hela Sverige skramlar” ägde rum stod flyktingfamiljen utanför polisstationen. Trötta, hungriga och vilsna. En månads resa med tåg, buss, till fots och med båt över Medelhavet låg bakom dem. Oron hade varit deras ressällskap många gånger. Med bilder och ett fåtal ord beskrev de sin resa. Två ord räckte för att förstå vad de ville. ”Polis” och ”asyl”.

Godhjärtade ortsbor och myndighetspersoner gav familjen sin tid och sitt engagemang. Kyrkan och olika företag tog av sina resurser. Familjen fick ett mål mat, en säng att sova i, matsäck och en fotboll. Migrationsverket ordande med biljetter för buss och tåg för resan till Gävle och asylmottagningen. Viktigt, för oss, blev att någon – en Kristushand – kunde ledsaga familjen vid bytena mellan olika färdmedel i Mora och Borlänge. Trygghet ville vi sända med dem på resan genom ett land som de inte känner, där bokstäver ser annorlunda ut och det talade språket inte går att förstå.

Det gör mig varm i hjärtat att bo och verka i en bygd och leva i ett land där geografiska avstånd inte är avgörande för mänsklig närhet och omtanke.

                                                                                  Ann-Sofie Näslund, kyrkoherde i Idre-Särna församling

 

Aug 24

”Det känns som en bild av helvetet”

En humanitär katstrof

En humanitär katstrof

Det är en humanitär katastrof vi möter. Det är svårt att se något ljus. Kanske all solidaritet jag mött bland så många greker är det mest positiva. Mest lider barnen. När ska EU ta sitt gemensamma ansvar för den flyktingkatastrof som främst Grekland och Italien möter idag? Marianne Kronberg är diakon, bosatt i Leksand. På uppdrag av Christian Peacemaker Teams har hon arbetet på den grekiska ön Lesbos för att stödja båtflyktingar. Läs hennes skakande berättelse om en katastrof i vår närhet.

 Hon sitter i baksätet i bilen och försöker bröstmata det lilla barnet. Det finns bara lite mjölk i brösten. Barnet gnyr av hunger. Den lilla flickan är för trött för att skrika. Hennes ansikte är sönderbränt av den heta solen. Hon är knappt tre veckor och föddes i skogarna i Turkiet, under föräldrarnas flykt från krig, terror, våld.

Vi sitter i en liten bil på väg till Mytilini, den grekiska ön Lesbos huvudstad. Jag är där på uppdrag av CPT (Christian Peacemaker Teams, se www.cpt.org ). Vi har hyrt en bil över dagen för att ge vandrande båtflyktingar vatten. Det är en lång vandring till hamnen i Mytilini. De vandrar mil efter mil i gassande het sol, över höga berg, djupa dalar. Bara de allra minsta barnen bärs av föräldrarna.

VI ser kustpolisens båt och en liten flotte närma sig.

VI ser kustpolisens båt och en liten flotte närma sig.

Vi åker nära havet. Överallt ser vi rester av flottar som kommit från Turkiet med människor på flykt – från Syrien, från Afghanistan, från Irak. Vi ser plötsligt kustpolisens båt och en liten, full flotte komma allt närmare. Flotten strandar. Den är mer än överfull. Nära strand sticks flotten sönder. Det låter som skarpa pistolskott. Panik bryter ut. Alla kastar sig i vattnet och vill till land. Barn gallskriker.

Snart ser vi en ny, överfull flotte komma. Den här dagen var vattnet relativt lugnt. Vi har hört andra berätta om skräckfyllda timmar, med höga vågor. Vi vet att flottar kapsejsat och att människor drunknat på under flykten. Människosmugglarna tar cirka 1000 – 1300 dollar per person, mer med flytväst.

Vi tar med familjen med den nyfödda flickan, och skjutsar dem till sjukhuset i Mytilini. Vi hjälper dem också att få en plats i ett litet flyktingläger, som drivs av en ideell organisation. Där vet vi att familjen får vila upp innan de kan fortsätta flykten. Enligt grekisk lag är det förbjudet att skjutsa flyktingar utan att anmäla det…

 

De andra fortsätter vandringen mot hamnen. Det är cirka fyra mil. Där finns hamnpolisen och ”kontoret” där alla måste registrera sig. Det råder närmast kaos, med dagslånga köer till registreringen. Sedan följer timmars väntan på plats i det fåtal bussar som kör flyktingarna till de mer än överfulla flyktinglägren. Många tvingas stanna över natten i hamnen. Folk sover på asfalten på parkeringsplatserna. Det finns inga toaletter, inga duschar. Det känns som en bild av helvetet.

Det råder närmast kaos med dagslånga köer

Det råder närmast kaos med dagslånga köer

Även i lägren är de hygieniska förhållandena urusla. I stort sett inga fungerande duschar för kvinnorna. Männen har några fler. Knappt några fungerande toaletter. Lägret består av tältdukar. Under dessa trängs flyktingarna. Endast tack vare ideella organisationer som Solidarity Clinic och Läkare utan gränser finns läkare närvarande.

I lägren tvingas de vänta i dagar för att få de dokument som behövs för att få köpa färjebiljetter till Aten. Sedan återstår ny väntan i hamnen. I stort varje färja är överfull. Flera har varit slutsålda sedan länge pga grekernas semestertid. Några extrainsatta färjor har satts in, men det är otillräckligt. När jag ser flyktingarna gå ombord färjan till en mycket osäker framtid, tänker jag ofta på de 1,2 miljoner svenska båtflyktingar som flydde till Amerika för att söka en ny framtid där för drygt 100 år sedan.

 

Det är en humanitär katastrof vi möter. Det är svårt att se något ljus. Kanske all solidaritet jag mött bland så många greker är det mest positiva. Mest lider barnen. När ska EU ta sitt gemensamma ansvar för den flyktingkatastrof som främst Grekland och Italien möter idag? När ska dessa människor få ett värdigt liv? När ska barnen återigen få gå i skola? Leva i frihet!

När sal barnen återigen få gå i skola? Leva i frihet!

När sal barnen återigen få gå i skola? Leva i frihet!

Marianne Kronberg är diakon bosatt i Leksand

Aug 10

Sommar går mot höst

IMG_7123 _Robert Jonsson

Foto: Robert Jonsson/IKON

En sommar börjar går mot höst. En sommarbild från södra delen av stiftet tagen av Robert Jonsson och en hälsning från stiftets nordligaste kyrkoherde Ann-Sofie Näslund fångar tidens ständiga flykt.

Sommar. Kylslagen sådan. Snön på gräsmattan försvann de sista dagarna i maj och på fjället ligger snön fortfarande i drivor på sina håll. I mitten på juni kunde försynta musöron anas på björkarna. Det hann bli midsommar innan hjortronen blommade och när eller kanske snarare om det blir några bär att plocka återstår att se. Snön har ännu inte yrt kring min husknut, men på andra sidan gränsen i grannbyn har flingorna singlat ner som om det vore den vackraste vinterdag.

En kylslagen sommar där underställ, vantar och mössa hör till standardutrustningen och ändå är jag så varm – inombords. Det är en glädje att stå i Guds tjänst och leva i gudstjänst.

Det heliga mötet mellan människor äger rum gång på gång. Möten där gränser finns, men i någon mån saknar de betydelse. Viljan att förstå och bli förstådd är större. Tron på Jesus förenar. Upplevelsen av den vilda, oändliga naturen förenar. Längtan efter att leva utan klocka, mobiltelefon och internetuppkoppling förenar.

Rösterna, livsödena och människorna är många, men vi är ett i Kristus.

 

Ann-Sofie Näslund, kyrkoherde i Idre-Särna församling

Apr 27

Vad betyder ett hopp?

IMG_0164

Foto: Linda Mickelsson/IKON

Hemma igen efter sju veckors studier vid STI i Jerusalem. Temat för kursen var: ”Land, theology, people and sustainable development in Israel and Palestine”.

Vistelsen i Jerusalem var lång och jag gick från att vara turist till förmodad ortsbo. Efter sex veckor började affärsbiträden känna igen mig och enkla samtal började ta form. Hebreiskan och arabiskan gjorde framsteg – språken var inte längre bara ljud, jag kunde urskilja enstaka ord och säga enkla, men viktiga ord som ”hej” och ”tack”.

Intressant var erfarenheten att, som kristen, tillhöra en minoritet och följa en annan veckorytm än den som gäller här hemma. Det judiska och muslimska präglade gatubilden beroende på var man befann sig samtidigt som det fanns en tydlig kristen närvaro genom alla kyrkor. Det var som att leva i en ständigt pågående bön med gudstjänster som firades på heliga platser, längs pilgrimsleder och i gatuhörn.

Likaså fick jag en nyttig påminnelse om att man, trots kännedom om en situation, inte nödvändigtvis behöver eller kan förstå allt. Israel och Palestina är syskon som hela tiden bråkar med varandra och där båda har rätt utifrån sitt perspektiv.

Bearbetningen av erfarenhet och lärdomar fortgår. Vad krävs för att våga blotta sin egen sårbarhet och det egna lidandet utan att i samma ögonblick utkräva hämnd? Vad betyder det att vara utvald som enskild människa eller som ett helt folk? Vad betyder det att ha ett hopp för framtiden?

Ann-Sofie Näslund, kyrkoherde i Idre-Särna församling

Jan 27

Vart är jag på väg?

Arlanda. Befinner mig i mellanrummet bortom alla säkerhetskontroller, men innan planet lyfter från marken. Har de senaste dagarna lämnat ifrån mig allt; nycklar, telefon, dator, arbete och ansvar. Lämnat min man, hus, hem och katter bakom mig för en vistelse i fjärran land. Många farväl har utväxlats i hoppet om ett återseende om ett par månader.

Vart är jag på väg? Till Jerusalem, till det heliga Landet. Platsen som, för mig, alltid varit långt borta i både tid och rum befinner sig plötsligt inom räckhåll. Reser för att delta i den Internationella kursen vid Svenska Teologiska Institutet. ”Land, folk, teologi och hållbarhet” är temat som ska avhandlas. Reser med förhoppningen om fördjupning, reser för att delta, reser för att få distans och nya perspektiv.

Vart är jag på väg? Den eviga frågan inför varje resa, inför varje beslut och där svaret ges i efterhand vid tillbakablicken, reflexionen. Vart leder denna väg? Jag ber att få återkomma i frågan.

Det är dags att stiga ombord på flygplanet och ännu en gång överlämna mig själv och mitt liv i någon annans händer.

Önskar er allt gott.

Ann-Sofie Näslund, tjänstledig kyrkoherde i Idre-Särna församling

 

Okt 29

Vemodet kan bära glädje

Idreblogg

En sommarbild ger minnet av det vi väntar (Foto: Linda Mickelsson/IKON)

Oktober. Grått. Dystert. Regn. Snö. Kyla som känns i både märg och ben. Skulle helst ligga på kökssoffan hela dagarna och ägna min tid åt att läsa, dricka te och mata kaminen med ved med jämna mellanrum. Förstår i hela min varelse varför björnar går i ide.

Vågar mig ändå ut. Möts av ett blekt solljus bakom skyarna. I trädgården gnistrar granens grenar när solstrålar bryter vattendroppar i regnbågens alla färger. Vindstilla. Morgonfrisk höstkyla. Från skogen hörs att fåglar sjunger. Mycket märkligt. Så tvärt emot vad jag väntat mig.

I sjöarna längs vägen har grupper av svanar slagit läger. Den uppmärksamme och erfarne vet att de kommer några veckor före vintern. Vilar, väntar, hämtar kraft för en färd mot varmare trakter med öppna vatten. Mycket mäktigt. Så vackert.

Upptäcker att psalmen ”Morgon mellan fjällen” börjat ljuda inom mig. Inte oväntat med tanke på var jag befinner mig, men ändå. Psalmen förknippar jag med våren, när jublet, livskraften flödar i all sin styrka och glans. Tänk att vemodet kan bära glädje. Tänk att livets tillbakagång kan rymma en lovsång till Guds ära och godhet. Stort mysterium. Så förunderligt att finna glädje i avskedet.

Ann-Sofie Näslund, kyrkoherde i Idre-Särna

                                       

Sep 19

En kärleksbombad kyrka

large_MG_8636

Ibland gestaltas evangeliet så vackert från oväntat håll. Det är post-val tider och en viss förvirring äger rum i landet. Hur ska det bli någon reda i det nya politiska landskapet och hur ska man förstå de 13 % som röstade för stängda gränser? Svenska kyrkans främsta bidrag i den politiska debatten inför valet har varit att ringa i kyrkklockorna och bjuda in till gudstjänster som firar mångfalden. Så även i Västerås söndagen den 7 september. Samtidigt som Svenskarnas parti hade möte på Stora torget, ringde Västerås domkyrkas klockor och bjöd in till en gudstjänst för att fira och glädjas över mångfalden i samhället. Ett initiativ som uppskattades av de allra flesta, men tydligen inte av alla.

För på måndagens morgon vaknade västeråsarna till synen av ett stort hakkors spejat på kyrkans stora port. Nätverket Västerås älskar mångfald var dock alerta och reagerade blixtsnabbt. Omedelbart skickade de genom sociala medier ut uppmaningen att kärleksbomba domkyrkan med hjärtan under dagen.

hjärtan 3hjärtan 2domkyrkan

Och människor kom, unga och gamla, från alla olika grupper i samhället. Hundratals anonyma händer tejpade upp hjärtan i olika färger och storlekar på domkyrkans tre portar som snart var helt översållade med hjärtan. Många hjärtan bar skrivna budskap: ”kärlek till alla”, ”nej till rasism”, ”1000 gånger fler”, ”Västerås älskar mångfald” mm.

På tisdag morgonen hade minnet av det rasistiska klottret redan bleknat, men bilden av de färgglada kyrkportarna kommer att leva kvar längre i västeråsarnas medvetande. Dessa hjärtan för mångfald som är 1000 gånger fler än hakkorsen. ”Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda” löd episteltexten i söndags och i domkyrkans högmässa bars alla pappershjärtan fram till altaret som ett slags tackoffer. Övrig predikan var egentligen överflödig.

altaret

Caroline Kyhlbäck, präst i Västerås domkyrka

(Foto: Åke Paulsson, Caroline Kyhlbäck, Lotta Lundberg-Ericsson)

 

Aug 18

Allt handlar om överlevnad

idre2idre_DSC5075

Foto: Magnus Aronson

Augusti. Höstkänslan smyger sig på. Blickar tillbaka och minns en sommar med värme, myggor, knott och regnskurar. Ibland fräste en blixt genom en åskgrå himmel. En förmiddag yrde snön utanför fönstret. Hjortronblom och ljusa nätter. Hästar betade sommarfriskt gräs. Korna idisslade och betraktade omgivningen med osvikligt lugn. Älgkalvarnas och renkalvarnas vingliga ben har blivit stadiga inför en stundande vinter. Årstidens rytm. Lever med livet.

För oss bofasta är det och har varit intensiva dagar och stunder. Sommaren är kort på fjället om några veckor stänger anläggningarna för att förbereda vintern. Det ska bli skönt med höstvila för många av oss. I grund och botten handlar allt om överlevnad, om att fånga dagen och att finna vilan i kaoset.

Drar mig till minnes alla möten, återseenden och nya bekantskaper. Än en gång har vi fått dela något av livet med varandra i gudstjänsterna på gårdstunet, i kyrkan eller runt eldstaden. Vi har mötts i affären, i frukt- och grönsaksavdelningen, vid kyldiskarna, vi mötts på parkeringen, på kyrkogården, på bensinmacken i en livsnära, vardaglig helighet. Ännu en sommar. Ännu ett liv.

Ann-Sofie Näslund, kyrkoherde i Idre-Särna