Att resa och komma hem igen.

”Hej Nathalie.

Tack för intervjun i lördags.

Vi har nu bestämt att du blir en av dem som vi erbjuder att bli praktikant i Zimbabwe. Och vi har förstått det som att du är beredd att gå in i uppdraget.”

Jag minns såväl känslan när jag läste dessa ord en tisdagseftermiddag i april. Jag var på jobbet och vi hade precis släppt iväg eleverna på fritids när jag tog upp telefonen för första gången sedan morgonen för att se om jag hade fått några meddelanden. Vi har nu bestämt att du blir en av dem som vi erbjuder att bli praktikant i Zimbabwe. Min högra hand flög upp, täckte munnen, drog efter andan. Min kollega kollade frågande på mig och undrade om allt var okej. Det är okej, sa jag, jag ska till Zimbabwe i höst!! Efter en mer detaljerad förklaring fick jag en lång grattiskram av kollegan, som liksom de flesta andra inte ens visste om att jag hade sökt praktikantprogrammet. Jag satte mig sedan för att rätta barnens matteläxor, innan jag åkte hem för att skriva vidare på min examensuppsats. Men det enda jag kunde tänka på var att jag, JAG, hade blivit utvald att få åka som praktikant för Svenska kyrkan till Zimbabwe. Det var stort, och för mig en otrolig lättnad att veta vad jag skulle göra efter examen. Och jag kunde släppa allt som hade med jobbsök att göra, och sluta känna stressen när kursarna en efter en fick jobb. Tänk, i höst skulle de börja jobba på riktigt. Jag skulle få åka till Zimbabwe. Fy tusan vad ballt!

sam_1131

Med vår vän Lani i Matobo nationalpark.

Jag sökte praktikantprogrammet för att jag ville ha äventyr. För att jag varenda dag, sedan jag kom hem från Australien 2012 har längtat ut i världen igen. Att bo och leva utomlands med lokalbefolkningen en längre tid ger så mycket mer än att bara resa runt som turist. Man ställs inför helt andra utmaningar än vad man hade gjort på hemmaplan. Kulturkrockar, språkbarriärer och nya lärdomar om livet. Och det ger blodad tand, en törst efter mer. Jag bestämde mig redan då, den där sommaren 2012, att jag skulle iväg igen. Samma höst påbörjade jag sedan min lärarutbildning i Uppsala, men i smyg, när ingen annan såg, tittade jag på flygbiljetter till olika destinationer i världen, läste på om olika volontärprojekt och drömde mig bort. Något år senare fick jag nys om Svenska kyrkans praktikantprogram. Med ett brinnande hjärta för kyrka, ekumenik och kyrkorelationer, kändes det som en självklarhet att söka, även om jag tvekade och hade blivit allt för bekväm hemma i Sverige igen. Men så för ett och ett halvt år sedan bestämde jag mig för att ansöka till året därpå. Och sen dess har jag på något sätt levt för den här resan. Den har funnits i tankarna ständigt, tagit upp mitt fokus, även om jag såklart inte kunde vara säker på att jag skulle få åka. Det fanns ju fler intressanta, dugliga kandidater. Men så kom beskedet som skulle avgöra min snara framtid, den där tisdagseftermiddagen på jobbet. Glädjerus som snart blandades med lite ångest. För Sverige kändes nu så bekvämt och tryggt. Och jag hade ju faktiskt redan ett jobberbjudande i Uppsala till hösten som lockade. Att åka till Zimbabwe kändes så otroligt stort, obekvämt, främmande och läskigt. Trots det fanns det inte en chans att jag kunde tacka nej till att åka ut på mitt livs resa. Aldrig i livet!

Jag var beredd på att det skulle bli tufft att leva i en helt annan kontext och i en helt ny kultur som är så pass olik min verklighet här hemma. Hemlängtan upplevde jag redan som 19-åring under mitt au pair år i USA och visste att home sickness är ett tillstånd som inte ska underskattas. De med erfarenhet av att ha levt i diverse olika afrikanska länder som jag pratade med förvarnade mig och påstod att första tiden skulle bli tuff. Just för att det är så otroligt annorlunda från hemma. På SIDA-kursen i Härnösand pratade vi om kulturkrockar, psykisk ohälsa och utmaningar som vi troligen skulle komma att möta på under vår utlandsvistelse. Jag var förberedd på det värsta och förväntade mig att det nog skulle komma några nätter då jag grät mig till sömns. Men i slutändan visste jag alltid, hur det än blev, att det skulle vara värt det.

sam_1901

Nu sitter jag här, åtta månader senare, på ett café hemma i Uppsala med mitt livs resa i bagaget och kan konstatera att jag nog haft den bästa hösten i mitt liv. Med facit i hand, blev vistelsen i Zimbabwe aldrig så jobbig som jag förberedde mig på. Visst har jag vistats i en verklighet som är väldigt annorlunda från det jag är van vid. Ett samhälle som på många sätt inte är lika tryggt som här hemma. Och visst har det inneburit stunder av oro, frustration och missförstånd, men jag har inte en enda gång känt att jag velat åka hem. Inte en enda natt har jag gråtit mig till sömns. Tvärtom har jag tyckt att det mesta har varit otroligt spännande och har velat stanna längre. De få gånger jag faktiskt grät, grät jag över faktumet att vi snart skulle lämna Zezani. Kanske beror det på att jag var så pass förberedd som jag var, att jag är äldre och mognare än när jag åkte till USA, att jag aldrig har varit mer redo än nu att göra en sådan här resa. Eller kanske beror det på alla fantastiska människor i Zimbabwe som välkomnade oss med öppna armar, som alltid fanns till hands och ville att vi skulle känna oss som hemma. Kanske är det en kombination av flera olika faktorer.

Displaying IMG-20161119-WA0003.jpg

Avskedsmiddag med underbara människor.

Vad jag vet är i alla fall att den här resan aldrig hade blivit samma sak utan Elina. Hon har varit min stöttepelare resan igenom och jag är så glad att jag har fått dela den här resan med henne. Vi har funnits där för varandra, delat upplevelser och reflektioner, levt otroligt tätt inpå varandra, irriterat oss på den andra men även skrattat otroligt mycket tillsammans. Även nu i efterhand känns det skönt att ha någon att bearbeta resan med, som vet exakt vad man pratar om. En dag hoppas jag att vi ska kunna resa tillbaka tillsammans, återuppleva minnen och återförenas med människorna där.

20161015_114353

Victoriafallen.

Att komma hem är en process för sig. Jag har varit hemma i lite mer än en vecka och kan redan känna en ekande tomhet i bröstet. Som sagt har Zimbabwe funnits i mina tankar i över ett år. Men sedan beskedet kom i april har hela min tillvaro andats Zimbabwe. Sedan dess har allt handlat om att förbereda sig så gott som möjligt, fixa visum och se till att packa ned allt det viktiga. Helt plötsligt sitter jag här i Uppsala igen och resan är förbi. Det känns tomt att släppa något som man levt för så länge. Jag går runt som i en bubbla, innesluten i mig själv, full av intryck och upplevelser att bearbeta. Frusen, trots långkalsonger och flera lager kläder. Något förvirrad och vilsen. Allt här är så annorlunda. Det känns främmande, men ändå så bekant och nära. Det är nu jag verkligen inser hur stora kontrasterna är, hur olika verkligheter jag och mina vänner i Zimbabwe kommer ifrån. Kulturkrocken drabbar mig, omvänt. Kommer tio minuter för sent till min läkartid, stressad för första gången på månader, irriterar mig över alla dessa tider som måste passas. Nu förväntas jag alltså att återanpassa mig till det svenska, snabbt glida in i någon slags vardag igen. Men när jag går runt på Uppsalas gator känns det bara som att åka tillbaka i tiden när jag var student, en tid som inte finns mer. En känsla av att observera sig själv utifrån. Samtidigt som det känns som om jag aldrig åkte. Det är en underlig känsla. I tankarna är jag kvar i Zimbabwe, hemma i vårt stenhus i Zezani. Inte alls så närvarande i det som sker runt omkring mig, som jag borde. Att komma hem är svårt. Att åka iväg var lättare.

sam_1697

Klassfoto med klassen vi kom närmast på Zezani High School.

Jag kommer aldrig ångra att jag sökte praktikantprogrammet och tackade ja till att åka. Jag fick verkligen det äventyret jag sökte. Jag vill ta tillfället i akt att tacka Svenska kyrkan, Uppsala stift, SIDA och ELCZ för denna unika, fantastiska möjlighet. Min tid i Zimbabwe har berikat mitt liv med många fina minnen, lärorika upplevelser och relationer över nationsgränser som jag hoppas kommer bestå länge. Och när jag väl har påbörjat mitt nya lärarjobb i Knivsta och kommit in i en vardag igen ska jag nog även landa mentalt i att jag faktiskt är hemma för att stanna ett tag. Blicka framåt igen.

Riyabonga, Ndibotthuwa.

tack och hejdå!

/ Nathalie

 

Hakuna Matata extraavsnitt

Till att börja med är det här avsnittet på engelska. Detta avsnitt har också ett par gäster som det har talats mycket om i andra avsnitt av podden. Äntligen får vi röster på de omtalade bröderna.
Joseph menar att vi har lärt dem vara ansvariga och Sverige är tydligen ett hemskt konstigt land. Anthony förstår inte alls varför vi aldrig äter och menar att vi pyntar huset med matvarorna istället.
Mthokozisi vill inte äta sadza varje dag och Kennias berättar än en gång om vårt husdjur Mona. Det talas om lättklädda tjejer, besök av föräldrarna är på gång, afrikaner gillar tydligen pengar och there is no rush in Africa. Right?

Den 10 november, ca kl. 15.00

Vindrutan krossas och efter det går allting på tre sekunder. Chauffören väjer alldeles för sent åt höger och tuktuken välter åt vänster.
”Simon? Simon??” Simon har hamnat underst eftersom tuktuken välte åt hans håll.
Han är okej svarar han. Nathalie lyfts upp så att hon kan klättra ut genom det som nu blivit taket. Sedan lyfts tuktuken upp och placeras på hjulen igen av förbipasserande människor och vi är inte längre instängda.
Två sekunder går och en ung man är det som vi ser. Han ligger på marken, halvt på rygg, halvt på sidan. Det forsar blod ifrån hans huvud som rinner ned i diket. Han har ögonen öppna och att det ligger en cykel bredvid honom är ingenting jag hinner registrera förrän efteråt.
Nu är det en hel folksamling omkring oss och fler kommer och vissa människor springer runt och hjälper till på alla sätt de kan, men de flesta står bara stilla och glor.
Vi tar oss ifrån olycksplatsen då det är mest kaosartat och slår oss ned på stolar som en snäll dam drar fram åt oss, när vi passerade hennes butik.

För två veckor sedan var jag, Simon och Nathalie med i en trafikolycka i Moshi i Tanzania, där vi varit och hälsat på Stockholms stifts praktikanter. Vi klarade oss lindrigt undan och summan av våra fysiska skador är en spricka i ett skulderblad, en uppskrapad arm och ett skrubbsår på ett knä.
Och det är med sorgen i mitt hjärta som jag skriver att den unge mannen avled i slutändan.
Trafiken här i Tanzania är en av de saker som skördar flest människoliv då man kör fruktansvärt vårdslöst. Många som kör har inget körkort, även fast lagen kräver det, trafikregler följs inte, man kör alldeles för fort och de flesta fordon saknar säkerhetsbälten. Det säger sig självt att många olyckor sker.
Det är likadant i Zimbabwe och där är också trafiken en av de saker som kräver flest människors liv.
När man talar om att åka utomlands är det inte bara alla sjukdomar som man varnas för som finns i det respektive land man ska besöka, utan trafiken är det som man oftast blir mest uppmärksammad på. Vilket är helt rimligt. Om man till exempel befinner sig i Zimbabwe ska man helst äta malariapreparat och använda myggmedel, men att titta åt båda hållen innan man korsar vägen är bra mycket viktigare att inte slarva med. Även hemma i trygga lilla Sverige.
Var försiktiga kära ni, särskilt nu i vintertider!

Jag, Simon och Nathalie hade verkligen änglavakt. Innan vi åker någonstans, jag och min familj, säger alltid min moder ”och så får vi hoppas att vi har änglarna med oss på taket”. Vi hade det den dagen.

”Kroppen är så ömtålig och man är så jävla dödlig” skrev jag samma kväll som olyckan i min anteckningsbok.
Ta hand om er själva och varandra!
Kärlek

Att hitta hem och lämna en del av sitt hjärta där

Det är den 22 november. Tre månader i Afrika.I skrivande stund sitter jag på i restaurangen på lodgen, i Kizimkazi, där vi för tillfället bor. Baddräkten är fortfarande fuktig efter morgondagens simtur med delfinerna i havet. Det är molnigt, 30 grader varmt och fuktigt. Jag lyfter min kopp och dricker upp sista skvätten av mitt frukostkaffe. Hela min tillvaro känns otroligt drömmig. Zanzibar är en riktig pärla i havet. Dess klarblåa vatten, dess rika grönska och intressanta historia gör det till ett riktigt turistparadis. Vi befinner ossfortfarande Afrika, men det känns samtidigt så annorlunda och långt borta från våra andra tidigare upplevelser av den afrikanska kontinenten. Kontrasten är stor från både Zimbabwe och Tanzanias fastland.Tacksamheten sköljer över mig. I nästan tre veckor har vi rest och upplevt Tanzania. Bada i hotsprings, besöka en by i bergen, åka på safari, gå på klädmarknad, simma med delfiner och mata havssköldpaddor är bara några av de upplevelser vi har fått vara med om. Att få upptäcka och uppleva så mycket av två olika länder på denna fantastiska kontinent är en otrolig förmån. Hela resan känns så otroligt drömmig att det inte är sant. Det är verkligen mina drömmars resa. Och idag är det tre månader sen de  startade. Tre månader utanför Sveriges gränser och jag har överraskande nog inte längtat hem en enda gång. Det är klart jag har saknat min familj, mina vänner och min pojkvän, men hemlängtan, icke. Jag har varit så nöjd och tillfredsställd med min tillvaro att det inte funnits någon anledning att längta hem. Jag har hela tiden känt att jag är där jag vill vara, att jag kanske bara få öra en sådan här resa i mitt liv och det händer nu. Det har inte funnits något utrymme för hemlängtan. Men nu sitter jag ändå här, mitt uppe i drömmarnas resa, och jag längtar hem. Inte hem som till Sverige, utan hem som till Zimbabwe.

Elina har i tidigare inlägg i bloggen skrivit och frågat sig om hon har sitt arma hjärta i Afrika. Det är något vi har diskuterat vid flera tillfällen under vår resa. Personligen kan jag tycka att det lätt kan låta som om man enbart har sitt hjärta i enbart Afrika, eller åtminstone mer i Afrika än på andra ställen. Hemma har jag alltid sagt att jag har mitt hjärta i Australien. Landet jag föll pladask för när jag för fyra och ett halvt år sedan bodde där i nästan fem månader. Samtidigt vet jag att en del av mitt hjärta även finns i USA där jag bodde och jobbade som au pair ett år direkt efter studenten. Trots att det numer är så länge sedan jag var där, känner jag fortfarande starka känslor både för Sydney och Philadelphia. Det är två städer som jag håller nära hjärtat och kallar för hem. Precis som Uppsala är mitt hem, och även Nässjö där jag växte upp. Och nu ser jag även Zezani som ett hem. Zezani med den uttorkade floden, den gropiga, skumpiga vägen, det lilla, lilla shoppingcentret med längan av butiker som alla säljer liknande varor, baren med alkolister och fulla män, sand och smuts, skräp längs vägarna och åter sand och smuts. Det är inte den vackrare vy jag har sett, och inte heller den roligaste och mest händelserika plats jag vet. Det finns inte mycket att göra för en äventyrslysten och uttråkad ungdom. Men när man som oss har bott där, lärt känna människorna blir man på något sätt en del av byn, även om det bara är för en kort period. Jag har blivit igenkänd och rört mig runt i byn som någon som bott där hela sitt liv. Jag har blivit inkastad i en annorlunda kultur från min egen, anpassat mig och hittat hem i en församling. Jag har blivit en del av en gemenskap och knutit band med människor som jag idag kan kalla mina bröder och systrar. Och det är på så sätt som jag har fått lära känna Zezani på djupet. För mig är Zezani mer än  den uttorkade floden, den gropiga, skumpiga vägen, längan av butiker som alla säljer liknande varor, baren med alkolister och fulla män, sand och smuts, skräp längs vägarna och åter sand och smuts. För precis som Nässjö, Uppsala, Philadelphia och Sydney är det trots allt en plats som har  betytt något, där jag har fått lära känna människor, fått bygga upp ett liv och en vardag, där jag fått en tillvaro och en plats. Men framförallt så är det en plats som jag tror har präglat mitt liv och mig som människa. Zezani är för mig en plats som betyder mycket och med människor som betyder ännu mer än så. Därför är det idag en plats som jag ser som ett hem, och som jag nu längtar tillbaka till. Jag har lämnat en del av mitt hjärta på alla dessa platser som på ett eller annat sätt har präglat mig. Så visst kan man ha sitt hjärta i flera olika länder eller på flera olika platser i världen samtidigt.

Så ja, även jag har mitt hjärta i Zezani och i Zimbabwe, hos alla mina kära. Och jag antar att det är just därför som jag just nu i denna stund längtar tillbaka dit, trots att jag sitter i ett paradis i havet, med en baddräkt som fortfarande är fuktig efter morgonens simtur med delfinerna utanför Kizimkazis kust. Jag kommer alltid att längta tillbaka till Zezani och min tid där. Samtidigt vet jag att tidpunkten spelar roll. För Zezani som jag känner det kommer att förändras. Jag vet att skolans elever inte alltid kommer vara kvar. Så fort de tar examen eller byter skolan kommer de lämna Zezani och Zezani High School bakom sig. Skolan kommer även en dag att byta rektor och lärare och Nkosi kommer en dag att sluta jobba i församlingen. Då är det enbart minnena som finns kvar, och de relationer och band som knutits. Därför är jag otroligt tacksam för dagens teknik som gör det så mycket enklare att hålla kontakt. Redan nu har jag nästintill daglig kontakt med flera av mina vänner i Zimbabwe. Det gör mig hoppfull. Jag vågar knappt tänka tanken på hur många meddelanden som kommer ramla in i inkorgen i december, när terminen är slut och skolans alla elever åker hem på lov och får använda sina telefoner igen. Men hey, det blir kul! Tur att jag kommer ha relativt mycket fritid i december innan jag börjar jobba på riktigt i januari.

Men först ska vi njuta av vår sista vecka på Zanzibar innan vi åker hem till vinter och kyla i Sverige. Ikväll ska vi skåla för att vi har varit i Afrika i tre månader. Denna kontrasternas kontinent, såväl spännande som fascinerade, och som vi gärna återvänder till. Afrika är stort, det finns mycket kvar att upptäcka.

Kärlek till er alla!

/ n

14963073_10154374809674130_48264946_n

Hakuna Matata avsnitt 7

Denna podd inleds med autentiska bakgrundsljud ifrån en flygplats.
Elina och Nathalie har båda varsin egenskap som de avundas varandra, Nathalie grät hela den gångna veckan emedan Elina är hennes motpol.
Elina är bättre än Nathalie på carpe diem och har rollerna bytts nu när Nathalie är den som är bitter. En uppbränd bilnyckel, en sen avskedsmiddag, brevskrivande så fingrarna blöder och svåra avsked.
Det blir nostalgiskt och blödigt, men det är okej ändå.

Ett besök från det förgångna

Som ni såg i förra inlägget bad jag Linnéa Petersson skriva lite om sin tid i Zimbabwe, när hon var i landet under 2012.
Våra mödrar känner varandra och jag var då och lyssnade på ett av hennes föredrag, det var så jag fick höra talas om programmets existens. Så en del av att jag gjorde den resan är tack vare henne.
Så tack Linnéa för att du tog dig tiden till att skriva den fina texten och delade med dig om hur du ser på resan efter ett par år!  Himla fint att du ville ta dig tiden till det och kul att få ett återbesök från någon som tidigare bloggat för det här programmet!

img_6184
Linnéa idag

En hälsning

Idag har vi varit lite mer än en månad i Zimbabwe. En tid som har varit både glädjerik, lärorik och omtumlande. Zimbabwe är ett otroligt kontrastrikt land och dagligen måste man möta nya utmaningar; hämta vatten, koka dricksvatten, tvätta håret i en hink. Hemma i Sverige hör man säkert mycket dåliga nyheter om Zimbabwe; diktatur, korruption, våld, fattigdom… och visst de orättvisorna (som inte borde finnas) existerar och är tyvärrr en del av vardagen. Men, framförallt finns det i Zimbabwe så mycket mer; glädje, sammanhållning, kultur, musik, sport, kyrka och… människor! Den delen som aldrig når oss hemma i Sverige men som den senaste månaden har varit en stor del av min vardag. Att få leva i Zimbabwe, verkligen bo är nog det absolut minnesvärda.
           Vi bor i Masase som är en liten by på tvåtusen personer i södra Zimbabwe, bara tjugo mil från gränsen till sydafrika. I mitten av byn finns kyrkan, vilket man kan beskriva som byns samlingsplats, hit går man varje söndag innan gudtjänsten för att diskutera byangelägenheter. Runt om kyrkan finns sjukhus, skola och några affärer. Vi bor i ett litet hus på skolans område, där vi har ett litet kök och en toalett. Vi har även rinnande vatten även om det just nu bara finns vatten en timme på morgonen. Vissa dagar! Enkelheten måste jag ändå säga har sin charm och vi blir otroligt väl om händertagna av människorna runtomkring oss. Skulle nästan säga att vi blir bortskämda! Gästvänligheten i Zimbabwe är någonting utöver det vanliga.
   Under dagarna  har det varit många studiebesök till människor som har en nyckelroll i Masase och Zimbabwe, allt från hon som är borgmästare i Masase till att dricka te med lokalbefolkning. Vi har även fått chans att jobba med de olika utvecklingsområdena som ELCZ (Evangelic lutheran church in Zimbabwe) driver; skolan, sjukhuset och hur LDS (lutheran development servise) driver sitt arbete med olika miljöprojekt och microbanken.
   Zimbabwe är ett otroligt spännande land, en slags skräckblandad förtjusning skulle jag vilja beskriva det. Det mest påtagliga är ändå hur otroligt vänliga människorna är, någonting som jag alltid kommer bära med mig.”

Berättelsen ovan är en text jag skrev när jag befann mig i Zimbabwe den 7:e oktober 2012. Jag åkte till Zimbabwe via Uppsala stift och samma praktikantprogram som Elina och Natalie är utskickade via. Det var första gången Uppsala stift anordnade praktikantprogrammet och det var första gången jag och min kompanjon Emmy åkte iväg på en sådan resa. Idag är det den 8:e november 2016 och jag befinner mig i Läsesal A på universitetsbiblioteket Carolina rediviva i Uppsala, läsandes om reflexiva intervjuer inför min stundande b-uppsats i genusvetenskap, vilket är min huvudsakliga syssla nuförtiden. Jag tänker väldigt ofta på min tid i Zimbabwe och bläddrar gärna tillbaka i mina dagböcker. I somras träffade jag Elina och Natalie innan de åkte iväg på deras resa till Zimbabwe; vi pratade om förväntningar och praktiska förberedelser. Sedan dess har jag följt deras resa via bloggen och fått se Zimbabwe ur nya ögon lika mycket som jag skrattat av igenkänning. Därför kändes det väldigt roligt när Elina kontaktade mig om jag inte ville gästblogga om hur jag ser tillbaka på min tid i Zimbabwe såhär fyra år senare.

Sanningen är dock den…. att jag aldrig riktigt vet vad jag ska svara när någon frågar; hur var det i Zimbabwe? Jag har insett att jag allt som oftast svarar det som förväntas av mig; det var otroligt lärorik tid, men såklart väldigt påfrestande också…..Ja, jo jag har nog förändras väldigt mycket. Jag vet att min tid i Zimbabwe förändrade mig, men jag kan omöjligt sätta fingret på vad. Det blev en del mig som hela tiden förändras utifrån nya upplevelser och utmaningar. Det är inte är statisk förändring som skedde över en natt, utan en dynamisk förändring som ständigt rör sig.

Idag kan jag känna att jag var alldeles för ung när jag åkte iväg till Zimbabwe, bara ett år efter gymnasiet. Jag vet att jag hade klarat resan mycket bättre idag även om jag antagligen inte skulle säga det utan mina erfarenheter från Zimbabwe. Jag minns första månad i Masase som väldigt omtumlande, ska jag vara helt ärlig så trivdes jag inte överhuvudtaget mina första veckor där. Jag lämnade knappt huset vi bodde i och tyckte det extremt jobbigt att folk tittade på mig så mycket. Jag åt knappt ingenting och min mens försvann helt under mina månader i Zimbabwe. Det fanns inget internet eller telefontäckning i byn (annat än på en sten, där det var rusningstid på eftermiddagarna) och jag kände mig extremt utelämnad. Jag kände att det var svårt att få kontakt med människor och att vi var väldigt olika. Allt detta bearbetade min kropp genom att sova otroligt mycket, flera gånger om dagen. Detta mina damer och herrar och icke-binära, var mina första erfarenheter av kulturkrockar och hur är det är att befinna sig i ett tillstånd av anpassningsstress. Kulturkrockar känns som enorma barriärer när man först stöter på dem men som jag senare skulle inse är helt obetydliga, vill påstå att det inte är någon skillnad från att jag stöter på någon här i Sverige som har andra åsikter eller att annat sätt att vara på än mig själv. Efter en tid började jag däremot älska min tid i Zimbabwe och människorna runt omkring mig. Masase var den enda verkligenheten som existerade och de enda erfarenheterna jag någonsin haft.  

image00
Huset vi bodde i på Masase High Schools område

Jag bodde på skolans område (high-school) i gästhuset till rektorn Mrs. Bhebe och hennes familj Sharon, Moreblessing, Leo, Tando, Roy, Mercy, Kimberly och Kieth som blev min familj under vistelsen i Zimbabwe. Det var dessutom otroligt roligt att på skolans område och ha nära till alla ungdomar och få lära sig om deras liv och synsätt. Det var inte helt lätt att åka ut på ett praktikantprogram som anordnades för första gången och vi hamnade nog i en hel del fallgropar. I Zimbabwe existerar en annan takt och tidsuppfattning och samordning och kommunikation är inte lika viktigt som det är i Sverige. Det som nog var absolut jobbigast under mina månader i Zimbabwe var att mycket tid gick åt till att rulla tummarna. Det var en sak som jag försökte förbereda Elina och Natalie på att det är viktigt att själv hitta på saker att göra; skriv dagbok, blogga, hitta en tidning (församlingsblad, medlemstidning) att skriva artiklar för om sin tid i Zimbabwe, fota (har nog aldrig tyckt det varit så roligt att fota som i Zimbabwe), intervjua personer (unga och äldre) om deras liv och upplevelser. För inte bara kommer du ha saker att göra du kommer även samla in ett stort material som kommer vara helt ovärderlig när man väl lämnas Zimbabwe – för när alla avsked är gjorda är minnena det som finns kvar. Det låter hårt, men minnena är det finaste vi har.

image02
Moreblessing, Leo & Sharon

Jag är otroligt tacksam över min tid i Zimbabwe. Ingen resa har någonsin kunnat mäta sig med den! Det var fantastiskt att få uppleva att bo på Zimbabwes landsbygd. Jag saknar lugnet som fanns där något otroligt mycket, jag saknar att inte vara uppkopplad hela tiden, att dricka te på kvällen ute på trappen och titta på den magnifika stjärnhimlen, att krypa ner med ett ljus på kvällen och skriva dagbok, att gå på en promenad på eftermiddagarna för att hämta vatten i brunnen, att få gå och handla i de små butikerna och varje gång välja en ny butik av de 32 stycken som fanns där (som alla sålde exakt samma saker), att få känna sig så otroligt ren efter att ha tvättat sig i en hink med vatten. Det jag däremot är absolut tacksammast för är de vänner jag skaffade och som jag fortfarande har kontakt med via Facebook och Whatsapp. Det är otroligt roligt att få följa dem på deras resa genom livet; när de kom in på universitet, fick ett jobb, blev föräldrar men det har även inneburit att få följa dem genom det instabila politiska läget i Zimbabwe och besked om vänner bortgång i sjukdomar som inte ens existerar i Sverige.

Att befinna sig i Zimbabwe är som att stå i kraftigt korsdrag. Hela tiden blir man omtumlad överraskad och fascinerad över detta kontrasternas land. En resa i denna unga afrikanska nation är lika mycket en resa i tiden som i geografin.
- Bli kamrat med Zimbabwe gruppen, 1984
Varma hälsningar från Linnea Petersson
image01

OLYMPUS DIGITAL CAMERAimg_1033img_1340
img_1455

Svenskheten

Huitani dzikhonani!

Just  nu sitter jag på ett hotell i byn Kizimkazi på Zanzibars södra del, men jag har under resan funderat på det här med att vara svensk. Hemma får jag rätt ofta höra att jag kan vara ganska osvensk i mitt sätt att te mig och i min persona, men så blir jag, liksom många andra, extra svensk när en väl inte längre befinner sig inom Sveriges gränser.
Det som jag ofta kan lätt förkasta på hemmaplan och tycka är så oförskämt svenskt, anammar jag och lever ut på ett helt annat sätt här nere. Det är som att jag vill bevara det lilla som fanns förkroppsligat av Sverige nere i Zezani, dvs jag och Nathalie.
Ville jag baka, bakade jag ursvenska chokladbollar, jag fikade gärna varje dag och längtade mer än något annat hem till snön, bara för att det är saker som inte fanns där nere. Hemma kanske jag hade gett mig på ett nytt spännande recept, inte fikat för att jag är trött på sötsaker för att de är så lättillgängliga och önskat att kung Bore drog sig tillbaka och tog snön med sig. Men icke nere i Zimbabwe
Dessa är typiska svenska saker som vi faktiskt anammade där nere.

- Chokladbollar
– Tacos
– Köttbullar
– FIKA
– Kyrkkaffe
– Swedish club
– Brännboll
– Tipspromenad
– Ber dolk ta av sig skorna
– Ber folk vara i tid
– Kaffe
– Lucia
– Halloween
– Pratar om väder
– Corn flakes varje morgon
– Planering
– Vill ha tidsscheman för allt, ha koll!
– ‘Lyxar till det’ genom att gå på restaurangen varje lördag
– tänder ljus för att det är ‘mysigt’
– Miljöpolitik
– Har med oss diskborste ifrån IKEA
– Frossa i ost (när det fanns tillgängligt)
– Lyssna textra mycket på¨svensk musik bara för att det var skönt att höra svenska talas

Det är säkert fler saker vi haft för oss som skulle kunna klassas som stereotypiskt svenska, men om dessa är jag i dagsläget lyckligt ovetandes.

Inte har, har, kommer sakna

Huitani dzikhonani!

Jag har funderat rätt mycket på saker jag kommer att sakna nu när vi faktiskt har lämnat Zimbabwe. Men även saker jag inte kommer att sakna. Här är en lista

Saker jag inte kommer sakna:

- Flaskvatten
- Insekterna
- I synnerhet kackerlackorna
- Att mörkret faller på mindre än 20 minuter
- African time
- Tidsoptimismen
- Att vänta. På allt. På alla. Jämt. Hela tiden
- Malariatabletter
- Att duscha med hink
- Sopor överallt
- Korruptionen
- Att bli sedd ned på för att jag är kvinna
- Att bli upphöjd för att jag är vit
- Att sova under myggnät
- Sanddammet. Som är över allt. Kommer in överallt. Det spelar ingen roll om man städar, för dagen därpå är det ett nytt lager damm
- Att vakna till tuppen klockan fyra varje morgon.
- Att bli sedd som ett objekt
- Att människor här nere inte är så mycket för planering. Alls
- Att bli kallad makoa (vitansikte)
- Att de man faktiskt planerar ofta flyttas på eller ställs in
- Elavbrott
- Att bli utstirrad
- Att det mesta är oklart. Man tror att man är på det klara med saker och ting, att man har koll eller att det man förklarat för någon faktiskt blev förstått, men så vips står man där och har inte koll på någonting längre.
- Vägunderlaget.
- Språkbarriärer
- Överkonsumtionen av handsprit
- Sadza
- Doften av brända sopor
- Att folk ska känna på min hud och mitt hår
- Samt titta på mina ögon
- Att vara smutsig hela tiden
- Att leva ur en resväska
- Getter


Saker jag har saknat

- Riktiga pommes frites
- Min säng
- Kranvatten
- Riktiga väglag
- Ren luft
- Variation
- Valmöjligheter
- En dusch
- Att få  vara ensam
- Vegetarisk mat
- Speglar
- Min familj
- OST <3
- Tystnaden
- Att kunna göra vad jag vill, när jag vill
- Mina vänner
- Öl
- Papperskorgar
- Varmvatten
- Sovmorgon


Saker jag kommer att sakna:

- Barnen
- Få nya perspektiv
- Människors öppenhet
- Levnadsglädjen
- Människors kunskapstörst
- Att kunna sitta ute i t-shirt på kvällarna
- Sova under myggnät (lite grann, ibland är det mysigt)
- Vänligheten
- Den fantastiska naturen
- Viljan att dela det lilla det har med mig
- Det öppenhjärtiga människorna
- Hakuna matata. Att det inte är någon stress. There is no rush in Africa. Det finns tid för allt. No worries.
- Allt
– Alla
– Hela resan och allt vad den inneburit

-

Måndagförmiddag. Klockan närmar sig halv elva. Jag sitter i en bil, fullpackad med människor och resväskor, som tar mig bort från Zezani. Det är en skakig färd. Bilen hoppar sig fram längs den gropiga och sandiga vägen. Kanske åker jag här för sista gången i mitt liv. Solen steker på. Hettan är påtaglig. Svetten i ansiktet blandas ut med tårarna som rinner ner längs min kind. Jag sätter på mig solglasögonen och blundar,  försöker samla mig. Men det gör för ont i mitt sorgsna hjärta och stenen i mitt bröst vill inte lossna. Är allt verkligen över nu?

Tankarna tar mig tillbaka till den 22 augusti. Den första sidan av det nya kapitlet i mitt liv. Tröttheten, förväntan och värmen som slog mot oss i samma ögonblick som vi klev ut från planet. Då hade jag ingen aning om vad kapitlet skulle innehålla, vilka som skulle bli en del av det, vart det skulle ta mig eller hur det skulle sluta. Nu sitter jag här två månader senare i en bil med med hjärtat fyllt med kärlek och sorg. Med facit i hand vet jag nu vad det är jag lämnar. Vårt Zezani. Vårt High School. Våra vänner. Våra bröder och systrar. Vår församling. Vår älskade Zimbabwiska familj. Två månader. Det är en kort tid. Men det räcker för att förälska sig i ett land och i ett folk, för att beröra och låta sig själv beröras. Jag tänker på eleverna, på alla gånger vi undervisat I life skills och Swedish Club. Sunday School och alla stunder med skratt och lek. Alla spännande möten och fina samtal med vår pastor. På rektorn och hennes fantastiska ledarskap och gästfrihet. Våra brothers, alla fika stunder och galna upptåg. Jag tänker på alla smärtsamma avsked vi fått genomlida de två senaste dagarna. Vår mammas tårfyllda ögon. Smärtan i vår yngre brors ögon. En hel klass som går till kramattack. Blanka ögon som säger ”don’t leave! Stay”.

Nej. Jag vill inte åka. Är inte redo. Vill att bilen vänder om. För än kan det väl inte vara över? Bara två månader, vi som från början skulle ha varit borta i fyra. Jag är inte klar här. Jag vill stanna. VÄND OM! Jag har två månader kvar! Min inre röst skriker av smärta. Men i nästa stund hinner verkligheten i fatt och jag inser att jag inte har makten att styra över den. Det är som det är. Jag ska vara glad och tacksam för att jag fick åka överhuvudtaget. För innerst inne vet jag att de här två månaderna hade jag aldrig för någonting i världen velat vara utan. Jag ångrar ingenting. Men just där och just då orkar jag inte vara glad. Det enda jag kan tänka på är att jag sitter i en bil som tar mig bort från platsen och människorna jag har kommit att älska, alldeles för tidigt. Det finns inte utrymme för mer och det måste få vara så. Jag kommer att bli glad igen. Så småningom. Stenen i mitt bröst kommer att lossna. Jag kommer komma hem till familj och vänner i Sverige. Jag kommer att gå vidare med mitt liv och jag kommer att se tillbaka på den här tiden med största möjliga tacksamhet. Sen en dag kommer jag förhoppningsvis att återvända. Jag måste tillbaka. Jag bara måste. Ännu en tår rinner ner för min kind och en kort stund senare faller jag i sömn, utmattad av den känslostorm som pågår inom mig. Bilen hoppar sig fram längs den gropiga vägen och Zezani lämnas bakom. Likaså en del av mitt hjärta. Och där får det stanna, tills den dag vi återförenas igen.