Vart börjar en någonstans?
Just nu sitter jag på Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem där vi har fått bo under vår resa tillsammans med ideella samordnare från församlingar runt om i Sverige och anställda från internationella avdelningen på kyrkokansliet. Vi har precis kommit tillbaka till Jerusalem efter att ha varit på en vandring och besök i en by på Västbanken, där Svenska Kyrkan har varit med och stöttat ett initiativ som kallas Local to Global. Projektet är relativt nystartat och går ut på att byar själva får bestämma vad de anser är viktiga utvecklingsprojekt nödvändiga för just dem samt ta ansvar för sin egen transparens och redovisning. Det kan handla om allt ifrån rusta upp en skola eller klinik i området, utveckla jordbruket eller hjälp att sätta press och ansvarsutkrävande hos lokala politiker. Mer om det i ett annat inlägg!
Saga som är volontär på STI, Emma och Amanda på pilgrimsvandring där målet är en by som är med i Local to Global projektet.
Jag och Amanda som är här som Ageravolontärer har pratat mångt och mycket om kring vad vi vill berätta om och kring denna resa som vi fått vara med om, och nästan varje gång kommer vi fram till att det är alldeles otroligt svårt, nästintill omöjligt, att få med alla intryck vi fått från våra partnerorganisationer i Israel och Palestina samt upplevelser från Jerusalem. Varje dag möts vi av ett nytt perspektiv, en historia, en helig plats (för ja, ibland känns det som att det ligger heliga, religiösa platser i vartenda riktning en vänder sig i). Och ovanpå allt det religiöst spännande och viktiga att lära sig om i Jerusalem och Betlehem så möts vi också utav en stark misströstan, pessimism och frustration över den konflikt som råder här, mitt ibland turiststråk, kyrkor, moskéer och synagogor, bosättningar och framförallt bland de människor som växer upp och lever här.
Emma, Miranda (ombud från Växjö stift) och Amanda med Jerusalem i bakgrunden.
Många av de organisationer vi fått träffa under vår tid här arbetar med olika typer av interreligiösa projekt med fokus på att försöka utbilda och skapa mötesplatser mellan Judar, muslimer och kristna. Idag råder olika typer av skolplaner för skolor beroende på om de drivs kommunalt (palestinskt eller israeliskt) samt privat (judiskt, muslimskt, kristet), religionsundervisningen är uppdelad och fördomar (rotade i trauman från konflikten och påspädd av missvisande mediabevakning och en aggressiv politik) gör det svårt för människor att mötas. Det finns däremot som sagt organisationer som arbetar med just detta, att människor ska få mötas och lära av och om varandra. Svenska Kyrkans Internationella arbete samarbetar med bland annat Rossing Center som arbetar dels för att skolbarn ska få lära sig om andra religioner än ens egen, och möta barn med en annan religion. Men även med något som de kallar “healing hatered program” där människor får mötas över religionsgränser. Ett arbete som är otroligt viktigt, men som ofta försvåras av att båda parter inte alltid vill samarbeta. Bland annat så vill många palestinska organisationer inte vill delta i projekt tillsammans med israeliskt/judiska organisationer eftersom att det kan ses som ett normaliserande av den Israeliska statens agerande och upprepade brott mot folkrätten.
En traditionell judisk bönesjal, men med både kristna och judiska symboler eftersom en hel del kristna har efterfrågat böensjalar. Det blir ett tydligt tecken på att religionerna lever sida vid sida och gör avtryck på varandra
Men något som är viktigt att påpeka, och som vi måste påminna oss om ofta. Är att konflikten i området inte är religiöst grundad, utan att den handlar rätten till land, tillgångar, politiska maktspel, rädsla och en ockupation som skapar stora svårigheter för den palestinska befolkningen, i såväl Jerusalem som västbanken och Gaza. Det finns samtidigt en stor rädsla hos den judiska befolkningen i Israel och Jerusalem som har levt under hot om terror och attacker mot civilbefolkning. Situationen i Israel/Palestina är otroligt komplicerad, och för oss som bara är här en vecka, omöjlig att förstå till fullo. Det vi kan göra är att inte döma människor för vad systemen skapar för problem, och på samma gång som en försöker förstå, inte acceptera de handlingar som bryter mot folkrätten, FNs deklaration om mänskliga rättigheter och för med sig lidande för civilbefolkningen. Vi kommer att fortsätta blogga om resan, men under tiden vi rekommenderar starkt att ni läser Svenska Kyrkans positionspapper för att få en djupare förståelse kring Svenska Kyrkans Internationella arbete här samt ställning i konflikten.
Pax et bonum
Emma och Amanda, Ageravolontärer i Lund och Uppsala
Lämna ett svar