Just nu har jag praktik i Skara stift och här delar jag min predikan utifrån midsommardagens texter.
Gammaltestamentlig text: Första Moseboken 9:8-17
Epistel: Kolosserbrevet 1:21-23
Evangelium: Markusevangeliet 6:30-44
Visst är det vackert att bara stanna upp och se sig omkring. Att ta en minut och absorbera upp allt liv som finns runt omkring oss. För vad vore mer beskrivande om den tid vi nu befinner oss i om inte liv i dess fulla prakt och blomning. Träd och växter når sin kulmen av grönska och naturen överöser oss med blommor i alla dess färger och nyanser. Skapelsens skönhet går inte att ta miste på. Samtidigt finns det också platser som är torrare än de någonsin varit. Och andra ställen på vår jord som översvämmas av vatten i enorma mängder istället för med blommors prakt och grönska. Områden som tidigare varit fulla med liv är nu döda och livlösa. Detta är också skapelsen. Men inte så som den var tänkt.
Efter syndafloden lovade Gud Noa att aldrig mer skapa en flod som skulle utplåna alla varelser. Aldrig mer skulle vatten ödelägga jorden. Det löftet har Gud hållit. För det som idag tar död på liv och skapelse har vi skapat och bär ansvar för. Vi och många med oss. Det går inte att blunda eller titta bort. Klimatförändringarna sker och konsekvenserna blir bara tydligare och tydligare för varje år. Om vi vill ha kvar denna grönska och jord som kryllar av liv och som vi under hela vintern och våren gått och längtat efter, då måste vi agera nu. Och det är verkligen nu.
Vi människor äger inte skapelsen. Den är något som vi i tacksamhet borde ta emot och glädjas över. Inte utnyttja, exploatera och förstöra. Generationer före oss har levt med den och jag hoppas att även kommande generationer ska kunna glädjas åt surrande bin, gröna skogar och blåa sjöar. Och i så fall kan vi inte göra vad vi vill. Det kommer inte hålla. Vi har fått ett uppdrag och det kallar oss till att vårda och ta hand om skapelsen. Det är en gåva som är ytterst ömtålig och kräver därmed också en omtänksam behandling.
Men vänta lite. Är det en liten miljöaktivist som smugit sig in och snott tillfället till att predika om samåkning, minskad konsumtion och klimatsmart mat? Nej det är det inte. Det är en Jesu lärjungar som står här. En medmänniska. För det här handlar inte om något som vi kan välja. Gud gav människan i uppdrag att ta hand om skapelsen. Jesus gav oss budet att älska våra medmänniskor som oss själva. Det är vad det handlar om.
Just nu är över 20 miljoner människor i länderna vid Afrikas horn drabbade av den största humanitära katastrofen sedan 1945. Det råder akut brist på mat och vatten och behoven är enorma. Isarna i norr och söder smälter snabbare än någonsin tidigare och för med sig förödande konsekvenser för djurlivet i dessa områden men också för de människor som bor på öar och kuststräckor vilka snart inte existerar p.g.a. höjda havsnivåer. Människor tvingas lämna sina hem p.g.a. naturkatastrofer och antalet klimatflyktingar ökar för varje år som går.
Och det är inte bara där långt borta. På våra semesterorter i Portugal har elden härjat och värmen har varit ohanterlig på många platser i Europa. Och i Sverige. Tror ingen har kunnat undvika nyheten om den grundvattenbrist som råder på fler och fler platser. Klimatförändringarna sker nu. De drabbar oss alla och de som drabbas allra hårdast är de som redan lever i fattigdom och utsatthet. Vi har alla ett ansvar, som medmänniskor och som förvaltare av skapelsen.
För klimatfrågan är en rättvisefråga. Vi måste börja leva i tacksamhet med skapelsen istället för att utnyttja den. Den bestämmer spelreglerna, inte vi. Det handlar också om solidaritet med alla de människor som drabbas av konsekvenserna av hur vi lever. Och vår natur med allt liv den innehåller. För vi står inte utanför skapelsen i någon egen maktkorridor där vi kan äga och söndra som vi önskar. Då kommer vi tillslut ta död på oss själva. Nej, vi är lika mycket en del av den som allt annat skapat.
Och löftet som Gud gav till Noa, vars tecken är den färgsprudlande regnbågen, var ett löfte och ett förbund med hela skapelsen. Allt som lever. Alla varelser. Det är inte bara oss som Gud har omtanke om utan hans kärlek riktas till allt levande. Till hela skapelsen.
När Jesus stod inför den stora skaran människor hade han inte mycket att ge dem. Fem bröd och två fiskar. Men med Guds kraft räckte det för att mätta de fem tusen männen plus de kvinnor och barn som också var där. Det blev till och med mat över. I evangelietexten kan vi läsa att Jesus fördelade det så att alla fick och alla åt och alla blev mätta. Det kan vi också göra. Ikväll kommer miljontals människor gå och lägga sig hungriga. Samtidigt som vi i Sverige slänger i genomsnitt 54 kg ätbar mat per person och år i soporna. Världen är upp och ner. Men om vi gör som och inspireras av Jesus, fördelar det vi har och är rädda om det, då kommer det räcka till alla. Och det gäller inte bara mat utan allt.
För det finns en lösning. Annars skulle jag inte stå här och tala om det. Om det redan varit kört och hopplöst hade jag predikat om något annat. Men jag tror att vi gemensamt kan göra något. Och vi måste göra något. Det är en stor utmaning, men en stor utmaning som vi kan klara i små steg. Många små lösningar som kommer att kunna bli lösningen på det stora. Och i detta har vi alla en viktig roll. Precis som Paulus skriver i dagens epistel, vi är alla en del av helheten och alla behövs. Vad var och en av oss gör spelar roll och har betydelse.
Som Jesu lärjunge, medmänniska och villig att ta mitt ansvar för skapelsen har jag fortfarande hopp om en framtid där skapelsen kan få fortsätta att glädja oss med sin prakt och skönhet, hela året om och på alla platser på jorden. Att liv ska frodas i den och få uppkomma på nytt. För det var med livet i centrum som Gud skapade allt det liv som idag finns.
Så låt oss tillsammans se till att jorden fortsätter att sprudla av liv och mångfald, precis som regnbågen med sina färger. För regnbågen var Guds tecken på att allt liv aldrig mer skulle utplånas likt det gjorde vid syndafloden. Låt det också bli vårt tecken och en påminnelse om att vårda och ta hand om det liv som finns, inte förstöra det. För vi har bara en skapelse och det är nu vi kan se till att den bevaras. Och det var det uppdraget som Gud gav oss, att vårda och ta hand om den. Och skulle Jesus varit här med oss idag är jag rätt säker på att han predikat och förkunnat samma sak. För det är ingen liten fråga, den rör oss alla. Dig och mig. Här och nu.
Veronica Pålsson
Ageravolontär
Om hur mycket mat svensken slänger i genomsnitt: https://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Halv-miljon-ton-mat-kastas-i-onodan/
Lämna ett svar