I helgen gick Bibeln mitt i allt av stapeln i Göteborg, en bibelkonferens som är en del av Svenska kyrkans projekt Dela tro, dela liv som kommer pågå fram till 2018. Från landets alla hörn kom nyfikna deltagare och under två dagar fick vi inspiration, spännande idéer och utmanande frågor kring bibeln och dess berättelser. I storsamlingar, strömmar och mässa i domkyrkan fick vi ta del av bibeln på olika sätt.
En av strömmarna under Bibeln mitt i allt var Bibeln mitt i världen. Under denna ström la vi bibeln mitt på världskartan och frågade oss vilken roll bibeln har när vi ser på vår omvärld och våra medmänniskor. Det blev samtal om vad vi grundar vår identitet som världsvid kyrka på, hur vi ser på våra medmänniskor, vad som kan motivera oss att leva i Jesu efterföljd och vad vi kan lära oss av våra systerkyrkor ute i världen. Så många intressanta tankar som vi fick dela och inspireras av och som alltid är det vissa saker som fäster sig lite extra hos oss.
Det som fastnade lite extra hos mig var ett specifikt ord; känsliggöra sig. Göra sig öppen för att ta in känslor. Smaka på ordet. Vad innebär det att göra sig öppen för att ta in känslor? Hur skulle det påverka mig?
Mycket händer i vår värld och mycket av det vi möter varje dag kan vara jobbigt att ta in. Svält, krig, flyktingströmmar, mänskliga rättigheter som bryts, odemokratiska val, postkoloniala strukturer, miljöförstöring och mycket annat. Listan kan tyvärr göras lång. Att bygga upp mentala skal som ”skyddar” mot detta har blivit en försvarsmekanism för oss människor. Vi orkar inte ta in allt elände i världen. Fast måste vi inte orka det?
Efter att ha hört berättelserna från Costa Rica om den lilla lutherska kyrkan ILCO som speciellt är en kyrka för de marginaliserade inser jag hur mycket vi har att lära av dem. Vi måste kunna känsliggöra oss. Att våga beröras av det som händer i världen. Ta bort de där skalen som gör att nyheten om ytterligare en svältkatastrof enbart blir något som jag scrollar förbi i nyhetsflödet eller att jag tittar bort när personen utanför matbutiken sträcker fram sin pappmugg. Annars kommer vi aldrig kunna göra som Jesus, se de allra minsta.
Om vi vågar känna med världen och människorna i den kommer vi inse att vi inte är något skiljt utan hör samman. Det som händer dem rör oss och tvärt om. Vi är alla ett och om vi öppnar upp oss, vågar känna de känslor som finns där men som idag reflexmässigt stängs av, kommer vi förhoppningsvis bli mer öppna för att göra något åt de känslor vi låter oss känna.
Skala av skalet och låt känslorna få kännas! I slutänden är det det som kommer kännas bäst, både för oss och världen.
Veronica Pålsson
Ageravolontär i Lund
Lämna ett svar