På DN-debatt idag skriver ett antal svenskkyrkliga biskopar att det vore bra om Svenska kyrkan inte hade kvar vigselrätten i den juridiska meningen utan att blivande brudpar istället gick iväg och genomförde en civilrättslig registrering samtidigt som hindersprövningen skedde. Man inställer sig då alltså hos lämplig myndighet som gör prövningen och registreringen och därefter har man ingått en juridisk relation av bindande karraktär och, som jag antar, med livslång avsikt. Sedan skulle brudparet kunna komma till kyrkor, tempel, moskéer, synagogor eller andra platser och fira i en religiös eller annan högtid. Även borgerligt bröllopsfirande skulle kunna äga rum med, av kommunen, utsedd borgerlig bröllopsförrättare.
Jag tycker att den tanken känns sympatisk och jag har skrivit om det tidigare på min blogg. Då blir det lika för både homosexuella och heterosexuella.
Men det man ingår civilt och bekräftar i kyrkan är ett äktenskap, tänkt att vara tills döden skiljer dem åt.
Skulle nu kyrkan ändå tvingas till eller välja att behålla vigselrätten menar jag att det är viktigt att man gör lika för både homosexuella och heterosexuella. Ingen vigselgudstjänst ska vara ett ”b-alternativ”. Och prästerna då? De som varesig vill viga eller välsigna, ska de få väja, säga nej. Ja, menar jag. Precis som idag. Men frågan om vigsel eller välsignelse måste lösas inom varje kontrakt (ett antal församlingar). Och brudparet måste självklart få vigas/välsignas i sin församlingskyrka om de så önskar.
Det är viktigt att det blir lika för lika och olika..!
