”Du borde verkligen ta semester, också ifrån bloggen”. Det var Maj-Britt som sa det till mig idag. Maj-Britt och Ingmar är mina extra föräldrar, kanske mångas extraföräldrar. De lever verkligen det kristna kärleksbudskapet i både ord och handling. De visar omsorg, de tar hand om, de bjuder hem, trots olika typer av skröpligheter. De är fantastiska och har betytt mycket och betyder fortfarande mycket i deras lokala församling, för många andra och för mig och hustrun!!De följer min blogg och de tycker att jag borde ta semester från den och vila helt. Men är man en datorentusiastisk domprost är det svårt att helt låta bli. Jag kollar mail också – fast jag nog inte borde. Men så tänker jag: ”Hellre uppkopplad och avkopplad än bekymrad över vad som kan vänta mig…”. Nu Maj-Britt är jag i farten igen för jag har varit på trädgårdsmöte.
Trädgårdsmöten är en form av mötesgudstjänst som anordnas av den lokala missionsförsamlingen i Nysund-Rudskoga i Värmland. Efter att ha lämnat äldsta dottern på tågstationen i Degerfors och köpt en fåtölj tillsammans med svärmor for svärmor, hustrun och jag till Däldenäs SMU-lägergård vid sjön Skagern. Väl komna dit deltog vi i trädgårdsmötet som var inomhus i lägergården ( på grund av ett hotande regn som aldrig riktigt blev av). En trappa upp satt ett gäng pensionärer och några yngre (inkluderande hustrun och undertecknad) och lyssnade, sjöng och bad. Temat var vittnesbörd och det jag bär med mig bland allt det som sades och sjöngs är känslan av att vara tillsammans oavsett kyrkotillhörighet. Vi hör ihop som kristna. Vi är alla på ”den vägen” som de första kristna kallades. De följde ”Vägen”. Vi går lite olika, vi tar oss fram på lite olika sätt, men det är samma väg. Vi får vara lite olika, ha olika traditioner, inspireras av varandra o s v. I benådade ögonblick som blir som förklaringsögonblick, är inte vår speciella tillhörighet det viktigaste. Det viktigaste är att vi är syskon som vandrar på den Vägen. Sedan kan vi ha olika syn på sakramenten, olika syn på hbt-frågor, äktenskapsbegrepp etc. Vi får aldrig någonsin glömma bort att vi delar tron på Jesus Kristus – den korsfäste och uppståndne. Vi får aldrig någonsin glömma bort att vi har dopet gemensamt, att vi har Bibeln gemensamt även om vi tolkar olika. I en stor del av den svenska kristenheten har vi desutom halva psalmboken gemensamt d v s den 325 första psalmerna sjunger vi på samma sätt, med samma ord och melodi och psalmnummer i en många trossamfund. Vi får lyssna till varandra med respekt utan att för den skull behöva dela allt. Att som de två biskoparna i Church of England hota med risk för kyrkoisolering etc, leder aldrig framåt. Vi är olika, annars skulle det inte finnas olika kyrkor. Men vi får vandra tillsammans i ett ömsesidigt syskonskap, på en väg där uppgiften är att vara med och bygga Guds rike – ett rike där varje människa är sedd och älskad för det den är, med sin innersta identitet. Sedan får vi sträva mot enheten – ack så viktigt – men, åter igen, en enhet i mångfald.
På trädgårdsmötet talade pastorn om vikten av att se också dem som finns nära oss, att se och bedja för varandra, be för dem som har det tufft i tillvaron och för dem som tycks ha det bra. Jag kände mig djupt berörd och upplevde en stark samhörighet. Sedan kanske vi tolkar olika och inte alls delar varandras syn på homosexualitet, bibeltolkning o s v. men det var inte det viktigaste. För vi hör ihop oavsett kyrkotillhörighet. Vi är på den Vägen – det är det viktigaste!
