Generalsekreteraren i Equmenia Patric Forsling skrev en bra artikel i gårdagens nummer av den utmärkta tidningen Dagen! (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=199377) Han drömmer om en ny kyrka där Jesus Kristus är i centrum men där inte allt måste vara som det alltid varit. Jag delar inte alla Patrics tankar, men drömmen om en kyrka där människor känner sig hemma, där man nås av ett existentiellt tilltal som bär, som berör, där Jesus Kristus är tydlig och där kyrkan och dess budskap blir som en magnet är viktig. Den kyrkan drömmer jag om. Jo, jag vet att S:ta Clara kyrka fylls varje söndag liksom Allhelgonakyrkan och det är fantastiskt roligt. Men, jag drömmer om att kyrkan eller kyrkorna (andra trossamfund också) ska bli platser där man är hemma och att det som man tar emot ”hemma” ska bära när man arbetar, när man träffar andra människor etc, etc. Kort sagt drömmer jag om en kyrka där dess medlemmar med stolthet i rösten säger: ”jag är kristen”.
Vad kan vi som finns i kyrkans sammanhang göra idag? Vara trogna våra kyrkor, stödja, inspirera, bedja, finnas med, älska den trots dess brister. Vi som förkunnar på olika sätt måste fundera över vad vi säger så att förkunnelsen blir angelägen för dem som kommer, angelägen för våra grannar, angelägen för dem vi möter ute i samhället på olika sätt. Låt oss se hur vi tillsammans kan skapa en Kyrka (med stort K för att det handlar om kristenheten i Sverige) som är angelägen för många, många.
Vägen framåt heter ora et labora! Bed och arbeta! Men tillsammans och gärna över trossamfundsgränser för att se hur vi kan stödja och inspirera varandra.
Idag träffade jag en metodistpastor, en katolsk präst och en missionspastor och med oss per telefon hade vi en pingstpastor. Vi talade om att bilda ett regionalt ekumeniskt råd just för att dela våra tankar, dela våra smärtor, inspirera varandra och inspirera andra, fira gudstjänst ihop, göra mer spektakulära saker ihop. Vi tror inte på samma sätt, vi tolkar inte på samma sätt, men den ömsesidiga kärleken gör att ingenting kan skilja oss åt. Det är fantastiskt! Tack kära syskon i Kyrkans gemenskap!
En kyrka i tiden måste också bry sig om de som finns långt borta. Haitis katastrof är fasansfull, fullständigt fasansfull!! Jag hoppas att Svenska kyrkans internationella arbete kommer på plats så snart som möjligt med resurser. Men jag vet ju, som gammal lutherhjälpare, att även om kyrkan inte är snabbast på plats så är kyrkan på plats också då alla tv-kameror slocknat. Att långsiktigt finnas på plats och hjälpa och stödja är livsviktigt – för en kyrka i tiden.
