”Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi bli..” Kanske skulle den kända refrängen kunna vara en refräng för ekumeniskt tänkande. Nu har de evangelisk lutherska kyrkorna i Finland och Sverige kommit med en gemensam skrivning tillsammans med katolska kyrkan gällande rättfärdiggörelse genom tro allena. Det har allt sedan Luther och Melanchtons tid varit en kyrkoskiljande dogm. Martin Luther höll fram nåden allena och tron allena i förhållande till rättfärdiggörelsen som i sig är ett juridiskt begrepp som har med försoningen att göra. Det Jesus gjort på korset för oss alla kan vi få del av genom tron, inte genom gärningar. Det påståendet har varit typiskt lutherskt i förhållande till tanken på en sorts gärningslära som återfunnits i tidigare katolsk tradition. Nu har i dagarna ett gemensamt dokument presenterats där det åtskiljande inte längre är viktigt. Redan i början av 2000-talet skrevs en gemensam deklaration gällande rättfärdighetsläran under av företrädare för Romersk katolska kyrkan och Lutherska Världsförbundet. Nu tycks det ha blivit implementerat i svensk-finska tankebanor. Tack gode Gud!
I den lutherska traditionen i Sverige står vi nära våra katolska bröder och systrar. Vi är inte så reformerade som våra systerkyrkor i Europa. 1593 vid Uppsala möte behöll vi en hel del av vårt katolska arv och det skiner igenom idag. Sedan är jag den förste att önska att ytterligare steg skulle kunna tas på ekumenikens väg. Det handlar inte om att tycka lika i allt. Det handlar inte om att bli som den andre men det handlar om en enhet i mångfald. Vi får aldrig säga att vi gjort tillräckligt på den ekumeniska fronten. Jesu bön om att vi må vara ett i Johannesevangeliets 17 kapitel manar och utmanar oss. Vi kan aldrig tala för mycket med varandra, bara för lite. Låt oss som kristna höja samtalsrösten, samtalsintensiteten, se vad vi redan nu kan göra tillsammans, dela det som förenar oss, och samtala om det som skiljer oss. Lära av varandra, inspireras av varandra och glädjas över vårt eget.
Kära biskopar i Svenska kyrkan, kära biskopar och samfundsledare i våra syskonsamfund i Sverige. Ni är viktiga i detta arbete. Utifrån varje kyrkas grund och övertygelse måste det gemensamma samtalet föras än intensivare. Vi kan inte vänta på någon annan! Höj rösterna ytterligare, ta ytterligare steg! Ni är viktiga! Vi andra får också ta våra initiativ. Jesus utmanar oss! Texten på den inledande sången fortsätter: ”För Dina vänner är mina vänner och mina vänner är Dina vänner…”
I dag var hustrun och jag på 90-årsmottagning. Vår extraförälder Ingmar fyller år. Han blev 70 år. Nej, jag skrev inte fel. Han blir nog aldrig äldre än 70. Hjärnan är glasklar, engagemanget är det inget fel på, spenstig är han till kroppskonstitutionen. Ingmar, ja må Du leva många, många lyckliga år till – tillsammans med vår andra underbara extraförälder Maj-Britt! Tack att Ni finns och uppmuntrar och entusiasmerar! Vi är så många som gläds över detta! Också till Er vill jag säga: ”Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi bli..”
