Orden är heliga Birgittas. Jag har just varit i Rom tillsammans med hustrun och vår vän Fredrik som är svensk ambassadör i Kroatien och tidigare ambassadör vid Heliga Stolen. Vi bodde hos Birgittasystrarna. Det var fantastiska dagar med många olika möten. Birgittasystrarna är så ekumeniskt inriktade. De vill verkligen gör allt för den som kommer i deras väg, göra att allt blir så bra som det bara är möjligt. Ett litet sådant exempel är kapellet (S:ta Katarinakapellet i Birgittas hus på piazza Farnese) där Svenska kyrkan firar mässor på torsdagar och söndagar. Det är fantastiskt att vi får vara där och kapellet ligger rakt under Birgittakyrkan. Kyrkornas närhet blir som ett tecken gjort av stenar – ett tecken på att vi hör ihop, att vi har samma Gud, samme Jesus, samma bibel, samma dop, samma allt möjligt. Jo, jag vet att det finns viktiga saker som skiljer oss åt. Men jag vill egentligen hellre (åtminstone inledningsvis) se på den översvallande mängden som förenar. Vi firade, liksom alla andra svenskkyrkliga, ”påskens vittnen”. Det var temat för gudstjänsten. Det var underbart att få meditera över Birgittasystrarnas insats som påskens vittnen. I fredags firade vi (och i torsdags också) att det var 10 år sedan Elisabeth Hesselblad saligförklarades. Hon förde tillbaka till Sverige den gren av Birgittinerna som återfinns i Djursholm och Falun. Hon var också med och återtog Birgittahuset i Rom till birgittinerorden. Nu fick vi påminna oss om hennes historia och insats. Det är viktigt. Hon var också ett påskens vittne och hon har inspirerat så många att vara detsamma. Vårt uppdrag i kyrkornas sammanhang är just detta – att vittna om påskens oerhörda betydelse i ord och handling.
Allt detta är roligt och viktigt att berätta om i skuggan av allt det hemska som händer med pedofilskandaler, den fasansfulla flygolyckan i Polen o s v. Vi behöver verkligen komma samman över alla samfundsgränser, över alla etniska gränser, över alla religionsgränser och vara påskens vittnen – påsken som vittnar om livet – om det trotsiga livets möjlighet och seger och om Guds engagemang i livet.
Birgitta stod upp, i med- och motgång, för påskens Herre. Det vill jag också försöka göra och jag kan bara, trots allt, be den bön som Birgitta lärde oss alla:
Visa mig Herre Din väg och gör mig villig att vandra den!
…ett litet steg i sänder och sedan ännu ett…
